41. Asad

”Så dom tog dig till slut min bror.” Nadifa stod i dörröppningen.”Du får inte tappa hoppet nu. Tänk på mig, på oss.” Jag reste mig upp ur sängen och såg på ...

Av: Asad | 05 oktober, 2012
Lund har allt utom vatten

Död mans hand

Stig Dagerman. Fotografen är okänd Stig Dagerman sitter nere i Frankrike och försöker skriva. Det går trögt. Året är 1948. Tillsammans med sin hustru, Annemarie, och sina två små barn ...

Av: Crister Enander | 23 februari, 2009
Litteraturens porträtt

Ivo Holmqvist

Ett stillsamt förslag: släng det gamla skräpet, in med det slätstruket nya.

Jag ser i Dagens Nyheter att Jan Lööf är den senaste i raden som råkar ut för politiskt korrekta förlagsredaktörers klåfingrighet. Hans roliga bilderbok ”Morfar är sjörövare” som kom ut ...

Av: Ivo Holmqvist | 18 maj, 2016
Gästkrönikör

Normbrytande unga kvinnliga författare i Europa

  Den svenska utgivningen av översatt, ny centraleuropeisk litteratur är på frammarsch. Någon menar att det beror på att nya, unga förlag skyndat att nischa sig inom genren, andra hävdar vikten ...

Av: Johanna Gredfors Ottesen | 05 april, 2010
Litteraturens porträtt

Skogen i tematisk fördjupning



Skogen är delvis en vidareutveckling av det nu nedlagda Aktör och Vänner i GöteborgRummet är helt vitt, nästan bländande. Pyttesmå frigolitkulor täcker golvet och yr runt i luften. Längs väggarna sitter vi, som brukar kallas för publiken men i detta fall nästan lika gärna kan kallas medproducenter, insvepta i ulliga vita filtar. Andäktig väntan. Så öppnas en dörr: en person stiger in. Och i en tystnad som bara störs av ljudet som uppstår då fot möter frigolit börjar hen röra på sig.

Ovan beskrivna scen är en del av det nio set långa dansperformancet ”Loom”, skapat av koreograf och curator Minna Elif Wendin. ”Loom” är det första projektet, eller blocket som man har valt att kalla det, som genomförs av den nystartade scenkonstgruppen Skogen.

Skogen är delvis en vidareutveckling av det nu nedlagda Aktör och Vänner i Göteborg. Skogens konstnärliga ledare Johan Forsman och Johan Rödström började samarbeta i och med Aktör och Vänner-projektet ”Zoo”, var tillsammans med David Sperling och Åsa Gustafsson verksamma som ledare för denna grupp, och det är Aktör och Vänners lokaler på Masthugsterassen som Skogen nu tagit över. Även tematiskt finns kopplingar; ett av Aktör och Vänners sista verk ”Sjömanskyrkan inombords” var ett svindlande vackert performance som sysselsatte sig med tystnadens, gemenskapens och rummets betydelse. Dessa frågor tas upp igen, om än på nya sätt, i ”Loom”, och tycks så centrala även för Skogen.

Samtidigt är Skogen något helt nytt, kanske främst när det kommer till hur det konstnärliga arbetet är upplagt. Skogen arbetar med något man valt att kalla ”tematiska fördjupningsblock”. Varje block leds av en konstnär som får fria händer att skapa program, organisera samarbeten och på olika sätt använda sig av de sceniska rum och resurser som finns tillgängliga. Blocken syftar, som Forsman och Rödström själva hävdar i sin programförklaring, till att ”undersöka hur vi kan skapa former för sammanhang, formatundersökning och fördjupning”.

Ett markerat avståndstagande från så ofta förekommande krav på kommersiell gångbarhet och tidseffektivitet tycks också vara viktiga ingredienser i Skogens koncept; gruppen idkar fri prissättning, publikantalet är ofta begränsat och blocken tillåts pågå under en längre tid. Det nu aktuella blocket ”Loom” är ett gott exempel på detta: förutom att själva performancet är uppdelat i nio delar utspritt på sex dagar så har förarbetet med fikastunder för allmänheten pågått sedan början av februari. ”Loom” tar inte heller slut efter detta första genomförande – blocket är planerat att pågå till 2013. Det är lätt att se många fördelar med att blocken tillåts fortgå under en längre tid. Tankar och idéer hinner utvecklas till fullo, blocken tillåts utvecklas i oanade riktningar. Möjligheterna till samarbeten blir större; även möjligheten att de olika blocken kan berika och korsbefrukta varandra.

Skogens första block är som sagt Minna Elif Wendins ”Loom”. Blocket utgår från dansen, närmare bestämt uttrycket ”The phrase”, som högst schematiskt kan förklaras som en semantiskt sammanhängande rörelsesekvens. Sekvenserna tycks i ”Loom” existera på en dynamisk skala där vardagsrörelser successivt, ibland nästan omärkligt, glider över i det konstnärligt förhöjda. På detta sätt kommer man åt många av vår tids mest intressanta brytpunkter; de mellan verklighet och fiktion, individ och gemenskap, det publika och det privata.

Loom Denna första redovisning av blocket består alltså av nio delar, eller set. Varje set inleds med en gemensam fikastund. Publiken, som vissa set är begränsad till fem och vissa set tillåts vara större, får välja om de vill fika i en timme före själva setet eller komma precis innan. Under fikat delas mjuka, vita filtar ut. Publik, personal och konstnärer sveps in på samma sätt. Så småningom bjuds vi alla in i det rum där dagens set utspelar sig; ena gången är det ett mysigt litet rum fullt med kuddar och filtar, andra gången en klassisk svart låda med bänkar längs ena väggen.

Redan nu har ”Loom” lyckats aktualisera spännande frågor. Genom att inte, på gammalt gott teatermanér, tydligt visa på performancets startpunkt utan låta setet sömlöst övergå från fika till performance skapas genast en osäkerhet kring verklighet och fiktion. Var ger verkligheten vika för verket? Då någon ställer sig upp och gör något? Då man går in i för verket avsedd plats? Eller tidigare, redan under fikat? Vad är det egentligen som är vardagligt och vad är konstnärligt förhöjt? Frågorna ställs ännu mer på sin spets under set 1, 4 och 7, då performancets första del går ut på att alla, publik som konstnärer, helt enkelt ligger insvepta i sina filtar på golvet och vilar i tystnad under tolv minuter.

Och det är under dessa tolv minuter som publiken kommer närmast den företeelse som enligt Eli Wendin är ”Looms” utgångspunkt: skedningen. Vad är det egentligen, både rörelse- och tankemässigt, att skeda? Vilka rörelser, vilka fraser, kan utvecklas från skedning? Hur kan man förändra, expandera rörelsen? Och vad innebär det, upplevelsemässigt, att något så privat görs publikt? Blir det skrämmande? Eller kan denna rent kroppsliga sammansmältning användas för att skapa en gemenskap av en grupp för varandra främmande individer? Här finns någon sorts grund till ”Loom”. Och det är tankar som märks av, fast i transformerad form, även i blockets andra delar; exempelvis de set då de fem dansarna Jannine Rivel, Moa Matilda Sahlin, Anders Rimpi, Johan Forsman och Minna Elif Wendin spenderar 90 minuter med att, utifrån tankar om ”The phrase” och det vardagligas övergång i det förhöjda, röra sig i Skogens stora svarta låda. Alla har de ett individuellt rörelsemönster, en egen bana genom och runt i rummet. Men de delar ändå samma utrymme, och måste förhålla sig till varandra liksom planeterna förhåller sig till varandras dragningskraft. Eller liksom alla vi i vårt vardagliga liv förhåller oss till det komplicerade nät av mänskliga relationer som konstituerar levandet.

LoomEn annan viktig aspekt av ”Loom”, en som gör mycket för aktualiserandet av frågor kring verklighet kontra fiktion och vardag kontra konst, är tystnaden. Den största delen av seten sker under tystnad, en tystnad som bara bryts av ljudet av kroppsdel mot yta, av själva rörelsen. Det är ett effektivt grepp, ett som leker med dansens konventioner. Vad gör det egentligen med rörelsernas status som konst att utföra dem i tystnad? Samtidigt ger tystnaden en möjlighet att verkligen sjunka in i verket, och skapar en så mycket sinnligare upplevelse just eftersom sinnena inte översköljs av en mängd inbördes stridande intryck utan tillåts fokusera, djupna.

När ett set är över sker övergången tillbaka från fiktion till verklighet lika sömlöst som i början; dörren öppnas, vi bjuds på fika igen. Man stannar så länge man vill. Resultat blir att jag lämnar Skogen med en kittlande osäkerhet. Har verket upphört nu? Har fiktionen gett vika för verkligheten? Har den gemenskap som skapades då att ett antal människor upplevde samma sak samtidigt brutits? Eller kan det tillåtas leva kvar, även när själva den konstnärliga redovisningen är förbi? Kan konsten ge till vardagen på samma sätt som vardagen i ”Loom” har gett till konsten?

I sin programförklaring säger Skogen att de ”betraktar blocken som plattformar för interaktion och möten mellan konstnärer, akademi, samhälle och publik”. Mötet, något av en samtidens favoritfloskel. Men när jag lämnar ”Loom” känner jag mig övertygad om att det i Skogens fall är mycket mer än bara tomma modeord, att det ligger stor konstnärlig integritet och medmänsklighet bakom ambitionen att skapa möten. Man kan bara hoppas att dessa möten kommer att fortsätta belysa lika intressanta frågor som ”Loom” gör och med spänning vänta på nästa block.

Matilda Amundsen Bergström

 

 

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Den på Stockholms filmfestival 2014 Bronshästnominerade filmen Keeping Room av David Barber

Intervju med Daniel Barber

Roberto Fogelberg Rota intervjuar regissören till filmen "Keeping Room", en film om det amerikanska inbördeskriget, vars historia och foto i hög grad imponerat intervjuaren.

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 15 april, 2015

Mitt enda brott mot mänskligheten

Mitt enda brott mot mänskligheten är att jag tror på människan. Någonstans inom mig har jag inte slutat flyga drake på ängen bakom den rangliga sommarstugan nere på Österlen. När ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 18 november, 2010

Vad hände Wolf Solent?

  Vad hände Wolf Solent? Ny fattning av ett Ibsentema Av den engelsk-walesiske författaren John Cowper Powys (1872-1963) har på svenska under senare år utgivits Wolf Solent och essäerna i Kulturens mening ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer om litteratur & böcker | 18 september, 2007

Om Lars Norén, Kristian Gidlund och Lena Andersson via Heidegger

”Jag har skrivit på dagboken. Jag är nu på sidan 373. Jag fruktar att den blir mycket omfattande, kanske 1 500 sidor. Vem orkar med det.” Så skriver faktiskt – ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 08 december, 2013

"Minsta möjliga lidande är det bästa"

Ett samtal med Michael Bowen Michael Bowen har levt och arbetat under alla de stora formativa perioderna i det sena amerikanska 1900-talets historia: Beatkulturens öppensinnade inre och yttre reslust, Hippie-erans fredspatos ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 11 april, 2010

Själens diskreta relativiseringsprocess

Jag sitter vid fönstret och ser ut på ett träd i höstrusket. Det har blommat hela sommaren som en praktfull rese i synfältet. De goda tiderna. Värmen och föresatserna. Trädet böjer ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om religionen | 16 september, 2009

Samtalets tid och plats

Den västerländska vetenskapen föds ur ett samtal. Platon skrev dialoger. Han uppfann inte formen; inom den filosofiska tradition som han själv tillhörde finns hänvisningar till försvunna dialoger av Protagoras, Zenon ...

Av: Anna-Lena Renqvist | Agora - filosofiska essäer | 21 augusti, 2013

Vem var Ana Mendieta?

Mattias Viktor Desac om den kubansk-amerikanska konstnären Ana Mendieta

Av: Mattias Viktor Desac | Konstens porträtt | 11 januari, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts