Intervju med Kerstin Aronsson, förläggare på Styxx Fantasy

Styxx Förlag är ett imprint under Kabusa Böcker helt hängivet åt utgivning av genrerna fantasy, skräck och science fiction. Då samtliga tre genrer är mycket populära i Sverige idag, både ...

Av: Jessika Ahlström | 29 mars, 2012
Övriga porträtt

Främmande till oss själva

Något jag tänkt mycket på det senaste är att främlingsförgängligheten tycks öka. Jag kom ganska nyligen hem från en resa till Rumänien där jag chokades över människosynen. Man har ju ...

Av: Emma Holmén | 31 juli, 2012
Gästkrönikör

Författarens vardag och litteraturens överlevnad

”Nej, för all del, käre unge man, tänk ej på att ge ut från trycket Edra dikter. Ni skulle endast bli utskrattad, så omogna äro de i alla afseenden – ...

Av: Stefan Whilde | 01 januari, 2015
Stefan Whilde

Nils Edén - demokratins statsminister,

Bok: Nils Edén. Demokratins statsminister. Sverker Oredsson. Ekerlids Förlag 2017. s 456.

Av: Hans-Evert Renérius | 29 oktober, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Arkivet för orealiserbara drömmar och visioner - hittills okända och opublicerade texter av Ingmar Bergman



Marcus Lindeen i Stiftelsen Ingmar Bergmans arkiv. Foto: Sandra QvistFram till maj 2012 var jag helt ovetande om ”Arkivet för orealiserbara drömmar och visioner”, men från Stockholms stadsteater kom inbjudan att intervjua regissören och dramatikern Markus Lindeen, som på Stadsteaterns Lilla satt detta i scen. Texten bygger på ett antal hittills okända och opublicerade texter av Ingmar Bergman, som hittills varit dolda för världens blickar.

När man konfronteras med Markus Lindeens ”Arkivet för orealiserbara drömmar och visioner”, kan man inte låta bli att tänka på första scenen i ”Fanny och Alexander” där Alexander sitter vid sin dockteater och funderar över vad han ska göra med de dockor han plockat fram just den här speciella dagen och vad han ska ge dem för roller.

På Stockholms stadsteater möter jag Marcus Lindeen som visar in mig i ett av teaterns anonyma mötesrum där vi för ett timslångt samtal. Jag undrar självfallet hur han kommit fram till denna minst sagt originella utgångspunkt för en pjäs.

-Så länge legenden Ingmar Bergman fortfarande fanns i livet sades det att han bränt allt sitt arbetsmaterial. När journalister och forskare hade frågat Ingmar Bergman om han sparade sina manus och utkast, svarade han kategoriskt nej, berättar Markus Lindeen. I själva verket hade han sparat varenda litet utkast alltsedan tonåren.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Av detta material, som refuserats, gömts och städats undan, har regissören och dramatikern Marcus Lindeen ställt samman en pjäs som fått den oemotståndliga titeln ”Arkivet för orealiserbara drömmar och visioner” som baserar sig på Ingmar Bergmans okända anteckningar.

Tidigare har Markus Lindeen gjort sig känd för att basera sina pjäser och filmer på autentiskt stoff och att ha ett mera avmätt förhållande till fiktionen. Ett exempel var pjäsen ”Ångrarna” som gick upp på Stockholms stadsteaters repertoar 2006 och som skildrar två män som genomgått ett könsbyte men som återigen blir män, filmversionen fick en Guldbagge 2010. För sin senaste film ”Accidentes Gloriosos” belönades Markus Lindeen med ett prestigefyllt pris på filmfestivalen i Venedig.

-Det började för ett år sen när jag bestämde mig för att jag skulle regissera en text skriven av en annan författare. Jag hade tidigare varit ganska skeptisk mot fiktion. Varför ska man hitta på när vi omkring oss har en verklighet som bjuder på otroligt fint stoff? Men så började jag tänka i banor som ”det måste ju finnas någonting i fiktionen som är fantastiskt och jag måste ta reda på vad det är”.

Markus Lindeen började läsa manus, till en början mest Ingmar Bergmans filmmanus.

-Ganska snart stötte jag på rykten om en film av Ingmar Bergman som hade titeln ”Kärlek utan älskare”, som skulle ha skrivits under 1970-talet. Till att börja med tände jag på titeln. Jag kontaktade Stiftelsen Ingmar Bergman och frågade om manuskriptet fanns tillgängligt för läsning. ”Javisst! Det finns hos oss men hittills är det ingen som frågat efter det”.

Manus till Kärlek utan älskare, en film som aldrig blev gjord. Används i Arkivet för orealiserbara drömmar och visioner. Foto: Emanuel AlmborgStiftelsen Ingmar Bergman har alla film- och teaterrättigheter, men har också hand om alla Ingmar Bergmans manuskript, såväl hand- som maskinskrivna, arbetsböcker samt otaliga brev liksom handlingar rörande alla Ingmar Bergmans produktioner och fotografier från filmer och teateruppsättningar. I arkivet fanns massor av ofullbordat material, som enligt statuterna var tillgängligt för ”forskare och välrenommerade skribenter”.

Det var berättandet som Markus Lindeen framförallt ville utforska. Som författare är Ingmar Bergman starkt influerad av Dickens, men också av August Strindberg och Hjalmar Bergman, alla utpräglade berättare. Ser man tillbaka på Ingmar Bergmans totala produktion, både när det gäller pjäser för scenen och för radio, filmmanus och böcker, slås man av hans produktivitet som är fullt i paritet med August Strindbergs.

- Ingmar Bergman var fruktansvärt produktiv, säger Magnus Lindeen. 1942 skrev han under en sommar 12 pjäser och ett operalibretto. Senare i livet blev han lite mer sparsmakad, hans drömda projekt förverkligades i allt högre grad och efterhand fick han allt större resurser till sitt förfogande, allt eftersom han etablerade sig som regissör och författare.

Bergmans arkiv visade sig vara en guldgruva. Under ett års tid läste Marcus Lindeen Ingmar Bergmans arbetsböcker och ofullbordade manuskript. Utifrån detta material konstruerade han ett sceniskt collage bestående av olika Ingmar Bergmantexter.

-Jag är inte Bergmankännare som till exempel Maaret Koskinen, som var den som utsågs att ”ta hand om skiten” som Bergman sa om det okända arkivet strax innan sin död. Hon har skrivit fantastiska böcker utifrån arkivet, jättespännande projekt sett ur ett akademiskt perspektiv.

Arkivet är otroligt stort, det innehåller minst 82 000 sidor. Här finns material redan från 1930-talet och fram till året innan hans död, allt skrivet med Ingmar Bergmans karakteristiska och prydliga, nästan kvinnliga piktur.

-Under hela sin karriär skrev Ingmar Bergman regelbundet i sina arbetsböcker. Han satte sig ner några timmar varje dag, det var en rutin som han aldrig släppte. Om han inte hade några idéer skrev han bara ”pennan går, pennan går, det luktar gott om pennan ”tills han till slut kom på en idé som han försökte utveckla.

Ibland verkar det som att idéer som inte utnyttjas under hans tidiga karriär blir förverkligade långt senare, att ungdomliga hugskott letar sig in i någon film som faktiskt blir av något decennium efteråt, säger Markus Lindeen.

-Samtidigt fungerar anteckningsböckerna både som arbetslogg och konventionell dagbok. På det sättet får man en inblick i Ingmar Bergmans vardagsliv och hur han mår, om det regnar eller är solsken. Från sådana triviala detaljer dyker man rakt in i det dagliga arbetet, så att man kan följa med i vad som hände i de olika produktionerna steg för steg.

-Ofta finns titlarna på framsidan av hans arbetsböcker: vissa blir till filmer som ”Larmar och gör sig till” men ”Finn Konfusenfej” såg aldrig dagens ljus. I arbetsboken förekommer många förslag till titlar: en var ”Ormens ägg” som blev film 1977 under Ingmar Bergmans exilår i Tyskland. Men ”48 timmar i Jesu liv” har man inte sett, inte heller ”Porrfilmen”. Jag valde att inleda föreställningen med att räkna upp alla dessa ofullbordade projekt, redan när publiken kommer in och slår sig nerpå sina platser.

En metod som Ingmar Bergman ofta använder är att göra intervjuer med sina fantasifigurer. Han låter sina roller ställa frågor till honom i dialogform:

-”Hur ser jag ut?”

-”Jag tänker att du är blond och har ganska långt hår.”

-”Är jag gift?”

-”Ja, du är gift och har två barn, men du har också en hemlig älskare!

Vissa berättelser har Ingmar Bergman hållit på med i hela sitt liv, det framgår tydligt när man går igenom hans anteckningar. Bland hans fragment finns en återkommande scen där en son är inbegripen i ett slagsmål med sin egen far. Bergman hade ett motsvarande dysfunktionellt förhållande till sin egen far.

-Men jag har nog snarare försökt att koppla bort det biografiska perspektivet för att i stället ägna mig åt honom som författare och utifrån det skapa en egen väv av berättelser och associationer, säger Markus Lindeen.

Allt som en författare producerar är inte fullödigt – det gäller förmodligen alla andra sorters konstnärligt arbete också, hävdar jag. För att skriva en roman producerar en författare i allmänhet tusentals illa skrivna boksidor, som de själva eller förläggarna refuserar, så måste det vara med Ingmar Bergmans manus också, påstår jag.

-Naturligtvis. Jag hittade massor som var uselt i rent litterärt hänseende och galna uppslag som han inte följde upp. Men det gör ju en mästarberättare som Ingmar Bergman lite mera mänsklig. Påfallande ofta vågade han sig ut på hal is. Vad jag imponeras av är den väldiga kraft i sitt berättande som han lägger i dagen, inte minst i arbetsböckerna.

Ett av de mera spektakulära manuskripten som Markus Lindeen fann var en erotisk långfilmskomedi om en prins med sexualhämningar. Ett annat handlade om en kannibal som skurit ut ett stycke av sin egen kropp, som han tillagat och förtärt.

-Påfallande ofta leker Ingmar Bergman med könsidentiteter, det finns många gränsöverskridande, androgyna varelser som Ismael i ”Fanny och Alexander” och den vita clownen i ”Larmar och gör sig till”. Det finns en uttalat homosexuell man i ”Marionetternas liv” och även i Persona finns det en uttalad erotisk laddning mellan de två kvinnorna. I arkivet finns det många andra queera inslag som jag tycker varit spännande att analysera. Där finns bland annat ett ”Marionettspel” som Ingmar Bergman skrev sent i livet, på 90-talet, säger Markus Lindeen.

Han fann också manuskript som heter ”Från sperm till spöke” och som han till en början tyckte var ganska larvigt.

-Men sen tänkte jag vidare: är det inte fantastiskt att skildra livet från stadiet som embryo och fram till det metafysiska tillståndet efter döden? Manuset är ganska grovt tillyxat men det erinrar om parallella projekt som sysselsatte Ingmar Bergman under 1990-talet, berättar Markus Lindeen.

-Jag hittade tre, fyra scener som utspelar sig inne i en livmoder. Ingmar Bergman fantasiserar om hur det är att vara ett litet foster och att iaktta världen inifrån denna absoluta trygghet. Först tyckte jag att det kändes daterat, mossigt freudianskt men samtidigt tyckte jag att det var fint. Jag tror också att här finns nyckeln till att han blev så stor utomlands; han uppehöll sig inte enbart med att skildra sin omkringliggande värld utan gav sig utan förbehåll ut i den metafysiska världen. Jag tänker på scenerna i Fanny och Alexander, där farmor möter sin son efter döden, när han återvänder för att se vad som händer med de barn han lämnat kvar i jordelivet. Jag tror att det är den magin som gjort Ingmar Bergman så stor utomlands.

Marika Lindström, Liv Mjönes, Emil Almén, Kajsa Reingardt och Niklas Falk i Arkivet för orealiserbara drömmar och visioner. Foto: Carl ThorborgDen film han först sökte, ”Kärlek utan älskare”, handlar om en filmregissör som försvinner och lämnar en ofullbordad film efter sig. En klippare, vid namn Anna Bergman, försöker rädda materialet. I slutet återkommer filmregissören och sätter eld på alltsammans. Utanpå manuset har Ingmar Bergman skrivit med bläckpenna: ”Detta manus har refuserats av tre producenter”, det har kallats ”Värdelöst”, ”En katastrof”, någon har skrivit ”Det vore självmord att iscensätta detta manus” och dessutom skulle filmen bli alldeles för dyr, anmärker den alltid ekonomiskt sinnade Ingmar Bergman. ”Härmed har jag förpassat det till Arkivet för orealiserbara drömmar och visioner”.

-Då tänkte jag: ”Det är det där som är min pjäs! I föreställningen har jag gått på min egen magkänsla och enbart tagit fasta på sådant som jag tycker är intressant.

Sex skådespelare finns på scenen i Markus Lindeens pjäs, som under 90 minuter gestaltar ett flertal roller, som på drömspelsvis glider över i varandra, de byter identitet inför vår åsyn. Marcus Lindeen har vid sin sida kompositören Hans Appelqvist som gjort ensuggestiv ljudbild och musik som understryker föreställningens skira poesi. Under repetitionerna har man prövat mycket olika material i arkivet, texten har växt fram under arbetsprocessen.

-Vi leker med berättandet, första delen är mera återhållen, närmast en reading av olika texter. Den andra akten är mera konventionell teater.

Marcus Lindeens pjäs börjar med att en hel rad av titlar räknas upp, det rör sig kanske om ett femtiotal.

Har det varit svårt att förhålla sig kallsinnig till Bergman?

-Både och. Jag var nog kaxigare när jag gick in i det här projektet än jag är nu, men det är en klar fördel att vara ung och inte golvad av Bergmantraditionen. Det känns som att jag levt inne i Ingmar Bergmans huvud under ett års tid. Arbetsböckerna har karaktären av ”stream of consciousness”, de beskriver ett pågående flöde, där han blandar rent personliga tankar, vardagliga reflexioner med utkast till manuskript.

Jag upptäckte att jag sett förhållandevis få Bergmanfilmer. Mitt första personliga möte med Bergman var när jag deltog i Bergmandagarna på Fårö en sommar. Det var en av de sista somrarna i Ingmar Bergmans liv, där han fortfarande deltog i alla seminarier och med liv och lustberättade olika episoder ur sitt liv. Jag tror att det nu finns en yngre generation som inte har varit så tyngd av Ingmar Bergmans inflytande över film och teater som nu kan nalkas honom mera respektlös och mera fördomsfritt.

Vad kan man lära av Ingmar Bergman tycker du?

-Att aldrig kompromissa utan att istället ta till vara på alla vildsinta infall under arbetsprocessen och att aldrig censurera sig själv.

Lena S. Karlsson

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Henri Michaux

Michaux och tullaren

I början av åttiotalet, närmare bestämt i maj 1984, gjorde jag en bilresa till Paris med galleristen Astley Nyhlen och hans son Anders för att hämta några målningar och grafiska ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om konst | 23 april, 2017

Fritz Bauer

Fritz Bauer eller Auschwitz inför rätta

Vi känner alla till Eichmannrättegången i Jerusalem 1961, inte minst genom Hannah Arendts bok Den banala ondskan. Mindre känt är dock vem mänskligheten har att tacka för att denne folkmordsorganisatör kunde spåras upp och gripas ...

Av: Margareta Zetterström | Essäer om politiken | 05 mars, 2017

Klart till Drabbning 1937 Åke Söderblom hjälper Thor Modéen upp ur vattnet

Thor Modéen + Åke Söderblom = succé

“Deras bästa stunder tillsammans hör till den svenska filmens lyckligaste” - Filmprofessor Leif Furhammar i Filmen i Sverige (1998).

Av: Belinda Graham | Essäer om film | 07 november, 2016

Miró: The Smile of the Flamboyant Wing

Det våras hos Björn Gustavsson

En ny kulturkrönika av Björn Gustavsson.

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 18 mars, 2017

Skvättet 3

                                     

Av: Mattias Kronstrand | Kulturen strippar | 14 oktober, 2013

Dikter av Daniel Westerlund

Dikter av Daniel Westerlund vi var i dessa gående vi kom att nyktra till när dom som kallade nytt stoff kallade dom vi var i våra identiteter när vi samtidigt försökte solidifiera ...

Av: Daniel Westerlund | Utopiska geografier | 26 januari, 2007

Gabriella Olsson. Foto: Anna Langseth

Är det skamlöst att tigga?

Är tiggarna ”skamlösa” och ”moraliskt lägre stående”?

Av: Gabriella Olsson | Gästkrönikör | 03 mars, 2015

Om ekomaten

Jag har alltid tyckt att man borde lagstifta om att alla kommunala eller statliga matserveringar såsom skolor, fängelser och äldreboenden ska servera ekologiska och närproducerade råvaror. Per portionen skulle priset ...

Av: Emma Holmén | Gästkrönikör | 08 augusti, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts