Döden är ofarlig

I begynnelsen fanns inga tankar. Varken det ena eller det andra existerade, varken kärlek eller rädsla – ingenting gick att uppleva eller strävade efter att bli upplevt. När encelliga organismer utvecklades ...

Av: Stefan Whilde | 01 februari, 2013
Stefan Whilde

Platon och Västlandets öde

”Varje separation är en länk” (Simone Weil) Den västländska civilisationen grundas på en tolkning av verkligheten som pågår sedan Platon och Sokrates tid.Att närma sig Platon är som att närma sig ...

Av: Guido Zeccola | 09 februari, 2014
Agora - filosofiska essäer

Robert Warrebäck

Robert Warrebäck. En novell

Robert arbetar för närvarande på en samling sammanlänkade noveller om missbruk, kärlek, sorg och skuld. I nuläget finns åtskilliga av hans tidigare noveller, artiklar och essäer (och en del poesi) ...

Av: Robert Warrebäck | 04 januari, 2016
Utopiska geografier

”SE PÅ MINA VERK TILLS DU SER DEM!” Tankar om konstens oavhängighet.

”Jag kan helt enkelt inte se expressionismens, futurismens, kubismens och andra ’ismers’ verk som det konstnärliga geniets högsta uttryck. Jag förstår dem inte. Jag finner inget behag i att se ...

Av: Thomas Notini | 18 mars, 2014
Essäer om konst

Sceniska rum: Scener från Odenplan. I samtal med John Jakobsson, konstnär



Den skulpturala konstinstallation Den vidrige, en uppenbart fabulerad skapelse som med sina omänskligt mänskliga handöronvarelser annekterat Odenplans T-bana. Foto: Anders NilssonArtikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutsättningarna för deras existens, hur de påverkar oss, vilka gemensamma nämnare de har och vilka skillnader de uppvisar. Vi önskar er en god läsning.

Den uppseendeväckande konstinstallationen Den vidrige som i höstas visades i Odenplans T-bana i Stockholm, väckte mitt intresse så pass att jag hörde av mig till konstnären i fråga, John Jakobsson. John är från Gotland men bor numera i Stockholm, examinerad från Konstfack 2012 med Den vidrige som avslutande kandidatarbete.

Vårt samtal äger rum i Johns ateljé, en källarlokal belägen i centrala Stockholm. Den, stora före detta lagerlokalen utgör en kreativ smältdegel för likasinnade, ett gäng konstnärer som av både ekonomiska och sociala skäl valt att dela utrymme. På frågan vad som driver John och vilka referensramar som ligger till grund för hans skapande, berättar han att han i den gestaltande processen ofta utgår från en intuitiv känsla. Verkets sanna innebörd, dess mening, upptäcks efterhand, ”man vet aldrig hur man landar […] skulle aldrig palla veta alla svaren innan”. I sin konst låter han sig inspireras av pseudovetenskaper som bygger på hörsägen och folklore, till exempel kryptozoologi, ”vetenskapen om djur vars existens är omtvistad”. ”Det finns en stark tro på att [varelsen] existerar och därför kan man anse att den per definition är verklig, även om dess existens inte går att bevisa”, förklarar han och exemplifierar med Loch Ness-odjuret och Storsjöodjuret i Jämtland, populära men ej vetenskapligt accepterade (o)djur.

Installationen tar plats som om den vore verklig, men för samtidigt tankarna till Alien-franchisen, eller varför inte The Adams Familyoch den livliga handen The Thing. Foto: Anders NilssonVidare vill han diskutera vad som tillåts ta plats och inte i det offentliga rummet: ”Jag gillar att använda element från biologiska faktoider och lyfta in dem i ett fiktivt sammanhang, för att på så sätt få de båda världarna att närma sig varandra.” Det är i denna psykoexistentiella gråzon John vill verka och vara i sin konst, han talar om en ”spänd övergång” och säger sig vilja vända upp och ned på världsliga ting och företeelser som tas för givna. Ett exempel på detta är tidigare nämnda skulpturala konstinstallation Den vidrige, en uppenbart fabulerad skapelse som med sina omänskligt mänskliga handöronvarelser annekterar Odenplans T-bana och ”tar plats som om den vore verklig”. Vid dess åsyn kan säkerligen en och annan sci-fi- och skräckfilmsnörd föra tankarna till Alien-franchisen, eller varför inte The Adams Family och den livliga handen The Thing.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vad gäller filmiska inspirationskällor säger sig John vara intresserad av skräckestetik, fantasy och sci-fi. Trots ett ofta kitschigt uttryck väcker dessa genrer frågor kring existentialism och döden, ”ett potpurri av estetiserande av vad döden innebär”, säger han. Enligt John fungerar konsten som en ventil för att utforska det mörka och våldsamma inom oss. Påståendet att viss konst skulle vara otäck finner han absurt och menar att människors sociala, vardagliga samspel i så fall är desto mer ruggigt. Tunnelbanetåget beskriver han som en ”stor, avlång metallåda full av främmande människor som du inte är intresserad av att prata med, fylld av skeenden som flimrar förbi, endast en kuliss för det man själv håller på med”. Han utvecklar:

Man kan medvetandegöra för sig själv vad man är genom att titta på något som är ganska ofarligt i sig, men ändå provocerande för många människor. […] Ett inslag som Den vidrige petar hål på något, något som gör att man helt plötsligt lägger märke till var man är någonstans. 

Från utställningen med samma namn på Konstfack när det begav sig, i samband med John Jakobsson avslutande kandidatarbete och dess examinerande utställning. Foto:John JakobssonFörutom de synintryck som ges åskådaren, är den spatiala upplevelsen inte begränsad till konstverkets slutna monter. Står man nära kan man nämligen höra högfrekventa, tjattrande ljud. Detta ska alltså symbolisera hur handfigurerna kommunicerar med varandra och precis som fladdermöss använder de sig av ekolod. För att ingjuta en realistisk känsla har John använt samplingar av riktiga fladdermöss som han i ett ljudredigeringsprogram kombinerat till ett audiellt kluster. Denna flera minuter långa loop strömmar från en iPod som sitter i monterns innertak, med högtalare ut mot T-baneperrongen.

Att John har en bestämd uppfattning om hur hans skapelser kommunicerar är ingen slump. Inom ramen för det kandidatarbete där Den vidrige ingår, förelåg ett krav på en tillhörande uppsats där det ingick att tydligt definiera den fiktiva värld där varelserna lever och frodas. I ateljén visar John mig hur de ”kläcks”, som han exalterat uttrycker det:

Gjutformarna är gjorda av silikon men mina skulpturer är gjutna i hårdgips. Stödkapporna som ligger utanpå är av akrystal, det är som gips fast mycket starkare och med plastbas i stället för vatten. 

John fortsätter berätta om den mytologi han så omsorgsfullt arbetat fram: “De förökar sig fortfarande. De bara kommer fler och fler. Det är en del av storyn, de förökar sig helt okontrollerat. De går inte att stoppa.” Uttalandet tyder på att det inte rör sig om ett enskilt konstverk, utan en del av en större, ständigt expanderande tankevärld. Till skillnad från det begränsade utrymmet i T-banemontern skedde utställningens uruppförande på Konstfack i ett öppet, stort rum. T.ex. satt en kokong högt upp på en av väggarna, med dess inneboende samlade i en klase i taket på andra sidan rummet. Detta antyder att varelserna klättrat längst väggarna, vilket ger illusionen av att de tagit hela rummet i besittning. Som utställningsbesökare är man omgärdad av de små liven, något som gör att installationen kommer mer till sin rätt, säger John.

Från utställningen med samma namn på Konstfack när det begav sig, i samband med John Jakobsson avslutande kandidatarbete och dess examinerande utställning. Foto:John JakobssonMed salig min berättar han om sin dröm att ”göra en överdimensionerad kokong som nästar sig fast någonstans”, som vore den ett getingbo. Upprinnelsen till detta härrör från ett barndomsminne på Gotland där John med en vän hittade en övergiven lastbil på en åker, där getingar hade intagit fordonet och byggt ett enormt bo kring växelspaken, ”det såg helt groteskt ut”. Att John använt sig av detta barndomstrauma märks tydligt i Den vidrige: ”Att [skulpturerna] går på väggarna gör även flugor, och getingbon har inspirerat till pupporna”. Liknelserna med djurvärlden återkopplar han till resonemanget att vi människor har ett behov av att överstrukturera vår tillvaro och att vi som motreaktion till detta hyser en inneboende fascination för det som för oss ter sig okontrollerat men som mycket väl kan ha ett eget ordningssystem, ett ordnat kaos som bjuder in till att finna (mänsklig) mening och struktur:

Framför allt har man den där otroligt ängsliga strävan efter att ordna saker, förstå och begripliggöra, för att det är så jävla viktigt, för annars blir man så otroligt nervös och otrygg. 

