Illustration: Hebriana Alainentalo

Kösamhällen och andra samhällen

Anders Björnsson om öl, kösamhälle och socialism.

Av: Anders Björnsson | 22 februari, 2017
Essäer om samhället

En mademoidame som går sin egen väg

Den franska traditionen och allmänna regeln säger att man av hövlighet skall titulera personer och ge dem epitet som monsieur, madame och mademoiselle. Den franska författarinnan Isabelle Sojfer ifrågasätter denna ...

Av: Anna Nyman | 05 oktober, 2011
Litteraturens porträtt

Nils Hermansson i Paris

På vägen hem i fredags gick jag som vanligt genom latinkvarteren i Paris. Det är västra stranden av Seine, området där det på medeltiden talades latin och universitets olika institutioner ...

Av: Mikael Mogren | 31 mars, 2010
Essäer om religionen

Livet på 60 grader 1

Av: Bröderna Blomqvist | 02 februari, 2012
Kulturen strippar

Den gamla hyttan, ett bedagat kulturslott svept i minnets digitaliserade klichéer. Det sceniska rummets förvandling



Den gamla hyttan hade förvandlats till en konstsalong, en performancehall, ett bedagat kulturslott, ett digitalt tivoli. Foto: Jari NikulaArtikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutsättningarna för deras existens, hur de påverkar oss, vilka gemensamma nämnare de har och vilka skillnader de uppvisar. Vi önskar er en god läsning.

Det var inte den minnestäta närvaron av andligt betingade referenser i rummet av det som en gång utspelats där – i betydelsen historiska tidpunkter, enskilda tillfällen och minnesvärda storheter – som framträdde vid första påseendet. Det var inte heller det faktum att tankarna kring detta historiska skede fortfarande var djupt bevarade av de som fortfarande var i livet och för alltid levde i dessa deras mest högvärderade minnen, detta i tydliga iscensättningar som ständigt återkom som tankereflexer, plötsliga återerinringar eller till och med som mardrömmar, för evigt etablerade i sinnet hos dessa kvarlevande (eller att de var häftade vid de döda på kyrkogården 200 meter därifrån, bevarade i deras halvt om halvt förskingrade, till hälften glömda tingliga och andliga eftermälen förvarade hos anförvanter eller stadfästa och verifierade i diverse historiska tillbakablickar, krönikor i minnesböcker, jubileumsskrifter, etc., undanställda i bibliotek eller i gamla boklådor, vindsutrymmen, etc. och därtill kanske nedlagda som potenta reflexer i sparade verktyg, överdragskläder, gummistövlar, handskar, etc.), och givetvis också som fysiska minnen som för alltid impregnerat deras kroppar i form av inövade rörelsemönster, minnet av handlaget i gamla arbetsgrepp, impulser från värkande leder, alltihop sammantaget som ilande minnesprojektiler i mängden kvarvarande hågkomstsynapser som fortfarande kunde resa genom medvetandet redovisande hela produktionscykeln ledsagade av det enskilda minnet av varje handgrepp, varje liten tidsåtgångs eviga minutvals och timliga tidsavsnitt, varje avstyckad tidspassage.

Minnet fanns dessutom i det sammantagna kollektiva, uttryckt och manifesterat vid konkreta kamratträffar där det hela återberättades med emfas och med det förflutnas melankoliska tonfärg och anda, från grumliga referenser av diverse småstunder eller motsatsvis högvärderade ögonblick till det som i verkligheten en gång varit i verksamhet i sin helhet och pågått i sin självklara närvaro, utspelat sig i alla sina olika delar och förlängda konsekvenser, för att inte tala om mardrömmar eller som ständigt återkommande reminiscenser uttryckt i ångestfyllda konfliktresters abstrakta minnesinslag, i motbjudande aggressionskänslor av bråk, oförrätter, förvecklingar som gått av stapeln i den gamla rökiga, stekheta hyttan, till exempel vid tidiga morgnar när elden var tänd och de morgontrötta hyttarbetarna kom cyklande i vintermorgonens isande kyla och ersatte nattens verkbrutna värmeväktare vid denna eldbemängda ugn.

Det kanske trots allt inte var detta som skapade den största förundran när hyttan trädda fram i sin nya skepnad? Det kanske i huvudsak var själv förändringen, i sig, det abrupta i motsatsens plötsliga inträde på scenen?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Själva bytet av bländverk?

I denna fantasiflygning av ett nonsensetablerat hybrisprojekt som svävar mellan real verklighet och den digitala fantasins lösgjorda poser ligger tankeessensen. Foto: Therese AsplundEller var det bara det ögonblickliga som i den nutida skepnaden direkt kunde beses, igenkännas, och anlända i varseblivningen med sina uppdaterade hågkomster och i sina ting, det som i sin konkreta skepnad omedelbart mäktade återkalla vad som en gång varit (som just martinugnsluckorna – nu både historiskt och materiellt igenrostade – där de ylande slagghundarna en gång framförde sina lass av slagg utvunnen och avyttrad från järnet) även om betraktaren, besökaren i nutid, vore i total avsaknad av minnen från just detta (utan måste få det beskrivet, gestaltat, visat som kvarlämnade ting utpekade som det iögonfallande). Att själva återkallandet genom uppenbarelsen av denna nya skepnad, digitaliserad, bedagad, glänsande, blinkande och glittrande som en tinglig historisk tivoliscen var själva blickpunkten, den fadda eftertankens nutida centrum?

Eller vad var det som förvånade?

Var det den kategoriska självklarhet och elastiska följsamhet med vilken detta rum på sin vandring i historien, utan överdrivna verkar eller ens graden av minnestekniska betänkligheter, förmått ömsa skinn, byta historisk skepnad, i form av utbytt verksamhet, förändrad inriktning, fortfarande och bevisligen med samma källa, men med den nya abstraktionens förvandling till konst, och att den nu kunde träda fram som något alldeles väsensskilt, utgående från dagens sakliga tillstånd, tingliga möjligheter, sociala nödvändigheter och abstrakta, i praktiken tänkta, faciliteter, dessa obevekliga och nytillkomna fakta av den spektakulära uppblandningen av sakligheter och visioner till en digital cirkus, men ändå grundat och fotat på den en gång så tidsmässigt långvariga och långverkande verksamheten?

Nymodigheten hade lyst upp som ett irrande sken inledningsvis och förorsakat reaktioner.

Det fanns dels den faktiska invändningen mot användningen, vad det tingliga, det praktiska och det nödvändiga iscensatte idag, dels den mentala, som kanske stundtals kunde kallas den andliga och i praktiken den kulturella, ibland tilltufsad av rent sentimentala förtecken, att användningen till övervägande del tjänstgjorde i konstens sfär som nu också var det huvudsakliga användningsområdet för hela det sceniska rummet, hela hyttan.

Däri låg den huvudsakliga nutida kritiken.

Hur hade detta gjorts möjligt? Hur kunde detta slaggrykande, stekheta , hyttglåmiga, sotrykande inferno till miljö med sitt dövande dova slammer, sitt monotona helvetesbuller, sina vitmenande dammbemängda ljusstråk och sitt dånande mörkers illustra skepnader och spelande dagrar som verkat i 100-talet år nu plötsligt ha sopats undan och förvandlats till en bländande ljusteknisk exposé av digital verklighet, i en i datateknisk mening försinnligad och abstraherad verksamhet, i betydelse av en ljusets och bländverkens glimrande nutidssaga?

Hur hade förvandlingen kunnat genomföras utan nämnvärda våndor från vare sig tingen eller människorna i fråga?

En digital abstraktion av det tunga arbetet, det gnisslande, rostigt brunockra, nedpyrda minnesekot av den gamla hyttan, upphöjt till digital konst. Foto: Therese AsplundI betraktande av det som en gång varit genuin verksamhet dit denna byggnad tillhört, borde förvandlingen egentligen förorsakat ramaskrin såväl i de berörda själarna som i tingens groteska förvandling till utsmyckning och pråligt tingeltangel. Att det nya rummets skepnad var skränig och gäll, skrällande som en rumsligt etablerad skröna för att inte benämnda det som en förvandling till en historiens sköka.

Att den gamla arbetsvärkta hyttan var förvandlad till ett bedagat kulturslott utsmyckat i minnets vandrande klichéer. Våldtagen kulturellt, socialt korrumperad, till övermåttan klichébemängd.

Med andra ord, förvandlingen hade nästa smugit sig på tå in inte bara i folks medvetande utan i den reella verkligheten med alla ting och vardagligheter, tankar och dagliga betänkligheter på ett nästan abstrakt sätt, med nutida ögon sett. Man trodde, med ett upplevt minne som referens, inte sina ögon vid första påseendet, vid ett betraktande av det naturliga nutida vardagshandhavandet med det respektfullt nedtyngda minnet kvar, utan också det vardagliga hanterandet med de ting som uppdaterats till nutida kulturella formalia och omdefinierats och formats till nya funktioner, sorgligt och talande nog – enkom för att gestalta det gamla.

Bara 200 meter från denna plats, detta nästan antika rum, låg några av de själar begravda som en gång vandrat runt på denna scen, existerat i detta rum iklädda köttliga härbärgen där de ständigt varit dagligt närvarande i sitt vara.

Detta rums tidigare tingliga persona ägde ett hölje av tung tradition och bastant referensbelamring, utgående från en verksamhet som i sin innersta kärna kunde betecknas som livsviktig för landets utveckling och utkomst. Dess historiska aura kunde helt enkelt beskrivas som en genuin bas för landets självbild. En traditionsbunden etablering av det nationella självmedvetandet.

Hela denna förändring av hyttan, av rummets betydelse, dess sceniska innehåll kan för överblickens skull betraktas genom en vandring som ger den upplevda bilden av det till kulturrum och klichébemängd konsthall bedagade scenrummet.

”Vi stiger in i hyttan. De väldiga rostugnarna går rakt upp genom taket och ned genom golvet med en rad små luckor runt där hyttarbetarna en gång skyfflade in kol. Rostugnarna är tutankamiskt mystiska med sina sarkofagiska utmaningar till ungsluckor. Som jättelika termitstackar reser dessa ugnar sig. Här eldades kolet och höll ugnarna i gång för att skilja slagget från tackjärn, här rusade de galna vagnshundarna dånande fram och tillbaks mellan rostugn, masugn och martinugn för att åstadkomma den färdiga produkten till valsverket. Det var skrot, slagg och tackjärn.

Det var arbete.

Vi stannar upp. Insuper doften av gammalt nedlagt arbete. Bara fem minuters promenad från denna rostugn ligger de arbetare begravda som en gång arbetat här. Det är liv och arbete, död och evighet i en snäv cirkel.

Denna produktionscykel skall visas för turister. Arbetets ordning skall bli performance. Arbetet blir konst./.../ ute hörs forsen dåna. Inne i hyttan blir det alltmer dunkelt och konstnärligt. Projiceringar far över väggarna. Videoröster mässar. Digitala ljussken och imaginära skuggor byter plats och skepnader.

This is marvellous! Hörs en konstnär utbrista.

Den gamla hyttan har förvandlats till en konstsalong, en performancehall, ett bedagat kulturslott. Ett digitalt tivoli. Den gruvliknande underjorden öppnas och hela arbetsprocessen i hyttan med de termitstacksliknande rostugnarna och slitet med järnet kring smältugnarna släpps ut ur historien och blir till konst. Turister nedstiger i detta nedlagda arbetsinferno och får känna riktig närhet till arbetet. Får se dessa gnisslande och bråkande vagnhundar yla fram och tillbaks på den historiskt rostiga rälsen /.../.

'När jag steg in i hyttan upplevda jag den brutal i sin råa skönhet' säger en konstnär och installerar nybakade bullar som placeras ut som en rostugnens hemlighet. Att istället för att bearbeta råjärn, slagg och malmtackor i rostugnen gräddas nu på låtsas i någon sorts snällhetsfas en massa mjuka lustfyllt lockande kanelbullar.

/.../

Då ljuder en signal.

Man kunde i dessa absurda konstrasters kölvatten betänka vad som egentligen skett på denna historiska yta. Foto: Therese Asplund  Det är dags för en performance. En projicering iscensätts uppe på hyttans råbarkade inre slaggvägg. En grupp människor sitter vid ett bord och samtalar. De talar franska. De är klädda i arbetskläder. De samtalar om något vardagligt. De har termosar, smörgåsar och kaffekoppar framför sig. Det är en alldaglig situation, i en alldaglig fikahörna...”

Det är alldagligt. Det är vardagligt. Det är vardagen som kliché. Det är fikahörnan som kliché. Det är arbetet som vandrande, stiliserad i efterhand projicerad storbildskliché.

Det är det verkliga livet som kliché.

”Och snart är vi inte i ett grönt tält. Stundtals känns detta som tivoli och som spöktåget när man var liten. In i den ena verkligheten och ut i den andra. En teve som visar en videorulle inne i ett grönt tält. Det är en engelsman som gör något slags flygövningsförsök med en hund där han på hundens rygg riggar ett vingliknande arrangemang som ändå inte orkar lyfta hundstackaren. Man fick sitta och titta innanför ett grönt skynke som kändes sjukhusaktigt med operationskänsla...”

I denna bjärta kontrast mellan hyttans gamla historiska liggsår och denna nutida digitala eufori ligger det tänkta. I denna fantasiflygning av ett nonsensetablerat hybrisprojekt som svävar mellan real verklighet och den digitala fantasins lösgjorda poser ligger tankeessensen.

Det avsedda. Denna digitala cirkus, denna ljusabstraktion, en digital förhöjelse upp i denna signalistiska vintergata utgörande en digital abstraktion av det tunga arbetet, det gnisslande, rostigt brunockra, nedpyrda minnesekot av den gamla hyttan, upphöjt till digital konst.

Man kunde i dessa absurda konstrasters kölvatten betänka vad som egentligen skett på denna historiska yta.

Hade något överhuvudtaget förändrats i och med detta?

Här framstår först och främst byggnaden, hyttan som det sakliga, det rumsliga skelett märkt av tid och rum som härbärgerar hela denna tidsepok som en illustration av tidens gång och dess förvandling dels i tänkandet dels i den rumsliga användningen. Som om hela verksamhetens alla historiska verksamheter förvandlats till digitala ting och det tingliga blivit till historiska fetischer och dess uttryck arrangeras och blivit till digitala ljusbilder som klichéer. Den gamla hyttan som bedagat kulturslott belamrat och ockuperat av den historiska klichébilden av sig själv. Nu abstraherad badande, dansande upp i ett digitalt inferno av intighet.

 

Benny Holmberg

Citaten är tagna ur Benny Holmbergs text ”Arbetet som konst, konstnärligt arbete eller bara konstigt arbete”, ur antologin Insikter, red. Stefan Estby

 

Ur arkivet

view_module reorder

"Kinas terrakottaarmé" på Östasiatiska i Stockholm

"Det var Chi Hoang Ti,kung av Tsin,"Ur "Muren och böckerna" av Evert Taube Det var aldrig meningen att de skulle utföra några krigiska bedrifter, dessa tusentals soldater som skapades på kejsaren ...

Av: Birgitta Milits | Kulturreportage | 11 september, 2010

Europa ett asiatiskt randområde?

Geografiskt är Europa ett asiatiskt randområde, en kontinent präglad av starka spänningar mellan bysantinskt och över södra delen av detta euro-asiatiska flarn och att den hellenistiska Medelhavskulturen råder i sydost. Kristendomens och ...

Av: Bo I Cavefors | Essäer om religionen | 01 oktober, 2014

Hänt i Skvättet 5

Av: Mattias Kronstrand | Kulturen strippar | 28 oktober, 2013

Tankar kring begreppen Identitet och identifikation

Känner du till lösenordet till ditt eget inre? (Stanislav Jercy Lec) Att finna sin inre kärna, sin sanna identitet, är enligt min favoritpsykolog den mångsidiga psykoanalytikern Carl G. Jung ett livsmål och ...

Av: Nina Michael | Essäer | 15 augusti, 2013

Lotta Lotass Fjärrskrift- återvändsgränd eller befrielse?

Lotta Lotass nya bokutgåva är en telexremsa som getts namnet Fjärrskrift och som består av en exklusiv upplaga på 100 ex av ett telexband där förlaget Drucksache också filmat remsan ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 07 juni, 2011

Veckan från hyllan, Vecka 5-2013

Det finns en scen i dokumentärfilmen om Palme som jag inte kan släppa. En aggressiv journalist frågar Palme om arbetslösheten. Han säger att i partprogrammet talas det om full sysselsättning ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 02 februari, 2013

Utvinningen av Arktis

Arktis är ett av de få områden på jorden som ännu är relativt oberörd av de giriga västliga människorna. Jag läste nyligen i Hufvudstadsbladet att ”Finland gör för litet för ...

Av: Nina Michael | Gästkrönikör | 03 november, 2013

När en minister blir konstnär

Vad händer då? Jo, en makalös förvandling sker som jag upptäcker på Hosokawas första retrospektiva utställning, Längst med floden, i Paris. Morihiro Hosokawa - Japans före detta premiärminister - företräder ...

Av: Anne Edelstam | Konstens porträtt | 20 april, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.