Den baltiske udstilling – Baltiska Utställningen – i Malmø 1914

For 500 år siden var Malmø Danmarks største by; det var her reformationen og det danske skriftsprog blev grundlagt. Det var nemlig i Malmø, at Christiern Pedersen sad og oversatte ...

Av: Søren Sørensen | 18 april, 2014
Essäer

Estetikk

Innledning Denne artikkelen er om estetikk. ‘Estetikk’ er et grunnbegrep. Begrepet har flere ulike betydninger, der de viktigste av dem er disse: For det første, at begrepet henviser til et adjektiv ...

Av: Thor Olav Olsen | 02 november, 2013
Agora - filosofiska essäer

Isprinsessan

  "Ett välskapt gossebarn." Orden tränger in och skingrar nio missfall; de sju tidiga och de bägge sena. Barnmorskan lägger pojken i Klaras famn. I ögonens springor möter han moderns blick. Tomas ...

Av: Else-Britt Kjellqvist | 07 mars, 2011
Utopiska geografier

dr Krabba 8

Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Har arbetat inom vården i 20 år, men sade upp mig 2010 för att satsa helhjärtat på tecknandet. Då ...

Av: Janne Karlsson | 25 november, 2011
Kulturen strippar

Främlingen främmandegjord blir en vän



I Gustavo Ciríacos och Andrea Sonnbergers performance Here whilst we walk aktiveras publiken genom en främmandegörande vandring, omringad av ett vitt band. Foto: Gaston Bertin1800- och 1900-talslitteraturen är full av flanörer; från den mållösa strövaren Peter Walsh i Virginia Woolfs ”Mrs. Dalloway” till modernismens promenerande variant av Odysseus, Leopold Bloom i James Joyces ”Odysseus”. Att vandra gatorna fram utan varken mål eller mening var alltså inte bara acceptabelt tidsfördriv under de århundraden som föregår våra egna - det var beundransvärt, romantiskt, en sysselsättning värdig poeter och drömmare. Ett sätt att finna inspiration, tänka igenom filosofiska spörsmål och inte minst upptäcka den ständigt föränderliga stadens skönhet.

Men på senaste tiden har flanerandet långsamt dött ut. Vi verkar inte längre speciellt benägna att vandra runt utan mål och mening utan ser numera gåendet främst som motion eller transport. Det anser åtminstone konstnärerna Gustavo Ciríaco och Andrea Sonnberger som har skapat performancet ”Here whilst we walk” som en motreaktion mot denna utveckling, som ett försök att än en gång få oss att få upp ögonen för flanerandets charm.

Performancet skapades för Alkantarafestivalen i Lissabon 2006, inom ramarna för ett projekt vid namn ”Encontros”. Sedan dess har det framförts på ett antal platser i världen för att nu komma till Sverige för första gången i samband med Göteborgs Dans & Teaterfestival. Konceptet är oerhört enkelt - hela performancet går ut på att en grupp människor, en publik om man så vill, samlas och sedan går på en promenad tillsammans. Ciríaco och Sonnberger har innan performancet lärt känna staden, i detta fall Göteborg, och leder sin publik in på bakgårdar, över broar, längs gågator och genom parkeringshus. Det finns dock två faktorer som skiljer ”Here whilst we walk” från den vanliga promenaden - dels sker performancet i fullständig tystnad, dels går publiken, Ciríaco och Sonnberger omslutna av ett vitt elastiskt band. Effekten blir lite av en bärbar hage, som publiken innesluts i.

Den ryske litteraturvetaren Viktor Skolvskij presenterade i början av 1900-talet främmandegöringen som ett av konstens stora mål. Enligt honom är det konstens uppgift av avautomatisera vårt seende, få oss att se på vardagliga företeelser på nya sätt genom att få dem presenterade för oss på sätt som lite, men inte mycket, skiljer sig från hur vi normalt uppfattar dem. ”Here whilst we walk” är ett utomordentligt exempel på denna typ av främmandegöring – tack vara ett vitt elastiskt band förändras promenaden och blir, trots att den egentligen skiljer sig oerhört lite från det promenerande vi alla gör varje dag, förhöjd, en ny upplevelse. Vi som går där inuti bandet börjar titta på husen på ett nytt sätt. Vi är publik men skådespelet är varken repeterat eller i förhand bestämt, utan helt enkelt vardagen, verkligheten. Och samtidigt som vi är publik blir vi även, genom att delta i detta performance ute i offentligheten, till skådespelare och alla de människor vi möter ute på gatorna blir, utan att själva ha valt det, publik. Vi blir parallellt publik, teaterhändelse och, tack vare aktivitetens banalitet och vardaglighet, verklighet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Att gränsen mellan teaterhändelse och verklighet verkligen bara består av detta tunna vita band blir extra tydligt då vi stannar upp en minut för att betrakta livliga Haga Nygata. Först stannar en person för att betrakta oss som betraktar, sedan en till och en till. Strax står en folksamling och tittar på oss som tittar, det enda som skiljer dem från oss är att de inte är omslutna av ett vitt band. Verkligheten har spontant skapat en exakt representation av den teatrala händelsen och främmandegöringen fungerar på ett antal nivåer - dels får vi i den betalande publiken upp ögonen för staden, dels får den spontana publiken, förbipasserande, upp ögonen för promenaden. Samtidigt ser både den betalande och den spontana publiken varandra, just den anonyma förbipasserande, med nya ögon. Vi är alla ständigt omgivna av andra kroppar, men det är så sällan vi faktiskt ser dem. Funderar på vilka det är vi går förbi, hur de ser ut, vad de gör, vart de är på väg. ”Here whilst we walk” främmandegör genom ett vitt band den förbipasserande och gör den, både för oss innanför det vita bandet och för dem utanför, till individer, berättelser, frågor.

Men det är inte bara omvärlden som ”Here whilst we walk” vill få sin publik att se med nya ögon, även gruppen genomgår en sorts metamorfos innanför det vita bandet. När vi börjar är vi främlingar, och går alla omslutna i vår egen bubbla av personligt utrymme, artigt skapande luftmurar mellan kropparna. Att rubba på det personliga utrymmet är farliga saker, det är lätt att människor blir obekväma, men Ciríaco och Sonnberger gör det försiktigt, stegvis. Efter ungefär halva promenaden kommer eldprovet - på en solig bakgård tar Ciríaco fram ännu ett vitt band och börjar linda in oss i varandra. Räcker fram en stump till någon, drar oss mot varandra tills vi till sist sitter fast, kropp mot kropp i ett spindelnät av elastiskt band. Då börjar vi gunga, vi drar i varandra och tvingas så upprätthålla varandra. Och plötsligt vilar vi i varandra. Skrattar, och är på något sätt, trots att inga ord yttrats, vänner. Främlingen främmandegjord blir en vän. Efter det förändras gruppen, de personliga utrymmena blir lite mindre. Vi ler lite mer, skrattar till och med. Och så, när Ciríaco och Sonnberger lämnar bandet och vi måste välja vilken av dem vi vill gå fram till märks det hur vi på något mystiskt sätt verkligen blivit en grupp. Vi går och hämtar en av konstnärerna, men när hen sen försöker leda oss vidare vägrar vi, utan drar med hen, helt mot den tänkta promenadens rutt, för att hämta den andre konstnären. Alla ska vara med, bestämmer gruppen, och så blir vi verkligen medproducenter på riktigt. Vi investerar inte bara i verket, vi tar även kontroll över det.

”Here whilst we walk” är inspirerat av den brasilianske konstnären Hélio Oiticia och dennes filosofi att konstverket alltid ska vara en upplevelse, inte något man bara passivt konsumerar utan något som man utför, genomlever. Tanken är även att konstverket inte bara ska skapa en upplevelse utan samtidigt skapas av publikens upplevelser då de är i verket. Detta blir extra tydligt i ”Here whilst we walk”, som förändras beroende på gruppen och omvärlden. Den gång jag medverkar i verket är vädret vackert, vilket gör att ett gott humör snabbt sprider sig. Det som hade kunnat vara obekvämt blir i detta fall lustigt, skratten duggar tätt. Några gruppmedlemmar är nyfikna av sig och börjar snabbt tänja på verkets gränser, vilket resulterar i det myteri som beskrivs ovan, där publiken inte bara påverkar utan faktiskt förändrar verket. Det är inte bara små detaljer som förändras beroende på publiken och omvärlden, istället för att performancet är en kärna som kan påverkas av publiken är det istället faktiskt vi, både betalande och spontan publik, som är själva kärnan. Och staden såklart, som en utgångspunkt och ett medel för främmandegöring.

Performances är lika uppfinningar i allmänhet - det är ofta det enklaste, det som när det väl är formulerat ter sig så självklart att det är nästan chockerande att ingen har kommit på det idén tidigare, som blir bäst. Som säger mest. ”Here whilst we walk” är ett utmärkt exempel på detta, ett verk som är otroligt enkelt både i idé och utförande, och som just tack vare denna enkelhet blir så självklart. Ett verk som lyckas inspirera deltagarna att själva fundera på allt från gruppdynamik till stadsplanering och den ”tidsslösande” promenaden. Som får oss att se precis det vi alltid ser, men på ett nytt sätt, utifrån nya perspektiv och kanske därmed komma fram till nya svar.

Matilda Amundsen Bergström

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Kultur, kulturfenomen og vitenskap

Emnet for artikkelen min knytter an til de ulike fagvitenskapenes forsøk på å forklare hva som menes med «'kultur og kulturfenomen'»; ut fra sikten min inn til kultur og kulturfenomen ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 29 mars, 2011

Buddhismen och Västvärlden. Samverkan och anpassning

Buddha Shakyamunis födelse ur sin mors sida (Nepal, 1570)Buddhismen är en ytterligt mångskiftande religion som innehåller ett flertal skolor och olika tolkningar har gett upphov till skilda riktningar. Den viktigaste ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 09 mars, 2009

 Den lille pojken med blommorna

Som pojke samlade och pressade August Strindberg blommor. Ömt vårdade han sina insekt- och mineralsamlingar. Efter att ha läst en bok om lantmäteri gav han sig ut och mätte upp ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 februari, 2015

”Johan på snippen han spelte klaver!” Bishop Hill, svenskhet på prärien III

När vi sitter på halmbalar mitt i den vackra parken i svenskbygdens Bishop Hill på prärien i Illinois USA och deltar i det traditionella firandet av Jordbruksdagarna och tillsammans med ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 21 mars, 2014

Fann en kamouflagétalja förtäljt

För det första ett nytt begrepp, enligt loserförfattarerfarenhet, står för begrepp som myntar ens oavhängiga sanningar, allt enligt min loserförfattarerfarenhet lämnade montörer, installatörer, elverksgubbar, telefonbolagsdårar och entrepranadfarbröder eller deras insepektörer ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 03 juli, 2013

Leif Holmstrand . Utdrag ur ”Afrikaneserna”

Leif Holmstrand är författare, musiker och konstnär med en saboterande queer inställning till språk och mänsklighet. Monsterkropp och monsteridentitet rinner igenom maskulint och feminint kodade kläder och ställer till det ...

Av: Leif Holmstrand | Utopiska geografier | 10 december, 2012

Den 4 december 1993 dog Frank Zappa, en av dem oförglömliga

I januari 1968 utgav Frank Zappas band The Mothers Of Invention den första utgåvan av sin tredje officiella LP. Zappas ursprungliga plan för vad denna LP skulle innehålla ändrades totalt ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 04 december, 2012

benjamin 33

   

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 31 mars, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts