Philip Tafdrup

Philip Tafdrup Jørgensen - en dansk Piraten

Ivo Holmqvist skriver om den danske författaren Philip Tafdrup Jørgensen, en av många marina hjältar i Danmark.

Av: Ivo Holmqvist | 16 november, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Adonis och den alkemiska förbindelsen mellan öst och väst

Sigrid Kahle fördjupar sig i en viktig aspekt av poeten Adonis liv och verk: frågan om civilisationerna i världen gäller graden, inte arten. Fosterlandet är språket, språket är fosterlandet. Den syrisk-libanesiska ...

Av: Sigrid Kahle | 20 november, 2009
Litteraturens porträtt

Syrad dub

En dag i en urban nomads liv. Förflyttningar i skimrande neonblänkande öknar. Sanden är vacker asfalt som äter upp huden inte med blänkande hetta. Putsad med apati och likgiltighet ...

Av: Klas Lundström | 04 september, 2008
Gästkrönikör

Bjuden till hyresgästen

Tänk. Kul. Jag är bjuden på, men jag vet inte om det är kaffe, träff, eller inspektion. Hyresgästen i mitt gamla kontorsutrymme från fornstora dagar i Borgå, är ett farligt ...

Av: Stefan Hammarén | 04 oktober, 2012
Stefan Hammarén

När platsen är lika mycket din som min



 Under mitt besök ombeds jag vara ”en hållande person”. Jag ska hålla i en kackerlackas ”hus”. skriver artikelskribenten Viktor Andersson. Foto Johan RödströmSkogens installation ZOO är ett deltagande. Sprungen ur föreställningen med samma namn som gruppen satte upp för sex år sedan framträder den som en plats för att ytterligare undersöka empatin, förhållandet till en annan kropp – den icke-mänskliga. Johan Forsman, Johan Rödström, Isak Eldh, Olle Huge och Tomas Björkdal curerar, och bjuder dessutom in väl valda konstnärer och musiker som under installationens två veckor vidgar utforskningen av gemenskap, plats och gränser.

Under mitt besök ombeds jag vara ”en hållande person”. Denna önskan formuleras på papper och bekräftas muntligt: jag intygar att jag tänker ta ansvar, vara uppmärksam och närvarande. Jag ska hålla i en kackerlackas ”hus”.

Känslan av absurditet inför det stundande mötet ger ett riktmärke. Att det främmande väcker en känsla av löje är ett symptom på de föreställningar som avgränsar empatin – och det är just dessa som ZOO utmanar. Denna konfrontation sker redan i installationens första rum, som är ämnat för att skapa beredskap inför mötet med sexfotingen. Här finns upphittad mat, ett forskningsbord och hörseltrattar, element som tillsammans sätter igång en associativ process. Den sammanblandade smaken av skrumpen champinjon, paprika och aioli uppfyller munnen på ett intensivt och ovälkommet sätt. Genom förstoringsglas spänns blicken på små papperslappars kliniska skisser av insekten. Röster i trattarna för en populärvetenskaplig diskussion i uppvridet glada toner. Kackerlackan som obehaglig, krypande ohyra, kackerlackan som partikulär och systematiserad, kackerlackan som en av naturens många små komiska rariteter.

När jag väl får träffa insekten ligger den alldeles stilla i sin lilla boning av plast. Jag får genom hörlurar lyssna till dess livshistoria. I en svagt sprakande ljudssfär illustreras den av en barnröst som söker tillhörighet och trygghet. Det är en tveeggad stund: den utsatta och bedjande rösten berör, men den är mänsklig. Varelsen förblir främmande, eftersom det talade språket är något så oerhört avgränsat mänskligt. Det förblir systematiskt och ordnat, ett resultat av mänsklig intellektualisering.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Denis Romanovski tankar berör vårt förhållande till omvärlden. Foto Jiri Surkûva.Istället är det mer direkt sinnliga det som bryter upp med gränserna och gör anknytningen möjlig. Installationens nästa rum är kackerlackans lilla plasthus i större skala. Det är beklätt med samma mjuka linväv och taket välver sig på samma vis. I mörkret flackar små ljus och väggarna burrar och skakar. Mina hörlurar kopplas upp till ett större ljudlandskap där de ekande ljuden, som vi genom våra mikrofoner är fria att bidra till, fyller rummet och formar en intensiv akustik: stora oljud tycks komma från ett ännu större utanför.

Överväldigad av denna nya miljö upplever jag kackerlackan intensivare. Dess vackert välvda skal är rikare nu, fingrarna anar dess hårdhet. ”Du håller i mitt hus. Vem håller i ditt?” Frågan som tidigt riktades inifrån kackerlackans bur blottar en viss godtycklighet i vår egen konstruerade arena, en arena som håller på att upplösas innanför ZOOs drömska väggar. Att rucka på våra invanda idéer om det rumsliga är att skaka den subjekts- och objektrelation mellan människa och djur som sätter oss som hierarkiskt åtskilda. Platsen där vi möts är i grunden gemensam.

Också utanför själva installationen utmanas rummets former. För kvällen hyser Skogens lokaler ett djuriskt maskeradmingel. Det arrangeras av gästande konstnären Elin Wikström, som i en vision om en gränsöverskridande diskussion bjudit in konstnärer, företagare och lokala representanter från Sveriges riksdagspartier till Skogen. En ypperlig möjlighet till fri interaktion, kan det tyckas. Ändå är varken företagare eller politiker närvarande.

Men precis som alla tomrum blottar deras frånvaro något. En diskussion som problematiserar gränserna mellan styrets representanter, kulturen och folket tar vid. Elin skakar på huvudet och talar om Göteborgs politiker som ”vattentäta skott”.

– De är folkvalda, men har inget intresse av att ta del av sådana här saker. Det är något konstigt med det.

Minnet av ett tidigt åttiotal tar vid, då samtal över gränserna för politik och kultur möjliggjordes av ett glatt forum för samvaro – festerna. I diskussionen fräser en kvinna utklädd till vildkatt fram hur ett samhälleligt avståndstagande från det dionysiska har kvävt ett viktigt demokratiskt verktyg.

Också utanför själva installationen utmanas rummets former. För kvällen hyser Skogens lokaler ett djuriskt maskeradmingel. Foto Denis Romanovski– Vi måste återerövra det!

Samtalet blir alltså interdisciplinärt ändå, och det leder oss ut ur lokalen till den milda höstkvällen. Där ska performance-konstnärerna Denis Romanovski och Jiri Surûvka just till att demokratisera konsten. Romanovski blickar upp mot himlen och konstaterar att kategoriseringen av stjärnformationer är ett exempel på en befäst systematisering: stjärnvalvet är uppdelat. Därför doppas bomullspinnar i en kemisk självlysande vätska så att de glöder blåa i mörkret. Med dem får besökarna forma och döpa nya konstellationer.

Också här öppnas platsen upp: det uppdelade omgrupperas, det låsta sätts i flux. Denis Romanovski tankar berör vårt förhållande till omvärlden.

– För att förstå världen benämner vi den, förenklar den. När något är benämnt är det fixerat. Därför får det inte vara det en gång för alla, utan måste kunna namnges igen.

Den nödvändiga systematiseringen blir följsam, aktiv, istället för fastslagen och passiv: den överskuggar inte vår direkta upplevelse av världen och försätter oss inte i en skrymmande föreställningssfär. Det gemensamma deltagandet i Romanovskis performance understryker vikten att få dela och definiera verkligheten efter jämlika villkor. Precis som inne hos kackerlackan blir anknytning och empati möjligt först när platsen är lika mycket din som min.

Viktor Andersson

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Arena könskrig

illustration: Moa Holmqvist Arena könskrig Arbetet för lika rätt för människor som skrivits in i kategorin ”kvinna” har pågått i över tvåhundra år. I väst har kategorin gått ifrån att vara ...

Av: Lisa Gålmark | Essäer om samhället | 07 november, 2007

Tadeusz Rozewicz – Polens äldsta poet och främsta satiriker

”Det kan hända och det kan hända överallt. Jag varken vill eller kan säga att det kommer att hända; som jag antytt tidigare är det föga troligt att alla de ...

Av: Boel Schenlær | Essäer om litteratur & böcker | 23 juli, 2013

Veckans från Grekland

Det är ekonomisk kris i Grekland, för att uttrycka det milt, landet står på randen till konkurs. Orsaken sägs vara att grekerna har levt över sina tillgångar och tillskansat sig ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 26 juni, 2011

Clemens Altgård. Foto: Adrian Altgård

Clemens Altgård Ur Grå Dub

Clemens Altgård (f. 1959) följer upp sin rosade återkomst till lyriken, Odöd, med en diktsamling där temat är än mer oförsonligt, politiskt och personligt. Med Grå dub axlar Clemens Altgård ...

Av: Clemens Altgård | Utopiska geografier | 10 oktober, 2016

Tomten är vaken. Foto Belinda Graham.

Öppet brev till Regeringskansliet om "Free Fall"

I samband med Finlands 100-årsjubileum överräckte statsminister Stefan Löfven en gåva, skulpturen Free Fall, till Finland. I sitt tal framhöll Stefan Löfven:

Av: Språkförsvarets styrelse | Gästkrönikör | 25 november, 2017

Statue of Buddha, Polonnaruwa, Sri Lanka

Moder Jord, Tibet och alla papporna

Det heter Fädernesland. Det heter Moder Jord. Modern är en och fäderna många. La ma betyder stor moder. I Tibetansk tradition är lama en andlig lärare – oftast munk, oftast ...

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 18 juli, 2016

Ivo Holmqvist om Folke Isaksson

“Eldflugorna har slocknat, askflagorna yr över jorden.” Så vackert och så dystert avslutade Folke Isaksson titeldikten i den samling som kom 1998 och som hette just ”Eldflugorna”. Den apokalyptiska slutraden ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 04 juni, 2013

Annakarin Svedberg

Mänskligheten av Annakarin Svedberg

Vi skapade oss själva ur dimmor och skuggor och förtätades av önskningar att ge liv till materien, den döda, den tröga. Vi skimrade som regnbågar och lyste som stjärnor. Vi var skratt ...

Av: Annakarin Svedberg | Utopiska geografier | 05 januari, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.