Förbaskade tillställning. En tidsbetraktelse

  Vortex av Hebriana Alainentalo Moder Jord har under sekler och årtusenden misshandlats av en mänsklighet som i denna yttersta tid fortfarande framhärdar i att använda en förödande vapenmakt. Rikedomar samlas hos ...

Av: Percival | 27 september, 2008
Essäer om litteratur & böcker

Bo Setterlind

Bo Setterlind på Nya Zeeland

Den 24 augusti 1973 fyllde Bo Setterlind femtio år. Inför födelsedagen blev han intervjuad i pressen. Bland annat av K. A. Adrups artikel i Dagens Nyheter framgick att han tänkte ...

Av: Ivo Holmqvist | 11 december, 2016
Essäer om litteratur & böcker

Arbetet är så monotont att man blir helt monoton i huvudet

I läsningen av nysläppta ”Vi ska inte skriva någon jävla bok!” slår det mig – eller, jag har sett det komma under en längre tid – att, men kanske har ...

Av: Freke Räihä | 01 november, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Det regnar och det regnar, himlen är grå(Lasse Stefanz)

Det regnar, jag sitter och lyssnar på regnet, sover på kökssoffan en timme, ser ut genom fönstret, det regnar, ingen rör sig på gatan, inte ens lögnaren, fifflaren och bedragaren ...

Av: Bo Bjelvehammar | 21 oktober, 2014
Gästkrönikör

Med vin på tungan, parmesan i gommen och osagda ord i danskt hygge



Noah Holtwiesche med verket Alibi, alias på Inkonst den 10 april. Foto: Liveart.dkDet sedan ett halvår torrlagda, och till följd av detta: mindre aktiva, kulturhuset Inkonst i Malmö är sig likt när jag kliver in genom dörrarna denna kyliga torsdagskväll i april. Lite ödsligare än vanligt och mindre folk än jag hade väntat mig, men kanske har jag en övertro på människors intresse för scenkonst, kanske i synnerhet att prata om den. Jag vet inte, men konstaterar att det i så fall är mycket trist. För inte är det väl enbart i konstutbildningens rum eller på parnassens arena som detta samtal skall och bör dryftas? Nåväl, initiativet Samtalekøkkenet förtjänar all respekt och vi som är där är intresserade. Gott så.

Arrangemanget drivs av det danska konstnärsparet Ellen och Henrik Vestergaard Friis och är helt enkelt en kväll där “performancekonsten tas upp till öppen diskussion i en ”hyggelig” atmosfär tillsammans med konstnärer, konstkritiker och konstintresserade.” I syfte att både utveckla konstnärens arbete och främja performancekonsten som sådan.

I korthet: livekonst, mat, vin och samtal. Min erfarenhet av danskt hygge är väletablerad vid det här laget och jag måste säga att jag trivs med konceptet. Vi välkomnas alla av paret Vestergaard- Friis, det bjuds på vin och informeras om kvällens upplägg, och det känns som att vara hembjuden till någon på en bättre middag, men samtidigt inte veta vilka parametrar vi går efter. Så slussas vi efterhand in i blackboxen likt en snäll grupp på studiebesök, ställer oss lydigt vid det trästaket som för kvällen avgränsar oss från scenrummet. Nedanför oss ska det ske, men jag ser bara rök. Tjock och av lampor mörkt rosafärgad rök. Det fnissas och väntas. Verket i fråga, Palais ideal, är ett rörelsebaserat stycke där regissören och skådespelaren Miriam Horwitz (DE) tillsammans med dansaren och koreografen Anne-Mareike Hess (LU) utmanar den kroppsliga instängningen med avstamp i Foucaults idé om kroppen som en obarmhärtig plats utan tillflykt. När röken så skingras skönjer jag två gestalter i rörelse runt en stor hög med bråte, ett slags postapokalyptiskt landskap med bara de två kvar. De står inte stilla en sekund under akten utan rör sig oavbrutet. Som en pågående enhetlig kropp mot ett gemensamt mål. Konstanta skutt och rytmiska steg, vevande armrörelser, ålningar på golvet, kullerbyttor, vad som helst som gör att de fortsätter. Det är som försökte de skaka sig ur sin lekamen, lägga av sitt skal och bli fria. Och bråten då? Den används som ljudattiralj, förstärkning, testperson. Slammer och dunsar, missljud, hack. Efteråt sitter alla, inklusive Horwitz och Hess, i caféet och arrangörerna inleder en frågestund. Mest beröm och positiva kommentarer. Horwitz och Hess, alldeles dyblöta i soffan nära mig, suger i sig och verkar nöjda med responsen. Det blir hygge och ingen kritik och jag tänker att det är svårt att framföra negativ kritik till en som just genomfört sitt verk och nu sitter mittemot en. Inte för att jag behöver det, men ändå: Kvällen ska ju vara ett samtal kring den scenkonst vi ser, med möjlighet att framföra olika perspektiv.

Så är det matstund. Vid en jättelik gryta, jag tänker utfodring och skolbespisning, har någon stått och rört fantastiskt länge, ända sedan vi kom. Risotto med parmesan. Vi köar och får en papptallrik med ruccola och kleggig mat och gott bröd och riktigt smör. Vin med. Bara att fylla på när en själv vill. Så varför känns det som om jag är del av en performance? Interaktivitet stod inte på programbladet, mer än ”samtal” då. Kanske är det maten, hur den rituellt tillagats och delas ut, eller den märkliga lite spända stämningen i rummet. Eller det faktum att konstnärerna sitter bland oss och snart visar sina verk, och att vi efteråt kan bedöma dem och göra hen glad eller ledsen. En krystad maktposition som känns obekväm.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Efter maten framför Noah Holtweisches (AU/DE) sitt verk Alibi, alias i ett nästan nedsläckt rum; en läsning av självmordsbreven mellan den tyske poeten Heinrich von Kleist och hans möjliga älskarinna Henriette Vogel. Poetiskt och suggestivt, jag gillar det, tänker på Allen Ginsbergs stämma och på poesiuppläsningars kraft som konst, men blir ändå lite sömnig. Måste vara maten. Holtweischer avslutar med att släppa ett dussin ping-pongbollar ur jackan, och där tappar han mig helt. Vad vill han säga? Under diskussionen får jag mer kött på benen, och det beror nog på att någon, en lokal videokonstnär, vågar fråga om det var nödvändigt med bollarna. Se där. Vi är igang.

Det sista verket är kort och mer komiskt än intressant. Örn Alexander Amundason (IS) iscensätter en performance lecture om Kurt Cobains inflytande, blir avbruten, låtsas bli förnärmad. Jag funderar över verkets intention och kvalité. Även om just detta inte är min kopp te leder det till en intressant och, faktiskt, nödvändig avslutande diskussion om vad konst är, vad som skiljer verket från en vanlig komedishow, hur något blir konst och något annat inte. Videokonstnären, som jag efterhand inser är Jonas Liveröd, tar åter till orda och menar att det varit för lite kritik under kvällen, att arrangörerna borde styrt upp samtalen mer för att det ska bli konstruktivt och inte bara en hyllningskör. Några ögonbryn höjs, skeptiska blickar kastas och stämningen blir prekär, men Liveröd säger det som behöver sägas och jag håller faktiskt med honom. Ett konstruktivt samtal är så mycket annat än ryggdunkande och utbyte av intryck, och en moderator hade förmodligen givit den udd som behövs för att spetsa diskussionen, få folk att påtala även det mindre bra. Nu går vi hem med vin på tungan, parmesan i gommen och osagda ord. Men jag älskar konceptet.

Helena Lie

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Förtryckets smuts undansopat från gatorna

Nya femtonåringar har blivit sydafrikaner, födda efter att apartheid upphört. Hur kommer dessa nya generationer minnas den lagliga rasismens era? Under eftermiddagen sitter i tystnaden, bara en vägg avskilda från centrala ...

Av: Gustav Broms | Resereportage | 16 Maj, 2009

Fragment av surrogatpyret IV

Fragment av surrogatpyret IV Morfar kvickna till av spriten å Dimmu Borgir (”...Still our enemies will keep hiding /In the shadows with betrayal against reason/But with my reprisal ...

Av: Nikanor Teratologen | Teratologisk sondering | 23 oktober, 2007

Premiäruppsättningen av Aniara på Kungliga Operan 1959 med libretto av Lindegren Foto Lennart Olson

Erik Lindegren – Ständigt på resa, sökandes sin väg.

Att närma sig – texternas mänskliga sökande – från några av existentialismens grundläggare, med namn som Fjodor Dostojevskij, Sigmund Freud, Oswald Spengler, Fredrich Nietzsche och Thomas Mann, så följer helt ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 19 augusti, 2016

16. Jenny

Han sover inne i Majas växasäng som de dragit ut till max. Ändå får han ändå inte riktigt plats, fötterna hade hängt ut över sängkanten och de hade skrattat tillsammans ...

Av: Jenny | Lund har allt utom vatten | 31 mars, 2012

Gudabenådad i stora, vida världen, Intervju med Krister Linder

Har man en gång hört Krister Linders stämma, är det svårt att glömma den. Från den allra första tiden med Grace, Dive och andra lättsamma popexperiment på sent 80- och ...

Av: Carl Abrahamsson | Musikens porträtt | 17 december, 2010

Bild av Anikó Bodoni Lind

Den fria rörligheten

Under Naturmorgons tidiga timmar i P 1 kunde man häromdagen lyssna till den önskade fria rörligheten. Det handlade då om djur det vill säga. vargar. En specialist önskade sig en ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 02 april, 2016

Monets hus i Giverny,  exteriört Foto Johan Werkmäster

I Monets fotspår genom Normandie

Ett nytt konstreportage av Johan Werkmäster den här gången på spaning efter Claude Monet

Av: Johan Werkmäster | Essäer om konst | 12 december, 2017

Hilma af Klint

Hilma af Klint och vår samtida konst

I dagens samtidskonst kan man se att det finns ett pånyttfött intresse för andlighet. Många av de idéer som var i omlopp i början av 1900-talet har kommit tillbaka ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 10 juni, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts