Varför firar vi jul?

Ty ett barn har fötts, en son är oss givenVäldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste. (Jes. 9:6). På något sätt är ...

Av: .Lars-Erik Gardell | 24 december, 2009
Övriga porträtt

Det nya Magritte museet i Bryssel

Mitt i hjärtat av Bryssel ligger det nya René Magritte museet som invigde den 2 juni 2009. Man undrar vad Magritte själv skulle säga om placeringen vid Place Royal, det ...

Av: Mathias Jansson | 18 juni, 2009
Kulturreportage

Som en spark i arslet på varenda kotte!

  Vad är det som får folk att betala hundratals kronor, ibland mer, för en bit plast från band som knappt kan spela, än mindre sjunga, och som i låtskrivandet praktiskt ...

Av: Peter Sjöblom | 17 april, 2013
Essäer om musik

Elisabeth Hesselblad. Foto: Okänd fotograf, Skaraborgs Läns Tidning, Sept 25, 2014.

Elisabeth Hesselblad och Barmhärtighetens jubelår

Vi lever i en apokalyptisk tid. Mellanöstern slits av konflikter och mördande utan gräns. IS och andra islamistiska grupper utövar terror jorden runt. Kristna och människor av främmande religioner förföljs ...

Av: Lena Månsson | 04 januari, 2016
Essäer om religionen

Foto Märta Thisner

Scenkonstbiennalen i Norrköping 23-28 maj 2017



Det som  överskrider en genre växer sig allt starkare inom teatern. Varför? Antagligen därför att vi har ett sort behov av det som är nytt. Men framförallt  därför att vi lever i en tid där normerna förlorar värde mycket snabbare än tidigare. Roller som aldrig tidigare synts vågar träda fram och  roller som står för hat och våld  träder fram. Det politiska samtalet brutaliseras, självklarheter ifrågasätts, empati åsidosätts, våldet intar en tydligare plats.

 




Föreställningen Everything Remains är smärtsam. Skådespelaren Juli Apponen ställer ut sin nakna kropp, och beskriver d en sårbart och utelämnande. Publiken blir snudd på voyeurer. Det framkallar känslor av genans. Vill vi egentligen se skådespelaren redovisa sin kropps yta helt och hållet? Föreställningen balanserar på en tunn egg, den så att säga undersöker hur långt man kan gå, in i något slags gestaltande icke gestaltning. Eller, lurar jag mig själv? Skådespelaren synliggör, något som osynliggjorts så länge, att detta är oundvikligt: en sådan kropp måste framställas naken, för att få sin självklara plats i världen.
Juli Apponen  i Everything Remains Foto Märta Thisner

Juli Apponen i Everything Remains Foto Märta Thisner

Annons:

Teatern i sin tur söker förklaringar, försöker rätta till det som blivit fel. Åtminstone ser det så ut från mitt eget perspektiv efter att jag besökt ett urval av de sceniska verk och ett seminarium  på scenkonstfestivalen i Norrköping mellan 23-28 maj 2017.   

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

En av de starkaste pjäser jag sett är “Det levda baklänges”. I den berättar Marwan Arkawi från Syrien om sin väg till Sverige. Här hamnar vi bortom medias schablonbilder, de invandrarfientligas slagord och möter en ung man som skulle ha kunnat vuxit upp   i Falköping. Här framställs en människa som med stor ångest tvingas lämna den plats där vänner och familj finns. Föreställningen bygger på ett personligt möte med människan  Marwan Arkawi som berättar sin historia. Publiken leds in i en identifikation med Marwan, genom virtuella glasögon, så att man som publik tappar orienteringen i rummet. I andra delen av pjäsen hamnar vi i Marwans vardagsrum. Han bjuder på kaffe. Det blir ett mycket starkt personligt möte, med en människa som har liknande värderingar som sin publik. Här fungerar teatern som en mötesplats, som en gestaltning av det abstrakta nyhetsflödet. Publiken träder för ett ögonblick in i en relation med skådespelaren.

Ett annat missförhållande gestaltas i Missionären. Här kastas publiken rakt in i ett stycke historia som sällan eller aldrig berättades. Mot en fond av frikyrkorörelse blomstanden dagar i början av 1900-talet låter regissören två kvinnor berätta om flera lesbiska kvinnors historia. Och dessa historia finns där på möten, studiecirklar och i kaffe stunder, i bibeltexter, predikningar självklart närvarande men osynlig. I predikans extas finner vi  en närhet nästan erotiska. Aldrig har jag sett så sinnliga scener, två kvinnor i full sekelskiftes mundering, med varsin bibel i handen i en koreograferat samlag.  Plötsligt blir allt detta så självklart närvarande och dessa kvinnor, de finns i bibeltexter om kärlek, så självklart att också de är inbegripna och åsyftas. Och det frikyrkligt käcka får en kropp som den kanske alltid haft men som inte synts. Mot slutet bjuds publiken på hallongrottor av de två skådespelarna och smaken av en hembakt kaka uppstår i publikens munnar. De är en djupt traditionell smakupplevelse som framkallar minnen av det som tidigare varit osynligt . Missionären ger till  publiken en nyckel . som  synliggör, utan att förtappa sig i den eller den andra  politiska agendan, en djup kärlek till det verkliga livet.  

 

 

Föreställningen Everything Remains är smärtsam. Skådespelaren Juli Apponen ställer ut sin nakna kropp,i sin sårbarhet och ensamhet.  
Publiken förvandlar sig till voyeurer. Vill vi egentligen se skådespelaren visa sin kropps yta helt och hållet? Föreställningen balanserar på en tunn egg, den så att säga undersöker hur långt man kan gå, in i något gestaltande en icke gestaltning. Eller, lurar jag mig själv?  Skådespelaren synliggör, något som osynliggjorts så länge, att detta är oundvikligt: en sådan kropp måste framställas naken, för att få sin självklara plats i världen.   

Det levda baklänges och Everything Remains innehåller alltså ett slags berättande av den egna berättelsen. Det ger skådespelaren en legitimitet att stå på scenen. Syftet här blir tydligt undervisande, det är något som vi som publik ska lära oss. Skådespelarna redovisar en del av sin egen berättelse, en som publiken känner till i allmänhet men kanske inte förstår närmare. Mot detta finns den utbildade skådespelarens yrkesskicklighet i att gestalta roller. Om denna erfarenhet diskuterades det i ett samtal kallat “Den subjektiva tolkningen av skådespelarkroppen”.

Vad händer t ex om man väljer en skådespelare från Nordafrika, i rollen som Medea i en uppsättning i Sverige om rasifierings problem diskuteras i ett samtal mellan skådespelarna, Bahar Pars, Davood Tafvizian, Joel Mauricio Isabel Ortiz, Marall Nasiri, Maria Salah, Christopher Lehmann,lett av Farnaz Arbabi.  I ett snävt rollsättningsperspektiv, finns inget utrymmeför  att avvika från normen. Och de som tilldelats roller som tidigare bara spelas av blonda svenskar får ofta höra kritiker och publik söka en förklaring till varför rollen utseendemässigt avvek från normen. I uppsättningar får dessa skådespelare ofta göra invandrarna i pjäsen, ofta substanslösa roller. Och frågan blir komplex om man möter en regissör som vill låta rapparen rappa på östermalmsdialek istället för att bryta. Är rapparen då osynliggjord frågar sig någon i panelen. Och just osynliggörande är något som dessa skådespelare upplever varje dag. Inte minst i varianten, när de får en roll, eller utmärkelse påpekar människor i deras närhet att det är bra rent kvoteringsmässigt. Sällan värderas deras yrkesskicklighet.

Sammanfattningsvis så visar dessa tre pjäser ett dokumentärt material, om än på mycket skilda sätt. “Missionären” med sin fina ironi, sina kontraster och demaskering. “Everything remains” med sin sårbara gestaltnings minimalism, sin brutala nakenhet och “Det levda baklänges” med sitt allvar och erbjudande till att kliva in i relation till människan bakom rollen.

Ytterligare en pjäs, sätter fingret på flyktingproblematik. Den mycket fina “Återkomsten” med sin fiffiga scenografi. Ett stycke nästan helt språklöst, och när det väl kommer ord är det oförståeliga. Också den låter publiken att kliva in i identifikation med huvudpersonens vilsenhet i ett nytt land.

Och undervisningen blommar  fullt ut i pjäsen “Den avvikande meningen”.  Föreställningen är uppbyggd som en föreläsning. De två skådespelarna klargör vad fascismen är. Och förklarar vad Sverigedemokraterna har för beröringspunkter med denhär  ideologin. Pjäsen spelades för högstadieskolor i Västra Götaland under 2015. 

    

 

FAKTA

Missionären

Idé, manus, koreografi och regi: Malin Hellkvist Sellén

Skådespelare: Meliz Karlge och Louise Löwenberg

 

Det levda baklänges

Dramaten& och Osynliga Teatern

Medverkande: Marwan Arkawi

samt Joanna Dahlgren, Nasreen Aljanabi Larsson, Jo Rideout

Manus: Marwan Arkawi, Tomas Rajnai, Jens Nielsen

Regi: Tomas Rajnai, Jens Nielsen

 

Den avvikande meningen

Regionteater Väst

Regi: Jens Peter Karlsson

Medverkande: Jan Coster och Michael Engberg

 

Everything Remains

Koncept, koreografi, rum och ljus: Jon R. Skulberg och Juli Apponen

Medverkande: Juli Apponen

 

Ankomsten

Teater

Baserad på en bok av: Shaun Tan

Regi: Thaddeus Phillips

Medverkande: Christian Arin, Nanny Nilsson, Martyna Lisowska och Sam Rigi

 

Seminarium

Den subjektiva tolkningen av skådespelarkroppen

Samtalsledare: Farnaz Arbabi

Medverkande: Bahar Pars, Davood Tafvizian, Joel Mauricio Isabel Ortiz, Marall Nasiri, Maria Salah, Christopher Lehmann (alla skådespelare till yrket)

 


 

Magnus Dahlerus

Ur arkivet

view_module reorder

Hannah Wilke. Intra Venus

Hannah Wilke dör i cancer 1993. Ett liv tillika livslångt konstprojekt når sin ände. Det identitetspolitiska i hennes konst dröjer kvar än idag. Detta politiska stoff som omgärdar subjektet kan ...

Av: Allan Persson | Konstens porträtt | 10 Maj, 2013

I världsmedborgarskapets döda vinkel

Alla instanser som på ett eller annat sätt förvaltar ett pedagogiskt uppdrag måste bidra till att fostra världsmedborgaren, menar Martha Nussbaum. Att vara världsmedborgare innebär kort sagt att ha en ...

Av: Andreas Åberg | Övriga porträtt | 12 december, 2013

Lotta Olsson, Jojje Wadenius, foto Ulrika Zwenger

Lotta Olsson, Charlotte Ramel, Jojje Wadenius 

En recension-intervju av Belinda Graham!

Av: Belinda Graham | Musikens porträtt | 09 november, 2016

Marionetter. Foto: Belinda Graham

Don Giovanni - Mozart regisserar själv sin största triumf i Prag

I Prag är Don Giovanni helt enkelt den största blockbustern! Punkt slut. Aldrig har Mozarts mästerverk gjorts så charmigt och humoristiskt, och ändå helt seriöst, som av den klassiska National ...

Av: Belinda Graham | Resereportage | 08 Maj, 2015

Leonard Baskin, Cave birds

Birdman - fågelmänniskor i New England och på Nya Zeeland

Är det inte något elementärt existentiellt med fågeln som symbol? Ivo Holmqvist knyter samman sina möten med den unge Leonard Baskin och den något äldre Mary McIntyre, två konstnärer som ...

Av: Ivo Holmqvist | Konstens porträtt | 23 februari, 2015

Ny Tid

Skörden av dagens postutdelning bestod av ett God Jul-vykort, som kom lite för tidigt om den ska glädja mig julen 2017, eftersom 2016-års julutgåva är inte bara passerad utan även ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 03 februari, 2017

Målning av Melker Garay (detalj)

Hur mycket kan man begära av en människa?

Melker Garay och svårigheten att vara människa.

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 30 januari, 2016

Sartre ska vi inte heller glömma

Röken är tät. Sorlet stiger och sjunker som sjudande vågor på ett vindpinat hav. Glasen töms i rask takt. Vissa repliker i de disparata och vilda samtalen skär som slipade ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 01 juli, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.