Tai Chi i Thailand Bild Courtesy  Wikipedia

Vad gör vi då vi ingenting kan göra?

Benjamin Ben Lo var lärare i Tai Chi, känd för sina stränga ruskiga och obarmhärtiga metoder. Åk dit! Hörde jag. Åk inte dit! Hörde jag av andra. Det handlar om ...

Av: Annakarin Svedberg | 22 mars, 2015
Kulturreportage

Gilda Melodia

Underkastelse

Gilda Melodia om terrorism, monoteism och underkastelse.

Av: Gilda Melodia | 30 november, 2015
Gilda Melodia

Kaija Saariaho – metallarbetarens eteriska dotter

I dag, den 27 augusti 2013, delas årets upplaga av polarpriset ut. Sett till pristagarna genom åren kan man snabbt konstatera en något beklämmande, och kanske inte så oemotsagd, slagsida ...

Av: Stefan Thorsson | 27 augusti, 2013
Musikens porträtt

Heidi Julavits. Vem äger berättelsen?

Heidi Julavits I den svenska konstnären Johan Nobells målningar hittar man en inventering av en specifik amerikansk mytologi och geografi. I verk som Merschaum, The Geography of We, All Seeing ...

Av: Hans-Fredrik Ekman | 14 november, 2008
Essäer om litteratur & böcker

Sceniska rum: Verkligt, overkligt och allt däremellan – i samtal med John Jakobsson, konstnär



Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutsättningarna för deras existens, hur de påverkar oss, vilka gemensamma nämnare de har och vilka skillnader de uppvisar. Vi önskar er en god läsning.

Genom att undersöka humanoider försöker John Jakobsson undersöka vad som uppfattas som verkligt och ej. Foto: Anders Nilsson

John Jakobsson är konstnären från Gotland som inspirerad av skräckfilm gärna kittlar omgivningen med sin inte alltför subtila konst. Vi möts i hans nya ateljé vid Telefonplan, “söder om söder” i Stockholm. Av en tillfällighet ligger lokalen bara något kvarter från hans gamla skola, Konstfack.

Hybrider mitt ibland oss

I sitt skulpturala examensarbete på Konstfack 2012, installationen “Den vidrige”, försökte John undersöka vad som uppfattas som verkligt och ej. Nu gör han samma sak fast med humanoider i stället för kryptozoologiska arter. Han visar mig två byster: en kvinna med hundmun och en man som likt en cyklop har ett tredje öga i pannan. De ser inte särskilt läskiga ut, bara annorlunda. I en stad som Stockholm är distansen mellan människor extra påtaglig, menar John. Han säger sig vilja “defragmentera verkligheten” med sin konst och beskriver den moderna, urbana människan som automatiserad, en varelse som inte reflekterar över vart den är på väg. Angående kvinnan med hundmun ställer han en retorisk fråga: “Skulle folk ens märka om hon steg på t-banan? Jag tror inte det, jag tror att folk är för upptagna med att vara på väg till sitt.”

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

En stor del av inspirationen hämtas från böcker om abnormiteter och fysiska defekter, närbilder på vattkoppor och andra åkommor. Även 1800-talets “freakshows” kommer på tal. John är noga med att betona att han “vill inte göra snask av det, det vore osoft”, men är intresserad av vad som anses vara normalt respektive onormalt och vad man laddar det begreppet med.

Det otåliga ögat

På ett arbetsbord ligger ett jätteöga i en burk. Plötsligt börjar den att skaka frenetiskt och buffla omkring inuti den stängda burken, som om den desperat vill ut. Foto: Anders NilssonPå ett arbetsbord ligger ett jätteöga i en burk och stirrar på mig. John tar ut ögat och vrider på något i dess innandöme. Plötsligt börjar den att skaka frenetiskt och buffla omkring inuti den stängda burken, som om den desperat vill ut. John demonstrerar planen för ett kommande verk, ett bord som har lika många burkar med ögon i som bordet är stort. Tanken är att burkarna ska vara så pass stora att när ögonen rör på sig så flyttas burkarna av kraften och stöter in i varandra.

När John tar ut ögat från burken och placerar det på golvet rullar det iväg i full fart, snabbt och okontrollerat. När det stöter in i ett hinder tar det en ny riktning. Själva konstruktionen bygger på en leksak, “en sån där man köper på marknader och liknande”, som John har modifierat. Det är inte utan att man får splatterfilmsvibbar, där lemlästade kroppsdelar är legio. Även tecknade filmer är konstnärlig förlaga för John. I den animerade filmens värld är allt är möjligt. Föremål som plötsligt får liv; stolar som börjar hoppa omkring, vatten som rinner uppåt, tak som smälter och så vidare. Som han uttrycker det: “besjälade och levande ting”.

John vet inte när han kommer att realisera installationen. Arbetsgången brukar vara att jobba parallellt med flera olika projekt på samma gång, utan att alltid vara alltför systematisk. “Det kan vara stressigt med deadlines, särskilt om det blir för tidiga avslut och känns påtvingat”, säger han. Det ensamma ögat får bida sin tid i burken ett tag till.

Miniatyrmänniskorna

För närvarande lägger John mest tid på vad han kallar ett portabelt projekt – lerfigurer i miniatyr. Materialet han använder är plastbaserad lera, något han tycker är smidigt att jobba med: “Jag bär med mig gubbarna i en påse och kan sitta och tälja var jag vill.” Figurerna byggs av ståltrådsarmering och lera, sedan karvar man fram kroppsformen med små knivar, förklarar han.

För närvarande lägger John Jakobsson mest tid på vad han kallar ett portabelt projekt – lerfigurer i miniatyr, en lek med tanken på oss människor som pyttesmå i en postapokalyptisk värld, där resterna av en civilisation blir början på något nytt. Foto. Anders Nilsson

Den första färdiga skapelsen är ett litet podium som rymmer två mycket små män och en kyckling i naturlig storlek. Männen ser ut att ha en hetlevrad diskussion om något. Huruvida kycklingen har något att bidra med, är oklart. Kycklingens medverkan är dock ingen slump. John gillar tanken på att göra ett helt landskap där han blandar sina lerfigurer med saker han samlat på sig genom åren, exempelvis djurdelar. Entusiastiskt visar han bitar av den kommande rekvisitan: ett fågelben, en skunkskalle, ett kobrahuvud samt en hajunge som är konserverad i en burk.

I detta sammanhang vill John leka med tanken på oss människor som pyttesmå i en postapokalyptisk värld, där resterna av en civilisation blir början på något nytt. Man tager vad man haver, likt myror. Till exempel genom att samla på sig (normalstora) människonaglar och bygga bo av dem. Ja, naglar är massproducerade för ändamålet.

Inspirationen till minimänniskorna kommer från alkemin, där de kallas för homunculus – små hjälpredor att framställa på kvasibiologisk väg:
”Enligt myten kunde man ta sperma och lägga i djurhud under en tid. Man trodde nämligen att det i varje spermie fanns en pytteliten, vuxen människa. När spermien växte och personen nått en viss storlek så kunde man avbryta processen.” Med konstens hjälp har John för avsikt att väcka dessa gynnare till liv. Med en domedagstwist, i bästa filmiska anda.

Anders Nilsson

 

Ur arkivet

view_module reorder

En teologi utan Gud?

”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord” står det i Första Mosebok. Och sedan skapade han också himmel och hav, sol och måne, växterna och djuren. Och till sist skapade ...

Av: Erland Lagerroth | Agora - filosofiska essäer | 23 november, 2011

Das Ensemble der Hauptstadtoper für Mozarts  Don Giovanni Hauptstadtoper. Foto: Mark Beyer

Alternativ opera i Berlin

Berlins alternativa musikteaterscen fullkomligt myllrar av kreativitet och nydanande projekt.

Av: Björn Gustavsson | Kulturreportage | 22 Maj, 2015

Stoisismen og vår tid

Stoisismen er en filosofi, og romernes filosofi var stoikernes filosofi. Stoisismen ble grunnlagt av den greske filosof Zenon, født i Citium på Cypros rundt 336/5. Zenon døde i Athen rundt ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 06 juli, 2011

Harpan

Där ett fönster öppnar sig till världen vars ljusflöden ännu brinner i kaskader triumferade ögonlock omfamnar tystnaden utikring punkterna, de som irrar i andningsflödet. hon rider på hästen som flyger över vidden av spröda sår utströdda också marken ...

Av: Hebriana Alainentalo | Utopiska geografier | 08 februari, 2010

Ofelia 1898 akvarell av Frances MacDonald

Det drömda mötet som idé

I BLM:s decembernummer från 1953 ställdes några frågor till läsekretsen – fast bara författare svarade – om vilken diktad gestalt man helst velat träffa. En underbar idé, enligt min mening ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 19 juli, 2016

Tidstecken

  Aforismer av Göran Lundstedt     Bara den som tar sig själv på allvar blir tagen på allvar i Sverige. Så självklart är detta förhållande, att det inte ens har någon benämning (danskan ...

Av: Göran Lundstedt | Kulturreportage | 14 augusti, 2013

Det finns folk som säger att det är tanken som räknas

När min tjej får någon present, och det är oftare än ofta, så frågar hon, vem fick du den av? Det spelar ingen roll vad det rör sig om: en ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 16 november, 2013

John Donne. Anonym målare via Wiki Matijap

John Donne: poet, präst och provokatör

I sin ungdom skrev John Donne satirer, kärleksdikter och närmast hedonistiska elegier, senare även religiösa dikter, präglade av djupsinne och en mystiskt betonad fromhet men oftast svårfattliga. Han tillhörde de ...

Av: Carsten Palmer Schale | Litteraturens porträtt | 13 Maj, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.