Bland nya projekt kan nämnas massproduktion av naglar i epoxy, som vid en nära titt ter sig obehagligt realistiska, särskilt med tanke på att de ser ut att vara hämtade från valfri Saw-film. Byster föreställande vad John kallar hybridmänniskor (!) är också under produktion, karaktärer han menar att man lär känna under skapandet, en förhållningssätt som liknar beskrivningen av hur Den vidrige växte fram. Slutligen får jag ta del av Johns nya stora projekt: dykarhjälmar med hudtextur. Han berättar hur han använder vaxformar för att stöpa de stora hjälmarna i silikon. Då ytmaterialet kommer att bestå av avgjutningar av hans egen hud, blir strukturen ”mänsklig”. Tanken är att vid utställning hänga hjälmarna i klasar, med en estetik menad att “se ut som förhudar och dykarhjälmar på samma gång”. Dessa kreationer är något att se fram emot, att låta sig hänföras eller provoceras av i den fascinerande brytpunkten mellan vardagslunk och utställning, passiv åskådare och aktiv deltagare. Det återstår att se vilka offentliga rum som kommer att berikas av John Jakobssons framtida installationer.

 

Anders Nilsson

 

Fotnot

Den vetgirige kan ladda ned Johns kandidatuppsats här .

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Nawaz i West Hampstead, London 2015. Foto: Eregis. CC BY 2.0.

Maajid Nawaz, Sam Harris. Nya vägar och nya värderingar för islam

Islam är inte bara terrorism och intolerans. Mohamed Omar om religionens verkliga ansikte bortom alla fördomar och ignorans.

Av: Mohamed Omar | Essäer om religionen | 09 januari, 2016

Judgment in Hungary: en rättegång som speglar Europas mörkare sidor

Under Göteborgs internationella filmfestival visades Ezter Hajdús dokumentärfilm Judgment in Hungary. Jag såg dokumentären på Göteborgs Stadsmuseum som tidigare visat utställningen ”Vi är romer”. I museets foajé visades också bilder ...

Av: Linda Johansson | Essäer om film | 17 mars, 2014

Old Von i Wellington

Några år in på första världskriget bodde D. H. Lawrence och hans tyska hustru Frieda (på långt håll besläktad med flygaresset von Richthofen, den röde baronen) i Cornwall. Där skrev ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 12 juli, 2014

Veckan från äldreomsorgen

Ett ämne som tyvärr inte går att undvika. Nu ska det bli lag som tvingar kommunerna att släppa in privata företag i äldreomsorgen. På ett sätt är det logiskt. Efter ...

Av: Gregorz Flakierski | Veckans titt i hyllan | 10 december, 2011

Minnen från Ludvig XIV:s hov

En typ av bok som alltid har fascinerat mig är de som får det att kännas som att man har förflyttats till en annan värld. Ibland kan det handla om ...

Av: Tobias Harding | Övriga porträtt | 18 december, 2012

Stillbild ur Rewell Altunagas “Elegia” från 2015

Det grymma havet

På stranden ligger den lilla pojken i vattenbrynet. Det ser ut som om han sover. Fotografiet av treårige Alan Kurdis döda kropp som spolades upp på en turkisk strand 2015 ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 07 oktober, 2017

Bildens sång

Alla färger syns tydligt, för idag röd bok och sol - varmt mot huden och solskyddsfaktor bör läggas på. Ta hand om fotsulor och andra ytor, och om mjuka-mjuka rösten ...

Av: Ida Thunström, text och bild | Essäer om konst | 27 december, 2017

Drömmen om autopoeten

Drömmen om den självskrivande poesimaskinen, autopoeten har länge varit en dröm för många poeter och konstnärer. Med dagens teknik kan den drömmen bli sann. Johannes Heldén & Håkan Jonsons digitala ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 20 maj, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.