Franz Werfel, fotograferad av Carl van Vechten, 1940. (Wikipedia)

Franz Werfels Die vierzig Tage des Musa Dagh.

Franz Werfels roman om folkmordet på armenierna och om hur en spillra av dem räddades undan tack vare ett franskt fartyg kom ut sent i november 1933, trots att hans ...

Av: Ivo Holmqvist | 28 Maj, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Salix caprea Kilmarock Foto Beng B CCBYSA3.0

Sälgen

Sälgen, salix caprea, är inte bara ett av våra vanligaste trädslag utan också helt avgörande för livet på våra breddgrader. En nästan osannolikt stor mängd olika livsformer är knutna till ...

Av: Johannes Söderqvist | 30 januari, 2017
Kulturreportage

Borgeby - ett tusenårigt drama

Strax norr om Lund, strategiskt beläget nere vid Lödde å ligger Borgeby slott, en inte så ofta uppmärksammad men inte desto mindre viktig plats i den skånska kulturhistorien. I över ...

Av: Sofie Nikolajsen Bjarup | 02 oktober, 2011
Kulturreportage

”Monism” – en tredje utväg

Inför en aktualisering av Viktor Rydbergs Bibelns lära om Kristus fick jag från professor Birthe Sjöberg mig till livs följande citat från Rydbergs Medeltidens magi från 1865: ”Vår tid är en ...

Av: Erland Lagerroth | 16 juli, 2012
Agora - filosofiska essäer

Storstadens oundvikliga anonymitet



Jessica JohanssonI tv-programmet På bar gärning så testar man i olika situationer svenskarnas moral. En gång lät man till exempel två skådespelare sitta med en rullstolsbunden person på ett kafé och vara elaka mot den handikappade. Tanken var att se om någon vid borden omkring skulle reagera. Till slut gjorde några personer det, och då ganska kraftigt. Men många satt också bara och stirrade. Det var uppenbart i de dolda kamerorna att de märkte vad som ägde rum, men valde att inte ingripa. Det här är naturligtvis ett uråldrigt dilemma – har man civilkurage, skulle man ingripa om någon blev kränkt på stan eller skulle man tänka att ’någon annan säkert säger ifrån’? Det går att sia i det, men man vet inte förrän något faktiskt händer.

Dessvärre har På bar gärning valt att hålla programmet på en ytlig nivå, annars är det faktiskt verkligt intressanta frågor som berörs. Som det är nu, så faller hela grejen en aning platt. En namnkunnig panel som lite kort diskuterar det de sett i programmets olika inslag, sedan vidare till nästa.

Jag håller i skrivarworkshops på Lava, Kulturhusets verksamhet för unga. Vid förra tillfället så pratade vi just om storstadens anonymitet och vad den gör med människor. Hur det är fullt möjligt att inte ens märka kvinnan som har handen nedstucken i en soptunna, i jakt på pant. Hur det är möjligt att kanske inte ingripa om någon far illa, eftersom storstadens anonymitet på något sätt minskar den personliga ansvarskänslan.

Bor man i en storstad så anser jag att det i det närmaste är en plikt att åtminstone fundera på sin roll som sådan, och reflektera kring hur anonymiteten påverkar ens personliga sätt att tänka.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Särskilt när världen blir allt kallare. Särskilt när de som rotar i stadens soptunnor tycks bli fler och fler för varje vecka. Särskilt när man varje dag ser människor som är hemlösa och människor som tigger. Det är en sak att inte ge pengar till den som tigger, det måste man förstås avgöra själv, men man ska åtminstone ha funderat på varför man väljer att agera som man gör.

Vi konstaterade på skrivarworkshopen att anonymiteten har både bra och dåliga sidor. Några av de dåliga är de jag nämnde ovan. En av de bra är att acceptansen för olikheter blir större. Man har sett alla typer av klädstilar och utseenden, så man bryr sig inte om någon skiljer sig från mängden.  

Men förutom det så är anonymiteten ganska farlig, i det att den gröper ur ansvarskänslan. Man riskerar att bli en ser-inget-hör-inget-säger-inget-gör-inget-människa. Liksom avtrubbad och egoistisk.

Jag tänker på det som författaren Karl Ove Knausgård pratade om i sitt sommarprat förra året. Att i Hitlers ideologi så finns ett JAG, ett VI och ett DOM men inget DU. Hade där funnits ett du, så hade empatin genast varit närvarande. Det måste alltid finnas ett du, man måste se till att fundera över sin situation tillräckligt mycket för att uppfatta okända personer i sin stad som DU och inte DOM. Jag tänker också på det en deltagare i lava-workshopen berättade.

Hon hade läst vid socialhögskolan och där gjort en del vardagliga experiment. Hennes kompis hade gått med kryckor i gå-rulltrappan till blåa linjens tunnelbana i T-centralen i Stockholm. De precis bakom henne hade inte sagt ett knyst, bara tålmodigt gått i samma långsamma takt. Folk brukar annars i princip springa i den långa gå-rulltrappan. Men nu gick de alltså utan ett knyst. De som var längre bak i ledet, som inte såg personen med kryckor (och alltså inte kunde se henne som ett DU, som de kände empati med för att hon gick med kryckor) ropade och undrade varför det gick så långsamt, knuffade på och hade bråttom.

Man diskuterade svenskarnas moral, som efterföljd till ovan nämnda tv-program, i Kvällsöppet häromveckan. En kristdemokrat vill införa lagstiftning om civilkurage. Någon har räddat många liv. En annan säger att människan automatiskt hjälper till. Att lagstifta om civilkurage och straffa dem som inte ingriper, låter både luddigt och komplext. Istället bör man kanske uppmana varje enskild person att ägna en stund åt att fundera på sin egen personliga moral.

Det är garanterat bättre än att påtvinga människor hjälpsamhet via lagen.

Jessica Johansson

Ur arkivet

view_module reorder

På spaning efter den oskuld som flytt

I vissa frågor tenderar vi att gå från oklarhet till oklarhet. Och när det onda pågått tillräckligt länge har vi förlorat all förmåga till äkthet i vare sig känsla eller ...

Av: Oliver Parland | Essäer | 28 november, 2010

Ikon

En krönika av fotografen och författaren Tarja Salmi-Jacobson

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Gästkrönikör | 25 februari, 2017

Clara Peeters - A still life with carp in a ceramic colander

Några tankar om pekböcker

Pekböcker riktar sig i övervägande del till barn. Små barn. De innehåller enkla bilder på exempelvis husdjur, så som katter och hundar, och så andra djur, så som kor och ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 31 december, 2015

Munch och Strindberg i Berlin

I fjol var det August Strindberg, nu pockar Edvard Munch på uppmärksamhet. Den enes död den andres födelse. I Sverige är Thielska galleriet först ut med en utställning: ”Munch! – ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer | 22 februari, 2013

Mathias Jansson. 3 Dikter

Mathias Jansson är poet och konstkritiker. Han har tidigare blivit publicerad i svenska och engelskspråkiga tidskrifter och antologier. som Presens, Populär Poesi, Maintenant 8: A Journal of Contemporary Dada och ...

Av: Mathias Jansson | Utopiska geografier | 04 augusti, 2014

Stefan Whilde

En 50-årings anteckningar (Del 3 av 4)

Världen larmar och står i, men jag – jag vill bara sitta under min korkek och lukta på blommorna. Eller som Långben så sakligt konstaterar i serietidningen Kalle Anka & ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 mars, 2017

Ingen rädder för vargen här…

”Who´s afraid of Virginia Woolf”, Mike Nichols filmatisering av Edward Albees pjäs som nyss visades på TV 2 är väl mest känd för att Elizabeth Taylor som Martha och Richard ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om film | 16 september, 2017

Dags att omdefiniera Hilma af Klint

En retrospektiv utställning säger lika mycket om sin samtid som en nyproducerad. Urval är allt, och varje ny vernissage blir en politisk kommentar, om det så bara – vilket ofta ...

Av: Ida Thunström | Essäer om konst | 17 Maj, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.