Mauro Luppichini. Arktis

Mauro Luppichini är en italiensk författare. Han har dock bott i Sverige i fem decennier och arbetat bland annat som bibliotekarie i Uppsala. Men han har alltid skrivit och publicerat ...

Av: Mauro Luppicchini | 02 december, 2013
Utopiska geografier

Paradoxer och ortodoxer inom svensk lärarutbildning

Anders Zorn Då lärarutbildningen är ett brinnande ämne för närvarande, kunde det vara intressant med några inblickar i denna utifrån ett lärarperspektiv. Jag ska här dra nytta av Tidningen Kulturens obundna ...

Av: Hans Färnlöf, docent | 21 april, 2008
Essäer om samhället

Frihet är jämlikhet är solidaritet

  Eugene Delacroix, La BastilleEn idéhistorisk exposé över den franska revolutionens honnörsord Det är näst intill omöjligt att bilda sig en rättvisande uppfattning om den enorma betydelse som den franska revolutionens berömda ...

Av: Roberth Ericsson | 25 augusti, 2008
Essäer om politiken

Ebba Witt-Brattström på Bokmässan 2014.. Foto: Vogler, Wikipedia

Strindbergs otippade fans

I vår tid är det populärt att hedra August Strindberg i egenskap av litterärt geni. Men såsom Ebba Witt-Brattström påpekat i Om Strindberg, red. Lena Einhorn (2010) och senast Ulrika ...

Av: Lisa Gålmark | 07 maj, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Med vin på tungan, parmesan i gommen och osagda ord i danskt hygge



Noah Holtwiesche med verket Alibi, alias på Inkonst den 10 april. Foto: Liveart.dkDet sedan ett halvår torrlagda, och till följd av detta: mindre aktiva, kulturhuset Inkonst i Malmö är sig likt när jag kliver in genom dörrarna denna kyliga torsdagskväll i april. Lite ödsligare än vanligt och mindre folk än jag hade väntat mig, men kanske har jag en övertro på människors intresse för scenkonst, kanske i synnerhet att prata om den. Jag vet inte, men konstaterar att det i så fall är mycket trist. För inte är det väl enbart i konstutbildningens rum eller på parnassens arena som detta samtal skall och bör dryftas? Nåväl, initiativet Samtalekøkkenet förtjänar all respekt och vi som är där är intresserade. Gott så.

Arrangemanget drivs av det danska konstnärsparet Ellen och Henrik Vestergaard Friis och är helt enkelt en kväll där “performancekonsten tas upp till öppen diskussion i en ”hyggelig” atmosfär tillsammans med konstnärer, konstkritiker och konstintresserade.” I syfte att både utveckla konstnärens arbete och främja performancekonsten som sådan.

I korthet: livekonst, mat, vin och samtal. Min erfarenhet av danskt hygge är väletablerad vid det här laget och jag måste säga att jag trivs med konceptet. Vi välkomnas alla av paret Vestergaard- Friis, det bjuds på vin och informeras om kvällens upplägg, och det känns som att vara hembjuden till någon på en bättre middag, men samtidigt inte veta vilka parametrar vi går efter. Så slussas vi efterhand in i blackboxen likt en snäll grupp på studiebesök, ställer oss lydigt vid det trästaket som för kvällen avgränsar oss från scenrummet. Nedanför oss ska det ske, men jag ser bara rök. Tjock och av lampor mörkt rosafärgad rök. Det fnissas och väntas. Verket i fråga, Palais ideal, är ett rörelsebaserat stycke där regissören och skådespelaren Miriam Horwitz (DE) tillsammans med dansaren och koreografen Anne-Mareike Hess (LU) utmanar den kroppsliga instängningen med avstamp i Foucaults idé om kroppen som en obarmhärtig plats utan tillflykt. När röken så skingras skönjer jag två gestalter i rörelse runt en stor hög med bråte, ett slags postapokalyptiskt landskap med bara de två kvar. De står inte stilla en sekund under akten utan rör sig oavbrutet. Som en pågående enhetlig kropp mot ett gemensamt mål. Konstanta skutt och rytmiska steg, vevande armrörelser, ålningar på golvet, kullerbyttor, vad som helst som gör att de fortsätter. Det är som försökte de skaka sig ur sin lekamen, lägga av sitt skal och bli fria. Och bråten då? Den används som ljudattiralj, förstärkning, testperson. Slammer och dunsar, missljud, hack. Efteråt sitter alla, inklusive Horwitz och Hess, i caféet och arrangörerna inleder en frågestund. Mest beröm och positiva kommentarer. Horwitz och Hess, alldeles dyblöta i soffan nära mig, suger i sig och verkar nöjda med responsen. Det blir hygge och ingen kritik och jag tänker att det är svårt att framföra negativ kritik till en som just genomfört sitt verk och nu sitter mittemot en. Inte för att jag behöver det, men ändå: Kvällen ska ju vara ett samtal kring den scenkonst vi ser, med möjlighet att framföra olika perspektiv.

Så är det matstund. Vid en jättelik gryta, jag tänker utfodring och skolbespisning, har någon stått och rört fantastiskt länge, ända sedan vi kom. Risotto med parmesan. Vi köar och får en papptallrik med ruccola och kleggig mat och gott bröd och riktigt smör. Vin med. Bara att fylla på när en själv vill. Så varför känns det som om jag är del av en performance? Interaktivitet stod inte på programbladet, mer än ”samtal” då. Kanske är det maten, hur den rituellt tillagats och delas ut, eller den märkliga lite spända stämningen i rummet. Eller det faktum att konstnärerna sitter bland oss och snart visar sina verk, och att vi efteråt kan bedöma dem och göra hen glad eller ledsen. En krystad maktposition som känns obekväm.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Efter maten framför Noah Holtweisches (AU/DE) sitt verk Alibi, alias i ett nästan nedsläckt rum; en läsning av självmordsbreven mellan den tyske poeten Heinrich von Kleist och hans möjliga älskarinna Henriette Vogel. Poetiskt och suggestivt, jag gillar det, tänker på Allen Ginsbergs stämma och på poesiuppläsningars kraft som konst, men blir ändå lite sömnig. Måste vara maten. Holtweischer avslutar med att släppa ett dussin ping-pongbollar ur jackan, och där tappar han mig helt. Vad vill han säga? Under diskussionen får jag mer kött på benen, och det beror nog på att någon, en lokal videokonstnär, vågar fråga om det var nödvändigt med bollarna. Se där. Vi är igang.

Det sista verket är kort och mer komiskt än intressant. Örn Alexander Amundason (IS) iscensätter en performance lecture om Kurt Cobains inflytande, blir avbruten, låtsas bli förnärmad. Jag funderar över verkets intention och kvalité. Även om just detta inte är min kopp te leder det till en intressant och, faktiskt, nödvändig avslutande diskussion om vad konst är, vad som skiljer verket från en vanlig komedishow, hur något blir konst och något annat inte. Videokonstnären, som jag efterhand inser är Jonas Liveröd, tar åter till orda och menar att det varit för lite kritik under kvällen, att arrangörerna borde styrt upp samtalen mer för att det ska bli konstruktivt och inte bara en hyllningskör. Några ögonbryn höjs, skeptiska blickar kastas och stämningen blir prekär, men Liveröd säger det som behöver sägas och jag håller faktiskt med honom. Ett konstruktivt samtal är så mycket annat än ryggdunkande och utbyte av intryck, och en moderator hade förmodligen givit den udd som behövs för att spetsa diskussionen, få folk att påtala även det mindre bra. Nu går vi hem med vin på tungan, parmesan i gommen och osagda ord. Men jag älskar konceptet.

Helena Lie

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Den stockholmska barfotatrion åter på frammarsch

  Bandets galne trummis Andreas, basisten Joen och Martin. Den stockholmska barfotatrion på frammarsch Riffrockarna, Jaaris pojkar eller den underliga barfotatrion. Som man säger: kärt barn har många namn. Deras egentliga och ...

Av: Petter Stjernstedt | Musikens porträtt | 16 februari, 2007

Hundliv i Central Park

Jag är rädd för hundar, blev biten när jag var liten. Skräcken har tilltagit med åren. Det känns som om varenda hund är ute och sniffar efter just mig! Och ...

Av: Lilian O. Montmar | Gästkrönikör | 19 maj, 2013

Förlust, sorg och befrielse i musik

Tidningen Kulturen har i dagarna genomfört en intervju med HC, den anonyma skribenten som ligger bakom Headphone Commute, i december släppte HC det enorma stödalbumet … And darkness came. Samtliga ...

Av: Robert Halvarsson | Musikens porträtt | 03 januari, 2013

Illustration: Signe Collmo.

Dostojevskij – och gestaltandet av visionen som idé

Skrev för en kort tid sedan en essä, med tyngdpunkten på den kvinnliga författaren Zenta Maurinas bok, om kvinnornas betydelse för Dostojevskij. Dock kan perspektivet vändas till det helt motsatta ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 29 maj, 2015

Djurparken

Illustration: Ida Thunström Djurparken Han hade förvånats över att invånarna i den belägrade staden så envist höll fast vid sina dagliga rutiner. Belägringen hade nu varat i drygt ett år ...

Av: J. Bernlef | Utopiska geografier | 09 oktober, 2007

A Christmas  Carol - Robert Ingpen

A Christmas Carol - Charles Dickens som julstämningens skapare i över 170 år

Vad är en äkta jul? I Sverige förknippar vi julen med Jenny Nyströms tomtar, gröt och granar, lika säkert som att den svenska jultidningen Julstämning kommer ut varje år, sedan 1906. Men ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 13 december, 2017

Mannens råstyrka och visuella skönhet

Jag hade svårt att hitta till Bergsjön, helt ärligt, fastän jag är en infödd Göteborgare, så har jag aldrig någonsin satt min fot i denna stadsdel, söndermärkt av fördomar och ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 23 maj, 2009

Jag vill hinna se korna

Man snackar om höghastighetståg nu. Det går inte snabbt nog. Vi måste komma fram fortare. Vi har väldigt bråttom. Snart har vi inte tid över till någonting. Jag gillar tåg ...

Av: Stefan Whilde | Gästkrönikör | 04 november, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.