Robert Blys lyriska nystart

Robert Blys lyriska nystart Dagen före julafton fyllde den amerikanske poeten Robert Bly 80 år. Hans status som litterär ikon hindrar inte att han befinner sig mitt uppe i ett expansivt ...

Av: Bo Gustavsson | 11 januari, 2007
Essäer om litteratur & böcker

Dikter av Sven André

Rivning   Långsamt ritar deras drömmar om bilden av det obeständigas landskap Några vinklar här Några rutmönster där Vad som är i vägen för de becksvarta pulsslagen bryts sönder till sin döda natur Vad som undslipper årens marsch mot Utopia står ...

Av: Sven André | 07 december, 2009
Utopiska geografier

Bild:  Francesca Woodman

Jag hör mitt eget kött skrika

Denna text är en psykos samtidigt som den är ett intellektuellt testamente.

Av: Guido Zeccola | 14 november, 2017
Agora - filosofiska essäer

Guns hjärta tillhörde Kalmar. Om en berömd Opera-Kalmarit

Bland de människorna som mest präglat Kalmarnejdens kultur hittar vi Kronzell-familjen. Anna var stumfilmspianist och den första kvinnan som tog körkort i staden 1923. Hennes bror Carl ledde Sveriges första ...

Av: Charles E.J. Moulton | 13 februari, 2013
Övriga porträtt

Sceniska rum: Verkligt, overkligt och allt däremellan – i samtal med John Jakobsson, konstnär



Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutsättningarna för deras existens, hur de påverkar oss, vilka gemensamma nämnare de har och vilka skillnader de uppvisar. Vi önskar er en god läsning.

Genom att undersöka humanoider försöker John Jakobsson undersöka vad som uppfattas som verkligt och ej. Foto: Anders Nilsson

John Jakobsson är konstnären från Gotland som inspirerad av skräckfilm gärna kittlar omgivningen med sin inte alltför subtila konst. Vi möts i hans nya ateljé vid Telefonplan, “söder om söder” i Stockholm. Av en tillfällighet ligger lokalen bara något kvarter från hans gamla skola, Konstfack.

Hybrider mitt ibland oss

I sitt skulpturala examensarbete på Konstfack 2012, installationen “Den vidrige”, försökte John undersöka vad som uppfattas som verkligt och ej. Nu gör han samma sak fast med humanoider i stället för kryptozoologiska arter. Han visar mig två byster: en kvinna med hundmun och en man som likt en cyklop har ett tredje öga i pannan. De ser inte särskilt läskiga ut, bara annorlunda. I en stad som Stockholm är distansen mellan människor extra påtaglig, menar John. Han säger sig vilja “defragmentera verkligheten” med sin konst och beskriver den moderna, urbana människan som automatiserad, en varelse som inte reflekterar över vart den är på väg. Angående kvinnan med hundmun ställer han en retorisk fråga: “Skulle folk ens märka om hon steg på t-banan? Jag tror inte det, jag tror att folk är för upptagna med att vara på väg till sitt.”

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

En stor del av inspirationen hämtas från böcker om abnormiteter och fysiska defekter, närbilder på vattkoppor och andra åkommor. Även 1800-talets “freakshows” kommer på tal. John är noga med att betona att han “vill inte göra snask av det, det vore osoft”, men är intresserad av vad som anses vara normalt respektive onormalt och vad man laddar det begreppet med.

Det otåliga ögat

På ett arbetsbord ligger ett jätteöga i en burk. Plötsligt börjar den att skaka frenetiskt och buffla omkring inuti den stängda burken, som om den desperat vill ut. Foto: Anders NilssonPå ett arbetsbord ligger ett jätteöga i en burk och stirrar på mig. John tar ut ögat och vrider på något i dess innandöme. Plötsligt börjar den att skaka frenetiskt och buffla omkring inuti den stängda burken, som om den desperat vill ut. John demonstrerar planen för ett kommande verk, ett bord som har lika många burkar med ögon i som bordet är stort. Tanken är att burkarna ska vara så pass stora att när ögonen rör på sig så flyttas burkarna av kraften och stöter in i varandra.

När John tar ut ögat från burken och placerar det på golvet rullar det iväg i full fart, snabbt och okontrollerat. När det stöter in i ett hinder tar det en ny riktning. Själva konstruktionen bygger på en leksak, “en sån där man köper på marknader och liknande”, som John har modifierat. Det är inte utan att man får splatterfilmsvibbar, där lemlästade kroppsdelar är legio. Även tecknade filmer är konstnärlig förlaga för John. I den animerade filmens värld är allt är möjligt. Föremål som plötsligt får liv; stolar som börjar hoppa omkring, vatten som rinner uppåt, tak som smälter och så vidare. Som han uttrycker det: “besjälade och levande ting”.

John vet inte när han kommer att realisera installationen. Arbetsgången brukar vara att jobba parallellt med flera olika projekt på samma gång, utan att alltid vara alltför systematisk. “Det kan vara stressigt med deadlines, särskilt om det blir för tidiga avslut och känns påtvingat”, säger han. Det ensamma ögat får bida sin tid i burken ett tag till.

Miniatyrmänniskorna

För närvarande lägger John mest tid på vad han kallar ett portabelt projekt – lerfigurer i miniatyr. Materialet han använder är plastbaserad lera, något han tycker är smidigt att jobba med: “Jag bär med mig gubbarna i en påse och kan sitta och tälja var jag vill.” Figurerna byggs av ståltrådsarmering och lera, sedan karvar man fram kroppsformen med små knivar, förklarar han.

För närvarande lägger John Jakobsson mest tid på vad han kallar ett portabelt projekt – lerfigurer i miniatyr, en lek med tanken på oss människor som pyttesmå i en postapokalyptisk värld, där resterna av en civilisation blir början på något nytt. Foto. Anders Nilsson

Den första färdiga skapelsen är ett litet podium som rymmer två mycket små män och en kyckling i naturlig storlek. Männen ser ut att ha en hetlevrad diskussion om något. Huruvida kycklingen har något att bidra med, är oklart. Kycklingens medverkan är dock ingen slump. John gillar tanken på att göra ett helt landskap där han blandar sina lerfigurer med saker han samlat på sig genom åren, exempelvis djurdelar. Entusiastiskt visar han bitar av den kommande rekvisitan: ett fågelben, en skunkskalle, ett kobrahuvud samt en hajunge som är konserverad i en burk.

I detta sammanhang vill John leka med tanken på oss människor som pyttesmå i en postapokalyptisk värld, där resterna av en civilisation blir början på något nytt. Man tager vad man haver, likt myror. Till exempel genom att samla på sig (normalstora) människonaglar och bygga bo av dem. Ja, naglar är massproducerade för ändamålet.

Inspirationen till minimänniskorna kommer från alkemin, där de kallas för homunculus – små hjälpredor att framställa på kvasibiologisk väg:
”Enligt myten kunde man ta sperma och lägga i djurhud under en tid. Man trodde nämligen att det i varje spermie fanns en pytteliten, vuxen människa. När spermien växte och personen nått en viss storlek så kunde man avbryta processen.” Med konstens hjälp har John för avsikt att väcka dessa gynnare till liv. Med en domedagstwist, i bästa filmiska anda.

Anders Nilsson

 

Ur arkivet

view_module reorder

Amanda Hellbergs ”Maja Grå” deckare – en skräckfylld framgångssaga i fyra delar

Det är inne med goth, skräck, övergivna hus och mystiska vita damer. Vill man vara ironisk kan man säga att detta har varit inne sedan Brontës och Wilkie Collins dagar (tänk ...

Av: Belinda Graham | Övriga porträtt | 08 oktober, 2013

Bengt Eriksson. Foto: Birgitta Olsson

Svenska ord, nya och gamla

Ord är skribentens – journalistens, författarens och poetens – spikar och skruvar. Verkligheten – de ämnen vi skriver om – är byggmaterial: brädor, gipsplattor, kakel och så vidare. För att ...

Av: Bengt Eriksson | Gästkrönikör | 28 Maj, 2015

Kiarostamis paradox

Tidigt i den iranske regissören Abbas Kiarostamis kortfilm "Two Solutions for one Problem" ("Dow Rahehal Baraye yek Massaleh", 1975) möts vi av en berättarröst; en röst som i kombination med ...

Av: Amir Bashir Ghotaslou | Filmens porträtt | 25 februari, 2009

Agape

Amor trahit amantem extra se…   (”Kärleken (Eros) drar den älskade ut­anför sig själv”, Dante, Vita Nuova.)   När en människa tar in världen och världen speglas i henne lättsamt och smärtfritt såsom under ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om religionen | 29 mars, 2013

Jakten på LYCKAN! Eller: Varför mår vi så dåligt när vi har det…

Lycka är ett komplext begrepp. Men som en gul vägvisarpil på ett bokomslag med titeln Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? står Lycka med feta, svarta bokstäver. Om det vore ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 30 juni, 2013

Chiapas – en reseberättelse

I den mexikanska delstaten Chiapas rinner floden Grijalva fram mellan bergsväggarna i en djup kanjon, El Cañón del Sumidero. Det finns krokodiler i vattnet. Det är ogenomskinligt grönt. Guiden i ...

Av: Ann-Marie Svensson | Resereportage | 03 juli, 2014

En barntillåten och en barnförbjuden Parsifal – Malmö och Köpenhamn

Det finns tydligen ingen samordning mellan operascenerna i Malmö och Köpenhamn. Därför två Parsifal samtidigt. Och inget ont i det, snarare tvärtom, det öppnar för intressanta jämförelser, och samordning är ...

Av: Ulf Stenberg | Kulturreportage | 29 april, 2012

André Maurois – Anteckningar om ett historiskt liv

André Maurois citerar Disraeli: ”Or perfect sympathy, or perfect solitude”. Vänskap går djupare än åsikter. Och i vänskapen – också som motsägelse, protest – får åsikterna konturögdhet. Emerson och likafuntade får gärna ...

Av: Gunnar Lundin | Litteraturens porträtt | 26 augusti, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.