Oavhängigt perfektionens hegemoni – Progglådan del 4

”Man ska vara försiktig med vad man önskar sig för plötsligt kanske man får det”, skriver Kulturens Peter Sjöblom i sin recension av ”Progglådan”; 38 timmar med svensk progg, fördelade ...

Av: Peter Sjöblom | 21 maj, 2013
Essäer om musik

Eliot och de vise männens färd

I mitten av 1920-talet befann T S Eliot  i en kris som var både personlig, kreativ och kulturell. Hans äktenskap knakade i fogarna men det skulle dröja ända till 1932 innan ...

Av: Bo Gustavsson | 25 december, 2011
Essäer om religionen

Den latente anarkistens dröm

Mannen går längst gatorna i storstadens djungel. Ibland stannar han till vid ett skyltfönster utan att titta. Hans ansikte reflekterar ångest och stress. Hans hjärna, limiterad utav andra ...

Av: Fernando de Arteaga | 14 juni, 2010
Utopiska geografier

Verdier har en tvetydig eksistens. Et ontologisk perspektiv på verdibegrepet.

Aksiologiske diskurser har mange ulike aspekt og dimensjoner, likevel er det ikke slik at hvert eneste verdiaspekt og hver eneste verdidimensjon er bundet opp til verdier qua verdier. En kan ...

Av: Thor Olav Olsen | 22 februari, 2011
Agora - filosofiska essäer

Jessica Johansson

Vårt lilla, lilla samhällsbygge

Jessica JohanssonHäromdagen upplevde jag en skräckfilm. Åtminstone kändes det så när jag gick i iskylan mot kiosken för att se om den var öppen. Jag hade lånat min pojkväns mobiltelefon som jag lyste med. Alla gatlyktor var nedsläckta, inga ljus kom från de många husen jag passerade. Man tror att det inte ska vara så mörkt ändå, kanske. Tro mig, det är det. Till slut var jag tvungen att gå ut, trots våra farhågor om att alla affärer skulle ha stängt. Det är inte så dramatiskt egentligen. Jag upplevde helt enkelt strömavbrottet som under eftermiddagen för några dagar sedan lamslog hela söderort, där jag tillfälligt befann mig. 

Men det VAR läskigt att vara den enda utomhus i kompakt mörker, med en liten ficklampa som enda ljuskälla. Ännu värre blev det när jag hörde hundskall. Jag såg några suddiga gestalter; en stor hund och en man. Jag frågade om hunden var kopplad, med ett stråk av desperation i rösten, och kände mig som i en Cormac McCarthy-dystopi där jag, hunden och mannen var de enda återstående människorna. Han blev nog lika rädd, för han hoppade till och hunden fortsatte skälla. Nej, den var inte kopplad. Mitt hjärta bultade hårdare. Är affären öppen, vet du det? ropade jag till hundkillen och lyste försiktigt med ficklampan. Nej, allt är stängt! skrek han tillbaka. Och just då tändes lamporna igen, allt var frid och fröjd, kiosken var öppen och mitt hjärta tog det lugnare igen.

Innan dess: vi tände många ljus, satt och pratade i soffan, det fanns inte mycket att göra. Också våra mobiltelefoner var utan nät och gick inte att använda. Inget internet, inga distraherande apparater. Inte ens bakgrundsmusik på Spotify gick att ordna. Jag menar, lite Kent eller Thåström i ett sådant läge hade kunnat skapa riktigt skön stämning. Till min fasa gick det inte ens att läsa i den skumma belysningen från vaga stearinljus. Det gick inte att koka kaffe, elementen blev kalla, ute var det becksvart. Några få vågade sig ut med ficklampor, mötte oroligt varandras blickar. Det uppstod en subvärld i det här strömavbrottet som drabbade många tusentals och varade i några timmar.

Låt inte poesin skrämma dig

Jessica JohanssonJag tycker att poesi har ett oförtjänt rykte som en svår och otillgänglig form av litteratur. Därför har jag länge försökt sprida budskapet att det är helt okej att inte förstå precis allt när man läser poesi. Det är okej att låta ordflödet övermanna en, som när man läser en roman, och ta till sig av en underliggande känsla eller stämning. Eller helt enkelt njuta av vackra ordkombinationer eller starka formuleringar.

