Intervju med Anne Riitta Ciccone

Tidningen Kulturens Roberto Fogelberg Rota har träffat regissören Anne Riitta Ciccone med anledning av filmen "Il prossimo tuo" (Din nästa) från 2008, en film om tre berättelser i tre olika ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 21 oktober, 2010
Filmens porträtt

”SE PÅ MINA VERK TILLS DU SER DEM!” Tankar om konstens oavhängighet.

”Jag kan helt enkelt inte se expressionismens, futurismens, kubismens och andra ’ismers’ verk som det konstnärliga geniets högsta uttryck. Jag förstår dem inte. Jag finner inget behag i att se ...

Av: Thomas Notini | 18 mars, 2014
Essäer om konst

Världen är kall och ödslig

Världen är kall och ödslig Här är Europas kokande gryta av arbetslöshet och elände. Imponerande är det onekligen, men tröstlöst.  Tidningen Kulturens Crister Enander besöker i andanom Karin Boyes Världsstat. Det finns ...

Av: Crister Enander | 02 november, 2006
Essäer om litteratur & böcker

Benjamin 9

 

Av: Håkan Eklund | 16 oktober, 2011
Kulturen strippar

Storstadens oundvikliga anonymitet



Jessica JohanssonI tv-programmet På bar gärning så testar man i olika situationer svenskarnas moral. En gång lät man till exempel två skådespelare sitta med en rullstolsbunden person på ett kafé och vara elaka mot den handikappade. Tanken var att se om någon vid borden omkring skulle reagera. Till slut gjorde några personer det, och då ganska kraftigt. Men många satt också bara och stirrade. Det var uppenbart i de dolda kamerorna att de märkte vad som ägde rum, men valde att inte ingripa. Det här är naturligtvis ett uråldrigt dilemma – har man civilkurage, skulle man ingripa om någon blev kränkt på stan eller skulle man tänka att ’någon annan säkert säger ifrån’? Det går att sia i det, men man vet inte förrän något faktiskt händer.

Dessvärre har På bar gärning valt att hålla programmet på en ytlig nivå, annars är det faktiskt verkligt intressanta frågor som berörs. Som det är nu, så faller hela grejen en aning platt. En namnkunnig panel som lite kort diskuterar det de sett i programmets olika inslag, sedan vidare till nästa.

Jag håller i skrivarworkshops på Lava, Kulturhusets verksamhet för unga. Vid förra tillfället så pratade vi just om storstadens anonymitet och vad den gör med människor. Hur det är fullt möjligt att inte ens märka kvinnan som har handen nedstucken i en soptunna, i jakt på pant. Hur det är möjligt att kanske inte ingripa om någon far illa, eftersom storstadens anonymitet på något sätt minskar den personliga ansvarskänslan.

Bor man i en storstad så anser jag att det i det närmaste är en plikt att åtminstone fundera på sin roll som sådan, och reflektera kring hur anonymiteten påverkar ens personliga sätt att tänka.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Särskilt när världen blir allt kallare. Särskilt när de som rotar i stadens soptunnor tycks bli fler och fler för varje vecka. Särskilt när man varje dag ser människor som är hemlösa och människor som tigger. Det är en sak att inte ge pengar till den som tigger, det måste man förstås avgöra själv, men man ska åtminstone ha funderat på varför man väljer att agera som man gör.

Vi konstaterade på skrivarworkshopen att anonymiteten har både bra och dåliga sidor. Några av de dåliga är de jag nämnde ovan. En av de bra är att acceptansen för olikheter blir större. Man har sett alla typer av klädstilar och utseenden, så man bryr sig inte om någon skiljer sig från mängden.  

Men förutom det så är anonymiteten ganska farlig, i det att den gröper ur ansvarskänslan. Man riskerar att bli en ser-inget-hör-inget-säger-inget-gör-inget-människa. Liksom avtrubbad och egoistisk.

Jag tänker på det som författaren Karl Ove Knausgård pratade om i sitt sommarprat förra året. Att i Hitlers ideologi så finns ett JAG, ett VI och ett DOM men inget DU. Hade där funnits ett du, så hade empatin genast varit närvarande. Det måste alltid finnas ett du, man måste se till att fundera över sin situation tillräckligt mycket för att uppfatta okända personer i sin stad som DU och inte DOM. Jag tänker också på det en deltagare i lava-workshopen berättade.

Hon hade läst vid socialhögskolan och där gjort en del vardagliga experiment. Hennes kompis hade gått med kryckor i gå-rulltrappan till blåa linjens tunnelbana i T-centralen i Stockholm. De precis bakom henne hade inte sagt ett knyst, bara tålmodigt gått i samma långsamma takt. Folk brukar annars i princip springa i den långa gå-rulltrappan. Men nu gick de alltså utan ett knyst. De som var längre bak i ledet, som inte såg personen med kryckor (och alltså inte kunde se henne som ett DU, som de kände empati med för att hon gick med kryckor) ropade och undrade varför det gick så långsamt, knuffade på och hade bråttom.

Man diskuterade svenskarnas moral, som efterföljd till ovan nämnda tv-program, i Kvällsöppet häromveckan. En kristdemokrat vill införa lagstiftning om civilkurage. Någon har räddat många liv. En annan säger att människan automatiskt hjälper till. Att lagstifta om civilkurage och straffa dem som inte ingriper, låter både luddigt och komplext. Istället bör man kanske uppmana varje enskild person att ägna en stund åt att fundera på sin egen personliga moral.

Det är garanterat bättre än att påtvinga människor hjälpsamhet via lagen.

Jessica Johansson

Ur arkivet

view_module reorder
Sigurdsristningen vid Ramsund, Sundbyholm

I runornas tid

Vad har du för relation till runor? Trodde väl det. En stor sten, formad som ett gotiskt fönster, med inristade tecken från Vikingatiden. I Östergötland. Jodå. Det också. Men ämnet ...

Av: Carster Palmer Schale | Kulturreportage | 22 november, 2015

Sandrine Piau  Foto Eva Green

Sandrine gestikulerar och lever sig in i musiken

- Att sjunga på Drottningholmsteatern är bland det roligaste jag har gjort. Och dessutom var det underbart att vara i Stockholm. Jag verkligen älskade att vara där... Jag sitter med Sandrine ...

Av: Björn Gustavsson | Musikens porträtt | 30 oktober, 2017

Emmakrönika XXVIII Ett e-postkort II fr. H;fors

Sköna kärleksomutliga Emma emottog märkligt nog emot mig för en kort visit, allt till mig var jag då, förvånansvärt vänlig var hon, nästan sitt gamla jag, och visade lite runt ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 01 oktober, 2009

Ryssen kommer! - tre operakvällar på Östersjöfestivalen

Läser man igenom handlingen till Rodion Sjtjedrins opera "Den förtrollade vandraren" är det svårt att inte dra på munnen, värre snömos kan svårligen uppbringas. Klosternovisen Ivan piskar "på skoj" en ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om musik | 04 september, 2011

Sekelskiftet 1900 – Konst, design och protest

Musée d’Orsay i Paris har i år lockat besökare från världens alla hörn som velat bekanta sig med konstnärers estetiska grundsyn. I utställningen ”Beauté, morale et volupté dans l’Angleterre d’Oscar ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer om konst | 23 augusti, 2012

Varför gnäller männen?

– Det är svårt att tala om män som offer, sade Jens Liljestrand. – Jamen vad beror det på, frågade Belinda Ohlsson. Och längre kom de inte, trots att de drog över ...

Av: Håkan Lindgren | Kulturreportage | 28 september, 2011

Monika Orski, dikt

  Monika Orski Datoringenjör och skribent. Bland annat är hon samordnande redaktör för www.noveller.nu. Hennes skönlitterära debutbok kommer att ges ut under 2011 av förlaget King Ink.

Av: Monika Orski | Utopiska geografier | 15 augusti, 2011

Att förbli stående bland ruinerna

 En essä om en musikgenre som kallas Neofolk. En musikgenre som dock inte bara var musik utan också en proteströrelse (såsom punk) ofta extremt provokativ och dunkel. Marco De Baptistis ...

Av: Marco De Baptistis | Essäer om musik | 07 januari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.