Rolf Zandén – dikter i naturen

Rolf Zandén. Född 1945 och bosatt i Karlstad, har nästan alltid skrivit dikter; givit ut 7 egna diktsamlingar samt deltagit i en del antologier, nu senast i höstas i en ...

Av: Rolf Zandén | 16 april, 2012
Utopiska geografier

Lux tenebris av Hebriana Alainentalo

Troll, älvor och människor finns. Samt en hel del annat

Vi gick till den lilla näckrostjärnen. Den kallas Svartpotten. Svart är den och som en potta ser den ut, där den ligger nedsänkt invid berget. Då näckrosorna blommar är den ...

Av: Annakarin Svedberg | 31 oktober, 2015
Kulturreportage

Vad sysslar du med?

Jag är argJag är arg på världenMen mest är jag förbannad på digFör jag trodde att du var annorlundaTrodde att du var rättvisans ansikteFaktiskt så trodde jag blint på den ...

Av: Sofia Ahmad | 10 januari, 2011
Utopiska geografier

Viktig utgivning av "oviktiga" författare

   Alphonse Daudet Viktig utgivning av "oviktiga" författare Hans Färnlöf möter två mindre kända texter av idag mindre kända författare. Det Malmöbaserade förlaget Alastor press fortsätter att glädja läsare med intresse för fransk ...

Av: Hans Färnlöf | 25 januari, 2007
Essäer om litteratur & böcker

Från Harmonia Mundis cd

Jean-Philippe Rameau och baletten Les Indes galantes



;William Christie tolkar Jean-Philipppe Rameau i Paris nyöppnade konsertsal




 

En lång rad begivenheter inom musikens område gjorde under det gångna spelåret Paris till en vallfartsort för många utländska besökare och fick parisarna att gå man ur huse för att försöka ta sig in på konserter och utställningar.

Exempel på en sådan begivenhet var uppförandet av opera-baletten Les Indes galantes av Jean-Philippe Rameau, uppförd för första gången på Parisoperan 1735. Den fick utgöra invigningskonserten för den amerikanskfödde dirigenten William Christie och hans musikensemble "Les Arts florissants", då den nya konsertlokalen Philharmonie 1 i Cité de la Musique öppnades för publiken i januari 2015. Upphovsman till denna arkitektoniska upplevelse är Jean Nouvel.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Rameau har under det gångna året uppmärksammats i olika sammanhang för att hedra 250-årsminnet av hans död. Många förknippar nog kompositören med ett sprött och genomskinligt klaverspel. Att denna bild är starkt reducerande har framgått både av utställningar och konserter under det senaste året. En utställning på Opéra Garnier, arrangerad av dess chefskonservator Mathias Auclair, lyfte mycket åskådligt fram hans insatser som teaterman. En vacker och genom sina illustrationer fantasieggande katalog med initierade texter av den sistnämnde och hans kollega Elisabeth Giuliani ger intressanta perspektiv på Rameaus position i den franska musiktraditionen (Rameau et la scène.

Bibliothèque nationale de France/Opéra nationale de Paris. Paris 2014). Av den senares intervju med en utländsk dirigent framgår att kompositörens kapacitet som förnyare något underskattats av den franska musikkritikerkåren. Den brittiske dirigenten John Eliot Gardiner konstaterade exempelvis 2010 att Rameau lyckats kombinera den narrativa förmåga, den tragiska intensitet som vissa teatertexter förmedlar, med den musikflödets allmakt, som Richard Wagner gärna såg sig som den förste att besitta. (När de experimentella teaterscenerna i Paris under 1800-talets sista decennier ville åstadkomma ett allkonstverk av sitt skapande, sågs just Wagner som den självklara utgångspunkten).

Det fascinerande med vår tids Rameau-specialister är att de lyckas sätta in hans skapande verksamhet i ett betydligt längre och vidare perspektiv än vad som hittills gjorts inom forskningen, bl a på basis av analyser av musikologer födda utanför Frankrikes gränser. Gardiner understryker med emfas att Rameau är minst lika betydelsefull som samtida storheter, exempelvis Bach, Scarlatti och Händel. Ett konkret exempel är Hector Berlioz, vars konstnärliga utveckling enligt Gardiner röjer en påverkan av kompositören. Gardiners uppföranden av Rameaus musik på Royal Albert Hall i London har på senare år väckt uppmärksamhet välden över.

I Frankrike intar William Christie en särställning som uttolkare av Rameau. Sitt intresse för fransk barock har han med sig från barnsben: hans mormor gjorde honom tidigt intresserad av François Couperin, hans mor dirigerade en vokalensemble, där han själv medverkade i tonåren. Sedan bar det av till Storbritannien : studier i konstvetenskap i Harvard, musikstudier i Yale under Ralf Kirkpatrick. Sedan var det dags för BBC:s Symfoniorkester. I Frankrike hamnade han 1971 i ORTF:s symfoniorkester.

Att få sitta bland publiken i en konsert, dirigerad av William Christie, är en sann njutning: lysande framföranden av solister, som dessutom är utrustade med avancerade skådespelartalanger, vilket förhöjer upplevelsen, avspändhet och spelglädje i en ensemble som leds, inte med järnhand, utan med en humoristisk glimt i ögat av en allt igenom kompetent dirigent. Ofta belönas musikutövarna med vänliga leenden för sina prestationer. (Varje arbetsledare borde ingående studera de metoder Christie använder som chef för ett arbetslag som bara blir bättre och bättre). Bara ett exempel, just Les Indes Galantes: När jag i januari i år försökte få biljett till just den konsert i Cité de la Musique som jag redan nämnt, tvingades jag inse att det bara inte gick och när jag i min stora besvikelse klamrade mig fast vid biljettdisken i FNAC, viskade biljettförsäljaren tröstande ord i mitt öra. "Det blir direktsändning på ARTE, Madame"!

Och så blev det. Många besvikna musikälskare utan biljetter till konserten kunde bänka sig i TV-soffan, bara för att konstatera att musikensemblen Les Arts florissants med Te Deum av Marc-Antoine Charpentier som inledningsstycke än en gång lyckats generera en stor musikupplevelse, en i raden av de många som de berikat franskt musikliv med sedan ensemblen grundades 1979 av William Christie.
I detta sammanhang måste speciellt framhållas Danielle de Niese, född i Melbourne och ett musikaliskt underbarn, som efter att i unga år flyttat till USA snabbt upptäcktes av operan i Los Angeles och Metropolitanoperan. Nu är hon bosatt i London. Sedan 2009 är hon och kollegan, barytonen Laurent Naouri Christies trogna drabanter och samspelta solister.

Hennes närvaro på scenen i Les Indes galantes, där hon iförts rollen som prinsessa av Inka-folket, är oförglömlig. Utrustad med en fjäderskrud, som (nästan) täcker henne från hjässan till fotabjället och vällustigt vickande på höfterna när hon ringlar fram över scenen, ger hon prov på sin fenomenala musikaliska begåvning, som får alla och envar att inse att fransk barockopera är till för alla människor oavsett ålder. (Stora delar av orkestern men även dirigenten fick svårt att hålla sig för skratt när hon uppenbarade sig på scenen). Till allas vår lycka har Christie nyligen gett ut en CD med en inspelning av bl a Les Indes galantes (Harmonia mundi).

Det fina i kråksången är dock att ingen som missat denna fantastiska konsert behöver sitta och hänga läpp: just idag kl 5.20 släppte Arte ut konserten på nytt. Den finns till beskådande under sju dagar.

Eva-Karin Josefson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Picasso: den aristokratiske kommunisten

TEMA KONST Konsten och kommunismen har levt i ett ambivalent förhållande som kännetecknats av stark lidelse, ömsom hat, ömsom kärlek. Pablo Picasso förkroppsligar på många sätt denna känsliga relation. Han var ...

Av: Hans Öhrn | Essäer om konst | 03 mars, 2008

Mats Myrstener om Carina Rydberg

Det ska sägas med en gång: Carina Rydbergs Nattens amnesti (1994) är nog den läskigaste och på många sätt vidrigaste roman jag läst. Historien om hur Louises och Roberts Kappels ...

Av: Mats Myrstener | Litteraturens porträtt | 27 maj, 2013

Nørgård i tid och evighet

Årets tonsättarfestival i Stockholm uppmärksammar att Per Nørgård fyllde 80 tidigare i år och firar honom med konserter och seminarier under fyra dagar. Huvudpersonen själv är på plats och deltar ...

Av: Stefan Thorsson | Musikens porträtt | 07 november, 2012

Anteckningar om Vägen till språket

I Vägen till språket vill Heidegger utröna vad språket är. Heidegger vill fenomenologiskt utröna språkets ”vad-varo”, dess egenskaper och väsen. Lyckas Heidegger ”att bringa språket som språket till språk” friläggs ...

Av: Claes-Magnus Bernson | Agora - filosofiska essäer | 26 februari, 2014

”Jag kommer att förverkliga barnhemmet ”

”Jag kommer att förverkliga barnhemmet ” Varje enkrona i vårt land gör reklam för Nisti Stêrks hyllade revy För Sverige i tiden som åter spelas i Stockholm. På Maxim bjuder hon ...

Av: Agneta Tröjer | Filmens porträtt | 09 oktober, 2007

Jack Uppskäraren. En ikon för massmördarna

Även om man kanske inte vet vilka offren var eller hur han tog livet av dem, känner de flesta människor än idag till namnet Jack the Ripper. Den bakomliggande personen ...

Av: Sofie Nikolajsen Bergh | Porträtt om politik & samhälle | 08 januari, 2013

Det långsamma arbetets värde uppskattas inte av statsmakterna

TEMA KONST HV Ateljé i Stockholm kan ses som en del av kulturarvet. Det som en gång i tiden startade som Handarbetets Vänner, är i dag ett företag som både ...

Av: Niels Hebert | Kulturreportage | 17 mars, 2008

Patricia Petibon – ett porträtt

« En av de stora njutningar som teatern kan erbjuda dig är att när ridån gar upp på scenen upptäcka en artist som genom sin blotta uppenbarelse omedelbart gör dig på ...

Av: Eva-Karin Josefson | Övriga porträtt | 19 augusti, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts