Berlinbiennalen är verklig

Medialiseringen av verkligheten framstår idag "som en serie dokument som snabbt avlöser varandra och producerar ett slags efterfrågan på verklighet - en passion för det reala - som de emellertid ...

Av: Anna Dubra | 05 september, 2010
Essäer om konst

Roberta och dagens rätt, ristorante Ristoria. Foto Belinda Graham

Ristoria - Italienska berättelser om mat, dryck och det goda livet

Ristoria är en riktig pärla i Göteborgs skattkista. Den här italienska drömmen har än så länge inte upptäckts av de stora turistskarorna – fast det lär inte dröja länge. Ristoria öppnade ...

Av: Belinda Graham | 13 december, 2017
Kulturreportage

Frances Hodgson Burnett

Du kan aldrig finna samma trädgård två gånger

Trädgården. Drömmen om den egna täppan. Paradiset på jorden. Edens lustgård eller Candides lustfyllda odlande i Voltaires upplysningsroman. Har du en boksamling och en trädgård så har du allt!

Av: Belinda Graham | 16 juli, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Dikter av Christer B Johansson

Tidens tand har tuggat kol i miljarder år för att kunna spotta ut en diamant smaragd. Musslan jobbar med sand i hundra år för att skapa en pärla. Ergo: Musslan ...

Av: Christer B Johansson | 16 maj, 2011
Utopiska geografier

Sceniska rum: Verkligt, overkligt och allt däremellan – i samtal med John Jakobsson, konstnär



Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutsättningarna för deras existens, hur de påverkar oss, vilka gemensamma nämnare de har och vilka skillnader de uppvisar. Vi önskar er en god läsning.

Genom att undersöka humanoider försöker John Jakobsson undersöka vad som uppfattas som verkligt och ej. Foto: Anders Nilsson

John Jakobsson är konstnären från Gotland som inspirerad av skräckfilm gärna kittlar omgivningen med sin inte alltför subtila konst. Vi möts i hans nya ateljé vid Telefonplan, “söder om söder” i Stockholm. Av en tillfällighet ligger lokalen bara något kvarter från hans gamla skola, Konstfack.

Hybrider mitt ibland oss

I sitt skulpturala examensarbete på Konstfack 2012, installationen “Den vidrige”, försökte John undersöka vad som uppfattas som verkligt och ej. Nu gör han samma sak fast med humanoider i stället för kryptozoologiska arter. Han visar mig två byster: en kvinna med hundmun och en man som likt en cyklop har ett tredje öga i pannan. De ser inte särskilt läskiga ut, bara annorlunda. I en stad som Stockholm är distansen mellan människor extra påtaglig, menar John. Han säger sig vilja “defragmentera verkligheten” med sin konst och beskriver den moderna, urbana människan som automatiserad, en varelse som inte reflekterar över vart den är på väg. Angående kvinnan med hundmun ställer han en retorisk fråga: “Skulle folk ens märka om hon steg på t-banan? Jag tror inte det, jag tror att folk är för upptagna med att vara på väg till sitt.”

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

En stor del av inspirationen hämtas från böcker om abnormiteter och fysiska defekter, närbilder på vattkoppor och andra åkommor. Även 1800-talets “freakshows” kommer på tal. John är noga med att betona att han “vill inte göra snask av det, det vore osoft”, men är intresserad av vad som anses vara normalt respektive onormalt och vad man laddar det begreppet med.

Det otåliga ögat

På ett arbetsbord ligger ett jätteöga i en burk. Plötsligt börjar den att skaka frenetiskt och buffla omkring inuti den stängda burken, som om den desperat vill ut. Foto: Anders NilssonPå ett arbetsbord ligger ett jätteöga i en burk och stirrar på mig. John tar ut ögat och vrider på något i dess innandöme. Plötsligt börjar den att skaka frenetiskt och buffla omkring inuti den stängda burken, som om den desperat vill ut. John demonstrerar planen för ett kommande verk, ett bord som har lika många burkar med ögon i som bordet är stort. Tanken är att burkarna ska vara så pass stora att när ögonen rör på sig så flyttas burkarna av kraften och stöter in i varandra.

När John tar ut ögat från burken och placerar det på golvet rullar det iväg i full fart, snabbt och okontrollerat. När det stöter in i ett hinder tar det en ny riktning. Själva konstruktionen bygger på en leksak, “en sån där man köper på marknader och liknande”, som John har modifierat. Det är inte utan att man får splatterfilmsvibbar, där lemlästade kroppsdelar är legio. Även tecknade filmer är konstnärlig förlaga för John. I den animerade filmens värld är allt är möjligt. Föremål som plötsligt får liv; stolar som börjar hoppa omkring, vatten som rinner uppåt, tak som smälter och så vidare. Som han uttrycker det: “besjälade och levande ting”.

John vet inte när han kommer att realisera installationen. Arbetsgången brukar vara att jobba parallellt med flera olika projekt på samma gång, utan att alltid vara alltför systematisk. “Det kan vara stressigt med deadlines, särskilt om det blir för tidiga avslut och känns påtvingat”, säger han. Det ensamma ögat får bida sin tid i burken ett tag till.

Miniatyrmänniskorna

För närvarande lägger John mest tid på vad han kallar ett portabelt projekt – lerfigurer i miniatyr. Materialet han använder är plastbaserad lera, något han tycker är smidigt att jobba med: “Jag bär med mig gubbarna i en påse och kan sitta och tälja var jag vill.” Figurerna byggs av ståltrådsarmering och lera, sedan karvar man fram kroppsformen med små knivar, förklarar han.

För närvarande lägger John Jakobsson mest tid på vad han kallar ett portabelt projekt – lerfigurer i miniatyr, en lek med tanken på oss människor som pyttesmå i en postapokalyptisk värld, där resterna av en civilisation blir början på något nytt. Foto. Anders Nilsson

Den första färdiga skapelsen är ett litet podium som rymmer två mycket små män och en kyckling i naturlig storlek. Männen ser ut att ha en hetlevrad diskussion om något. Huruvida kycklingen har något att bidra med, är oklart. Kycklingens medverkan är dock ingen slump. John gillar tanken på att göra ett helt landskap där han blandar sina lerfigurer med saker han samlat på sig genom åren, exempelvis djurdelar. Entusiastiskt visar han bitar av den kommande rekvisitan: ett fågelben, en skunkskalle, ett kobrahuvud samt en hajunge som är konserverad i en burk.

I detta sammanhang vill John leka med tanken på oss människor som pyttesmå i en postapokalyptisk värld, där resterna av en civilisation blir början på något nytt. Man tager vad man haver, likt myror. Till exempel genom att samla på sig (normalstora) människonaglar och bygga bo av dem. Ja, naglar är massproducerade för ändamålet.

Inspirationen till minimänniskorna kommer från alkemin, där de kallas för homunculus – små hjälpredor att framställa på kvasibiologisk väg:
”Enligt myten kunde man ta sperma och lägga i djurhud under en tid. Man trodde nämligen att det i varje spermie fanns en pytteliten, vuxen människa. När spermien växte och personen nått en viss storlek så kunde man avbryta processen.” Med konstens hjälp har John för avsikt att väcka dessa gynnare till liv. Med en domedagstwist, i bästa filmiska anda.

Anders Nilsson

 

Ur arkivet

view_module reorder

dagen efter orden del 4

         

Av: Bröderna Blomqvist | Kulturen strippar | 04 maj, 2012

WASA

Segelfartygens storhetstid

Trots att jag inte kan ro, är jag mäkta stolt över alla sjömän i släkten. Samt väldigt begeistrad över fartyg i största allmänhet och undersköna segelfartyg i synnerhet. De tillhör ...

Av: Carsten Palmer Schale | Kulturreportage | 23 augusti, 2017

Jag har en mysig vision där alla på riktigt är lika mycket värda

  Inti Chavez Perez Foto: Linnea Svensson Jag har en mysig vision där alla på riktigt är lika mycket värda När P3:s kulturprogram Flipper mitt under säsongen bytte programledare föll valet på ...

Av: Kristofer Andersson | Övriga porträtt | 26 oktober, 2006

Konflikträdsla - civiliserad debatt

Sverigekännaren Susan Sontag ansåg att gemene svensk präglades av konflikträdsla. Varje civiliserad debatt kräver en åtminstone rudimentär förmåga att uttrycka sig både ärligt och nyanserat. Jag finner dels att Sontags ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 12 november, 2017

Samisk fotograf fokuserar på Ryssland

Foto: Andreas Sarri. Intresset för ryska samer förde Andreas Sarri till Kola­halvön. Efter fyra resor, en utställning och en fotobok tar den samiske fotografen paus från kameran.   Det startade med att ...

Av: Ylva Maria Pavval | Porträtt om politik & samhälle | 10 december, 2010

Svensk Musikvår 17-20 mars 2016.

Kraftsamling för nutida svensk konstmusik

Efter närmare 25 år återuppstod festivalen Svensk Musikvår, 17-20 mars 2016. I Stockholm kunde man lyssna till framföranden av 250 musiker och närmare 50 svenska tonsättare. En riktig kraftsamling för ...

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 26 mars, 2016

Omöjliga intervjuer. Hiro Kurosaki – genom Lilian O. Montmar - intervjuar Giuseppe Tartini

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Lilian O. Montmar | Musikens porträtt | 11 april, 2012

Sigrid Combüchen: romaner om samtiden kan bara bli en pastisch

– Det finns en sådan längtan efter att någon ska skriva den stora samtidsromanen, säger Sigrid Combüchen. De som längtar efter den är sällan medvetna om hur svårt det är att ...

Av: Håkan Lindgren | Kulturreportage | 29 september, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.