Nelson Mandela, en ikon för vår tid

På Stockholms Auktionsverk den 13 november 2013 såldes ett foto för 395 000 kr av Hans Gedda föreställande Nelson Mandela. (Utrop 200 000 – 250 000 kr). Gjord i 10 ...

Av: Birgitta Milits | 12 december, 2013
Konstens porträtt

Hammarén's memories

Pådyvlat utan att förmå vara desto förankrad i ämnet blev jag lokal tid i natt ordföranden för en dryftande kommitté på Loserförfattarfabriken, att kartlägga Loserförfattarparadisets hotbild med anledning av knäarflickan ...

Av: Stefan Hammarén | 16 februari, 2013
Stefan Hammarén

Ur Skvatt.  Foto: Melker Garay

Med ryckig, sprattlig rörelse

Konstnären Stefan Teleman gav mig sin bok Skvatt. Det var en gåva. På insidan av boken skrev han: Varde ljus Melker! Och kanske menade han att det behövs ljus i ...

Av: Melker Garay | 01 juli, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Makten, Penningen och Anden

Deltagarna är placerade i halvcirkel, var och en vid sin mikrofon. Vi befinner oss i en av New Delhis eleganta konferenslokaler. Utanför vårt annex vajar flaggor från nationer över hela ...

Av: Annakarin Svedberg | 11 oktober, 2016
Kulturreportage

Jessica Johansson

Jag tänker på en liten flicka

Jessica JohanssonJag tänker på en flicka. En flicka som är bara nio år och som tycker om att hoppsaskutta, leka med Barbie och läsa sagor av Astrid Lindgren och Maria Gripe. En flicka som tycker om att fundera på vad olika ord betyder, som tycker om att kamma sina dockors hår med en pytteliten dockkam. Hon brukar leka med sina kompisar att dockorna ska gå på bal eller åka utomlands på semester. Hon brukar ha dansuppvisning för sin mamma i vardagsrummet och mima till Ace of Base, Robyn och Whigfield. Där övar hon på de danssteg hon har lärt sig på senaste danslektionen. En gång i veckan så går flickan på Vår Teater. Hon tycker mest om att spela elaka roller, även om hon är ganska snäll, eftersom hon får ta i så mycket då i sitt skådespeleri. När hon får en elak roll så inspireras hon av bläckfiskhäxan Ursula i ”Den lilla sjöjungfrun” och de elaka styvmödrarna i ”Askungen” och hon darrar på rösten när hon ska låta arg i pjäsen.

Jag tänker på den här flickan och hur hon tar tunnelbanan till Brommaplan och springer upp för trappan till Vår Teater en fredag. Jag vet inte riktigt hur gammal hon är nu, kronologin blir lite suddig. Hon är glad och hennes mamma har hjälpt henne att fläta håret i två flätor som slänger och dinglar när hon går. Hon öppnar den tunga dörren och möter sina teaterkompisar där. De flesta hälsar glatt. Alla är lika pirriga i magen inför uppvisningen som de snart ska ha. De ska spela upp den pjäs de har övat på i många veckor. Flickan har en elak roll, men som ändå är lite snäll ibland. Föräldrar ska komma. Syskon ska komma. Släktingar och vänner ska komma. Det är nu det gäller.

Några betraktelser från Bokmässan

Jessica JohanssonDet är inte längesedan Bokmässan i Göteborg gick av stapeln. Jag gjorde mitt premiärbesök i år och kom hem full av intryck, och med en rejäl förkylning i bagaget (det blir lätt så när tusentals människor från olika delar av landet rör sig på en så pass begränsad yta). Det är svårt att inte förvånas över den enorma kommersen – glansiga bokomslag till billiga priser trängs med författarsigneringar och uppläsningar. Men det var inte bland montrarna som jag upplevde det största på mässan. Det hände istället på seminarierna.

Tittar man på Bokmässans seminarieprogram så är det lätt att bli yr i huvudet. Planen för mig var att i förväg kryssa för alla seminarier jag ville gå på, redan innan jag åkte från Stockholm. Ganska snabbt insåg jag att det var lönlöst – det var för mycket, helt enkelt. Istället bestämde jag mig dag för dag vilka seminarier jag ville gå på.

Karl Ove Knausgård och Aris Fioretos samtalade om Knausgårds Min kamp-böcker (som jag för övrigt är smått besatt av). Samtalet varade i 45 minuter, som kändes overkligt korta. Full av intryck vandrade jag ut därifrån och tänkte på hur pass givande det är att lyssna på sådana intervjuer, som varar längre än tv-programmens ofta blygsamma alternativ. Och som inte nedlåter sig till morgonsoffornas behov av gulligull och konventioner.

Knausgård pratade om hur han ville bemästra den meningslöshetskänsla som ibland övermannar honom och valde att göra det genom att totalt lämna ut sitt liv. Skriva livet för att fylla det med mening. Han hade svårt att tro att hans lilla vanliga liv skulle väcka sådan uppståndelse. Inga jättestora saker händer.

Inspirationen är inte en bristvara, direkt

Jessica JohanssonDet räcker med att gå in på någon av morgontidningarnas hemsidor för att jag ska få inspiration till mängder av krönikor. Vissa av dem blir skrivna, de flesta inte. Idag (jag får tidningen hem i brevlådan också men det räcker inte riktigt) så blev jag sugen på att skriva om följande ämnen:

Om en 6-åring som blev avstängd från skolan för att hans hår var för långt – och därifrån skriva om hur normaliteten och strömlinjeformningen är absolut förödande för vårt samhälle och våra själar. Att alla ska vara likadana. Att ingen får sticka ut.

Att jag tycker att sport är så extremt ointressant.

En text om när jag var i Libyen och några av människorna jag träffade där, apropå det som nu händer där. Det skulle bli en ganska prosaisk text.

Hur bra jag är på att missa utställningar – nu senast Siri Derkert på Moderna Museet i Stockholm. Och hur intressant Siri verkar ha varit, och hur många gånger jag har stått vid Östermalmstorgs tunnelbana och nyfiket tittat på det hon målat på väggen där. Undrat varför Elin Wägners namn stått med.

Hur bra det är att DN Kultur har börjat ha med noveller och dikter och krönikor i tidningen emellanåt, som back in the good old days. Så kunde jag apropå det skriva lite om Klarakvarteren och fem unga.

Om kändisskapet och hur omvärlden gör kändisar till en stor grej. Det finns mycket att fundera kring där. Glättighet. Vältrande i andras liv. Någons nerklottrade namn på en papperslapp och den lappens eventuella värde/meningslöshet.

En höstig kärleksförklaring

Jessica JohanssonJag och min kille är ute på promenad i en Stockholmsförort, såsom vi ofta är. Så köper vi en kaffe och sätter oss ute, i en trappa, för att dricka den. Jag kisar med ögonen för solen när jag plötsligt märker att den inte lyser lika varmt som för några veckor sedan. I samma ögonblick lägger jag märke till att ett och annat mörkbrunt och blött löv ligger i den trappa som förra veckan var snustorr. Varje år är det i liknande tydliga situationer som jag inser att hösten kommer med stormsteg.

Jag är inte en person som berörs särskilt mycket av vädret. Alla årstider har sin charm, tycker jag. Men det är ändå vemodigt just i brytpunkten mellan två årstider. Jag satt där i trappan och pratade med min kille och förstod att sommaren snart var slut, och att det skulle dröja ett helt långt år till nästa. Och det högg till i magen. Men när det faktumet väl är accepterat, att man inte kan sitta ledigt i trappor på ett antal månader, så finns det desto mer att se fram emot.

Hösten är en årstid som de flesta bokslukare brukar vurma för. Det är en lite ruggig, men otroligt vacker period, som gjord för att krypa upp i ett soffhörn med en filt över benen och läsa en bra bok. Klappa katten, dricka te. Ni vet, den söndertjatade bilden som genom tjatet tappat sitt värde som bild. Men att faktiskt på riktigt unna sig en sådan söndagseftermiddag kan aldrig bli tjatigt.

Det är dessutom underbart att plaska i löv. Att vada i allt det gulorangerödbruna. Att strunta i om man blir lite blöt om Conversen.
Att strunta i om folk tycker att man väl är en aning för gammal för att se alldeles lycklig ut över massa ihopkrattade löv.

Men jag kan inte greppa det

Jessica JohanssonJag tänker på det som är ogripbart, egentligen omöjligt att tänka på eftersom det är omöjligt att förstå. Och jag tänker på kontrasten mellan det ofantligt hemska och den lugna tillvaro ute på landet som jag njutit av under många sommarveckor.
 
Jag har läst många böcker i sommar, nu senast Sofi Oksanens Stalins kossor och Vibeke Olssons Molnfri bombnatt. Det var en slump som gjorde att bägge böckerna delvis handlade om olika aspekter av andra världskriget. Den ena från Estlands synvinkel. Kolchoserna och korruptionen, hur snygga västerländska jeans från Finland och äkta bönkaffe kunde göra det möjligt att få visum till den ena eller andra staden. Hur hororna plutade med läpparna utanför hotellen, hur folk skickades till Sibirien. Och så Anna, barnet av Sovjet, som många år senare äter och spyr, äter och spyr. Den andra romanen från en tysk synvinkel. Huvudpersonen som var nazist, en ihärdig sådan, och som nu är en gammal dam som bor i Sverige. Som i början av 1990-talet fasar när hon hör unga människor ropa ’Sieg Heil!’ på Stockholms gator. Minnena övermannar henne.

Minnena av hur hon älskade en ståtlig SS-man, hur hon också skanderade führerns ord när hon bara var en ung flicka och hur hon sedan frös och svalt i ett koncentrationsläger. Båda dessa böcker har berört mig starkt och i mitt medvetande aktualiserat en fråga som jag aldrig tycker kan bli uttjatad. I nian var jag och mina klasskamrater i Polen och besökte koncentrationsläger. Innan hade Magda Eggens kommit och berättat om sina upplevelser i koncentrationsläger och hon bad oss att tänka på att marken i Auschwitz fortfarande är täckt av tårar och blod. Jag tänker på det otänkbara när jag läser de här böckerna.

Att unna sig ett inomhusmaraton

Jessica JohanssonJag har precis haft några teveseriedagar. Det är ett fenomen som för mina föräldrar är fullkomligt obegripligt. På dagarna är man ute i solen om den lyser, och hittar på saker. Man sitter inte inomhus och tittar på en amerikansk blödig läkarserie eller tecknat för vuxna. Det är helt enkelt sådant man inte gör om man är en någorlunda normalt funtad person. När jag bodde hemma så gav det här upphov till många diskussioner – mamma som förtvivlat bad mig att gå ut i solen och jag som enträget hävdade att det var min RÄTT att kolla på Gilmore Girls en hel dag om jag kände för det.

Numera bor jag inte hemma längre och är alltså i min fulla rätt att göra lite som jag vill. Och nu föll det sig så att jag under några av mina semesterdagar har hängt hemma själv med katten. Solen har gassat och jag har befunnit mig mitt i Stockholms stekheta och av turister överbefolkade innerstad. Alltså har jag inte haft större lust att gå ut på dagtid. Jag har strosat runt i ettan och städat. Lyssnat på några sommarpratare. Och haft teveseriemaraton.

Vilken lyx är det inte att unna sig ett sådant. Ibland, när jag har sett ett antal avsnitt av en serie, så tänker jag att det är dags att göra något annat. Göra nytta. Fixa något. För att därefter tänka: Äh, jag är ändå ledig. Och köra igång ett avsnitt till. Yoga kan slänga sig i väggen. Jämfört med ett teveseriemaraton så har yoga inte en chans. Jag går helt in i serien, även om det rör sig om Family Guy, och glömmer alla vardagliga bestyr.

Bokoholistiska bekännelser

 

altHej, jag heter Jessica och jag är bokoholist (här svarar ni i kör: Hej Jessica). Det faktum att jag är bokoholist påverkar många delar av min tillvaro.

Det kan mycket väl hända att jag ibland föredrar att läsa en hel lördag, framför att träffa en kompis och hitta på något. Ibland stänger jag av ljudet på min telefon när jag har en efterlängtad lässtund framför mig. Har jag något inplanerat så är det nästintill omöjligt att släppa taget om boken och jag längtar redan till nästa långa lässession.

Om jag inte har fått läsa på några dagar (eller jag kan erkänna att en dag räcker) så slår abstinensen till. Jag blir stingslig och okoncentrerad. Jag har mycket lättare att känna mig stressad och tänker ideligen på den bok som jag läser, eller böcker jag vill läsa. Ibland leder läsabstinensen till att jag går in på Bokbörsen eller Adlibris och köper några böcker jag egentligen inte behöver.

BRYT

altEn person jag känner har varit utbränd och sjukskriven i många år. Nu har regeringen ändrat reglerna för fas 3, vilket drabbar henne. Efter att ha gått på vad hon kallar 'vuxendagis' (och fått göra keramiksaker, bland annat) så måste hon med extremt kort varsel gå ut på praktik. Praktiken har ingen koppling till det hon jobbade med tidigare. Hon har ryggproblem, utöver utbrändheten, och praktikplatsen innebär hårt kroppsarbete. Det tar man inte hänsyn till. Hon har svårt att somna på kvällarna, ofta lyckas hon inte sova förrän sent på natten, och är van att gå upp lite senare på morgonen. På praktikplatsen börjar hon klockan sju. Hon har fortfarande så pass nära till negativ stress att hon bara orkar med några måsten i veckan, men det tar man inte heller hänsyn till. Jag vill ropa BRYT.

Men i verkligheten finns inga BRYT.

Min pojkvän får ibland panikångestattacker. Det yttrar sig olika från gång till gång, men ofta får han en känsla av att halsen snörs ihop. Han får svårt att svälja. Han känner det som att han har en klump i halsen.

Ur arkivet

view_module reorder

Det Finlandssvenska dilemmat

I relationen mellan Finland och Sverige har en uttunning skett till följd av skeenden som idag är både okända och förnekade av båda parter. I medvetande dröjer en känsla av ...

Av: Oliver Parland | Kulturreportage | 24 september, 2013

Stefan Whilde

En 50-årings anteckningar (Del 2 av 4)

Här ska det inte knusslas. Skål ta mig fan! Och det bör tilläggas med rakryggad ärlighet; julmat kan man äta när fan man vill, till och med i svartmuskiga februari!

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 februari, 2017

Tjugotalets New York: smuggelsprit på speak-easies

”Kräftor kräva dessa drycker” stod det med en fyndig allitteration på en affisch där en barsk Albert Engström gav sig in i kampanjen kring ett rusdrycksförbud i Sverige 1922. Som ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 27 april, 2013

Ensamheten är inskriven i en social väv. Intervju med Tova Gerge

Tova Gerge är författare, scenkonstnär och aktivist. Hon har nyligen släppt boken Rakel delat med tio, en text som jag skulle beteckna som en kortroman. Boken är släppt på två ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 20 mars, 2013

L’art éphémère eller ögonblickets poesi

L’art éphémère eller ögonblickets poesi Ugglan på Närkesgatan i Stockholm är ett tjusigt lokalval när förlaget och tidskriften OEI bjuder på ljudpoesi. Sammetsröda gardiner i underjorden, en lätt mögeldoft – ...

Av: Ida Westin | Konstens porträtt | 01 februari, 2007

Foto Hugo Kuhlin

Paris (Strupen) av Hugo Kuhlin

Denna reseskildring skrevs av mig efter att jag och en vän hade besökt Paris tillsammans. Den skrevs för att jag kände för det och för att roa mig och min ...

Av: Hugo Kuhlin | Utopiska geografier | 22 april, 2017

Virginia Woolf trendextrapolerar

I sitt berömda föredrag A Room of One’s Own (Ett eget rum), som Virginia Woolf höll på två kvinnliga colleges vid universitetet i Cambridge 1928, sa hon att Jane Austen ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 09 februari, 2014

Pernilla Pålsson – Fyra dikter – Det finns inte ett värde i att…

Jag kommer från den delen av arbetarevärlden där det inte finns något värde i att dikta. Min far tillhörde den världen. Vi läste mycket i familjen, men diktning var dravel ...

Av: Pernilla Pålsson | Utopiska geografier | 17 september, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.