Den europeiska minimalismen

Den europeiska minimalismen Minimalismen i musiken har alltid anknyts till USA och därför till Terry Riley, LaMonte Young, Philip Glass, Steve Reich med flera. Men det har funnits och finns en ...

Av: Guido Zeccola | 14 november, 2009
Essäer om musik

Gilda Melodia

Postludium

Den yttersta olyckans ångest gäller jagets förintelse utifrån. Arnolphe, Phédre, Lykaon Man har allt skäl att kasta sig på knä att tigga om förbarmande när den våldsamma döden i färd med att slå ned måste ...

Av: Gilda Melodia | 25 februari, 2016
Gilda Melodia

Postemmakrönika 6 proEmmakrönika, Svenska folkskolans skitvänner

ökan för den goda statistiken mest.) Står här, stod här, visste inte min sanning bestå för, osar mer än sällan polaren dr Schön_ och stiger mer än rastplatsdårarnas ånga, den ...

Av: Stefan Hammarén | 29 april, 2010
Stefan Hammarén

3. Väster

 Å på den ena sidan. Men det är bara om man kommer nerifrån det enskilt liggande lilla bostadsområdet som kallar sig by. Om man fortsätter, om man vandrar bland fåren ...

Av: Väster | 31 december, 2011
Lund har allt utom vatten

Edward Albee

Edward Albee 1928-2016



Någon gång strax bortom mitten av sextiotalet hade Edward Albees pjäs ”Balansgång” premiär på Malmö Stadsteater. I Lund fanns på Helsingkrona Nation den driftige Klas Olofsson (senare chef för Svenska Filminstitutet och för Nordiska Ministerrådet) som organiserade teaterresor för en grupp studenter som fick ett lämpligt namn, Kvarsittarna.


Men det var med helaftonsstycket "Vem är rädd för Virginia Woolf" som Albee slog igenom, 1962, ett äktenskapsdrama om ett akademikerpar som tar ut svängarna lika våldsamt som i Strindbergs "Fadren" eller just O´Neill i "Lång dags färd mot natt" (och senare i pjäser av Lars Norén). I Mike Nicholls filmversion fyra år senare grälar och försonas Elizabeth Taylor som Martha och Richard Burton som George minst lika vildsint som de gjorde i sitt eget äktenskap. Det gav utdelning: filmen fick fem Oscars, och är fortfarande sevärd.

Annons:

Man ordnade eftersitsar för att diskutera vad man just sett, och gav ut tidskriften "Kvarsittarbladet". I ett av de häftena samtalade jag med Anders Tyrberg, litteraturvetare liksom jag, om just "Balansgång". Om jag minns rätt tog vi pjäsen på lite för stort allvar och glömde nog bort att den samtidigt var absurt rolig, i all sin bitskhet.

Albee var i ropet den gången, och jag var inte obekant med vad han skrivit. Jag hade läst hans kortare pjäser, av någon anledning i tysk översättning, bland annat "The Death of Bessie Smith". Den gjorde intryck, framför allt de desperata slutscenerna. Den var baserad på en verklig händelse, den färgade amerikanska bluessångerskans sista dag. Hon tog en taxi en het sommarkväll, lät sin arm dingla utanför det nervevade fönstret, och så körde någon in i taxin på hennes sida. Scenerna som följer är ruggiga. Man kör från den ena akutmottagningen till den andra med den lemlästade Bessie Smith. Eftersom hon inte är vit vägrar man överallt att ta emot henne, och hon dör av blodförlust.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den skrevs mot slutet av femtiotalet, ungefär samtidigt med den kortare "Sandlådan", om ett tillfälligt möte på en parkbänk i New York som slutar våldsamt, och "Zoo Story" som fick sin premiär i Berlin, sammankopplad med ett lika absurt stycke av Samuel Becket. Sedan gavs den av Provincetown Players på deras scen i Greenwich Village på nedre Manhattan (den ursprungliga gruppen fanns i änden av Cape Cod, därav platsnamnet, och hade haft Eugene O´Neill som drivande kraft).

Men det var med helaftonsstycket "Vem är rädd för Virginia Woolf" som Albee slog igenom, 1962, ett äktenskapsdrama om ett akademikerpar som tar ut svängarna lika våldsamt som i Strindbergs "Fadren" eller just O´Neill i "Lång dags färd mot natt" (och senare i pjäser av Lars Norén). I Mike Nicholls filmversion fyra år senare grälar och försonas Elizabeth Taylor som Martha och Richard Burton som George minst lika vildsint som de gjorde i sitt eget äktenskap. Det gav utdelning: filmen fick fem Oscars, och är fortfarande sevärd.

Albee blev bara någon månad gammal bortadopterad till ett par vars förmögenhet kom från ett teaterimperium. I en senare pjäs, "Three Tall Women", låter han adoptivmodern figurera som en kallhjärtad och grälsjuk kvinna. Kanske stämde det överens med verkligheten: "I never liked her, and she never liked me". I en intervju sent i livet avslöjade han att man inte slösade med känslor under hans uppväxt som bland annat var en snitselbana mellan olika internatskolor. Men de välbärgade föräldrarna som var både bigotta, reaktionära och rasistiska såg i alla fall till att han fick en god utbildning.

Han började skriva dikter, och har berättat roligt om hur han bad romanförfattaren och dramatikern Thornton Wilder läsa dem. De satt vid ett vattendrag och Wilder lät det ena manusbladet efter det andra glida ut i vattnet allteftersom han läste diktförsöken, och så slutade han med en försynt fråga: "Have you ever thought of writing a play?" Det var förstås ett elegant sätt att säga att dikterna var ganska usla. Men Albee tog frågan på allvar och ad notam, och blev med sina trettiotal verk en av de stora amerikanska dramatikerna, i höjd med Eugene O´Neill, Tennessee Williams, Thornton Wilder, Arthur Miller och några andra.

I en tio minuter lång intervju på New York Times websida gör han ingen större affär av sin homosexualitet (kompositören Aron Copland hörde till hans nära vänner) eller att han ibland drack lite väl mycket (där var han i gott sällskap, Tennesse Williams och O´Neill drack så mycket mer). Och när intervjuaren vill få till en bra slutkläm genom att fråga om vad livet lärt Albee får han ett ärligt svar, rakt på sak: "People should live dangerously, at the precipice."

Jag vet inte om Edward Albee alltid levde på randen av ett stup (det låter mera som Beckett). Han bodde i Montauk, orten längst ut på Long Island öster om New York som är bekant bland annat för att Max Frisch skrivit en självbiografisk bok därifrån med just den titeln. Och nu har han alltså gått ur tiden, 88 år gammal, denne dramatiker som var en slagfärdig mästare i det absurda, och inte sällan i det absurt roliga.

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Håller Vilhelm Moberg på att bli ett varumärke?

Håller Vilhelm Moberg på att bli en bortglömd författare? I hans rika författarskap har de stora romanerna allt mer kommit att dominera. Inte minst utvandrarsviten riskerar idag att bli ett ...

Av: Mikael Löwegren | Essäer om litteratur & böcker | 03 november, 2011

”Ögat med vilket jag ser Gud är samma öga med vilket Gud ser…

Bangalore – 8,5 miljoner invånare; snudd på hela Sveriges befolkning koncentrerad i ett stadsområde. Bangalore är en av Asiens snabbast växande städer och utgör basen för Indiens IT-teknologi, varefter staden ...

Av: Pontus Bergmark | Essäer om religionen | 12 december, 2011

Lizzie Lundberg och den naivistiska konsten

I Sverige började man efter sekelskiftet 1900 uppskatta konst som tidigare missförståtts och föraktats, den naivistiska och den naiva. Den svenska naivismen uppstod närmast som en reaktion mot modernismen och ...

Av: Lena Månsson | Kulturreportage | 30 augusti, 2017

change itself Genesis Breyer P-Orridge film Carl Abrahamsson

Att förstå livet och att förändras, två konstnärsporträtt

Jag har svårt att tänka mig att det finns mer produktiva filmare och regissörer än Carl Abrahamsson. I synnerhet i ljuset av att han också sysslar med mycket annat inom ...

Av: Thomas Wihlman | Essäer om film | 23 september, 2016

Veckan från hyllan. Vecka 18-2013

Veckans pseudohändelse var utan tvekan publiceringen av årets ranking från Näringslivet. En intresseorganisation spider varje år en önskelista, son ängsliga kommunpolitiker i hela landet oavsett partifärg försöker helt hysteriskt uppfylla. Det ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 27 april, 2013

Augustinus

En essä om Augustinus med avstamp i Peter Browns Augustine of Hippo (1967), av Marcus Myrbäck.

Av: Marcus Myrbäck | Essäer om litteratur & böcker | 01 Maj, 2017

Psykotexten, del 3

Innan jag somnar har det åtskilliga gånger drabbat mig. Klotblixtar lägger sig som en mullrande hinna och börjar viska minnen; ofta när vi besökte honom på rummet i den slutna avdelningen ...

Av: Johann von Fritz | Essäer | 16 oktober, 2013

Tone Brorsson avd. 54

Tone Brorsson är 23 år gammal. Född och uppvuxen i småländska Växjö, tyvärr utan att ha anammat de karaktäristiska r:en, som jag tycker har en viss charm. Efter gymnasiet flyttade ...

Av: Tone Brorsson | Utopiska geografier | 04 juli, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.