Dagstidningarnas kultursidor jublade när Tranströmer tilldelades Nobelpriset i litteratur, eftersom det var en triumf för poesin. Jag hoppas att de har rätt. Att det faktum att en poet (från Sverige, dessutom) fått Nobelpriset ska få förlagen att satsa mer på poesi. Ett enkelt sätt vore att starta en kampanj för att få fler personer att läsa lyrik. Det var nämligen så man gjorde med deckare.

Jo, det kan man inte tro idag, men för tio år sedan så var deckare inte alls något som gemene man bar med sig i väskan på tunnelbanan. Det var en reklamkampanj för deckaren som genre som satte igång det massiva deckarläsandet i Sverige igen. Jag vet många som tidigare läst romaner och som nu i princip enbart håller sig till deckare. För tillfället lägger jag ingen värdering i det, den krönikan kan jag skriva en annan dag. Men tänk om man skulle göra detsamma med poesin.

Egentligen är det den perfekta genren för en stressad nutidssjäl. Har man en diktsamling med sig på tunnelbaneresan eller bussen till jobbet, så blir det förmodligen lagom med ett par-tre dikter. Man behöver inte känna någon vånda över att avbryta sin läsning mitt i ett spännande stycke, eller över att ha glömt bort vad som hänt nästa gång man plockar fram boken. Istället kan man få sig till livs några vackra formuleringar som kanske stannar kvar i huvudet en lång bit in på dagen.

Non, rien de rien, non je ne regrette rien

Jessica JohanssonNyligen läste jag någonstans att det flest människor ångrar på sin dödsbädd är att de inte uppfyllde sina drömmar. Det är djupt tragiskt och visar hur man liksom fastnar i samhället, sin situation, sitt trassel. Det är lätt att göra det.

Sedan jag läste detta så har det snurrat runt i mitt huvud. Dels har jag sedan dess kämpat mer för att kunna leva som jag vill och dels har jag också försökt formulera hur mina drömmar egentligen ser ut. Alltså: Hur vill jag leva mitt liv?

Exakt hur dessa drömmar och tankar ser ut är kanske inte så intressant att läsa om i detalj. Vi befinner oss trots allt inte i en blogg, utan en krönika. Men bara det faktum att jag aktivt börjat fundera kring sådana saker, har gjort att flera av mina drömmar har gått i uppfyllelse.

Jag tror absolut inte det har att göra med något kosmiskt mumbo-jumbo, utan att det beror på att jag formulerat för mig själv vad jag vill och sedan kämpat för att nå dit.

Det är onödigt att slösa på tiden, för man har trots allt inte all tid i världen på sig.

Men kanske ännu mer än jag funderar på mina egna drömmar, så har jag funderat på alla de där människorna som har dött och i dödsögonblicket känt en sådan ångest.

De borde ha gjort mer, känner de.

De ångrar på sätt och vis sina liv, eftersom de ångrar att de inte försökte uppfylla sina drömmar.

De har förmodligen många fina ögonblick bakom sig.

Om förväntningar och böcker

Jessica JohanssonOftast börjar upptäckten av ett författarskap med att jag läser en bok av personen ifråga, gillar boken och blir nyfiken på mer. Antingen har jag blivit rekommenderad boken av någon, fastnat för den på en loppis eller fått den som recensionsexemplar. Jag läser på om författaren och letar eventuellt efter fler som liknar denna och på så sätt fortsätter mitt läsande i det oändliga.

Ibland börjar det på ett helt annat sätt. Med att myten, författaren, kommer före själva läsandet. Det är förstås farligare på ett sätt, eftersom det kan leda till besvikelse. Man har liksom målat upp bilden av att de här böckerna kommer vara precis i min smak, och så visar de sig inte vara det. Förväntningarna är högt ställda när man låter blicken glida över inledningsmeningarna och väntar på att bli fascinerad, fångad, förundrad i bästa fall.

Jag befinner mig precis i ett sådant här skede just nu. Det började med att min handledare för uppsatsskrivande i litteraturvetenskap nämnde hennes namn och rekommenderade en viss titel. Jag nickade igenkännande, hade ju hört namnet förut men inte kollat upp det hela mer än så.

Sedan pratade jag med en kollega på mitt nuvarande jobb och hon rekommenderade mig samma författare. Hon hade själv skrivit uppsats om en av författarens böcker och sade att hon var omöjlig att värja sig emot, helt uppslukande och med ett säreget tonfall.

Jag började bli riktigt sugen på att veta mer om den här författaren. Men så har våren gått och jag har inte direkt lidit brist på böcker att läsa – tvärtom så har jag drunknat i dem – och därmed inte haft tid eller energi att leta nya upptäckter.

