Varför störtade Dag Hammarskjölds flygplan?

En rapport som Förenta Nationernas nyutnämnde generalsekreterare António Guterres just fått i sin hand kommer kanske att leda till en förnyad undersökning av de oklara omständigheterna kring Dag Hammarskjölds död ...

Av: Ivo Holmqvist | 07 augusti, 2017
Reportage om politik & samhälle

Josef! Vem bryr sig?

Julgranar. Julkrubbor. Julklappar. Bjällerklang. Jesu födelse och den Heliga Jungfru Maria. Men den Helige Josef! Vem bryt sig om honom? Vem ägnar mer än en förströdd tanke åt snickaren från ...

Av: Bo I. Cavefors | 19 december, 2008
Övriga porträtt

Det var en gång 1967

  Det var en gång 1967 Sommaren 1967 fyllde jag tretton år. Ett av mina största musikaliska minnen från den varma sommaren är den tunga orgeln (en blandning av kyrk- och hammond) ...

Av: Mats Myrstener | 13 november, 2007
Kulturreportage

Madicken på Junibacken av Astrid Lindgren

Madicken på Junibacken - En verklig och verkligt kavat tjej, som var Astrid…

Madicken heter Margareta Engström i böckernas värld. I verkligheten hette hon Anne-Marie Ingeström. Böckerna utspelar sig i en svensk småstad under första världskriget, vilket ofta nämns som "kriget", men allt ...

Av: Belinda Graham | 21 december, 2017
Kulturreportage

Sånglösa. Spelar på mer än bara känslor



Atalantes uppsättning Sånglösa är en nyopera för barn. Foto AtalanteEn gråtande flicka som inte kan sjunga, så lyder sammanfattningen av nyoperaföreställningen Sånglösa, som under måndagen hade nypremiär på Atalante i Göteborg. Med nyopera menas att en operaform tas upp av skådespelare, sångare eller musiker som vanligtvis inte arbetar med opera – utan med andra musikaliska och teatrala uttrycksformer. 

Sånglösa heter hon, flickan, som sjunger opera. Men, vänta nu, var det inte så att hon just inte kunde sjunga?

– Jo, hon sjunger när hon ska prata. Det är när hon just ska sjunga som det tar stopp, berättar Niklas Rydén, konstnärlig ledare på Atalante. Det är han som har skrivit både manus och musik till föreställningen. Att den behandlar svåra ämnen såsom ensamhet och död samtidigt som den riktar sig till just barn ser han inte som ett problem. Tvärtom.

– Barn kan sjunka ner i sådana frågor oftare än vad man kan tro, säger han och menar att det är viktigt att utveckla det samtalet – någonting som han försöker att göra i Sånglösa.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Och nog lyckas han. I en tidlös, men ändå samtidsanpassad version av "Yllets" vandring genom de stora skogarna (ja, det är omöjligt att inte associera till Nationalteaterns "Kåldolmar och Kalsipper" från 1976) får publiken följa Sånglösa på hennes färd genom den sociala skogen.

– Vad bra, säger Niklas Rydén, när jag nämner sjuttiotalsreferensen.

Ja, liksom forna generationers Yllet vandrar också tvåtusentiotalets Sånglösa från plats till plats för att genom att hjälpa andra också få hjälp själv. Hon vill kunna sjunga igen, någonting som för övrigt kan läsas både som en själslig syssla, som en musikalisk sådan. På färden får hon lära sig att andas in, ut, för att slutligen möta sitt eget ansikte i en liten spegel.

– Att hon måste se sig i spegeln betyder att hon måste möta sig själv, säger ett barn efter föreställningen och förklarar att han tycker att den är bra för att Sånglösa är både är glad och sorglig samtidigt.

Jag håller med honom.Parketten sjuder av skratt när den Från A till Ö-inspirerade (om än lite klokare) ugglan dansar runt och spottar ut de existentiella frågor som snart ska ge Sånglösa de sparkar i baken som behövs för att hon ska våga komma till skott för att börja försöka förändra sitt liv. Strax därefter är det få som undgår en inre rysning när flickans inre röst, Pronto (spelad av Karin Wiberg) retas med henne med både min- och violinspel. När det så uppdagas att Sånglösas storasyster är död, och att det är därför som hon inte kan sjunga, gråter några av barnen. En föregående drunkningsscen målas upp med pratsången och bit för bit tvingas hon tillsammans med sin publik att möta det minne som hon så länge sökt skjuta undan.

De ställer ofta såväl reflekterande, som väldigt konkreta frågor om föreställningen. Foto Frida SandströmSin slutgiltiga tröstfinner hon vresig i sina föräldrar (som för övrigt är helt frånvarande i föreställningen) eller i de vänner (som hon inte tycks ha). I stället sker dramats point of no return när hon står inför att släppa taget om sin syster – som i detta fall gestaltas i dennas iPhone. I samma brunn som telefonen sakta sjunker ner till toner från cello, piano och violin, hittar Sånglösa så den melodi som hon och systern brukade sjunga tillsammans. Med en gammal vevspeldosa, som står i en behagligt skarp kontrast till telefonens teknologi, lyckas hon så slutligen ta ton – tillsammans med sina nyfunna vänner. Hon sjunger, hon går vidare,

I föreställningens efterföljande frågestund undrar ett barn om den där telefonen var en riktig iPhone, och jag tappar nästan hoppet på nioåringarnas intresse för de existentiella brännpunkter som föreställningen just serverat på flertalet silverbrickor. Men, så frågar ett annat barn vad som hände med systerns kropp, och var deras föräldrar egentligen höll hus någonstans.

– De ställer ofta såväl reflekterande, som väldigt konkreta frågor om föreställningen, berättar My Engström Renman efter föreställningen och understryker hur det inte sällan är barnen som noterar någonting som ingen av de medverkande tidigare hade själva tänkt på.

Just därför är Sånglösa en föreställning för alla åldrar. Inför dess väl samspelta medverkande, häpnar ständigt över den subtila övergången mellan teater och sång, instrumenthantering och gestikulerande. Men, det är väl just vad han syftar på, Niklas Rydén, när han säger att hans tanke bakom konceptet "nyopera" är att uppnå ett renare och mer grundläggande uttryck. Jag håller med honom, för jag har ännu inte lämnat skogen, vars gröna plastmatta ännu doftar mossa och vars två hinkar till brunnar kluckar tryggt i mitt bakhuvud. Jag kan inte sluta att le när jag tänker på hydran, den udda typ som Sånglösa klappade, kramade och, ja… hjälpte. Samtidigt studsar ännu barnens frågor smärtande mellan mina tinningar, samtidigt som de livligt springer runt över mina näthinnor, iklädda de scenkläder som de strax efter applåderna fick prova att själva ta på sig. Främst i radbandet av minnesfragment förblir ändå den fråga som cellisten Johannes Bergion ställde till barnen: "Är ni några av er som själva spelar ett instrument, teater, eller som sjunger?" Många barn sträckte jakande upp händerna och Johannes Bergion undrade om det var på den kommunala musikskolan som de tog sina lektioner. Varför slogs jag så av en till synes irrelevant följdfråga av detta slag? Jo, för att den påminde mig om sin begränsade existens; det inte är säkert att samma fråga går att ställa om några år, och än mindre att den då går att svara ja på. Med tanken på de barn som då höll kvar sin hand i luften, lämnade jag Sånglösa. Nynnandes, och med en knuten näve i fickan.

 

Frida Sandström

 

Kommentar

 Sånglösa har just spelats på Atalante i Göteborg, men återkommer vecka 8 2014. Niklas Rydén: libretto, musik, sång, piano, Henrik Andersson & Eva Ingemarsson: regi, Lena Fridell: dramaturgi,
My Engström Renman: sång,
Karin Wiberg: violin, sång,
Johannes Bergion: cello, sång,
Monique Wernhamn: scen, kostym,
Viktor Wendin: ljus,
Pär Bengtsson: ljud,
Susanna Martelin: produktion,
Robert Eklund: foto,
Peter Edgar: illustration

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Tänk om du vore ditt första steg - och ut i rymden?!

Om Hanna Hallgrens diktande Fredag ger mig en bukett blommor som jag inte vet namnet på, ingen vet vad de heter. Jag har frågat på torget där de står men ...

Av: Eleonora Bru | Litteraturens porträtt | 05 juli, 2008

Foto: Karin Lindroos & Come to Finland Publishing

Reseaffischer med glamour och humor

 På Nationalmuseet i Helsingfors pågår just nu en utställning över findlänska reseaffischer. Det är startskottet för museet att fira att det självständiga Finland fyller 100 år.

Av: Lena Andersson | Kulturreportage | 22 maj, 2017

Livet på 60 grader 5

     

Av: Bröderna Blomqvist | Kulturen strippar | 08 mars, 2012

“Do you have the shine?” Stanley Kubricks “The Shining” som dataspel och konst

Heltäckningsmattan i korridoren består av ett labyrintmönster i rött, brunt och orange som skapar en orolig, nästan obehaglig känsla. Väggarna däremot är vita, nästan avskalade. Det enda man hör är ...

Av: Mathias Jansson | Media, porträtt | 14 september, 2011

Kärlekens koreografi

”Genom att vända hela sin kropp mot dig visar han att du har hans fulla uppmärksamhet. Är ni inomhus är chansen stor att han även placerar sig mellan dig och ...

Av: Klara Meijer | Essäer om litteratur & böcker | 17 april, 2012

D'Annunzio, Michetti och Jorios dotter

Plötsligt fylls det lugna torget i en by i Abruzzo i mellersta Italien av förtvivlade skrik. En ung, vacker, skräckslagen kvinna kommer springande. Hon förföljs av en skock berusade, liderliga ...

Av: Johan Werkmäster | Essäer om konst | 16 maj, 2010

Ett tvättfat i Kristitårs color

Hörde i örat till hjärnan, hjältinna, en gång om en idiot som gjorde ett museum på precis allt utställt eller framme som flöt iland hos henne vid ett klippors ytterskär ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 01 november, 2011

Det mångkulturella Storbrittannien

   Tarquin Hill. www.tarquinhall.com Det mångkulturella StorbrittannienBok- och biblioteksmässan i Göteborg har varje år många intressanta utländska gäster. Förutom att ge oss värdefulla insikter om världen utanför vår lilla svenska ankdamm, kan ...

Av: Tidningen Kulturen | Litteraturens porträtt | 28 september, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.