Samernas nationaldag

Sjätte februari är samernas nationaldag.  Sápmi, Sameland, har en symbolmättad flagga med inspiration från diktaren Anders Fjellner. Genom att nyläsa Fjellner  lyfter Mikael Mogren fram en del av svenskheten som ...

Av: Mikael Mogren | 01 februari, 2010
Essäer om samhället

Emelie Schepp

Vad som sker i det fördolda

Emelie Schepp är deckarförfattarinnan som nyligen kommit ut med ”Märkta för livet”, en spänningsroman som utspelar sig i flyktingmiljö, ett för många mycket aktuellt ämne. Efter många år i reklambranschen ...

Av: Jens Wallén | 14 februari, 2015
Litteraturens porträtt

Jules Verne, En amerikansk journalists resa 2889

Vid hundraårsminnet 1889 av franska revolutionen skrev Jules Verne en framtidsvision från 2889, d.v.s. tusen år till in i framtiden. Han visste lika väl som alla andra att det inte går ...

Av: Jules Verne | 02 oktober, 2013
Kulturreportage

Chiapas – en reseberättelse

I den mexikanska delstaten Chiapas rinner floden Grijalva fram mellan bergsväggarna i en djup kanjon, El Cañón del Sumidero. Det finns krokodiler i vattnet. Det är ogenomskinligt grönt. Guiden i ...

Av: Ann-Marie Svensson | 03 juli, 2014
Resereportage

Från Harmonia Mundis cd

Jean-Philippe Rameau och baletten Les Indes galantes



;William Christie tolkar Jean-Philipppe Rameau i Paris nyöppnade konsertsal




 

En lång rad begivenheter inom musikens område gjorde under det gångna spelåret Paris till en vallfartsort för många utländska besökare och fick parisarna att gå man ur huse för att försöka ta sig in på konserter och utställningar.

Exempel på en sådan begivenhet var uppförandet av opera-baletten Les Indes galantes av Jean-Philippe Rameau, uppförd för första gången på Parisoperan 1735. Den fick utgöra invigningskonserten för den amerikanskfödde dirigenten William Christie och hans musikensemble "Les Arts florissants", då den nya konsertlokalen Philharmonie 1 i Cité de la Musique öppnades för publiken i januari 2015. Upphovsman till denna arkitektoniska upplevelse är Jean Nouvel.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Rameau har under det gångna året uppmärksammats i olika sammanhang för att hedra 250-årsminnet av hans död. Många förknippar nog kompositören med ett sprött och genomskinligt klaverspel. Att denna bild är starkt reducerande har framgått både av utställningar och konserter under det senaste året. En utställning på Opéra Garnier, arrangerad av dess chefskonservator Mathias Auclair, lyfte mycket åskådligt fram hans insatser som teaterman. En vacker och genom sina illustrationer fantasieggande katalog med initierade texter av den sistnämnde och hans kollega Elisabeth Giuliani ger intressanta perspektiv på Rameaus position i den franska musiktraditionen (Rameau et la scène.

Bibliothèque nationale de France/Opéra nationale de Paris. Paris 2014). Av den senares intervju med en utländsk dirigent framgår att kompositörens kapacitet som förnyare något underskattats av den franska musikkritikerkåren. Den brittiske dirigenten John Eliot Gardiner konstaterade exempelvis 2010 att Rameau lyckats kombinera den narrativa förmåga, den tragiska intensitet som vissa teatertexter förmedlar, med den musikflödets allmakt, som Richard Wagner gärna såg sig som den förste att besitta. (När de experimentella teaterscenerna i Paris under 1800-talets sista decennier ville åstadkomma ett allkonstverk av sitt skapande, sågs just Wagner som den självklara utgångspunkten).

Det fascinerande med vår tids Rameau-specialister är att de lyckas sätta in hans skapande verksamhet i ett betydligt längre och vidare perspektiv än vad som hittills gjorts inom forskningen, bl a på basis av analyser av musikologer födda utanför Frankrikes gränser. Gardiner understryker med emfas att Rameau är minst lika betydelsefull som samtida storheter, exempelvis Bach, Scarlatti och Händel. Ett konkret exempel är Hector Berlioz, vars konstnärliga utveckling enligt Gardiner röjer en påverkan av kompositören. Gardiners uppföranden av Rameaus musik på Royal Albert Hall i London har på senare år väckt uppmärksamhet välden över.

I Frankrike intar William Christie en särställning som uttolkare av Rameau. Sitt intresse för fransk barock har han med sig från barnsben: hans mormor gjorde honom tidigt intresserad av François Couperin, hans mor dirigerade en vokalensemble, där han själv medverkade i tonåren. Sedan bar det av till Storbritannien : studier i konstvetenskap i Harvard, musikstudier i Yale under Ralf Kirkpatrick. Sedan var det dags för BBC:s Symfoniorkester. I Frankrike hamnade han 1971 i ORTF:s symfoniorkester.

Att få sitta bland publiken i en konsert, dirigerad av William Christie, är en sann njutning: lysande framföranden av solister, som dessutom är utrustade med avancerade skådespelartalanger, vilket förhöjer upplevelsen, avspändhet och spelglädje i en ensemble som leds, inte med järnhand, utan med en humoristisk glimt i ögat av en allt igenom kompetent dirigent. Ofta belönas musikutövarna med vänliga leenden för sina prestationer. (Varje arbetsledare borde ingående studera de metoder Christie använder som chef för ett arbetslag som bara blir bättre och bättre). Bara ett exempel, just Les Indes Galantes: När jag i januari i år försökte få biljett till just den konsert i Cité de la Musique som jag redan nämnt, tvingades jag inse att det bara inte gick och när jag i min stora besvikelse klamrade mig fast vid biljettdisken i FNAC, viskade biljettförsäljaren tröstande ord i mitt öra. "Det blir direktsändning på ARTE, Madame"!

Och så blev det. Många besvikna musikälskare utan biljetter till konserten kunde bänka sig i TV-soffan, bara för att konstatera att musikensemblen Les Arts florissants med Te Deum av Marc-Antoine Charpentier som inledningsstycke än en gång lyckats generera en stor musikupplevelse, en i raden av de många som de berikat franskt musikliv med sedan ensemblen grundades 1979 av William Christie.
I detta sammanhang måste speciellt framhållas Danielle de Niese, född i Melbourne och ett musikaliskt underbarn, som efter att i unga år flyttat till USA snabbt upptäcktes av operan i Los Angeles och Metropolitanoperan. Nu är hon bosatt i London. Sedan 2009 är hon och kollegan, barytonen Laurent Naouri Christies trogna drabanter och samspelta solister.

Hennes närvaro på scenen i Les Indes galantes, där hon iförts rollen som prinsessa av Inka-folket, är oförglömlig. Utrustad med en fjäderskrud, som (nästan) täcker henne från hjässan till fotabjället och vällustigt vickande på höfterna när hon ringlar fram över scenen, ger hon prov på sin fenomenala musikaliska begåvning, som får alla och envar att inse att fransk barockopera är till för alla människor oavsett ålder. (Stora delar av orkestern men även dirigenten fick svårt att hålla sig för skratt när hon uppenbarade sig på scenen). Till allas vår lycka har Christie nyligen gett ut en CD med en inspelning av bl a Les Indes galantes (Harmonia mundi).

Det fina i kråksången är dock att ingen som missat denna fantastiska konsert behöver sitta och hänga läpp: just idag kl 5.20 släppte Arte ut konserten på nytt. Den finns till beskådande under sju dagar.

Eva-Karin Josefson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Likt alvsmederna och dvärgamästarna från svunna tider

Med tanke på att den sista filmen i Hobbittrilogin just haft premiär, passar en återblick till sommarens Medeltidsvecka och då speciellt föredraget med Peter Lyon bra. Peter Lyon är numera en ...

Av: Jessika Ahlström & Alexander Sanchez | Kulturreportage | 27 december, 2014

Episoder från Jerusalem: episod 1

Jag bor i Jerusalem. Smålands Jerusalem. Mellan de två Jerusalemer är det nästan ingen skillnad, förutom att den ena ligger i Småland. Kan du gissa vilken? En av de riktigt påtagliga ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 14 september, 2013

Tappad rätt ner i bilen

I Jim Jarmuchs märkliga episodfilmfilm "Night on Earth" finns ett avsnitt med en tysk taxichaufför i New York som varken kan köra bil - den skuttar fram när han trampar ...

Av: Ulf Stenberg | Gästkrönikör | 17 juli, 2009

August och människorna

Två år före döden gick August till angrepp mot kulturetablissemangets gullegris Verner von Heidenstam (som konverterat från livsbejakande romantiker till reaktionär nationalpropagandist), charlatanen Sven Hedin (som upptäckte tredje världen i ...

Av: Stefan Whilde | Essäer om litteratur & böcker | 21 juni, 2011

Vill ni verkligen ha min röst? Internationella kvinnodagen 2011

"Ett jävla dravel" var egentligen min ursprungliga rubrik för detta lilla stycke som jag först inte tänkt skriva. Hela veckan har obenägenheten oroat mig, hur kan ett ämne, ett samhällsfenomen ...

Av: Linda Bönström | Allmänna reportage | 08 mars, 2011

Hermann Hesse

Hermann Hesses klassiker: Narziss och Goldmund

I Klas Östergrens nya roman I en skog av Sumak finns en parafras på kastanjeträdet i Herman Hesses roman Narziss och Goldmund. Precis som Östergrens roman som gått som följetong ...

Av: Ulf Nygren | Essäer om litteratur & böcker | 27 augusti, 2017

Minnets förvandlingar. Om Walter Ljungquist

I de fyra första novellerna i Walter Ljungquists En dörr står på glänt sätts de vuxnas liv mot barnets. De vuxna sörjer tomheten från något förlorat. Barnets liv är ett ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer om litteratur & böcker | 17 maj, 2010

En dag i London

Jag vaknar tidigt en morgon i London, fortfarande halvt slumrande när jag börjar återfå mina sinnen. Jag hör små ljud från staden utanför och solen kisar in genom draperiet i ...

Av: Liselotte Johansson | Gästkrönikör | 08 augusti, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.