Rumlarens guide till paradiset

  Jag har känt honom i många år, ända sedan jag var barn och vi samlade kiselsten i skogarna utanför Ystad och lekte att de var piraters tjuvgods. Vi har fiskat ...

Av: Stefan Whilde | 03 mars, 2011
Stefan Whilde

Sten Barnekow

Zazen och den omöjliga boken

Det är svårt för mig försöka formulera frågor om Sten Barnekows minst sagt mastodontiska bok, 2 144 sidor, Än zen då: En japansk zenmästares första besök i Sverige (Bokförlaget Nya ...

Av: Guido Zeccola | 07 januari, 2017
Essäer om litteratur & böcker

illustration Signe Collmo

Den franska nationalismens rena blod

Fransk nationalism har en mörk historia. Äkta fransmän är de som har vit hud och rent blod. Frihet, jämlikhet och broderskap gäller bara för äkta fransmän. Historiskt sett har det ...

Av: Bo Gustavsson | 01 juni, 2015
Gästkrönikör

Som man bäddar får man ligga

Det blir aldrig som jag vill det ska bli, det blir oftast bättre. Jag trodde det skulle bli si och så med en massa saker, efter så många år av ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 26 juni, 2014
Gästkrönikör

När platsen är lika mycket din som min



 Under mitt besök ombeds jag vara ”en hållande person”. Jag ska hålla i en kackerlackas ”hus”. skriver artikelskribenten Viktor Andersson. Foto Johan RödströmSkogens installation ZOO är ett deltagande. Sprungen ur föreställningen med samma namn som gruppen satte upp för sex år sedan framträder den som en plats för att ytterligare undersöka empatin, förhållandet till en annan kropp – den icke-mänskliga. Johan Forsman, Johan Rödström, Isak Eldh, Olle Huge och Tomas Björkdal curerar, och bjuder dessutom in väl valda konstnärer och musiker som under installationens två veckor vidgar utforskningen av gemenskap, plats och gränser.

Under mitt besök ombeds jag vara ”en hållande person”. Denna önskan formuleras på papper och bekräftas muntligt: jag intygar att jag tänker ta ansvar, vara uppmärksam och närvarande. Jag ska hålla i en kackerlackas ”hus”.

Känslan av absurditet inför det stundande mötet ger ett riktmärke. Att det främmande väcker en känsla av löje är ett symptom på de föreställningar som avgränsar empatin – och det är just dessa som ZOO utmanar. Denna konfrontation sker redan i installationens första rum, som är ämnat för att skapa beredskap inför mötet med sexfotingen. Här finns upphittad mat, ett forskningsbord och hörseltrattar, element som tillsammans sätter igång en associativ process. Den sammanblandade smaken av skrumpen champinjon, paprika och aioli uppfyller munnen på ett intensivt och ovälkommet sätt. Genom förstoringsglas spänns blicken på små papperslappars kliniska skisser av insekten. Röster i trattarna för en populärvetenskaplig diskussion i uppvridet glada toner. Kackerlackan som obehaglig, krypande ohyra, kackerlackan som partikulär och systematiserad, kackerlackan som en av naturens många små komiska rariteter.

När jag väl får träffa insekten ligger den alldeles stilla i sin lilla boning av plast. Jag får genom hörlurar lyssna till dess livshistoria. I en svagt sprakande ljudssfär illustreras den av en barnröst som söker tillhörighet och trygghet. Det är en tveeggad stund: den utsatta och bedjande rösten berör, men den är mänsklig. Varelsen förblir främmande, eftersom det talade språket är något så oerhört avgränsat mänskligt. Det förblir systematiskt och ordnat, ett resultat av mänsklig intellektualisering.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Denis Romanovski tankar berör vårt förhållande till omvärlden. Foto Jiri Surkûva.Istället är det mer direkt sinnliga det som bryter upp med gränserna och gör anknytningen möjlig. Installationens nästa rum är kackerlackans lilla plasthus i större skala. Det är beklätt med samma mjuka linväv och taket välver sig på samma vis. I mörkret flackar små ljus och väggarna burrar och skakar. Mina hörlurar kopplas upp till ett större ljudlandskap där de ekande ljuden, som vi genom våra mikrofoner är fria att bidra till, fyller rummet och formar en intensiv akustik: stora oljud tycks komma från ett ännu större utanför.

Överväldigad av denna nya miljö upplever jag kackerlackan intensivare. Dess vackert välvda skal är rikare nu, fingrarna anar dess hårdhet. ”Du håller i mitt hus. Vem håller i ditt?” Frågan som tidigt riktades inifrån kackerlackans bur blottar en viss godtycklighet i vår egen konstruerade arena, en arena som håller på att upplösas innanför ZOOs drömska väggar. Att rucka på våra invanda idéer om det rumsliga är att skaka den subjekts- och objektrelation mellan människa och djur som sätter oss som hierarkiskt åtskilda. Platsen där vi möts är i grunden gemensam.

Också utanför själva installationen utmanas rummets former. För kvällen hyser Skogens lokaler ett djuriskt maskeradmingel. Det arrangeras av gästande konstnären Elin Wikström, som i en vision om en gränsöverskridande diskussion bjudit in konstnärer, företagare och lokala representanter från Sveriges riksdagspartier till Skogen. En ypperlig möjlighet till fri interaktion, kan det tyckas. Ändå är varken företagare eller politiker närvarande.

Men precis som alla tomrum blottar deras frånvaro något. En diskussion som problematiserar gränserna mellan styrets representanter, kulturen och folket tar vid. Elin skakar på huvudet och talar om Göteborgs politiker som ”vattentäta skott”.

– De är folkvalda, men har inget intresse av att ta del av sådana här saker. Det är något konstigt med det.

Minnet av ett tidigt åttiotal tar vid, då samtal över gränserna för politik och kultur möjliggjordes av ett glatt forum för samvaro – festerna. I diskussionen fräser en kvinna utklädd till vildkatt fram hur ett samhälleligt avståndstagande från det dionysiska har kvävt ett viktigt demokratiskt verktyg.

Också utanför själva installationen utmanas rummets former. För kvällen hyser Skogens lokaler ett djuriskt maskeradmingel. Foto Denis Romanovski– Vi måste återerövra det!

Samtalet blir alltså interdisciplinärt ändå, och det leder oss ut ur lokalen till den milda höstkvällen. Där ska performance-konstnärerna Denis Romanovski och Jiri Surûvka just till att demokratisera konsten. Romanovski blickar upp mot himlen och konstaterar att kategoriseringen av stjärnformationer är ett exempel på en befäst systematisering: stjärnvalvet är uppdelat. Därför doppas bomullspinnar i en kemisk självlysande vätska så att de glöder blåa i mörkret. Med dem får besökarna forma och döpa nya konstellationer.

Också här öppnas platsen upp: det uppdelade omgrupperas, det låsta sätts i flux. Denis Romanovski tankar berör vårt förhållande till omvärlden.

– För att förstå världen benämner vi den, förenklar den. När något är benämnt är det fixerat. Därför får det inte vara det en gång för alla, utan måste kunna namnges igen.

Den nödvändiga systematiseringen blir följsam, aktiv, istället för fastslagen och passiv: den överskuggar inte vår direkta upplevelse av världen och försätter oss inte i en skrymmande föreställningssfär. Det gemensamma deltagandet i Romanovskis performance understryker vikten att få dela och definiera verkligheten efter jämlika villkor. Precis som inne hos kackerlackan blir anknytning och empati möjligt först när platsen är lika mycket din som min.

Viktor Andersson

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Rudyard Kipling

I början av veckan kunde vi läsa om en björn som anföll en pojke. Det var ren desinformation. I själva verket var det precis tvärtom. Björnen låg och sov när ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 02 april, 2011

Alf laila wa-laila

Den arabiska litteraturen är en gömd och glömd skatt. Som ung läste jag om Sinbad Sjöfararen och om den sovande som blev väckt och jag läste utan att känna till ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 augusti, 2012

Petra

Petra

Mellanöstern har utgjort en viktig landbrygga mellan tre kontinenter med livlig handel österifrån. Dyrbara varor som kryddor och aromatiska örter, rökelse och myrra fraktades i stora kamelkaravaner från hamnstaden Aila ...

Av: Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson | Essäer om samhället | 10 april, 2015

Huvud av Kaala (Tiden) på  Kidals tempelport på Java Foto CC BY SA 3.0

En tidsuppfattning i indisk kultur

När jag i slutet av 1970-talet besökte Srinagar i Kashmir, så träffade jag bland annat en lokal filosof, J.L.K. Lalalai. 1935 hävdade hans guru, Pandit Joo Ganjoo att vad Jalalai ...

Av: Bertil Falk | Essäer om religionen | 01 mars, 2017

Celibatet

Hur ska en katolsk präst kunna leva med sin sexualitet när denne förbundit sig att leva ett helt liv i celibat?

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 15 juli, 2015

Kärlek om du vill

Jag stod stilla, vattnet började forsa in. Fönsterrutorna på undre däck exploderade, en efter en. Vattenstrålarna dunkade mot mig, som skjutna ur en kanon. Sorlet och skräcken var total. Människor grät, somliga tyst, andra ...

Av: Jenny Berggren | Gästkrönikör | 24 augusti, 2013

Den mångsidige Robert Walser

"Everyone who reads Walser falls in love with him" påstår Nicholas Lezard i The Guardian. The New Tork Review of Books har i sin utmärkta serie inhemska och utländska böcker ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 31 augusti, 2013

Konstens eviga frågor tas upp på gatan

På Kägelbanan i Stockholm har för tredje året i rad en helg ägnats åt konventet Art of the Streets. Förra gången blev det uppståndelse kring förbudet mot marknadsföring av gatukonstfestivalen ...

Av: Rebecka Bülow | Kulturreportage | 02 september, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.