Sedan kommer jag att tänka på författaren och häver ur mig på twitter att jag vill läsa h henne. Genast kommer flera glada utrop och flera personer vars bokkunskap jag litar på tror att hon skulle passa min lässmak som handen i handsken.

I det kalla landet längst upp i norr

Jessica JohanssonI ett land som Sverige så är det inte konstigt att vädret får en stor betydelse. Vi tvingas rent fysiskt rätta våra liv efter vad det är för väder. Det går inte att vara helt opåverkad av vädret. Halva året går vi klädda i heltäckande dunjackor, mössor, vantar och stora snövänliga skor. Vi tvingas ofta gå halvt framåtböjda eftersom vinden är så isande eller snöflingorna så ihärdiga. Vi stänger in oss på gym. Vi häckar framför flimrande teveapparater. Vi kryper under täcket så ofta vi tillåts.

På arbetsplatser och i andra kallpratar-sammanhang så står vi ofta vid kaffeautomater och ondgör oss över vädret. Vi klagar på att det är regnigt, på att snön vräker ner, på att vi var tvungna att skrapa bilarna i en kvart imorse (de som har bil alltså).

Vintern tar visst aldrig slut i år. Höhö.

Fan vad det snöade, jag blev helt blöt om fötterna. Höhö.

Usch vad deppig man blir av vintern (inget ”Höhö” den här gången).

Vi tycker i bästa fall att det måste vara hemskt för de hemlösa i den här kylan. Det är inte många som ens tänker på de hemlösa när det är minus tjugo grader ute. De flesta tänker på sitt absoluta pytte. Sin bil. Sina vinterkläder. Sitt helvete.

Sedan plötsligt säger det poff och så är det sommar. Uteserveringsmöblerna åker fram innan någon hinner säga bikini. Plötsligt är alla så himla glada och tandblekta och piffiga. Då är det uteserveringsöl (gärna huttrande under värmelampor och två-tre filtar per person för att stå ut med aprilkylan) och positivitet och GUD VAD SKÖNT ATT DET ÄNTLIGEN ÄR VÅR! Och depressioner och gråbleka ringar under ögonen är som bortblåsta. Här ska badas! Här ska grillas minst en gång om dagen! Här ska seglas! Här ska solas! Här ska shoppas!

Det är intressant att svenskarna har den nästan übermensch-artade förmågan att gå från misärklagande med depressiva tendenser ena halvåret, till röjiga, fräscha, glada badgalningar andra halvåret.

Storstadens oundvikliga anonymitet

Jessica JohanssonI tv-programmet På bar gärning så testar man i olika situationer svenskarnas moral. En gång lät man till exempel två skådespelare sitta med en rullstolsbunden person på ett kafé och vara elaka mot den handikappade. Tanken var att se om någon vid borden omkring skulle reagera. Till slut gjorde några personer det, och då ganska kraftigt. Men många satt också bara och stirrade. Det var uppenbart i de dolda kamerorna att de märkte vad som ägde rum, men valde att inte ingripa. Det här är naturligtvis ett uråldrigt dilemma – har man civilkurage, skulle man ingripa om någon blev kränkt på stan eller skulle man tänka att ’någon annan säkert säger ifrån’? Det går att sia i det, men man vet inte förrän något faktiskt händer.

Dessvärre har På bar gärning valt att hålla programmet på en ytlig nivå, annars är det faktiskt verkligt intressanta frågor som berörs. Som det är nu, så faller hela grejen en aning platt. En namnkunnig panel som lite kort diskuterar det de sett i programmets olika inslag, sedan vidare till nästa.

Jag håller i skrivarworkshops på Lava, Kulturhusets verksamhet för unga. Vid förra tillfället så pratade vi just om storstadens anonymitet och vad den gör med människor. Hur det är fullt möjligt att inte ens märka kvinnan som har handen nedstucken i en soptunna, i jakt på pant. Hur det är möjligt att kanske inte ingripa om någon far illa, eftersom storstadens anonymitet på något sätt minskar den personliga ansvarskänslan.

Bor man i en storstad så anser jag att det i det närmaste är en plikt att åtminstone fundera på sin roll som sådan, och reflektera kring hur anonymiteten påverkar ens personliga sätt att tänka.

Särskilt när världen blir allt kallare. Särskilt när de som rotar i stadens soptunnor tycks bli fler och fler för varje vecka. Särskilt när man varje dag ser människor som är hemlösa och människor som tigger. Det är en sak att inte ge pengar till den som tigger, det måste man förstås avgöra själv, men man ska åtminstone ha funderat på varför man väljer att agera som man gör.

Vi konstaterade på skrivarworkshopen att anonymiteten har både bra och dåliga sidor. Några av de dåliga är de jag nämnde ovan. En av de bra är att acceptansen för olikheter blir större. Man har sett alla typer av klädstilar och utseenden, så man bryr sig inte om någon skiljer sig från mängden.  

Men förutom det så är anonymiteten ganska farlig, i det att den gröper ur ansvarskänslan. Man riskerar att bli en ser-inget-hör-inget-säger-inget-gör-inget-människa. Liksom avtrubbad och egoistisk.

Jag tänker på det som författaren Karl Ove Knausgård pratade om i sitt sommarprat förra året. Att i Hitlers ideologi så finns ett JAG, ett VI och ett DOM men inget DU. Hade där funnits ett du, så hade empatin genast varit närvarande. Det måste alltid finnas ett du, man måste se till att fundera över sin situation tillräckligt mycket för att uppfatta okända personer i sin stad som DU och inte DOM. Jag tänker också på det en deltagare i lava-workshopen berättade.

Döden varar i oändliga evigheter

Jessica JohanssonJag har nog fortfarande inte kommit över chocken. Jag är nog i det som allmänt brukar kallas för CHOCKTILLSTÅND och som kan drabba människor när de har fått reda på något som är svårt att hantera. I mitt fall rör det sig om en vän till mig som har dött. Hon är död nu, hon kommer aldrig mer att finnas, hon kommer att vara död för alltid.

Vi hade inte haft så mycket kontakt på flera år, så min syster ifrågasatte min sorg. ”När folk dör”, menade hon, ”så ska andra alltid upphöja dem till helgon. Men om du inte har haft kontakt med henne på flera år, så kan ni inte ha stått varandra särskilt nära?” Jag förstår inte vad hon menar. Jag kan liksom inte fejka sorg, kan inte fejka att jag är ledsen om jag inte är det. Och vill inte göra det heller. Om jag reagerar starkt på att en vän dör, så är det inget jag kan styra över. Oavsett om vi har haft kontakt nyligen eller inte.

Sista gången vi pratade i telefon var förra året i mars. Då konstaterade vi att det hade gått mer än ett år sedan samtalet dessförinnan. Vi skrattade åt det, sade att vi måste skärpa oss, att vi måste höras oftare. Telefonerna blev tysta. Men jag tänkte att jag hade all tid i världen på mig att ta upp kontakten med henne. Människor dör inte huxflux. Människor blir 75 år gamla. Människor dör inte när de är 25. Okej, riktigt så naiv är jag inte, men tiden går och man har fullt upp med sitt.

Så tänkte jag ta upp kontakten med henne igen, förra veckan. Jag skulle operera bort en visdomstand samma dag och satt planlöst vid datorn på morgonen för att lugna nerverna. Jag gick in på hennes facebooksida och skulle precis klicka på ”Meddelande” för att skicka ett meddelande till henne. Kolla hur hon mådde, hur det gick för henne och om hon ville ta en fika någon dag. Med grumlig blick såg jag en massa meddelanden på hennes sida. Det stod sådant som ’Vila i frid gumman’ och ’Hoppas att din själ har fått ro nu’. Efter en stund förstod jag vad de där sorgliga meddelandena betydde. Hon var död. Hon lever inte mer. Hon var 25 år när hon dog. Jag var chockad en lång stund och sedan började jag gråta tröstlöst.

Det fanns anledningar till att jag inte hade haft kontakt med henne. Anledningarna stavas heroin. Sedan hon började med heroin så gled våra liv liksom ifrån varandra. Jag sökte skribentuppdrag, jobbade och pluggade litteraturvetenskap. Hon gick på heroin och ville inte ha kontakt med mig just då, eftersom jag inte höll på med droger. Hon tyckte att det kändes fel. Tydligen, har jag fått reda på nu, så hade hon en lång vit period under förra året. Jag ångrar att jag inte tog upp kontakten med henne, trots heroinet, trots oron. Ingen är mer än människa men jag ångrar det djupare än något annat. Den ångern får jag leva med resten av mitt liv. Människor blir inte alltid 75 eller 82. Människor dör ibland när de är 25, av en överdos.

Tendenser till masspsykos i dagens Sverige

Jessica JohanssonOm framtida forskare är nyfikna på vilka masspsykostendenser som fanns i Sverige under vintern 2012, så behöver de inte undra längre. Visserligen har jag för mig att KB inte lagrar digitalt material, och således kan den här texten ligga farligt till. Hoppet ligger i att någon form av digital lagring kommer att äga rum. Det här är förstås bara en enskild persons iakttagelser, men alltid är de värda något.

1. KRÄKSJUKAN
Vintern 2012 (och några år dessförinnan) går det inte att ta många steg utan att höra någon prata om den stora skräcken – vinterkräksjukan. En sjukdom som sprids snabbare än en löpeld på grund av folks okunskap om det faktum att sjukdomen smittar under två symtomfria dagar. Att folk pratar om den här sjukdomen överallt, gör att skräcken blir lika stor som om pesten härjade igen. Även undertecknad lider av kräksjukeskräck. Rädslan gör också att många överkonsumerar handsprit, vilket gör att man blir ovan vid baciller och därmed lättare blir sjuk. Det är dock något som de flesta bortser ifrån, eftersom det eviga användandet av den starkt luktande handspriten ger dem en tillfällig lindring i oron. Folk kastar misstänksamma blickar på varandra på stadens bussar och tunnelbanor och undrar – är någon här sjuk? Kan någon smitta mig? Sjukdomen varar ett par-tre dagar. Till skillnad från pesten.

2. DECKARE
Vintern 2012 liknar hösten, sommaren, våren och vintern 2011 samt flera år dessförinnan i det att deckarpsykosen (som min kärlek och tillika poeten och konstnären Jens Åberg brukar säga) härjar vilt. Många läsande människor som tidigare gärna varierat sin läsning med vanliga skönlitterära romaner av olika slag, har gått över helt till deckare. Deckaren är en genre som kretsar kring mord, brott och utredningar av dessa. Spänningen består i att läsaren inte vet vem som är mördaren. Undertecknad vill inte döma någon som läser deckare, eftersom det är upp till var och en att avgöra sina läsval, men psykosen är påtaglig. Variation förnöjer brukar man säga. Dock så domineras också landets TV-tablåer av deckare, polisserier och annat mordrelaterat.

Ur arkivet

view_module reorder
Goethe Farbkreis

Kungen av Kalifornien

Romanen är en parasitär form, en hybridexistens som Frankensteins monster, skriver Kristoffer Leandoer. Visst har den lånat ihop till sin form och gestalt av saga, fabel och skröna, men memoaren ...

Av: Kristoffer Leandoer | Essäer om litteratur & böcker | 23 september, 2017

Also sprach Martin Heidegger

Under 1950-talet genomkorsas Martin Heideggers filosofi av det som den tyske tänkaren kallade Kehre, en vändpunkt. Den mest betydande i hans filosofi blir då konsten. I ”Sein und Zeit” (1927) ...

Av: Guido Zeccola | Agora - filosofiska essäer | 24 maj, 2012

Tomas Tranströmer. Foto: Andrei Romanenko Wikipedia

”Och trasten blåste på de dödas ben med sin sång”

Tomas Tranströmer har gått ur tiden. Mitt hjärta sörjer en av världens mest betydande poeter. När en poet dör blir världen fattigare. Hur många verkliga poeter kan mänskligheten visa under ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 27 mars, 2015

Hänt i skvättet 11

 

Av: Mattias Kronstrand | Kulturen strippar | 09 december, 2013

Frågan är inte varför utan varför inte

Jag hade förberett mig på att hänge mig åt panopticism, Benthams design och utvecklingen av antagligen den av Foucaults sociala teorier som alltid fascinerat mig mest. Många av Er är ...

Av: Linda Bönström | Essäer | 06 april, 2010

från utställningen

Alice i Underlandet 150 år

Ivo Holmqvist om Alice i underlandet, Lewis Carroll, Martin Gardner och annat Fin de siècles prouderie (och lite senare).

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 13 juli, 2015

Clara Peeters - A still life with carp in a ceramic colander

Några tankar om pekböcker

Pekböcker riktar sig i övervägande del till barn. Små barn. De innehåller enkla bilder på exempelvis husdjur, så som katter och hundar, och så andra djur, så som kor och ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 31 december, 2015

Peter Breum, tre digter om min jødiske arv.

Peter Breum; jeg har ikke noget særligt CV bag mig at præsentere. Men jeg fødtes i 1976, og har brugt det meste af min tid siden på at rejse ud ...

Av: Peter Breum | Utopiska geografier | 02 juli, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.