Tankens ambivalens (Andra brevet)

Ma ben sola e ben nuda senza miraggio porto la mia anima / Ungaretti   Min definition av varat är noll. Sagt om Neruda av Lorca: att han var ”en poet närmare döden än filosofin, närmare ...

Av: Göran af Gröning | 09 juli, 2014
Utopiska geografier

Senmoderniteten. Del 2

Det desillusjonerte menneske Del 1 ble avrundet med at jeg snakket om Internett, som er en bra ordning, i og med at via nettet er det ganske enkelt å oppdage svindel ...

Av: Thor Olav Olsen | 25 juli, 2013
Agora - filosofiska essäer

Cirkeln

Parken är en kameleont. Idag är den lila. Parken består av en kulle, några utspridda gräsmattor, träd och buskage. De gröna fläckarna delas åt av vägar. Eller är det så ...

Av: Theres K Agdler | 23 augusti, 2010
Utopiska geografier

Svarta Nejlikan, en spelfilm med fötterna i det förflutna.

Ulf Hultberg, Lisa Werlinder (Susanne) och Michael Nyqvist (Edelstam). Foto: Folkets bio Svarta Nejlikan, en spelfilm med fötterna i det förflutna. En film som är en modell av ett stycke förflutet ...

Av: Åsa Steinsvik | 03 augusti, 2007
Kulturreportage

Sceniska rum: Scener från Odenplan. I samtal med Janina Nilsson, konstnär



 Den skulpturala installationen Jhax ingick i Janina Nilssons kandidatexamen i keramik och glas på Konstfack i Stockholm 2013. Här arten Surruz. Foto: Anders NilssonArtikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutsättningarna för deras existens, hur de påverkar oss, vilka gemensamma nämnare de har och vilka skillnader de uppvisar. Vi önskar er en god läsning.

I Odenplans tunnelbana i Stockholm har den vakna resenären kunnat skåda något uppseendeväckande. Under våren var konstmontern mitt på perrongen varit hemvist åt ett antal varelser i olika skepnader. Några av dem liknade muterade jätteinsekter, en påminde om ett mumintroll med lasersyn och i ett av monterns hörn fanns en futuristisk miniatyrstad som såg ut att ha använts som kuliss i någon fantasieggande sci fi-film. Den skulpturala installationen heter Jhax och ingick i Janina Nilssons kandidatexamen i keramik och glas på Konstfack i Stockholm 2013. Janina är en av få utvalda konsthögskolestudenter som fått chansen att ställa ut sina verk i Stockholms T-bana. ”Rumsligt passade den i montern. SL vill gärna ha tredimensionella verk och så gillade de mina fantasifigurer”, förklarar Janina när vi ses över en fika på Kafé Blåbär vid Odenplan.


Janinas akademiska bakgrund är gedigen och med en konstnärlig mamma föll det sig naturligt att följa i samma kreativa fotspår. Efter Nackagymnasiets bild- och formprogram lockade Birkagårdens konstkurs, följt av keramisk och tredimensionell form på Nyckelviksskolan, fördjupning i estetik på Södertörns högskola och slutligen kandidatexamen på Konstfack. På Konstfack föddes idén med fantasivärldar. Det som började med en glasvärld ledde till stop motion-filmer, större installationer och utställningar. Jhax, som var Janinas tredje glas och keramik-värld, kom ur tanken att bryta distansen mellan inramat konstverk och förbipasserande lokaltrafikresenärer. En ambition att låta åskådaren skapa sin egen bild av en pågående historia, snarare än att se verket som en statisk avbild. ”Fantasi och fantasivärldar är något som ofta förknippas med barn, medan orden har bytts ut för vuxna; “fantasi” mot science fiction, “saga” mot fantasy och “lek” mot aktivitet, säger Janina och menar att det finns ett spännande förhållande mellan vuxnas och barns respektive fantasiforum som förtjänar att utforskas.


En djuplodande mytologi 


Mytologin kring det imaginära öriket Jhax är väl genomtänkt. Janina beskriver hur en bit av ön har kraschat in i den mänskliga världen, detta för att motorn som driver ön, Tidernas berg, har exploderat. Därtill har en laddad energi uppstått i den bergsklyfta Janina liknar vid Djävulsgapet i Ronja Rövardotter. Klyftan är i sin tur en portal mellan våra världar, med bieffekten att de som passerar den blir fysiskt större. Varelserna man ser i installationen har alltså växt och är tragiskt nog förstenade. De klarar nämligen inte av att fungera normalt och är fast i vår dimension, frysta till stoder. Ljuset i ögonen (därav dioderna) vittnar dock om att de fortfarande lever, vilket är oändligt sorgligt och en vetskap som väcker sympati. Likt E.T:s livsöde önskar man att de ska få komma hem igen.


Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Att ön svävar runt i tomma intet utvecklas i tidigare nämnda kandidatuppsats:

“Man vet att det finns flera liknande svävande öar, för ibland har man kunnat skymta ett dovt ljus i fjärran och ibland uppstår svaga vibrationer i marken från det underliggande maskineriet, som skulle kunna tyda på att man närmar sig något och att ön liksom bromsar in.”

Janina är en av få utvalda konsthögskolestudenter som fått chansen att ställa ut sina verk i Stockholms T-bana. Här världen Jhax och dess varelser. Foto: Anders NilssonFör denna typ av mystiska hittepåmaskiner är tv-serien Lost en inspirationskälla. Precis som i Lost vill Janina plantera existentiella frågeställningar; att man ska grunna på vad som är verkligt och inte, om det finns monster och om Jhax är en parallell dimension till vår: ”Om det ska finnas en bra story så borde det finnas en konflikt nånstans, så är det i alla historier.” Konflikten ligger alltså inte så mycket på ett interkulturellt plan som på ett dimensionellt:

”Mina varelser överlag lever i symbios med varandra och har ett ganska bra liv. De är inte så krigiska. […] Konflikten i Jhax är en apokalyptisk chansning, i huruvida de skulle kunna acklimatisera sig i den jordliga världen.” 



Med sina respektive arter, Surruz, Kiwix och Fiix, hjälps varelserna åt med basala behov som att samla mat och bygga bostäder. Surruz'arna håller mest till i bergen. I egenskap av spejare har de som uppgift att vaka mot ”det eviga mörkret” som omgärdar ön. Kiwix'arna är luftvarelser, beskrivna som lätta, små och transparenta, vars främsta uppdrag är att samla in den svampliknande huvudfödan Wixam. Det faller på Fiixʼarnas lott att fixa bär, vilket underlättas av stora hattar som gör att de kan sväva kortare stunder.

Ett lapptäcke av inspirationskällor

Bland surrealister, filosofer, författare och konstnärer som skänkt inspiration nämner Janina H.R. Giger, Salvador Dalí, J.R.R. Tolkien, John Bauer och specifika verk som Elsa Beskows Tomtebobarnen, Margit Sandemos Sagan om Isfolket samt Stephen King och Peter Straubs The Talisman. Vad gäller filmer där rollfigurer förflyttats till andra dimensioner, fysiskt genom någon form av portal eller i tanken, anger Janina titlar som Alice in Wonderland, The Never Ending Story och Avatar. Jhax som parallell värld till vår jämför hon förutom Lost med tv-serien Fringe, som handlar om två världar som är likadana men spegelvända.

”Man kan nog förnimma varann lite”, svarar hon på frågan om vi kan känna av varelsernas närvaro utan att se dem. Jhax är dessutom inte helt olik vår mänskliga värld med skogar, höga berg och djupa dalar. Detta är medvetet då Janina vill att åskådaren ska känna en viss trygghet och igenkänning i det sceniska rummet. Men, även om hon är intresserad av att berätta en historia vill hon samtidigt inte berätta för mycket. Det är meningen att konstverkets betraktare ska fylla i och göra sin personliga tolkning och reflektera över sina egna möjligheter att förflytta sig med fantasins hjälp. Hon förklarar att materia – föremål som ett pappersark eller en tv – ett minne eller en doft kan ses som portaler som triggar igång fantasin, likaså kreativt skapande, drömmar eller religion. I mytologin går det även att spåra andliga inslag. Det finns en figur som är ”gömd inuti världen, som inte syns”. Man vet inte om någon har sett honom, han är den enda av sitt slag och fungerar som en motor. ”Han som startade allt”, säger Janina hemlighetsfullt.

Att glänta utanför ramarna – flörten med synthkulturen


 SL vill gärna ha tredimensionella verk och så gillade de mina fantasifigurer, förklarar Janina. Här syns arten Fiix.
 Foto: Anders Nilsson

De keramiska tekniker Janina använder sig av är gjutning, kavling, drejning och ringling. Hennes glastekniker består av blåsning av varmt glas samt lampworking och fusing. Att hon vill föra in ett figurativt inslag med narration i traditionell bruksföremålteknik förklarar hon med att hon blandar in material som egentligen inte hör konsthantverkscenen till: 



”Jag vill kunna arbeta utanför materialens ramar för att uppnå önskvärd estetik. Att föra in plast och syntetmaterial tror jag är lite banbrytande.”

För Janina låg det nära till hands att låta sina skulpturer färgas av popkulturella referenser i allmänhet och synthkulturen i synnerhet. Hon gör ingen hemlighet av att hon vill locka en för genren ny publik: ”Min bild av “alternative” är att de inte är jätteintresserade av keramiktomtar”. Att hon själv är synthare märks, då flera av synthestetikens signum återfinns i Jhax. I mikrosamhället i T-banemonterns ena hörn kan man se kretskort insprängda i vad som liknar någon slags hybrid mellan maskin, farkost och stad, som om universumet i Blade Runner hade kondenserats och ställts ut på några få kvadratmeter. Förutom lysdioder som ögon har varelserna syntethår. Avsikten är att håret ska bidra till att figurerna blir lite mjukare och verkligare, som en kontrast till de hårda materialen i glas och keramik. Tittar man riktigt noga kan man i installationen även se cyberlox – syntetslangar som vanligtvis syns fastsatta i håret på synthare och cyberpunkare. Till och med namnen på arterna i Jhax är ”synthiga” då de alla innehåller bokstäverna x, y eller z. Janina berättar att många DJ:s inom 1980- och 1990-talets synthscen hade liknande, dataterminologiska alias. Musikaliskt tycker hon att synthgenren innehar sinnesstämningar som ”sträcker sig från dansant glädje till en sorgsamhet och ibland ett distanserande, en avvaktan”, som hon vill spegla och framhäva i sina egna verk.


Att Janina Nilsson tänker utanför boxen är uppenbart. Hennes universum berör och energin från Jhax kommer säkerligen att försätta många konstbesökare i drömtillstånd, synthare eller ej. Det är nämligen inte svårt att försvinna i tanken med Surruz, Kiwix och Fiix som sällskap.

Anders Nilsson

Fotnot

klicka här för att läsa Janinas kandidatuppsats eller besök hemsidan www.janinanilsson.com för mer info.

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Madame de Staël kommer!

Ryktet rider redan i förväg. Det lilla Weimar är smått skakat, vissa av förväntan och glädje,andra av ren skräck och oro. De flesta av pur och ohöljd nyfikenhet. Snart kommer ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 21 juli, 2009

Att läsa mellan raderna

Fråga: Är pauserna (som ligger mellan raderna) platsen där man kommer ett steg närmre? Kanske är det så. Svårt att avgöra, gränsen blir ganska otydlig när varken viskningar eller rop och man ...

Av: Ida Thunström | Essäer om litteratur & böcker | 20 augusti, 2009

Legenden vars bästa tavlor brann upp!

Inge Schiöler (1908-1971) på en bild tagen av okänd fotograf 1957En essä av Olle Pettersson om bildkonstnärens Inge Schiöler och hans psykiska besvär. Inge Schiölers konstnärliga framgångar följdes av svåra depressioner och ...

Av: Olle Pettersson | Essäer om konst | 14 augusti, 2008

Alen

I vår följetong om de svenska trädslagen har vi nu kommit till alen, det av åkerbrukare och ängsvårdare kanske mest avskydda av alla våra trädslag. Men som vi ska komma ...

Av: Johannes Söderqvist | Kulturreportage | 19 januari, 2017

Sorgligt, spökligt, spännande och lite vasst

Min nya psykiater har i tvenne dagar läxat upp mig med e-mails, fem stycken, med dåliga simpla råd om hur jag skall skriva roman, tar ton, är väl inte hans ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 19 Maj, 2011

När romanen blir politisk

Barn och ungdomsboksförfattaren Per Nilsson, som år 2006 fick Augustpriset för ungdomsromanen Svenne, är kanske inte den första som kommer på tal när man diskuterar författare med politisk tematik. Ändå ...

Av: Emilia Aalto | Övriga porträtt | 30 Maj, 2014

Postemmakrönika 4

Enorma energimängder frilägges nu när jag inte mer är författare, med en massa onödiga sysselsättningar, har flera nätter renoverat gamla läderband (mest halvfranska) (och när jag behövde några prickar lim ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 08 april, 2010

Ett ord säger mer än tusen bilder. Men inte alltid

             

Av: Kenneth Rundberg | Bildreportage | 13 november, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.