Grace Joel. Roses.Wikimedia

Porträtt av en impressionist

Grace Jane Joel (28 maj 1865-6 mars 1924 ) var en av Nya Zeelands konstnärer, mest känd för sin förmåga som porträttör och figurmålare.

Av: Ivo Holmqvist | 02 augusti, 2015
Konstens porträtt

Blomgubben / över huvudet taget

Vad betyder vackert för dig egentligen, plus något mer? Såklart kan de va skönt behagfullt, fåfängt i en gliring, taggat explosivt. Har vackert någonting med verkligheten att göra, över huvudet ...

Av: Kenneth Rundberg | 01 november, 2010
Utopiska geografier

Linda Johansson

Sluta dalta med ungdomar om Förintelsen

Den 27 januari varje år samlas större delen av världen kring en gemensam minnesceremoni för Förintelsens offer. Det har nu passerat sjuttio år sedan sanningen – den brutala sanningen – ...

Av: Linda Bönström | 27 januari, 2015
Gästkrönikör

Nina Ahlzén. Värk

VÄRK En skugga glider över sommaren, buktar tung.Jag vilar på högersidan. Håller fast jorden. Mina händer öppna, låter möta vidd. Där djuren häller upp himlen, spänns molnen innan regnen. Jag ...

Av: Nina Ahlzén | 19 augusti, 2013
Utopiska geografier

Reportage om scenkonst

Maktstrukturer, identitet och genus på Scenkonstbiennalen

Vartannat år arrangeras Scenkonstbiennalen, Sveriges största branschmöte för landets scenkonstnärer. I år arrangerades den mellan den 26 och 31 maj i Malmö. Förutom några internationella, speciellt inbjudna gästspel hade juryn i år valt ut 18 föreställningar bland 328 nominerade som skulle illustrera det bästa och mest representativa för den inhemska scenkonsten just nu.

Experimenterande iscensättningar med mötet i fokus- Intervju med Tove Salmgren

Tove Salmgren är danskonstnären som huvudsakligen uttrycker sig med kroppens rörelser. Hon har nyligen haft en föreställning på Moderna Dansteatern i Stockholm och kommer att ha ett residens i början av december. Detta residens ingår i en festival på Moderna Dansteatern.

Vill du berätta lite om dig själv och hur du bestämde dig för att bli dansare? Kan du utveckla lite om dina produktioner och uppsättningar. Det vore även intressant att få veta lite om din verksamhet som konstnär.

– Jag kommer från Umeå, där jag började dansa balett, jazzdans och modern dans i unga tonåren. Det är en stad med en stark danstradition, så dansträningen var strukturerad och följde en slags professionell modell. Lärarna förmedlade kunskapen om att dansen kunde vara en framtidsmöjlighet, alltså ett yrke, och det var något helt nytt för mig. Jag tror att jag vågade satsa på dans initialt för att diverse danslärare uppmuntrade mig att satsa på en professionell bana. Det är intressant hur tillfälligheter, som lite uppmuntran från någon kan generera en livsbana. Visst var jag väldigt intresserad av dans, men utan denna uppmuntran så är jag inte helt säker på att det hade blivit så. Sammanlagt utbildade jag mig under sex år på dansskolor; Balettakademien i Göteborg och Stockholm och sen också Danshögskolan där jag examinerades 2002.

Om verklighetens eventuella övertag över dikten – ett retrospektivt reportage om ett politiskt scenkonstprojekt med Rodjuret Scenkonst

Följande reportage skrevs som dokumentation av ett spännande scenkonstprojekt under våren 2014. Projektet skulle visa sig bli långlivat. Under sommaren spelades föreställningen All the time I was making this I was thinking of you i samband med Backafestivalen på Österlen och i Kärrtorp vid Unga Turs teaterfestival Paradiso 7. I Malmö och vid Internationella festen i Fisksätra. Sista helgen i september spelade ensemblen vid Umeå Pride och om ett par veckor är det dags igen, nu för barnvagnspublik på Teater Bristol i Sundbyberg. Det tidsmässiga språnget till trots står reportaget i presens: tiden är april 2014, rummet och handlingen fortgår.

Sceniska rum: Verkligt, overkligt och allt däremellan – i samtal med John Jakobsson, konstnär

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutsättningarna för deras existens, hur de påverkar oss, vilka gemensamma nämnare de har och vilka skillnader de uppvisar. Vi önskar er en god läsning.

Sceniska rum: Scener från Odenplan. I samtal med Janina Nilsson, konstnär

 Den skulpturala installationen Jhax ingick i Janina Nilssons kandidatexamen i keramik och glas på Konstfack i Stockholm 2013. Här arten Surruz. Foto: Anders NilssonArtikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutsättningarna för deras existens, hur de påverkar oss, vilka gemensamma nämnare de har och vilka skillnader de uppvisar. Vi önskar er en god läsning.

I Odenplans tunnelbana i Stockholm har den vakna resenären kunnat skåda något uppseendeväckande. Under våren var konstmontern mitt på perrongen varit hemvist åt ett antal varelser i olika skepnader. Några av dem liknade muterade jätteinsekter, en påminde om ett mumintroll med lasersyn och i ett av monterns hörn fanns en futuristisk miniatyrstad som såg ut att ha använts som kuliss i någon fantasieggande sci fi-film. Den skulpturala installationen heter Jhax och ingick i Janina Nilssons kandidatexamen i keramik och glas på Konstfack i Stockholm 2013. Janina är en av få utvalda konsthögskolestudenter som fått chansen att ställa ut sina verk i Stockholms T-bana. ”Rumsligt passade den i montern. SL vill gärna ha tredimensionella verk och så gillade de mina fantasifigurer”, förklarar Janina när vi ses över en fika på Kafé Blåbär vid Odenplan.


Janinas akademiska bakgrund är gedigen och med en konstnärlig mamma föll det sig naturligt att följa i samma kreativa fotspår. Efter Nackagymnasiets bild- och formprogram lockade Birkagårdens konstkurs, följt av keramisk och tredimensionell form på Nyckelviksskolan, fördjupning i estetik på Södertörns högskola och slutligen kandidatexamen på Konstfack. På Konstfack föddes idén med fantasivärldar. Det som började med en glasvärld ledde till stop motion-filmer, större installationer och utställningar. Jhax, som var Janinas tredje glas och keramik-värld, kom ur tanken att bryta distansen mellan inramat konstverk och förbipasserande lokaltrafikresenärer. En ambition att låta åskådaren skapa sin egen bild av en pågående historia, snarare än att se verket som en statisk avbild. ”Fantasi och fantasivärldar är något som ofta förknippas med barn, medan orden har bytts ut för vuxna; “fantasi” mot science fiction, “saga” mot fantasy och “lek” mot aktivitet, säger Janina och menar att det finns ett spännande förhållande mellan vuxnas och barns respektive fantasiforum som förtjänar att utforskas.


Sceniska rum: Scener från Odenplan. I samtal med John Jakobsson, konstnär

Den skulpturala konstinstallation Den vidrige, en uppenbart fabulerad skapelse som med sina omänskligt mänskliga handöronvarelser annekterat Odenplans T-bana. Foto: Anders NilssonArtikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutsättningarna för deras existens, hur de påverkar oss, vilka gemensamma nämnare de har och vilka skillnader de uppvisar. Vi önskar er en god läsning.

Den uppseendeväckande konstinstallationen Den vidrige som i höstas visades i Odenplans T-bana i Stockholm, väckte mitt intresse så pass att jag hörde av mig till konstnären i fråga, John Jakobsson. John är från Gotland men bor numera i Stockholm, examinerad från Konstfack 2012 med Den vidrige som avslutande kandidatarbete.

Vårt samtal äger rum i Johns ateljé, en källarlokal belägen i centrala Stockholm. Den, stora före detta lagerlokalen utgör en kreativ smältdegel för likasinnade, ett gäng konstnärer som av både ekonomiska och sociala skäl valt att dela utrymme. På frågan vad som driver John och vilka referensramar som ligger till grund för hans skapande, berättar han att han i den gestaltande processen ofta utgår från en intuitiv känsla. Verkets sanna innebörd, dess mening, upptäcks efterhand, ”man vet aldrig hur man landar […] skulle aldrig palla veta alla svaren innan”. I sin konst låter han sig inspireras av pseudovetenskaper som bygger på hörsägen och folklore, till exempel kryptozoologi, ”vetenskapen om djur vars existens är omtvistad”. ”Det finns en stark tro på att [varelsen] existerar och därför kan man anse att den per definition är verklig, även om dess existens inte går att bevisa”, förklarar han och exemplifierar med Loch Ness-odjuret och Storsjöodjuret i Jämtland, populära men ej vetenskapligt accepterade (o)djur.

Med vin på tungan, parmesan i gommen och osagda ord i danskt hygge

Noah Holtwiesche med verket Alibi, alias på Inkonst den 10 april. Foto: Liveart.dkDet sedan ett halvår torrlagda, och till följd av detta: mindre aktiva, kulturhuset Inkonst i Malmö är sig likt när jag kliver in genom dörrarna denna kyliga torsdagskväll i april. Lite ödsligare än vanligt och mindre folk än jag hade väntat mig, men kanske har jag en övertro på människors intresse för scenkonst, kanske i synnerhet att prata om den. Jag vet inte, men konstaterar att det i så fall är mycket trist. För inte är det väl enbart i konstutbildningens rum eller på parnassens arena som detta samtal skall och bör dryftas? Nåväl, initiativet Samtalekøkkenet förtjänar all respekt och vi som är där är intresserade. Gott så.

Arrangemanget drivs av det danska konstnärsparet Ellen och Henrik Vestergaard Friis och är helt enkelt en kväll där “performancekonsten tas upp till öppen diskussion i en ”hyggelig” atmosfär tillsammans med konstnärer, konstkritiker och konstintresserade.” I syfte att både utveckla konstnärens arbete och främja performancekonsten som sådan.

Kan man fortfarande tala om tid?

Anthea Lewis, Anna Bjelkerud, Nina Jeppsson, Caroline Söderström i Att begära tre systrar på Göterborgs stadsteater. Foto: Ola KjelbyeUnder hösten presenterades två föreställningar av två välkända dramatiker och likaledes män; Anton Tjechov och Samuel Beckett. Den förstnämnde har konstruerat ett samhälles miniatyr – innanför välfärdsmurarna. Mellan middag och melankoli rusar bekantskapskretsar i det förra sekelskiftets Ryssland. I bjärt kontrast står det drama av Beckett som på gränsen till en monolog påvisar allt utom gemenskap. Krasst; ett par som väntar ut livet. Eller en äldre kvinna som aldrig ger upp hoppet. Bredvid den dansant fortskridande Tjechov, flyter Becketts skeenden trögare än stearin – som håller på att torka.

Beckett namngav sin pjäs Tre systrar som just handlar om tre systrarsom söker liv; ett liv i staden.

Deras strävan är innerlig, fastän de har det bättre än så många andra i det tidiga nittonhundratalets Ryssland – utifrån sett. Inifrån deras eget perspektiv är de instängda och begränsade, ja, redan döda.

I författandet av Tre systrar lät Tjechov detta som vi idag skulle kalla ett i-landsproblem vara just det; en absurditet. I regi av Mellika Melouani Melani fick dramat en ytterligare botten, och en dubbelt så lång titel.

Ur arkivet

view_module reorder

Brahms och själens vägar

En essä och en dikt - tonsättaren och skribenten Emanuel Ladenstein skriver om tanken där allt tar sin början. Det är reflektioner i allhelgonatid som kretsar kring konstnärlig utveckling, konstens ...

Av: Emanuel Ladenstein | Musikens porträtt | 11 november, 2012

Den sjunkande Petrus, 1947. Källa: Västerbottens museum

Victoria Nygren och barnatron i måleriet

Det finns målare som inte har någonting gemensamt med dagens eller gårdagens konst, de skapar sina verk utan att bekymra sig om andras uppfattning eller vilka populära stilideal som råder ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 12 oktober, 2015

Jag vill se statsministern klättra i träd

Pippi Långstrump älskar att klättra i träd och gå på händer. Men frågan är: Har någon sett Fredrik Reinfeldt gå på händer? Har han delat ut karameller till alla barnen ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 03 februari, 2011

Melker Garay. Foto: Niclas Kindahl

Litterära artefakter

Hur lätt är det inte att betrakta sina litterära artefakter med en viss misströstan? Hur lätt är det inte att känna missmod ögonblicket efter att man har lagt ner sin ...

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 13 april, 2015

Franciskus av Giotto

I ojämlikhetens värld

Bankerna är fortfarande de stora och till synes allenarådande templen. Vi finner oss i att vara lydiga löneslavar och hoppas i våra dagdrömmar på den stora vinsten. Om den kommer ...

Av: Percival | Essäer om litteratur & böcker | 30 oktober, 2016

Optimal underground under granen

Metall, kött, stora gap, monumentala könsdelar, beridna och beramade, bedårande och bedrägligt förryckta, lössläppta i allehanda skepnader i hejdlösa exponeringar, där gärna det blodsprängda exploderar sig och där väldiga tandgap ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 13 december, 2012

Ett bibliotek att fundera på

Foto: Angela Monika Arnold. Ett bibliotek att fundera på Vilka var böckerna Bertolt Brecht använde sig av i sitt skrivande? Jan Myrdal har närmare skärskådat Bertolt-Brecht-Archivs nya praktutgåva av den ...

Av: Jan Myrdal | Essäer om litteratur & böcker | 10 februari, 2011

Intervju med Xiaoling Zhu

Den vackra filmen "The Rice Paddy", om en risodlarfamilj, är en film som är ett ypperligt bevis på fransk filmteknik i asiatisk miljö, menar Roberto Fogelberg Rota som också fick ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 30 december, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.