Chiapas – en reseberättelse

I den mexikanska delstaten Chiapas rinner floden Grijalva fram mellan bergsväggarna i en djup kanjon, El Cañón del Sumidero. Det finns krokodiler i vattnet. Det är ogenomskinligt grönt. Guiden i ...

Av: Ann-Marie Svensson | 03 juli, 2014
Resereportage

J´accuse! Femtio år av bortopererad musik

Jag anklagar - J´accuse - de svenska orkester- och konsertinstitutionerna för att svika sitt ansvar mot en generation ledande europeiska tonsättare och numera moderna klassiker som Luciano Berio, Karlheinz Stockhausen ...

Av: Ulf Stenberg | 02 november, 2009
Kulturreportage

Sveriges Patti Smith tillbaka med ny platta

2008 debuterade hon med "Stina och Kärleken". Sveriges Patti Smith skrev Dagens Nyheter. Nu är uppföljaren här: "Stina" kort och gott. - Nu väntar jag bara att få komma ut ...

Av: Johan Svensson | 14 oktober, 2010
Musikens porträtt

En dikt

borrar schaktar borrar så djupt att jag träffar djävulen och lars törnman

Av: Peo Rask | 22 mars, 2010
Utopiska geografier

När platsen är lika mycket din som min



 Under mitt besök ombeds jag vara ”en hållande person”. Jag ska hålla i en kackerlackas ”hus”. skriver artikelskribenten Viktor Andersson. Foto Johan RödströmSkogens installation ZOO är ett deltagande. Sprungen ur föreställningen med samma namn som gruppen satte upp för sex år sedan framträder den som en plats för att ytterligare undersöka empatin, förhållandet till en annan kropp – den icke-mänskliga. Johan Forsman, Johan Rödström, Isak Eldh, Olle Huge och Tomas Björkdal curerar, och bjuder dessutom in väl valda konstnärer och musiker som under installationens två veckor vidgar utforskningen av gemenskap, plats och gränser.

Under mitt besök ombeds jag vara ”en hållande person”. Denna önskan formuleras på papper och bekräftas muntligt: jag intygar att jag tänker ta ansvar, vara uppmärksam och närvarande. Jag ska hålla i en kackerlackas ”hus”.

Känslan av absurditet inför det stundande mötet ger ett riktmärke. Att det främmande väcker en känsla av löje är ett symptom på de föreställningar som avgränsar empatin – och det är just dessa som ZOO utmanar. Denna konfrontation sker redan i installationens första rum, som är ämnat för att skapa beredskap inför mötet med sexfotingen. Här finns upphittad mat, ett forskningsbord och hörseltrattar, element som tillsammans sätter igång en associativ process. Den sammanblandade smaken av skrumpen champinjon, paprika och aioli uppfyller munnen på ett intensivt och ovälkommet sätt. Genom förstoringsglas spänns blicken på små papperslappars kliniska skisser av insekten. Röster i trattarna för en populärvetenskaplig diskussion i uppvridet glada toner. Kackerlackan som obehaglig, krypande ohyra, kackerlackan som partikulär och systematiserad, kackerlackan som en av naturens många små komiska rariteter.

När jag väl får träffa insekten ligger den alldeles stilla i sin lilla boning av plast. Jag får genom hörlurar lyssna till dess livshistoria. I en svagt sprakande ljudssfär illustreras den av en barnröst som söker tillhörighet och trygghet. Det är en tveeggad stund: den utsatta och bedjande rösten berör, men den är mänsklig. Varelsen förblir främmande, eftersom det talade språket är något så oerhört avgränsat mänskligt. Det förblir systematiskt och ordnat, ett resultat av mänsklig intellektualisering.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Denis Romanovski tankar berör vårt förhållande till omvärlden. Foto Jiri Surkûva.Istället är det mer direkt sinnliga det som bryter upp med gränserna och gör anknytningen möjlig. Installationens nästa rum är kackerlackans lilla plasthus i större skala. Det är beklätt med samma mjuka linväv och taket välver sig på samma vis. I mörkret flackar små ljus och väggarna burrar och skakar. Mina hörlurar kopplas upp till ett större ljudlandskap där de ekande ljuden, som vi genom våra mikrofoner är fria att bidra till, fyller rummet och formar en intensiv akustik: stora oljud tycks komma från ett ännu större utanför.

Överväldigad av denna nya miljö upplever jag kackerlackan intensivare. Dess vackert välvda skal är rikare nu, fingrarna anar dess hårdhet. ”Du håller i mitt hus. Vem håller i ditt?” Frågan som tidigt riktades inifrån kackerlackans bur blottar en viss godtycklighet i vår egen konstruerade arena, en arena som håller på att upplösas innanför ZOOs drömska väggar. Att rucka på våra invanda idéer om det rumsliga är att skaka den subjekts- och objektrelation mellan människa och djur som sätter oss som hierarkiskt åtskilda. Platsen där vi möts är i grunden gemensam.

Också utanför själva installationen utmanas rummets former. För kvällen hyser Skogens lokaler ett djuriskt maskeradmingel. Det arrangeras av gästande konstnären Elin Wikström, som i en vision om en gränsöverskridande diskussion bjudit in konstnärer, företagare och lokala representanter från Sveriges riksdagspartier till Skogen. En ypperlig möjlighet till fri interaktion, kan det tyckas. Ändå är varken företagare eller politiker närvarande.

Men precis som alla tomrum blottar deras frånvaro något. En diskussion som problematiserar gränserna mellan styrets representanter, kulturen och folket tar vid. Elin skakar på huvudet och talar om Göteborgs politiker som ”vattentäta skott”.

– De är folkvalda, men har inget intresse av att ta del av sådana här saker. Det är något konstigt med det.

Minnet av ett tidigt åttiotal tar vid, då samtal över gränserna för politik och kultur möjliggjordes av ett glatt forum för samvaro – festerna. I diskussionen fräser en kvinna utklädd till vildkatt fram hur ett samhälleligt avståndstagande från det dionysiska har kvävt ett viktigt demokratiskt verktyg.

Också utanför själva installationen utmanas rummets former. För kvällen hyser Skogens lokaler ett djuriskt maskeradmingel. Foto Denis Romanovski– Vi måste återerövra det!

Samtalet blir alltså interdisciplinärt ändå, och det leder oss ut ur lokalen till den milda höstkvällen. Där ska performance-konstnärerna Denis Romanovski och Jiri Surûvka just till att demokratisera konsten. Romanovski blickar upp mot himlen och konstaterar att kategoriseringen av stjärnformationer är ett exempel på en befäst systematisering: stjärnvalvet är uppdelat. Därför doppas bomullspinnar i en kemisk självlysande vätska så att de glöder blåa i mörkret. Med dem får besökarna forma och döpa nya konstellationer.

Också här öppnas platsen upp: det uppdelade omgrupperas, det låsta sätts i flux. Denis Romanovski tankar berör vårt förhållande till omvärlden.

– För att förstå världen benämner vi den, förenklar den. När något är benämnt är det fixerat. Därför får det inte vara det en gång för alla, utan måste kunna namnges igen.

Den nödvändiga systematiseringen blir följsam, aktiv, istället för fastslagen och passiv: den överskuggar inte vår direkta upplevelse av världen och försätter oss inte i en skrymmande föreställningssfär. Det gemensamma deltagandet i Romanovskis performance understryker vikten att få dela och definiera verkligheten efter jämlika villkor. Precis som inne hos kackerlackan blir anknytning och empati möjligt först när platsen är lika mycket din som min.

Viktor Andersson

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Påsken, perspektivet och döden Ett treenigt icke-vara i två delar

Sagt om Neruda av Lorca: att han var ”en poet närmare döden än filosofin, närmare smärtan än intelligensen, närmare blodet än bläcket.” I vår sekulariserade del av världen betraktas, av många i ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om religionen | 19 april, 2014

2000-talets första teaterdecennium

Om Nummer Specialutgåva 2010 Sökande och samlande utgör sedan urminnes tider handlingsmönster i människans liv. Sökandet och samlandet möjliggör hennes överlevnad. Nyfikenheten driver henne att ständigt lära sig mer om sin ...

Av: Anna Nyman | Essäer | 08 februari, 2010

Två svenskar och en spansk helgedom

Två svenskar och en spansk helgedom Santiago de Compostela i Spanien är en av de allra heligaste platserna i Europa. För där hade man på ett mirakulöst sätt omkring 818 upptäckt ...

Av: Mohamed Omar | Kulturreportage | 15 mars, 2007

Livet på 60 grader 3

Av: Bröderna Blomqvist | Kulturen strippar | 23 februari, 2012

FLODEN FINNS DÄR, SOM ALLTID

Utanför Guido Pedronis hus finns ingenting, bara tystnad, men det går i minnen att höra hans steg, taktfasta och korta på den slitna vägen ner mot Joe Collinas hus. Han ...

Av: Bo Bjelvehammar | Utopiska geografier | 26 oktober, 2014

The roots of depression in a suicidal crisis: a transpersonal approach

SUMMARY In this paper an attempt is made to define depression and to explore its roots by bringing it into the context of human experience of reality. Also discussed is the ...

Av: Léo Matos | Agora - filosofiska essäer | 14 oktober, 2014

Teckentecknaren Thea Ekström

Sedan urminnes tider har människan kommunicerat och uttryckt sig med bilder, tecken och symboler. Dessa bilder eller tecken hade ofta en magisk och religiös innebörd. Exempel är grottmålningar, hällristningar och ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 17 april, 2013

Om blicken från WM-Data

Ibland när jag blickar på något kan jag snarare, eller mer än det jag ser, föras vidare av detta tillstånd jag bevittnar mot ett annat. Idag är det emot vad ...

Av: Eleonora Bru | Utopiska geografier | 20 juli, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.