Regnträdets land

Samanea Saman är ett ståtligt träd, med en väldig krona som en utbredd paraply och med kraftiga luftrötter. På svenska heter det regnträd men växer inte vilt på så nordliga ...

Av: Ivo Holmqvist | 19 februari, 2014
Essäer om litteratur & böcker

Nybyggare i den svenska obygden. Arbetslinjen anno 1900-talet

Västerbottens län omfattar inte endast kustlandets goda jordar utan även lappmarkernas stora vidder. När denna obygd bröts kunde en människa få uppleva hur en by blev till. En familj slog ...

Av: Lilian O. Montmar | 13 juli, 2010
Reportage om politik & samhälle

Från Friskatorpet, när trollslända landar

Gryningens guldröda horisontella ljus kastas mot en rådjursbocks blanka päls, gör den till en tvillingsol, och det är höjden av skönhet; solen och ett rådjur som inte ens vet om ...

Av: Emma Ehrlekrona | 10 juni, 2010
Gästkrönikör

Veckorna med Caryl Phillips

I tisdags var det Lucia. Det är en helg som jag uppskattar mycket. Ingen dålig syn när tusentals svenskar spökar ut sig i lakan och glitter för att hylla en ...

Av: Gregorz Flakierski | 18 december, 2011
Veckans titt i hyllan

Från Harmonia Mundis cd

Jean-Philippe Rameau och baletten Les Indes galantes



;William Christie tolkar Jean-Philipppe Rameau i Paris nyöppnade konsertsal




 

En lång rad begivenheter inom musikens område gjorde under det gångna spelåret Paris till en vallfartsort för många utländska besökare och fick parisarna att gå man ur huse för att försöka ta sig in på konserter och utställningar.

Exempel på en sådan begivenhet var uppförandet av opera-baletten Les Indes galantes av Jean-Philippe Rameau, uppförd för första gången på Parisoperan 1735. Den fick utgöra invigningskonserten för den amerikanskfödde dirigenten William Christie och hans musikensemble "Les Arts florissants", då den nya konsertlokalen Philharmonie 1 i Cité de la Musique öppnades för publiken i januari 2015. Upphovsman till denna arkitektoniska upplevelse är Jean Nouvel.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Rameau har under det gångna året uppmärksammats i olika sammanhang för att hedra 250-årsminnet av hans död. Många förknippar nog kompositören med ett sprött och genomskinligt klaverspel. Att denna bild är starkt reducerande har framgått både av utställningar och konserter under det senaste året. En utställning på Opéra Garnier, arrangerad av dess chefskonservator Mathias Auclair, lyfte mycket åskådligt fram hans insatser som teaterman. En vacker och genom sina illustrationer fantasieggande katalog med initierade texter av den sistnämnde och hans kollega Elisabeth Giuliani ger intressanta perspektiv på Rameaus position i den franska musiktraditionen (Rameau et la scène.

Bibliothèque nationale de France/Opéra nationale de Paris. Paris 2014). Av den senares intervju med en utländsk dirigent framgår att kompositörens kapacitet som förnyare något underskattats av den franska musikkritikerkåren. Den brittiske dirigenten John Eliot Gardiner konstaterade exempelvis 2010 att Rameau lyckats kombinera den narrativa förmåga, den tragiska intensitet som vissa teatertexter förmedlar, med den musikflödets allmakt, som Richard Wagner gärna såg sig som den förste att besitta. (När de experimentella teaterscenerna i Paris under 1800-talets sista decennier ville åstadkomma ett allkonstverk av sitt skapande, sågs just Wagner som den självklara utgångspunkten).

Det fascinerande med vår tids Rameau-specialister är att de lyckas sätta in hans skapande verksamhet i ett betydligt längre och vidare perspektiv än vad som hittills gjorts inom forskningen, bl a på basis av analyser av musikologer födda utanför Frankrikes gränser. Gardiner understryker med emfas att Rameau är minst lika betydelsefull som samtida storheter, exempelvis Bach, Scarlatti och Händel. Ett konkret exempel är Hector Berlioz, vars konstnärliga utveckling enligt Gardiner röjer en påverkan av kompositören. Gardiners uppföranden av Rameaus musik på Royal Albert Hall i London har på senare år väckt uppmärksamhet välden över.

I Frankrike intar William Christie en särställning som uttolkare av Rameau. Sitt intresse för fransk barock har han med sig från barnsben: hans mormor gjorde honom tidigt intresserad av François Couperin, hans mor dirigerade en vokalensemble, där han själv medverkade i tonåren. Sedan bar det av till Storbritannien : studier i konstvetenskap i Harvard, musikstudier i Yale under Ralf Kirkpatrick. Sedan var det dags för BBC:s Symfoniorkester. I Frankrike hamnade han 1971 i ORTF:s symfoniorkester.

Att få sitta bland publiken i en konsert, dirigerad av William Christie, är en sann njutning: lysande framföranden av solister, som dessutom är utrustade med avancerade skådespelartalanger, vilket förhöjer upplevelsen, avspändhet och spelglädje i en ensemble som leds, inte med järnhand, utan med en humoristisk glimt i ögat av en allt igenom kompetent dirigent. Ofta belönas musikutövarna med vänliga leenden för sina prestationer. (Varje arbetsledare borde ingående studera de metoder Christie använder som chef för ett arbetslag som bara blir bättre och bättre). Bara ett exempel, just Les Indes Galantes: När jag i januari i år försökte få biljett till just den konsert i Cité de la Musique som jag redan nämnt, tvingades jag inse att det bara inte gick och när jag i min stora besvikelse klamrade mig fast vid biljettdisken i FNAC, viskade biljettförsäljaren tröstande ord i mitt öra. "Det blir direktsändning på ARTE, Madame"!

Och så blev det. Många besvikna musikälskare utan biljetter till konserten kunde bänka sig i TV-soffan, bara för att konstatera att musikensemblen Les Arts florissants med Te Deum av Marc-Antoine Charpentier som inledningsstycke än en gång lyckats generera en stor musikupplevelse, en i raden av de många som de berikat franskt musikliv med sedan ensemblen grundades 1979 av William Christie.
I detta sammanhang måste speciellt framhållas Danielle de Niese, född i Melbourne och ett musikaliskt underbarn, som efter att i unga år flyttat till USA snabbt upptäcktes av operan i Los Angeles och Metropolitanoperan. Nu är hon bosatt i London. Sedan 2009 är hon och kollegan, barytonen Laurent Naouri Christies trogna drabanter och samspelta solister.

Hennes närvaro på scenen i Les Indes galantes, där hon iförts rollen som prinsessa av Inka-folket, är oförglömlig. Utrustad med en fjäderskrud, som (nästan) täcker henne från hjässan till fotabjället och vällustigt vickande på höfterna när hon ringlar fram över scenen, ger hon prov på sin fenomenala musikaliska begåvning, som får alla och envar att inse att fransk barockopera är till för alla människor oavsett ålder. (Stora delar av orkestern men även dirigenten fick svårt att hålla sig för skratt när hon uppenbarade sig på scenen). Till allas vår lycka har Christie nyligen gett ut en CD med en inspelning av bl a Les Indes galantes (Harmonia mundi).

Det fina i kråksången är dock att ingen som missat denna fantastiska konsert behöver sitta och hänga läpp: just idag kl 5.20 släppte Arte ut konserten på nytt. Den finns till beskådande under sju dagar.

Eva-Karin Josefson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Köpenhamnskan. Foto-collage:  Cavefors

Mitt möte med en köpenhamnska

I samband med invigningen av Öresundsbron för åtskilliga år sedan, skrevs det i Malmötidningarna många artiklar om det nordeuropeiska broderfolket, med betoning på bröder, på andra sidan Øresund. Vad jag ...

Av: Bo I. Cavefors | Kulturreportage | 14 september, 2015

Höjdpunkterna från musikåret 2013

Hur jag än vrider och vänder på det kommer 2013 alltid att vara täckt av den dystra hinna som Lou Reeds frånfälle lämnade efter sig. Det var som att ett ...

Av: Peter Sjöblom | Essäer om musik | 28 december, 2013

Vyn är densamma av Einar Askestad

Författare med åtta böcker utgivna inklusive novellsamlingen ”Frånfällen”, hösten 2010, som den senaste, född i Kalix av österrikisk mor och norsk far, uppvuxen i Portugal, Spanien, Österrike och Sverige. Efter ...

Av: Einar Askestad | Utopiska geografier | 24 oktober, 2011

Storstadens oundvikliga anonymitet

I tv-programmet På bar gärning så testar man i olika situationer svenskarnas moral. En gång lät man till exempel två skådespelare sitta med en rullstolsbunden person på ett kafé och ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 15 april, 2012

Mattias Lundmark – dikter

Mattias Lundmark är född 1988 och bosatt i Umeå där han studerar till psykolog.     *   regnet klöser på kupéfönstret himlen tjocknar som blötlagda havregryn vi är tätt packade ofrivilliga rumskamrater ögonen studsar mot varandra som rädda pingisbollar  

Av: Mattias Lundmark | Utopiska geografier | 16 januari, 2012

Samiska shamandomens nya dimensioner

 Man tar inte skada av att uppleva för mycket,Men man kan ta skada av att uppleva för litet! (Läkaren och författarenGöran Grip i boken:Allting finns) Vid seminariet Samerna i kyrkan i Enare ...

Av: Nina Michael | Essäer om religionen | 19 augusti, 2013

Magnus Göransson

Idioten speglar sig

Solen har inte klättrat högt på himmeln när idioten motbevisar evolutionen och återvänder upp i de mentala apornas träd. Han har precis vaknat och befinner sig i det gråa ...

Av: Magnus Göransson | Gästkrönikör | 14 maj, 2016

Ett liv utan olja

Likviditet. Ett ord som verkar bli mer och mer aktuellt i debatten för varje dag som går. Länder förväntas gå i konkurs och hela den idag så sammanvävda världsekonomin skälver ...

Av: Johannes Söderqvist | Essäer om samhället | 28 december, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.