Thomas Eakins The Agnew Clinic  1889

Dr. Agnews bröstoperation och andra cancerogena konstverk

All cancer är inte rosa, även om det kan verka så i oktober då det arrangeras stora insamlingar och galor för att uppmärksamma bröstcancer. Hela oktober förvandlas till en rosa ...

Av: Mathias Jansson | 26 oktober, 2016
Essäer om konst

Frost

Märkligt det, vad det nu kan benämnas som, kännas som, vara eller förnimmas som. Det som fyller upp en tomhet, det som ständigt är, när inget finns att ta på ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 04 mars, 2014
Gästkrönikör

Rymdfartens ”farfar” 400 år före sin tid

Rymdfartens ”farfar” 400 år före sin tid Conrad Haas var en renässansman på 1500-talet, som utförde märkliga raketexperiment. Han uppfann både flerstegsraketer och "flygande hus" utanför staden Sibiu (Hermannnstadt) i Rumänien ...

Av: Bertil Falk | 18 februari, 2010
Essäer

Från Oidipus till Afghanistan via Hollywood. Intervju med Susanne Bier

Susanne Bier behöver ingen presentation. Filmälskare i hela välden är belåtna med hennes filmer. Hon har skrivit in sitt namn bland de stora nordiska filmskaparna tillsammans med Carl Theodor Dreyer ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 12 oktober, 2010
Filmens porträtt

När platsen är lika mycket din som min



 Under mitt besök ombeds jag vara ”en hållande person”. Jag ska hålla i en kackerlackas ”hus”. skriver artikelskribenten Viktor Andersson. Foto Johan RödströmSkogens installation ZOO är ett deltagande. Sprungen ur föreställningen med samma namn som gruppen satte upp för sex år sedan framträder den som en plats för att ytterligare undersöka empatin, förhållandet till en annan kropp – den icke-mänskliga. Johan Forsman, Johan Rödström, Isak Eldh, Olle Huge och Tomas Björkdal curerar, och bjuder dessutom in väl valda konstnärer och musiker som under installationens två veckor vidgar utforskningen av gemenskap, plats och gränser.

Under mitt besök ombeds jag vara ”en hållande person”. Denna önskan formuleras på papper och bekräftas muntligt: jag intygar att jag tänker ta ansvar, vara uppmärksam och närvarande. Jag ska hålla i en kackerlackas ”hus”.

Känslan av absurditet inför det stundande mötet ger ett riktmärke. Att det främmande väcker en känsla av löje är ett symptom på de föreställningar som avgränsar empatin – och det är just dessa som ZOO utmanar. Denna konfrontation sker redan i installationens första rum, som är ämnat för att skapa beredskap inför mötet med sexfotingen. Här finns upphittad mat, ett forskningsbord och hörseltrattar, element som tillsammans sätter igång en associativ process. Den sammanblandade smaken av skrumpen champinjon, paprika och aioli uppfyller munnen på ett intensivt och ovälkommet sätt. Genom förstoringsglas spänns blicken på små papperslappars kliniska skisser av insekten. Röster i trattarna för en populärvetenskaplig diskussion i uppvridet glada toner. Kackerlackan som obehaglig, krypande ohyra, kackerlackan som partikulär och systematiserad, kackerlackan som en av naturens många små komiska rariteter.

När jag väl får träffa insekten ligger den alldeles stilla i sin lilla boning av plast. Jag får genom hörlurar lyssna till dess livshistoria. I en svagt sprakande ljudssfär illustreras den av en barnröst som söker tillhörighet och trygghet. Det är en tveeggad stund: den utsatta och bedjande rösten berör, men den är mänsklig. Varelsen förblir främmande, eftersom det talade språket är något så oerhört avgränsat mänskligt. Det förblir systematiskt och ordnat, ett resultat av mänsklig intellektualisering.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Denis Romanovski tankar berör vårt förhållande till omvärlden. Foto Jiri Surkûva.Istället är det mer direkt sinnliga det som bryter upp med gränserna och gör anknytningen möjlig. Installationens nästa rum är kackerlackans lilla plasthus i större skala. Det är beklätt med samma mjuka linväv och taket välver sig på samma vis. I mörkret flackar små ljus och väggarna burrar och skakar. Mina hörlurar kopplas upp till ett större ljudlandskap där de ekande ljuden, som vi genom våra mikrofoner är fria att bidra till, fyller rummet och formar en intensiv akustik: stora oljud tycks komma från ett ännu större utanför.

Överväldigad av denna nya miljö upplever jag kackerlackan intensivare. Dess vackert välvda skal är rikare nu, fingrarna anar dess hårdhet. ”Du håller i mitt hus. Vem håller i ditt?” Frågan som tidigt riktades inifrån kackerlackans bur blottar en viss godtycklighet i vår egen konstruerade arena, en arena som håller på att upplösas innanför ZOOs drömska väggar. Att rucka på våra invanda idéer om det rumsliga är att skaka den subjekts- och objektrelation mellan människa och djur som sätter oss som hierarkiskt åtskilda. Platsen där vi möts är i grunden gemensam.

Också utanför själva installationen utmanas rummets former. För kvällen hyser Skogens lokaler ett djuriskt maskeradmingel. Det arrangeras av gästande konstnären Elin Wikström, som i en vision om en gränsöverskridande diskussion bjudit in konstnärer, företagare och lokala representanter från Sveriges riksdagspartier till Skogen. En ypperlig möjlighet till fri interaktion, kan det tyckas. Ändå är varken företagare eller politiker närvarande.

Men precis som alla tomrum blottar deras frånvaro något. En diskussion som problematiserar gränserna mellan styrets representanter, kulturen och folket tar vid. Elin skakar på huvudet och talar om Göteborgs politiker som ”vattentäta skott”.

– De är folkvalda, men har inget intresse av att ta del av sådana här saker. Det är något konstigt med det.

Minnet av ett tidigt åttiotal tar vid, då samtal över gränserna för politik och kultur möjliggjordes av ett glatt forum för samvaro – festerna. I diskussionen fräser en kvinna utklädd till vildkatt fram hur ett samhälleligt avståndstagande från det dionysiska har kvävt ett viktigt demokratiskt verktyg.

Också utanför själva installationen utmanas rummets former. För kvällen hyser Skogens lokaler ett djuriskt maskeradmingel. Foto Denis Romanovski– Vi måste återerövra det!

Samtalet blir alltså interdisciplinärt ändå, och det leder oss ut ur lokalen till den milda höstkvällen. Där ska performance-konstnärerna Denis Romanovski och Jiri Surûvka just till att demokratisera konsten. Romanovski blickar upp mot himlen och konstaterar att kategoriseringen av stjärnformationer är ett exempel på en befäst systematisering: stjärnvalvet är uppdelat. Därför doppas bomullspinnar i en kemisk självlysande vätska så att de glöder blåa i mörkret. Med dem får besökarna forma och döpa nya konstellationer.

Också här öppnas platsen upp: det uppdelade omgrupperas, det låsta sätts i flux. Denis Romanovski tankar berör vårt förhållande till omvärlden.

– För att förstå världen benämner vi den, förenklar den. När något är benämnt är det fixerat. Därför får det inte vara det en gång för alla, utan måste kunna namnges igen.

Den nödvändiga systematiseringen blir följsam, aktiv, istället för fastslagen och passiv: den överskuggar inte vår direkta upplevelse av världen och försätter oss inte i en skrymmande föreställningssfär. Det gemensamma deltagandet i Romanovskis performance understryker vikten att få dela och definiera verkligheten efter jämlika villkor. Precis som inne hos kackerlackan blir anknytning och empati möjligt först när platsen är lika mycket din som min.

Viktor Andersson

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Ty poesins förblivande finns ingenstans

Ambivalenta betraktelser

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 14 maj, 2017

Kvinnan och det heliga

Är Gud man eller kvinna? Ja, frågan kan verka dum eftersom Gud saknar kön, åtminstone i den västlänska civilisationen.Men om vi tänker på Gud är den första bilden som vi ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om religionen | 12 maj, 2013

Old Von i Wellington

Några år in på första världskriget bodde D. H. Lawrence och hans tyska hustru Frieda (på långt håll besläktad med flygaresset von Richthofen, den röde baronen) i Cornwall. Där skrev ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 12 juli, 2014

Indisk mytologi och konsten att fastställa ett faderskap

Jag läser i det lilla häftet, utgivet av ett förlag i Bombay: Acqaint your children with their cultural heritage (Låt dina barn bekanta sig med sitt kulturella arv.) Vidare finner jag, på pärmen ...

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 24 april, 2017

Leonard Baskin, Cave birds

Birdman - fågelmänniskor i New England och på Nya Zeeland

Är det inte något elementärt existentiellt med fågeln som symbol? Ivo Holmqvist knyter samman sina möten med den unge Leonard Baskin och den något äldre Mary McIntyre, två konstnärer som ...

Av: Ivo Holmqvist | Konstens porträtt | 23 februari, 2015

Vietnam ett leende land. I Vietnam mitten av 1980

Den första bilden som möter en nyanländ till Vietnam är vietnamesen som går till knäna i vatten ute på risfälten och arbetar, oftast är det kvinnornas syssla. Det är en ...

Av: Rolf Zandén | Resereportage | 13 februari, 2012

Tåligt inväntar döden människans mognad

Maurice Blanchot är den store frånvarande i 1900-talets franska litteratur och filosofi, metafysikern som möter friheten avklädd varje förklädnad, en nästintill okänd man som få känner och än färre räknar ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer om litteratur & böcker | 19 juni, 2013

Hermann Hesse

Hermann Hesses klassiker: Narziss och Goldmund

I Klas Östergrens nya roman I en skog av Sumak finns en parafras på kastanjeträdet i Herman Hesses roman Narziss och Goldmund. Precis som Östergrens roman som gått som följetong ...

Av: Ulf Nygren | Essäer om litteratur & böcker | 27 augusti, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.