Självporträtt . Olja 1933

Bilden bortom tingen. Kasimir Malevitj och konstens vägval

”Det tycks mig som om Rafaels, Rubens, Rembrandts med fleras måleri för kritiken och för samhället inte har blivit något annat än en konkretion av otaliga ’ting’, som gör det ...

Av: Thomas Notini | 30 november, 2017
Konstens porträtt

ABBA de museala. En perverterad musik?

Thank you for the music. ABBA-musiken. Är det musik? Är det inte bara enkel sörja? Är det verkligen tonhöjd och tondjup? Är ABBA The music story, inte bara en vulgär ...

Av: Benny Holmberg | 27 juni, 2013
Kulturreportage

Hundens genius

"Jag fick order att inställa mig hos en kapten som sade att han inte ville ha en kvinnlig chaufför. Han tyckte inte om atmosfären, han ville inte ha en kvinnlig ...

Av: Lisa Gålmark | 08 juni, 2014
Essäer

Svenska PEN kräver ett slut på den tysta diplomatin

Fredagen den 23 september var det på dagen tio år sedan Dawit Isaak och en rad andra eritreanska journalister fängslades i ett tillslag mot den oberoende journalistiken i landet. Tio ...

Av: Håkan Lindgren | 29 september, 2011
Kulturreportage

När platsen är lika mycket din som min



 Under mitt besök ombeds jag vara ”en hållande person”. Jag ska hålla i en kackerlackas ”hus”. skriver artikelskribenten Viktor Andersson. Foto Johan RödströmSkogens installation ZOO är ett deltagande. Sprungen ur föreställningen med samma namn som gruppen satte upp för sex år sedan framträder den som en plats för att ytterligare undersöka empatin, förhållandet till en annan kropp – den icke-mänskliga. Johan Forsman, Johan Rödström, Isak Eldh, Olle Huge och Tomas Björkdal curerar, och bjuder dessutom in väl valda konstnärer och musiker som under installationens två veckor vidgar utforskningen av gemenskap, plats och gränser.

Under mitt besök ombeds jag vara ”en hållande person”. Denna önskan formuleras på papper och bekräftas muntligt: jag intygar att jag tänker ta ansvar, vara uppmärksam och närvarande. Jag ska hålla i en kackerlackas ”hus”.

Känslan av absurditet inför det stundande mötet ger ett riktmärke. Att det främmande väcker en känsla av löje är ett symptom på de föreställningar som avgränsar empatin – och det är just dessa som ZOO utmanar. Denna konfrontation sker redan i installationens första rum, som är ämnat för att skapa beredskap inför mötet med sexfotingen. Här finns upphittad mat, ett forskningsbord och hörseltrattar, element som tillsammans sätter igång en associativ process. Den sammanblandade smaken av skrumpen champinjon, paprika och aioli uppfyller munnen på ett intensivt och ovälkommet sätt. Genom förstoringsglas spänns blicken på små papperslappars kliniska skisser av insekten. Röster i trattarna för en populärvetenskaplig diskussion i uppvridet glada toner. Kackerlackan som obehaglig, krypande ohyra, kackerlackan som partikulär och systematiserad, kackerlackan som en av naturens många små komiska rariteter.

När jag väl får träffa insekten ligger den alldeles stilla i sin lilla boning av plast. Jag får genom hörlurar lyssna till dess livshistoria. I en svagt sprakande ljudssfär illustreras den av en barnröst som söker tillhörighet och trygghet. Det är en tveeggad stund: den utsatta och bedjande rösten berör, men den är mänsklig. Varelsen förblir främmande, eftersom det talade språket är något så oerhört avgränsat mänskligt. Det förblir systematiskt och ordnat, ett resultat av mänsklig intellektualisering.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Denis Romanovski tankar berör vårt förhållande till omvärlden. Foto Jiri Surkûva.Istället är det mer direkt sinnliga det som bryter upp med gränserna och gör anknytningen möjlig. Installationens nästa rum är kackerlackans lilla plasthus i större skala. Det är beklätt med samma mjuka linväv och taket välver sig på samma vis. I mörkret flackar små ljus och väggarna burrar och skakar. Mina hörlurar kopplas upp till ett större ljudlandskap där de ekande ljuden, som vi genom våra mikrofoner är fria att bidra till, fyller rummet och formar en intensiv akustik: stora oljud tycks komma från ett ännu större utanför.

Överväldigad av denna nya miljö upplever jag kackerlackan intensivare. Dess vackert välvda skal är rikare nu, fingrarna anar dess hårdhet. ”Du håller i mitt hus. Vem håller i ditt?” Frågan som tidigt riktades inifrån kackerlackans bur blottar en viss godtycklighet i vår egen konstruerade arena, en arena som håller på att upplösas innanför ZOOs drömska väggar. Att rucka på våra invanda idéer om det rumsliga är att skaka den subjekts- och objektrelation mellan människa och djur som sätter oss som hierarkiskt åtskilda. Platsen där vi möts är i grunden gemensam.

Också utanför själva installationen utmanas rummets former. För kvällen hyser Skogens lokaler ett djuriskt maskeradmingel. Det arrangeras av gästande konstnären Elin Wikström, som i en vision om en gränsöverskridande diskussion bjudit in konstnärer, företagare och lokala representanter från Sveriges riksdagspartier till Skogen. En ypperlig möjlighet till fri interaktion, kan det tyckas. Ändå är varken företagare eller politiker närvarande.

Men precis som alla tomrum blottar deras frånvaro något. En diskussion som problematiserar gränserna mellan styrets representanter, kulturen och folket tar vid. Elin skakar på huvudet och talar om Göteborgs politiker som ”vattentäta skott”.

– De är folkvalda, men har inget intresse av att ta del av sådana här saker. Det är något konstigt med det.

Minnet av ett tidigt åttiotal tar vid, då samtal över gränserna för politik och kultur möjliggjordes av ett glatt forum för samvaro – festerna. I diskussionen fräser en kvinna utklädd till vildkatt fram hur ett samhälleligt avståndstagande från det dionysiska har kvävt ett viktigt demokratiskt verktyg.

Också utanför själva installationen utmanas rummets former. För kvällen hyser Skogens lokaler ett djuriskt maskeradmingel. Foto Denis Romanovski– Vi måste återerövra det!

Samtalet blir alltså interdisciplinärt ändå, och det leder oss ut ur lokalen till den milda höstkvällen. Där ska performance-konstnärerna Denis Romanovski och Jiri Surûvka just till att demokratisera konsten. Romanovski blickar upp mot himlen och konstaterar att kategoriseringen av stjärnformationer är ett exempel på en befäst systematisering: stjärnvalvet är uppdelat. Därför doppas bomullspinnar i en kemisk självlysande vätska så att de glöder blåa i mörkret. Med dem får besökarna forma och döpa nya konstellationer.

Också här öppnas platsen upp: det uppdelade omgrupperas, det låsta sätts i flux. Denis Romanovski tankar berör vårt förhållande till omvärlden.

– För att förstå världen benämner vi den, förenklar den. När något är benämnt är det fixerat. Därför får det inte vara det en gång för alla, utan måste kunna namnges igen.

Den nödvändiga systematiseringen blir följsam, aktiv, istället för fastslagen och passiv: den överskuggar inte vår direkta upplevelse av världen och försätter oss inte i en skrymmande föreställningssfär. Det gemensamma deltagandet i Romanovskis performance understryker vikten att få dela och definiera verkligheten efter jämlika villkor. Precis som inne hos kackerlackan blir anknytning och empati möjligt först när platsen är lika mycket din som min.

Viktor Andersson

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Ragnwei Axellie – Alla vita vingar blev svarta

Ragnwei Axellie, författare – debuterade 1979 med diktsamlingen ”Pappa älskade pappa”. ”Vuxenlös”, ”Närleken”, ”Livs-gammal”, ”Lägesrapport” och ”Vem bryr sig?” är andra uppmärksammade titlar ur hennes produktion. Återkommande teman i hennes ...

Av: Ragnwei Axellie | Utopiska geografier | 02 april, 2012

Vincent Lambert

Har svenska jurister nagot att lära av den franska tillämpningen av eutanasilagen?

Många fransmän håller andan när de hör Vincent Lambert omnämnas.. För åtta år sedan hamnade han i koma efter en trafikolycka. För tre år sedan inleddes kampen om hans fortsatta ...

Av: Eva-Karin Josefson | Gästkrönikör | 17 december, 2015

Spåren av svensk kolonialism

Nationsbyggandet i norden inleddes under medeltiden. Området för aktörerna omfattade nuvarande Danmark, södra Finland, Sverige-Norge, Hälsingland, Jämtland och Trondheimsområdet. I de stora områdena norrut fanns samerna från Härjedalen i söder ...

Av: Rolf Sjölin | Kulturreportage | 10 augusti, 2010

Världsontologin – en analysmodell för kulturförståelse

Vad som konstituerar och definierar en civilisations kultur och kulturliv, liksom frågan om det finns något som kan kallas nationell kultur, är föremål för ständig debatt. Inte sällan hör man ...

Av: Leif V Erixell | Agora - filosofiska essäer | 14 mars, 2013

Killers from Space (1954)

Lavalantula och jättespindlarnas återkomst

Jättestora spindlar var en skrämmande ingrediens i 1950-talets skräckfilmer. I Tarantula (1955) experimenterar man med radioaktiva isotoper som ska skapa jättedjur som ska lösa livsmedelsförsörjningen i framtiden. Försöken visar sig ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om film | 10 april, 2016

Stillbild ur filmen Sunspring skriven av en AI

Artificiell intelligens skapar framtidens kultur

Artificiell intelligens (AI) beskrivs ofta i Science Fiction i dystopiska ordalag. Det är en HAL i Kubricks 2001 A Space Odysseus, ett ondskefullt Skynet i Terminator-filmerna eller en Matrix som ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 02 juli, 2016

Jan Stenis

Jan Stenis. Kejsarvalsens kärlek

Kejsarvalsens kärlek kan ses som en mental ädlings uppgörelse med ett obehagligt degenererat samhälle som, ekonomiskt sett, inte tillräckligt belönar studiebegåvning eller talang för finkulturella yttringar som poesi. Diktsamlingen utgör även ...

Av: Jan Stenis | Utopiska geografier | 09 februari, 2017

Bjuden till hyresgästen

Tänk. Kul. Jag är bjuden på, men jag vet inte om det är kaffe, träff, eller inspektion. Hyresgästen i mitt gamla kontorsutrymme från fornstora dagar i Borgå, är ett farligt ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 04 oktober, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.