Tankens ambivalens (Andra brevet)

Ma ben sola e ben nuda senza miraggio porto la mia anima / Ungaretti   Min definition av varat är noll. Sagt om Neruda av Lorca: att han var ”en poet närmare döden än filosofin, närmare ...

Av: Göran af Gröning | 09 juli, 2014
Utopiska geografier

Senmoderniteten. Del 2

Det desillusjonerte menneske Del 1 ble avrundet med at jeg snakket om Internett, som er en bra ordning, i og med at via nettet er det ganske enkelt å oppdage svindel ...

Av: Thor Olav Olsen | 25 juli, 2013
Agora - filosofiska essäer

Cirkeln

Parken är en kameleont. Idag är den lila. Parken består av en kulle, några utspridda gräsmattor, träd och buskage. De gröna fläckarna delas åt av vägar. Eller är det så ...

Av: Theres K Agdler | 23 augusti, 2010
Utopiska geografier

Svarta Nejlikan, en spelfilm med fötterna i det förflutna.

Ulf Hultberg, Lisa Werlinder (Susanne) och Michael Nyqvist (Edelstam). Foto: Folkets bio Svarta Nejlikan, en spelfilm med fötterna i det förflutna. En film som är en modell av ett stycke förflutet ...

Av: Åsa Steinsvik | 03 augusti, 2007
Kulturreportage

Sceniska rum: Verkligt, overkligt och allt däremellan – i samtal med John Jakobsson, konstnär



Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutsättningarna för deras existens, hur de påverkar oss, vilka gemensamma nämnare de har och vilka skillnader de uppvisar. Vi önskar er en god läsning.

Genom att undersöka humanoider försöker John Jakobsson undersöka vad som uppfattas som verkligt och ej. Foto: Anders Nilsson

John Jakobsson är konstnären från Gotland som inspirerad av skräckfilm gärna kittlar omgivningen med sin inte alltför subtila konst. Vi möts i hans nya ateljé vid Telefonplan, “söder om söder” i Stockholm. Av en tillfällighet ligger lokalen bara något kvarter från hans gamla skola, Konstfack.

Hybrider mitt ibland oss

I sitt skulpturala examensarbete på Konstfack 2012, installationen “Den vidrige”, försökte John undersöka vad som uppfattas som verkligt och ej. Nu gör han samma sak fast med humanoider i stället för kryptozoologiska arter. Han visar mig två byster: en kvinna med hundmun och en man som likt en cyklop har ett tredje öga i pannan. De ser inte särskilt läskiga ut, bara annorlunda. I en stad som Stockholm är distansen mellan människor extra påtaglig, menar John. Han säger sig vilja “defragmentera verkligheten” med sin konst och beskriver den moderna, urbana människan som automatiserad, en varelse som inte reflekterar över vart den är på väg. Angående kvinnan med hundmun ställer han en retorisk fråga: “Skulle folk ens märka om hon steg på t-banan? Jag tror inte det, jag tror att folk är för upptagna med att vara på väg till sitt.”

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

En stor del av inspirationen hämtas från böcker om abnormiteter och fysiska defekter, närbilder på vattkoppor och andra åkommor. Även 1800-talets “freakshows” kommer på tal. John är noga med att betona att han “vill inte göra snask av det, det vore osoft”, men är intresserad av vad som anses vara normalt respektive onormalt och vad man laddar det begreppet med.

Det otåliga ögat

På ett arbetsbord ligger ett jätteöga i en burk. Plötsligt börjar den att skaka frenetiskt och buffla omkring inuti den stängda burken, som om den desperat vill ut. Foto: Anders NilssonPå ett arbetsbord ligger ett jätteöga i en burk och stirrar på mig. John tar ut ögat och vrider på något i dess innandöme. Plötsligt börjar den att skaka frenetiskt och buffla omkring inuti den stängda burken, som om den desperat vill ut. John demonstrerar planen för ett kommande verk, ett bord som har lika många burkar med ögon i som bordet är stort. Tanken är att burkarna ska vara så pass stora att när ögonen rör på sig så flyttas burkarna av kraften och stöter in i varandra.

När John tar ut ögat från burken och placerar det på golvet rullar det iväg i full fart, snabbt och okontrollerat. När det stöter in i ett hinder tar det en ny riktning. Själva konstruktionen bygger på en leksak, “en sån där man köper på marknader och liknande”, som John har modifierat. Det är inte utan att man får splatterfilmsvibbar, där lemlästade kroppsdelar är legio. Även tecknade filmer är konstnärlig förlaga för John. I den animerade filmens värld är allt är möjligt. Föremål som plötsligt får liv; stolar som börjar hoppa omkring, vatten som rinner uppåt, tak som smälter och så vidare. Som han uttrycker det: “besjälade och levande ting”.

John vet inte när han kommer att realisera installationen. Arbetsgången brukar vara att jobba parallellt med flera olika projekt på samma gång, utan att alltid vara alltför systematisk. “Det kan vara stressigt med deadlines, särskilt om det blir för tidiga avslut och känns påtvingat”, säger han. Det ensamma ögat får bida sin tid i burken ett tag till.

Miniatyrmänniskorna

För närvarande lägger John mest tid på vad han kallar ett portabelt projekt – lerfigurer i miniatyr. Materialet han använder är plastbaserad lera, något han tycker är smidigt att jobba med: “Jag bär med mig gubbarna i en påse och kan sitta och tälja var jag vill.” Figurerna byggs av ståltrådsarmering och lera, sedan karvar man fram kroppsformen med små knivar, förklarar han.

För närvarande lägger John Jakobsson mest tid på vad han kallar ett portabelt projekt – lerfigurer i miniatyr, en lek med tanken på oss människor som pyttesmå i en postapokalyptisk värld, där resterna av en civilisation blir början på något nytt. Foto. Anders Nilsson

Den första färdiga skapelsen är ett litet podium som rymmer två mycket små män och en kyckling i naturlig storlek. Männen ser ut att ha en hetlevrad diskussion om något. Huruvida kycklingen har något att bidra med, är oklart. Kycklingens medverkan är dock ingen slump. John gillar tanken på att göra ett helt landskap där han blandar sina lerfigurer med saker han samlat på sig genom åren, exempelvis djurdelar. Entusiastiskt visar han bitar av den kommande rekvisitan: ett fågelben, en skunkskalle, ett kobrahuvud samt en hajunge som är konserverad i en burk.

I detta sammanhang vill John leka med tanken på oss människor som pyttesmå i en postapokalyptisk värld, där resterna av en civilisation blir början på något nytt. Man tager vad man haver, likt myror. Till exempel genom att samla på sig (normalstora) människonaglar och bygga bo av dem. Ja, naglar är massproducerade för ändamålet.

Inspirationen till minimänniskorna kommer från alkemin, där de kallas för homunculus – små hjälpredor att framställa på kvasibiologisk väg:
”Enligt myten kunde man ta sperma och lägga i djurhud under en tid. Man trodde nämligen att det i varje spermie fanns en pytteliten, vuxen människa. När spermien växte och personen nått en viss storlek så kunde man avbryta processen.” Med konstens hjälp har John för avsikt att väcka dessa gynnare till liv. Med en domedagstwist, i bästa filmiska anda.

Anders Nilsson

 

Ur arkivet

view_module reorder

Madame de Staël kommer!

Ryktet rider redan i förväg. Det lilla Weimar är smått skakat, vissa av förväntan och glädje,andra av ren skräck och oro. De flesta av pur och ohöljd nyfikenhet. Snart kommer ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 21 juli, 2009

Att läsa mellan raderna

Fråga: Är pauserna (som ligger mellan raderna) platsen där man kommer ett steg närmre? Kanske är det så. Svårt att avgöra, gränsen blir ganska otydlig när varken viskningar eller rop och man ...

Av: Ida Thunström | Essäer om litteratur & böcker | 20 augusti, 2009

Legenden vars bästa tavlor brann upp!

Inge Schiöler (1908-1971) på en bild tagen av okänd fotograf 1957En essä av Olle Pettersson om bildkonstnärens Inge Schiöler och hans psykiska besvär. Inge Schiölers konstnärliga framgångar följdes av svåra depressioner och ...

Av: Olle Pettersson | Essäer om konst | 14 augusti, 2008

Alen

I vår följetong om de svenska trädslagen har vi nu kommit till alen, det av åkerbrukare och ängsvårdare kanske mest avskydda av alla våra trädslag. Men som vi ska komma ...

Av: Johannes Söderqvist | Kulturreportage | 19 januari, 2017

Sorgligt, spökligt, spännande och lite vasst

Min nya psykiater har i tvenne dagar läxat upp mig med e-mails, fem stycken, med dåliga simpla råd om hur jag skall skriva roman, tar ton, är väl inte hans ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 19 Maj, 2011

När romanen blir politisk

Barn och ungdomsboksförfattaren Per Nilsson, som år 2006 fick Augustpriset för ungdomsromanen Svenne, är kanske inte den första som kommer på tal när man diskuterar författare med politisk tematik. Ändå ...

Av: Emilia Aalto | Övriga porträtt | 30 Maj, 2014

Postemmakrönika 4

Enorma energimängder frilägges nu när jag inte mer är författare, med en massa onödiga sysselsättningar, har flera nätter renoverat gamla läderband (mest halvfranska) (och när jag behövde några prickar lim ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 08 april, 2010

Ett ord säger mer än tusen bilder. Men inte alltid

             

Av: Kenneth Rundberg | Bildreportage | 13 november, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts