Familjen Facebook – framsidan och baksidan

Det fanns något som hette Facebook, berättade man. Det var ett slags mötesplats på Internet. Jag som författare borde gå med, sa man. Knyta kontakter, nå ut, hålla mig a ...

Av: Stefan Whilde | 31 augusti, 2013
Stefan Whilde

Fragoline. Foto Anne Edelstam

Bo Bjelvehammar. Dikter och minnen

En liten bit av Bo Bjelvehammars poetiska universum.

Av: Bo Bjelvehammar | 09 november, 2015
Utopiska geografier

Peter "Sleazy" Cristopherson, 1955-2010

Peter "Sleazy" Christopherson var en legend i många olika undergroundmiljöer. Inte bara tack vare deltagandet i välrespekterade projekt som COUM Transmissions, Industrial Records, Throbbing Gristle, Psychic TV och Coil, utan ...

Av: Carl Abrahamsson | 26 november, 2010
Musikens porträtt

Matematik och maoism

Det sägs att man inte skall döma en bok efter dess omslag. Den bok det här handlar om är helt vit; på skyddsomslaget står endast titeln i svart med författarens ...

Av: Niklas Anderberg | 07 februari, 2012
Agora - filosofiska essäer

Döden varar i oändliga evigheter



Jessica JohanssonJag har nog fortfarande inte kommit över chocken. Jag är nog i det som allmänt brukar kallas för CHOCKTILLSTÅND och som kan drabba människor när de har fått reda på något som är svårt att hantera. I mitt fall rör det sig om en vän till mig som har dött. Hon är död nu, hon kommer aldrig mer att finnas, hon kommer att vara död för alltid.

Vi hade inte haft så mycket kontakt på flera år, så min syster ifrågasatte min sorg. ”När folk dör”, menade hon, ”så ska andra alltid upphöja dem till helgon. Men om du inte har haft kontakt med henne på flera år, så kan ni inte ha stått varandra särskilt nära?” Jag förstår inte vad hon menar. Jag kan liksom inte fejka sorg, kan inte fejka att jag är ledsen om jag inte är det. Och vill inte göra det heller. Om jag reagerar starkt på att en vän dör, så är det inget jag kan styra över. Oavsett om vi har haft kontakt nyligen eller inte.

Sista gången vi pratade i telefon var förra året i mars. Då konstaterade vi att det hade gått mer än ett år sedan samtalet dessförinnan. Vi skrattade åt det, sade att vi måste skärpa oss, att vi måste höras oftare. Telefonerna blev tysta. Men jag tänkte att jag hade all tid i världen på mig att ta upp kontakten med henne. Människor dör inte huxflux. Människor blir 75 år gamla. Människor dör inte när de är 25. Okej, riktigt så naiv är jag inte, men tiden går och man har fullt upp med sitt.

Så tänkte jag ta upp kontakten med henne igen, förra veckan. Jag skulle operera bort en visdomstand samma dag och satt planlöst vid datorn på morgonen för att lugna nerverna. Jag gick in på hennes facebooksida och skulle precis klicka på ”Meddelande” för att skicka ett meddelande till henne. Kolla hur hon mådde, hur det gick för henne och om hon ville ta en fika någon dag. Med grumlig blick såg jag en massa meddelanden på hennes sida. Det stod sådant som ’Vila i frid gumman’ och ’Hoppas att din själ har fått ro nu’. Efter en stund förstod jag vad de där sorgliga meddelandena betydde. Hon var död. Hon lever inte mer. Hon var 25 år när hon dog. Jag var chockad en lång stund och sedan började jag gråta tröstlöst.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det fanns anledningar till att jag inte hade haft kontakt med henne. Anledningarna stavas heroin. Sedan hon började med heroin så gled våra liv liksom ifrån varandra. Jag sökte skribentuppdrag, jobbade och pluggade litteraturvetenskap. Hon gick på heroin och ville inte ha kontakt med mig just då, eftersom jag inte höll på med droger. Hon tyckte att det kändes fel. Tydligen, har jag fått reda på nu, så hade hon en lång vit period under förra året. Jag ångrar att jag inte tog upp kontakten med henne, trots heroinet, trots oron. Ingen är mer än människa men jag ångrar det djupare än något annat. Den ångern får jag leva med resten av mitt liv. Människor blir inte alltid 75 eller 82. Människor dör ibland när de är 25, av en överdos.

Även om vi inte hade mycket kontakt under det som skulle visa sig vara hennes sista år, så stod vi varandra nära en gång i tiden. Vi fikade flera gånger i veckan och pratade i telefon nästan varje dag. Vi promenerade, skrattade, diskuterade. Vi var olika men var goda vänner. Hon fick barn, med stolthet i blicken höll hon upp sitt barn framför kameran och log brett: Jag är mamma nu! Jag klarar allt jag vill!

Det var innan socialen tog barnet ifrån dem. Innan det tog slut med pappan till barnet. Innan heroinet, långt, långt innan heroinet. Hon var hoppfull och köpte fina babydräkter till sin lilla dotter. Hon trodde på livet och på sig själv. Hennes ögon lyste och glittrade. Jag ska alltid minnas henne så, lysande, med glitter i blicken.

Jessica Johansson

Ur arkivet

view_module reorder

Artipelag – en naturlig plats för kulturen

Den dieseldrivna ångbåten flyr staden mot innerskärgårdens Stockholm. En mullrande mörk horisont närmar sig i kraftfullt majestät. Den hundraåriga farkosten sätter ut från kajplatsen, vrider sig med fören pekande mot ...

Av: Carsten Lindström | Essäer om konst | 06 juni, 2012

Är du halvspråkig eller är du flerspråkig? Intervju med Teater Foratt

På Teater Foratt i Malmö ser man språken som en kompetens och det är i språken och i flerspråkigheten som man hela tiden rör sig när man gör sina uppsättningar ...

Av: Anna Nyman | Reportage om scenkonst | 31 augusti, 2012

"Ju mer vi är tillsammans..." Individualisternas kollektiva härdsmälta

Det är inte längre en tvistefråga utan det är fint att vara individualist. Vi har fattat "ensam är stark"-grejen, vi ser värdet i åsikt som värdet i oss själva, man ...

Av: Linda Bönström | Essäer om samhället | 18 juni, 2011

Adam och Eva i Edens trädgård, litografi av Nathaniel Currier.

Kvinnlig könsstympning (KKS) Del 1.

Reportage i tre delar. Del 1. Gud skapade människan till sin avbild, som man och kvinna skapade han dem och välsignade dem: ”Var fruksamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg ...

Av: Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson | Kulturreportage | 28 december, 2016

Robert Smithson's

Virveln i konsten

Mitt på golvet i galleriet snurrar vattenvirveln hypnotiserande runt, runt, runt, som en Maelström hotar den att dra ner besökaren i djupet. Konstnären Anish Kapoors installation Descension (2014) är visserligen ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 06 juli, 2016

Denna dag ett liv Essä i fragment

En humanism. Självkännedom, insikten om det existensiellt lika som förutsättning, tillsammans med psykologisk fantasi och inlevelse. Inte vara en ovanpå flytande ”humanitarian”, utan använda sin erfarenhet för att förstå vad ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer | 06 november, 2013

Ett litet tips till Tidningen Kulturens läsare

Världen är dygnet runt fylld med händelser och nyheter, en del viktiga, andra försumbara. Men ibland dyker det upp något alldeles extra och det sker i nummer 583 av Bewildering ...

Av: Bertil Falk | Gästkrönikör | 29 juli, 2014

Omar Mateen

Terrorattackerna kommer inte från ingenstans

Masskjutningen på en gayklubb i Orlando, Florida, är den senaste i en serie jihadistiska terrorattacker som har drabbat USA den senaste tiden. Den 3 maj 2015 gick två jihadister, Nadir ...

Av: Mohamed Omar | Kulturreportage | 22 juni, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.