Tidens flod

Tankar vid Tidens flod

Att födas är inte religion. Att dö är inte religion. Eller är det? Mellan födelse och död försöker människan leva så gott hon förmår, och under den tiden ägnar hon ...

Av: Percival | 31 oktober, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Mysteriet med de två Franciskusmålningarna

Spelar det egentligen någon roll om det är en framstående konstnär som har målat en tavla eller om någon annan gjort det, om kopian är så väl utförd att man ...

Av: Birgitta Milits | 02 februari, 2010
Kulturreportage

Skratt på fel plats

Vad man minst av allt förväntar sig på Judiska Museet i Berlin är att få sig ett gott skratt. Det är inte därför man går dit. Det som möter en ...

Av: Ulf Stenberg | 30 juli, 2009
Gästkrönikör

Sašo Sedlaček  Beggar Robots

Tiggarrobotar och heliga trashankar

Ett av de hetaste och mest känsliga ämnena i dagens samhällsdebatt är tiggeriet. Och konstnärerna har börjat ta tag i saken. Temat har alltid funnits, och vi lär oss mycket ...

Av: Mathias Jansson | 14 juni, 2015
Essäer om konst

Från Harmonia Mundis cd

Jean-Philippe Rameau och baletten Les Indes galantes



;William Christie tolkar Jean-Philipppe Rameau i Paris nyöppnade konsertsal




 

En lång rad begivenheter inom musikens område gjorde under det gångna spelåret Paris till en vallfartsort för många utländska besökare och fick parisarna att gå man ur huse för att försöka ta sig in på konserter och utställningar.

Exempel på en sådan begivenhet var uppförandet av opera-baletten Les Indes galantes av Jean-Philippe Rameau, uppförd för första gången på Parisoperan 1735. Den fick utgöra invigningskonserten för den amerikanskfödde dirigenten William Christie och hans musikensemble "Les Arts florissants", då den nya konsertlokalen Philharmonie 1 i Cité de la Musique öppnades för publiken i januari 2015. Upphovsman till denna arkitektoniska upplevelse är Jean Nouvel.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Rameau har under det gångna året uppmärksammats i olika sammanhang för att hedra 250-årsminnet av hans död. Många förknippar nog kompositören med ett sprött och genomskinligt klaverspel. Att denna bild är starkt reducerande har framgått både av utställningar och konserter under det senaste året. En utställning på Opéra Garnier, arrangerad av dess chefskonservator Mathias Auclair, lyfte mycket åskådligt fram hans insatser som teaterman. En vacker och genom sina illustrationer fantasieggande katalog med initierade texter av den sistnämnde och hans kollega Elisabeth Giuliani ger intressanta perspektiv på Rameaus position i den franska musiktraditionen (Rameau et la scène.

Bibliothèque nationale de France/Opéra nationale de Paris. Paris 2014). Av den senares intervju med en utländsk dirigent framgår att kompositörens kapacitet som förnyare något underskattats av den franska musikkritikerkåren. Den brittiske dirigenten John Eliot Gardiner konstaterade exempelvis 2010 att Rameau lyckats kombinera den narrativa förmåga, den tragiska intensitet som vissa teatertexter förmedlar, med den musikflödets allmakt, som Richard Wagner gärna såg sig som den förste att besitta. (När de experimentella teaterscenerna i Paris under 1800-talets sista decennier ville åstadkomma ett allkonstverk av sitt skapande, sågs just Wagner som den självklara utgångspunkten).

Det fascinerande med vår tids Rameau-specialister är att de lyckas sätta in hans skapande verksamhet i ett betydligt längre och vidare perspektiv än vad som hittills gjorts inom forskningen, bl a på basis av analyser av musikologer födda utanför Frankrikes gränser. Gardiner understryker med emfas att Rameau är minst lika betydelsefull som samtida storheter, exempelvis Bach, Scarlatti och Händel. Ett konkret exempel är Hector Berlioz, vars konstnärliga utveckling enligt Gardiner röjer en påverkan av kompositören. Gardiners uppföranden av Rameaus musik på Royal Albert Hall i London har på senare år väckt uppmärksamhet välden över.

I Frankrike intar William Christie en särställning som uttolkare av Rameau. Sitt intresse för fransk barock har han med sig från barnsben: hans mormor gjorde honom tidigt intresserad av François Couperin, hans mor dirigerade en vokalensemble, där han själv medverkade i tonåren. Sedan bar det av till Storbritannien : studier i konstvetenskap i Harvard, musikstudier i Yale under Ralf Kirkpatrick. Sedan var det dags för BBC:s Symfoniorkester. I Frankrike hamnade han 1971 i ORTF:s symfoniorkester.

Att få sitta bland publiken i en konsert, dirigerad av William Christie, är en sann njutning: lysande framföranden av solister, som dessutom är utrustade med avancerade skådespelartalanger, vilket förhöjer upplevelsen, avspändhet och spelglädje i en ensemble som leds, inte med järnhand, utan med en humoristisk glimt i ögat av en allt igenom kompetent dirigent. Ofta belönas musikutövarna med vänliga leenden för sina prestationer. (Varje arbetsledare borde ingående studera de metoder Christie använder som chef för ett arbetslag som bara blir bättre och bättre). Bara ett exempel, just Les Indes Galantes: När jag i januari i år försökte få biljett till just den konsert i Cité de la Musique som jag redan nämnt, tvingades jag inse att det bara inte gick och när jag i min stora besvikelse klamrade mig fast vid biljettdisken i FNAC, viskade biljettförsäljaren tröstande ord i mitt öra. "Det blir direktsändning på ARTE, Madame"!

Och så blev det. Många besvikna musikälskare utan biljetter till konserten kunde bänka sig i TV-soffan, bara för att konstatera att musikensemblen Les Arts florissants med Te Deum av Marc-Antoine Charpentier som inledningsstycke än en gång lyckats generera en stor musikupplevelse, en i raden av de många som de berikat franskt musikliv med sedan ensemblen grundades 1979 av William Christie.
I detta sammanhang måste speciellt framhållas Danielle de Niese, född i Melbourne och ett musikaliskt underbarn, som efter att i unga år flyttat till USA snabbt upptäcktes av operan i Los Angeles och Metropolitanoperan. Nu är hon bosatt i London. Sedan 2009 är hon och kollegan, barytonen Laurent Naouri Christies trogna drabanter och samspelta solister.

Hennes närvaro på scenen i Les Indes galantes, där hon iförts rollen som prinsessa av Inka-folket, är oförglömlig. Utrustad med en fjäderskrud, som (nästan) täcker henne från hjässan till fotabjället och vällustigt vickande på höfterna när hon ringlar fram över scenen, ger hon prov på sin fenomenala musikaliska begåvning, som får alla och envar att inse att fransk barockopera är till för alla människor oavsett ålder. (Stora delar av orkestern men även dirigenten fick svårt att hålla sig för skratt när hon uppenbarade sig på scenen). Till allas vår lycka har Christie nyligen gett ut en CD med en inspelning av bl a Les Indes galantes (Harmonia mundi).

Det fina i kråksången är dock att ingen som missat denna fantastiska konsert behöver sitta och hänga läpp: just idag kl 5.20 släppte Arte ut konserten på nytt. Den finns till beskådande under sju dagar.

Eva-Karin Josefson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Sosialetikk. Del II

For å komme på sporet av grunnlaget for autentiske yrkesvalg, har en å tenke videre enn å oppholde seg ved de ytre sanser, for nå er det om ‘mening’. For ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 08 februari, 2014

Vladimir Oravsky

Man skall glädjas åt det lilla

Vem hittade på talesättet "Man skall glädjas åt det lilla"? Troligen samma multimiljonär som själv badade i glädje, och hade hur mycket råd som helst att sprida även den numera ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 05 oktober, 2016

Dansscen från Kårspexet 2010 Shangri-la - eller när lösningen till problemet är källan. Foto Wiki

Spex ur ett queer/genusperspektiv

Studentspexet - en förlegad konstart eller något för den moderna studenttiden? Kajsa Ljusegren diskuterar här Lundaskolans spextraditioner.

Av: Kajsa Ljusegren | Essäer om scenkonst | 18 september, 2015

Unga människor och gamla Essä i form av aforismer

 För den sene Vilhelm Ekelund är ålderdomens visdom underlägsen den unga människans bottensäkra uppfattning att världen visserligen är dårskap och rackar­spel men att den både för poeten och för hjälten ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer | 31 december, 2013

Yrkestrubadurernas 40-årsjubileum. Intervju med Pierre Ström

  YTF, Yrkestrubadurernas förening, bildades 1971. Initiativtagare var bland andra Fred Åkerström (föreningens förste ordförande), Cornelis Vreeswijk, Finn Zetterholm, Bengt Sändh, Pierre Ström, Lars Göransson och Torgny Björk. På den svenska ...

Av: Johannes Flink | Musikens porträtt | 28 februari, 2011

 Paul Cezannes målning Mordet (1868)

Falskspelare och mördare i konsten

Han ser så fridfull ut där han ligger i badkaret. Den högra handen har halkat ner på golvet och han håller fortfarande gåspennan i ett fast grepp. I den andra ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 26 november, 2016

Knausgård igen

Vad är det egentligen som är nytt med denne Knausgård? Många jämförelser har gjorts med andra självbiografer eller romanskrivare som bygger på minnesmaterial: det har varit allt från Rousseau, Proust ...

Av: Enel Melberg | Litteraturens porträtt | 25 september, 2013

Pedro Almodóvar, Rossy de Palma, Emma Suárez, Michelle Jenner, Adriana Ugarte, och Daniel Grao

Almodóvar: en filmisk återblick, och Julieta

Pedro Almodóvar är åter aktuell på bioduken med den finstämda filmen Julieta (vars ursprungstitel Silencio ändrades utav respekt från Almodóvar gentemot Martin Scorsese vars nya film ska ges denna titel) ...

Av: Dr Jytte Holmqvist | Essäer om film | 10 november, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts