Det Finlandssvenska dilemmat

I relationen mellan Finland och Sverige har en uttunning skett till följd av skeenden som idag är både okända och förnekade av båda parter. I medvetande dröjer en känsla av ...

Av: Oliver Parland | 24 september, 2013
Kulturreportage

Sofi Lerström Foto Sören Vilks

Björn Gustavsson intervjuar Sofi Lerström

Drottningholmsteatern upplevde under Gustav III:s regering sin verkliga storhetstid. När Gustav III år 1777 fått överta slottet efter sin mor såg han till att det spelades massor av teater och ...

Av: Tidningen Kulturen | 03 september, 2016
Musikens porträtt

Aborter, omskärelse och ett undersexualiserat samhälle

Jag är ingen abortmotståndare, men jag är inte heller en entusiastisk förespråkare av aborter. Ju färre, desto bättre. Nu haglar det larmrapporter om att vi svenskar ligger i topp i den ...

Av: Stefan Whilde | 27 juli, 2013
Stefan Whilde

Om Georges Bataille

     ”Vattnet i urskogen är lyckligt; vi kan vara onda och plågadeHeteronymen Nils Runeberg, ur Det hemliga vattnet. Georges Bataille (1897-1962) - pseudonymer: Lord Auch, Pierre Angelique och Louis Trente. Bataille var fransk ...

Av: Göran af Gröning | 07 september, 2014
Litteraturens porträtt

MADE-festivalen, 6-9 maj 2009



Laurie AnderssonMitt i MADE

Medverkande konstnärer: Uglycute, Trumpetgerillan, Generationskören, Robin Jonsson, Sara Lundén, Laurie Anderson, Reijo Kela med vänner, Kids of the Ranch, Evelyn Glennie och Norrlandsoperans symfoniorkester, Ulrika Nuottaniemi, Andersson Dance, Two White Horses, Norrbotten Neo, Karttunen Kollektiv, Mattias Alkberg, Diamanda Galás, Tobias Bernstrup, Gudrun Gut, Sten Hansson, Autokratz, Ung Teater, Getaren, Paul Green School of Rock, Astrid Hadad, Matti Ollikainen, DJ Jesse Garon, Trio Lligo, Malin Hellkvist Sellén, David Sandström Overdrive, Chicks on Speed, m fl
Norrlandsoperan, Umeå

Det oupphörligt pågående samtalet om konst och konstnärskap aktualiseras i Umeå från den sjätte till nionde maj i och med MADE-festivalen. Årets upplaga har undertiteln IDENTITY JUST och yttermera diskussionsunderlag för de fyra dagarna är attityd, identitet, äkta, och fejk. I baren på Norrlandsoperan håller Per Nilsson dagliga filosofiska samtal i samband med en lunchbjudning där dessa angelägenheter hamnar under lupp. Till sin hjälp har Per Nilsson flera av de konstnärer som är medverkande i festivalen, och det är också här som konstens tinktur kommer upp till ytan. För det doftar när debatten kommer inpå den konstnärliga yttringen, inte så mycket av en enda konstnärlig essens så som av olika särpräglade aromer som alla blandar sig samman i festivalens parfym. Synen på uttryckssätt och hur det tolkas genom konstnärlig praktik centraliseras genom lunchsamtalen. Reflektivt frågar sig dock undertecknad varför man väljer att marknadsföra MADE som en festival med vissa inbjudna konstnärer. Det är i ordets betydelse ett arrangemang kring ett visst tema, men evenemanget sträcker sig utöver de medverkande konstnärernas handlingar. Det är bättre uttryckt en dialog för att ta sig an en konstnärlig tillämpning och genom reflektionen betrakta performance och dans. Att göra det i sammanhang med den skaparkraft och teorietiska konstruktivitet som de aktuella konstnärerna bidrar med är lukrativ intellektuell undfägnad för samtliga medverkande.

På scen i operans Black Box så avför Robin Jonsson gränsen mellan en virtuell och en fysisk värld. Kamp, iakttagande, och repetition upplevs till musiktexten "Everyday is exactly the same". Dansarna (Jonsson tillsammans med Sirah Foighel Brutmann, Gilles Polet, och Ondrej Vidlar) gestaltar virtuella karaktärer och frågar sig varför det finns en port i mitten av ingenstans, och svarar sig själva med att portens existens är för dansarna att vakta. Verket bär namnet 'I believe I can see the future' och ifrågasätter strukturer som formar samhällskroppen. Vaktandets alternativ är ännu en upprepning av mönster som bringar existensen på tal, och så också individens roll i förhållande till gruppen. Gruppen - den månghövdade publiken - tar sig sedan ut ur Norrlandsoperan och, alternativt till ett betrakta i sittande position, så cirkulerar denna åskådarskara runt Sara Lundén som ställt upp sitt piano framför entrén på Operaplan och presenterar en vacker sång, om och om igen, i en nästan ceremoniös taktmässig rörelse.

Laurie Anderson tar plats i ett landskap av ljus och för in publiken i en rymd. Mot en musikalisk rytmisk bakgrund omskapas marken och stjärnorna och de strukturer som minnet tar i anspråk. Utgångspunkten är det västerländska samhället och sakta låter Anderson förändra sakernas tillstånd med berättelser ur sitt eget liv. Det är också en omvandling av hur vi människor förslappas och om det någonsin finns en möjlighet att fly undan berättande så kan vi inte bara vara tysta, "you who can be silent in four different languages, your silence can be considerad your consent" konstaterar Laurie Anderson och menar också att berättandet är ens eget men för varje gång berättelsen tar plats så glöms den än mer. Utan brådska så bryter hon sitt eget berättande med fiolspel och sång, som konstnär är Laurie Anderson mångfacetterad och för fram sin berättande idé med sober avpassning och god omdömesförmåga.

Operaplan är för dessa fyra dagar formgivet av Uglycute, med bland annat gula parkbänkar, gula blomsterlådor och en gul scen. Under torsdagen framför här Kids of the Ranch en populärmusikalisk valmöjlighet att exkludera storslagenhet med vacker finstämd musik. Utomhusscenen viker sedan undan för regnet och Ulrika Nuottaniemis performance under torsdag kväll, 'Die Mutterkoloss Intervention', skjuts till nästkommande dag. Presentationen handlar om ett ingripande angående åsikter om empati, engagemang, och nödtvång. Något som i samhället många gånger även skjuts upp till en annan dag, tydliggörandet genom 'Die Mutterkoloss Intervention' är därför högst aktuellt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Andersson Dance berättar historien i Black Box på torsdagskvällen, en koreografi signerad Örjan Andersson och framförd av dansarna Yoshifumi Inao och Asher Lev. Gruppens och individens identitet presenteras och representeras i dansen och tydliggör de strukturer som avgränsar identitetens rum. Det är en undersökande nyfikenhet och konfrontation med omvandlingen från en spegelbild till egenart, och tvärtom. Identiteten innebär ett ansvar och samtidigt som den är förklarande så tydliggörs livets missförstånd kanske framför allt i svårigheterna, och i väntan på döden. Yoshifumi Inao sjunger en stillsam godnattvisa för sig själv som ett minne av hans bortgångne far. Lyssna till månen, tycks han säga, den lyser på dig även om du inte vet om det.

MADE handlar om att vara på plats, där tankeutbytet före, mellan, och efter akterna för in betraktarna i det konstnärliga rummet med ett oöverträffat tillfälle att ta del av teori och tankebanor. Om man så vill är det estetikens dualitet - att föreligga i både konstnärens och betraktarens perspektiv. Mötet på Norrlandsoperan ger form åt kunskap och är en energi av, i större utsträckning än en reaktion på, konstnärlig utövning. Varje medverkande person åstadkommer en egen berättelse ur det direkta mötet, och ger inte upp sin kontroll över intrycken. Därför känns det omedelbart oriktigt att som en enda person redogöra för MADE, vad jag istället sätter rubrik på är en egen berättelse. En berättelse som likt Reijo Kela dansar erinrande likt ett charmfullt folkparksfyllo och sträcker ut en begäran att skapa genklang i det estetiska samtalet. Min text ackompanjeras dock inte av Kimmo Pohjonens eldfängda dragspel och Heikki Laitinens improviserande sång. Så som Laurie Anderson menade, "I alone am left to tell the tale", medan MADE inte avslutar det aktiva samtalet förrän lördag natt. Följt av ett långt intellektuellt nachspiel där mötet mellan konstnärer och publik har fägnat en rikare dialog än dessförinnan.

Liknelsen med parfym känns självklart befängd, men energin i konstnärerna på MADE skapar ett än rikare rum att dela, där även dofterna har sin självskrivna, om än inte framträdande, plats. Att min text har drag av att vara högtravande faller på mitt eget tillkortakommande, för att uttrycka alla tankar och idéer i text tar långt större anspråk än så här. MADE handlar inte om materialitet så mycket som tid och rörelse, och den kunskap denna konstyttring tillför betraktarna. Idag fredag kväll uppträder bland andra Diamanda Galás och Gudrun Gut, följt av lördagens olika performance i kretsen av Astrid Hadad, och Malin Hellkvist Sellén. Det är ett samspråk som fortgår.

Nils Jernelius

Ur arkivet

view_module reorder

Modern anti-modernist

Säg: Detta är Gud, det Ende. - Koran I Vänbok till Tage Lindbom (1999) skriver arton närstående om sin relation till denne säregne svenske religionsfilosof, mystiker och statsvetare. 1999 fyllde nämligen Lindbom nittio ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om religionen | 29 december, 2012

Edward Hopper, Nattugglor, 1942. Foto: Wikipedia

Romantiker i gangsterhatt

Alla älskar Edward Hoppers konst. Det är mycket märkligt. Hans tavlor utstrålar en mörk pessimism och melankoli och ändå gör de succé var de än ställs ut i världen. Hur ...

Av: Bo Gustavsson | Konstens porträtt | 19 september, 2015

Norska Mari Kanstad Johnsen gillar Barbro Lindgren Foto Belinda Graham

Barnbokens skapande villkor

Tre illustratörer från tre olika länder, med helt olika typer av bilderböcker men en enda idol: Astrid Lindgren.

Av: Belinda Graham | Kulturreportage | 06 november, 2015

Teater för alla – utan morgondag

Fem år efter det att Dramaten avbröt samarbetet med Nationalteatern i Belgrad är det äntligen dags för ett nytt flöde mellan Sverige och Serbien. Nästa år ska Helsingborgs stadsteaters konstnärliga ...

Av: Emma Bexell | Reportage om scenkonst | 27 oktober, 2013

Emma Kunz – abstrakt konstnär, visionär och healer

På Moderna museet i Stockholm pågår fram till och med den 26 maj 2013 utställningen Hilma af Klint – abstrakt pionjär. Den sägs bli en av museets största publiksuccéer genom ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 18 maj, 2013

Ekologisk kapitalism

Att inleda en essä med en universell maxim, illustrativ och klatschigt propedeutisk är numera en simpel konvention i de lägen då man rappt och under allmängiltighetens flagg vill snärja in ...

Av: Robert Stasinski | Reportage om politik & samhälle | 12 oktober, 2009

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka Det är ungefär ett år sedan som jag i en krönika åt Tidningen Kulturen beskrev den medelåldersmannen Jante och hans vänner, som på en ...

Av: Fredrik Rubin | Gästkrönikör | 05 juli, 2008

Benjamin 3

     

Av: Håkam Eklund | Kulturen strippar | 28 augusti, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.