Franz Werfel, fotograferad av Carl van Vechten, 1940. (Wikipedia)

Franz Werfels Die vierzig Tage des Musa Dagh.

Franz Werfels roman om folkmordet på armenierna och om hur en spillra av dem räddades undan tack vare ett franskt fartyg kom ut sent i november 1933, trots att hans ...

Av: Ivo Holmqvist | 28 Maj, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Salix caprea Kilmarock Foto Beng B CCBYSA3.0

Sälgen

Sälgen, salix caprea, är inte bara ett av våra vanligaste trädslag utan också helt avgörande för livet på våra breddgrader. En nästan osannolikt stor mängd olika livsformer är knutna till ...

Av: Johannes Söderqvist | 30 januari, 2017
Kulturreportage

Borgeby - ett tusenårigt drama

Strax norr om Lund, strategiskt beläget nere vid Lödde å ligger Borgeby slott, en inte så ofta uppmärksammad men inte desto mindre viktig plats i den skånska kulturhistorien. I över ...

Av: Sofie Nikolajsen Bjarup | 02 oktober, 2011
Kulturreportage

”Monism” – en tredje utväg

Inför en aktualisering av Viktor Rydbergs Bibelns lära om Kristus fick jag från professor Birthe Sjöberg mig till livs följande citat från Rydbergs Medeltidens magi från 1865: ”Vår tid är en ...

Av: Erland Lagerroth | 16 juli, 2012
Agora - filosofiska essäer

Sceniska rum: Scener från Odenplan. I samtal med John Jakobsson, konstnär



Den skulpturala konstinstallation Den vidrige, en uppenbart fabulerad skapelse som med sina omänskligt mänskliga handöronvarelser annekterat Odenplans T-bana. Foto: Anders NilssonArtikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutsättningarna för deras existens, hur de påverkar oss, vilka gemensamma nämnare de har och vilka skillnader de uppvisar. Vi önskar er en god läsning.

Den uppseendeväckande konstinstallationen Den vidrige som i höstas visades i Odenplans T-bana i Stockholm, väckte mitt intresse så pass att jag hörde av mig till konstnären i fråga, John Jakobsson. John är från Gotland men bor numera i Stockholm, examinerad från Konstfack 2012 med Den vidrige som avslutande kandidatarbete.

Vårt samtal äger rum i Johns ateljé, en källarlokal belägen i centrala Stockholm. Den, stora före detta lagerlokalen utgör en kreativ smältdegel för likasinnade, ett gäng konstnärer som av både ekonomiska och sociala skäl valt att dela utrymme. På frågan vad som driver John och vilka referensramar som ligger till grund för hans skapande, berättar han att han i den gestaltande processen ofta utgår från en intuitiv känsla. Verkets sanna innebörd, dess mening, upptäcks efterhand, ”man vet aldrig hur man landar […] skulle aldrig palla veta alla svaren innan”. I sin konst låter han sig inspireras av pseudovetenskaper som bygger på hörsägen och folklore, till exempel kryptozoologi, ”vetenskapen om djur vars existens är omtvistad”. ”Det finns en stark tro på att [varelsen] existerar och därför kan man anse att den per definition är verklig, även om dess existens inte går att bevisa”, förklarar han och exemplifierar med Loch Ness-odjuret och Storsjöodjuret i Jämtland, populära men ej vetenskapligt accepterade (o)djur.

Installationen tar plats som om den vore verklig, men för samtidigt tankarna till Alien-franchisen, eller varför inte The Adams Familyoch den livliga handen The Thing. Foto: Anders NilssonVidare vill han diskutera vad som tillåts ta plats och inte i det offentliga rummet: ”Jag gillar att använda element från biologiska faktoider och lyfta in dem i ett fiktivt sammanhang, för att på så sätt få de båda världarna att närma sig varandra.” Det är i denna psykoexistentiella gråzon John vill verka och vara i sin konst, han talar om en ”spänd övergång” och säger sig vilja vända upp och ned på världsliga ting och företeelser som tas för givna. Ett exempel på detta är tidigare nämnda skulpturala konstinstallation Den vidrige, en uppenbart fabulerad skapelse som med sina omänskligt mänskliga handöronvarelser annekterar Odenplans T-bana och ”tar plats som om den vore verklig”. Vid dess åsyn kan säkerligen en och annan sci-fi- och skräckfilmsnörd föra tankarna till Alien-franchisen, eller varför inte The Adams Family och den livliga handen The Thing.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vad gäller filmiska inspirationskällor säger sig John vara intresserad av skräckestetik, fantasy och sci-fi. Trots ett ofta kitschigt uttryck väcker dessa genrer frågor kring existentialism och döden, ”ett potpurri av estetiserande av vad döden innebär”, säger han. Enligt John fungerar konsten som en ventil för att utforska det mörka och våldsamma inom oss. Påståendet att viss konst skulle vara otäck finner han absurt och menar att människors sociala, vardagliga samspel i så fall är desto mer ruggigt. Tunnelbanetåget beskriver han som en ”stor, avlång metallåda full av främmande människor som du inte är intresserad av att prata med, fylld av skeenden som flimrar förbi, endast en kuliss för det man själv håller på med”. Han utvecklar:

Man kan medvetandegöra för sig själv vad man är genom att titta på något som är ganska ofarligt i sig, men ändå provocerande för många människor. […] Ett inslag som Den vidrige petar hål på något, något som gör att man helt plötsligt lägger märke till var man är någonstans. 

Från utställningen med samma namn på Konstfack när det begav sig, i samband med John Jakobsson avslutande kandidatarbete och dess examinerande utställning. Foto:John JakobssonFörutom de synintryck som ges åskådaren, är den spatiala upplevelsen inte begränsad till konstverkets slutna monter. Står man nära kan man nämligen höra högfrekventa, tjattrande ljud. Detta ska alltså symbolisera hur handfigurerna kommunicerar med varandra och precis som fladdermöss använder de sig av ekolod. För att ingjuta en realistisk känsla har John använt samplingar av riktiga fladdermöss som han i ett ljudredigeringsprogram kombinerat till ett audiellt kluster. Denna flera minuter långa loop strömmar från en iPod som sitter i monterns innertak, med högtalare ut mot T-baneperrongen.

Att John har en bestämd uppfattning om hur hans skapelser kommunicerar är ingen slump. Inom ramen för det kandidatarbete där Den vidrige ingår, förelåg ett krav på en tillhörande uppsats där det ingick att tydligt definiera den fiktiva värld där varelserna lever och frodas. I ateljén visar John mig hur de ”kläcks”, som han exalterat uttrycker det:

Gjutformarna är gjorda av silikon men mina skulpturer är gjutna i hårdgips. Stödkapporna som ligger utanpå är av akrystal, det är som gips fast mycket starkare och med plastbas i stället för vatten. 

John fortsätter berätta om den mytologi han så omsorgsfullt arbetat fram: “De förökar sig fortfarande. De bara kommer fler och fler. Det är en del av storyn, de förökar sig helt okontrollerat. De går inte att stoppa.” Uttalandet tyder på att det inte rör sig om ett enskilt konstverk, utan en del av en större, ständigt expanderande tankevärld. Till skillnad från det begränsade utrymmet i T-banemontern skedde utställningens uruppförande på Konstfack i ett öppet, stort rum. T.ex. satt en kokong högt upp på en av väggarna, med dess inneboende samlade i en klase i taket på andra sidan rummet. Detta antyder att varelserna klättrat längst väggarna, vilket ger illusionen av att de tagit hela rummet i besittning. Som utställningsbesökare är man omgärdad av de små liven, något som gör att installationen kommer mer till sin rätt, säger John.

Från utställningen med samma namn på Konstfack när det begav sig, i samband med John Jakobsson avslutande kandidatarbete och dess examinerande utställning. Foto:John JakobssonMed salig min berättar han om sin dröm att ”göra en överdimensionerad kokong som nästar sig fast någonstans”, som vore den ett getingbo. Upprinnelsen till detta härrör från ett barndomsminne på Gotland där John med en vän hittade en övergiven lastbil på en åker, där getingar hade intagit fordonet och byggt ett enormt bo kring växelspaken, ”det såg helt groteskt ut”. Att John använt sig av detta barndomstrauma märks tydligt i Den vidrige: ”Att [skulpturerna] går på väggarna gör även flugor, och getingbon har inspirerat till pupporna”. Liknelserna med djurvärlden återkopplar han till resonemanget att vi människor har ett behov av att överstrukturera vår tillvaro och att vi som motreaktion till detta hyser en inneboende fascination för det som för oss ter sig okontrollerat men som mycket väl kan ha ett eget ordningssystem, ett ordnat kaos som bjuder in till att finna (mänsklig) mening och struktur:

Framför allt har man den där otroligt ängsliga strävan efter att ordna saker, förstå och begripliggöra, för att det är så jävla viktigt, för annars blir man så otroligt nervös och otrygg. 

Bland nya projekt kan nämnas massproduktion av naglar i epoxy, som vid en nära titt ter sig obehagligt realistiska, särskilt med tanke på att de ser ut att vara hämtade från valfri Saw-film. Byster föreställande vad John kallar hybridmänniskor (!) är också under produktion, karaktärer han menar att man lär känna under skapandet, en förhållningssätt som liknar beskrivningen av hur Den vidrige växte fram. Slutligen får jag ta del av Johns nya stora projekt: dykarhjälmar med hudtextur. Han berättar hur han använder vaxformar för att stöpa de stora hjälmarna i silikon. Då ytmaterialet kommer att bestå av avgjutningar av hans egen hud, blir strukturen ”mänsklig”. Tanken är att vid utställning hänga hjälmarna i klasar, med en estetik menad att “se ut som förhudar och dykarhjälmar på samma gång”. Dessa kreationer är något att se fram emot, att låta sig hänföras eller provoceras av i den fascinerande brytpunkten mellan vardagslunk och utställning, passiv åskådare och aktiv deltagare. Det återstår att se vilka offentliga rum som kommer att berikas av John Jakobssons framtida installationer.

 

Anders Nilsson

 

Fotnot

Den vetgirige kan ladda ned Johns kandidatuppsats här .

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

På spaning efter den oskuld som flytt

I vissa frågor tenderar vi att gå från oklarhet till oklarhet. Och när det onda pågått tillräckligt länge har vi förlorat all förmåga till äkthet i vare sig känsla eller ...

Av: Oliver Parland | Essäer | 28 november, 2010

Ikon

En krönika av fotografen och författaren Tarja Salmi-Jacobson

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Gästkrönikör | 25 februari, 2017

Clara Peeters - A still life with carp in a ceramic colander

Några tankar om pekböcker

Pekböcker riktar sig i övervägande del till barn. Små barn. De innehåller enkla bilder på exempelvis husdjur, så som katter och hundar, och så andra djur, så som kor och ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 31 december, 2015

Munch och Strindberg i Berlin

I fjol var det August Strindberg, nu pockar Edvard Munch på uppmärksamhet. Den enes död den andres födelse. I Sverige är Thielska galleriet först ut med en utställning: ”Munch! – ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer | 22 februari, 2013

Mathias Jansson. 3 Dikter

Mathias Jansson är poet och konstkritiker. Han har tidigare blivit publicerad i svenska och engelskspråkiga tidskrifter och antologier. som Presens, Populär Poesi, Maintenant 8: A Journal of Contemporary Dada och ...

Av: Mathias Jansson | Utopiska geografier | 04 augusti, 2014

Stefan Whilde

En 50-årings anteckningar (Del 3 av 4)

Världen larmar och står i, men jag – jag vill bara sitta under min korkek och lukta på blommorna. Eller som Långben så sakligt konstaterar i serietidningen Kalle Anka & ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 mars, 2017

Ingen rädder för vargen här…

”Who´s afraid of Virginia Woolf”, Mike Nichols filmatisering av Edward Albees pjäs som nyss visades på TV 2 är väl mest känd för att Elizabeth Taylor som Martha och Richard ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om film | 16 september, 2017

Dags att omdefiniera Hilma af Klint

En retrospektiv utställning säger lika mycket om sin samtid som en nyproducerad. Urval är allt, och varje ny vernissage blir en politisk kommentar, om det så bara – vilket ofta ...

Av: Ida Thunström | Essäer om konst | 17 Maj, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.