Paul de Man och litteraturen som självbiografi

Paul de Man föddes 1919 i Antwerpen, flyttade 1948 till USA där han dog 1983 i New Haven. Hans tid i Belgien präglades förstås av kriget och ockupationen; hans amerikanska ...

Av: Arne Melberg | 26 Maj, 2014
Essäer om litteratur & böcker

Din klara sol går åter opp

I dag såg jag solen gå upp, d v s jag såg den översta röda kanten sticka upp över horisonten, en underbar syn. Och jag sade till min fru: ”Tänk ...

Av: Erland Lagerroth | 25 oktober, 2011
Essäer

Philip Roth åttio år – en författare som satt sin sista punkt

Den 16 mars firade Philip Roth sin åttioårsdag i sin hemstad Newark i New Jersey, på västra sidan av Hudsonfloden mittemot Manhattan. Förstaden han växte upp i, Weequahic, hade den ...

Av: Ivo Holmqvist | 22 mars, 2013
Litteraturens porträtt

En fabulös resa in i Sven Nordqvists underbara bildvärld

“Jag har alltid tyckt om att teckna. Min mamma uppmuntrade mig, hon var själv duktig på att teckna och måla. Att jag för en gångs skull var bättre på någonting ...

Av: Belinda Graham | 30 oktober, 2014
Kulturreportage

Från Harmonia Mundis cd

Jean-Philippe Rameau och baletten Les Indes galantes



;William Christie tolkar Jean-Philipppe Rameau i Paris nyöppnade konsertsal




 

En lång rad begivenheter inom musikens område gjorde under det gångna spelåret Paris till en vallfartsort för många utländska besökare och fick parisarna att gå man ur huse för att försöka ta sig in på konserter och utställningar.

Exempel på en sådan begivenhet var uppförandet av opera-baletten Les Indes galantes av Jean-Philippe Rameau, uppförd för första gången på Parisoperan 1735. Den fick utgöra invigningskonserten för den amerikanskfödde dirigenten William Christie och hans musikensemble "Les Arts florissants", då den nya konsertlokalen Philharmonie 1 i Cité de la Musique öppnades för publiken i januari 2015. Upphovsman till denna arkitektoniska upplevelse är Jean Nouvel.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Rameau har under det gångna året uppmärksammats i olika sammanhang för att hedra 250-årsminnet av hans död. Många förknippar nog kompositören med ett sprött och genomskinligt klaverspel. Att denna bild är starkt reducerande har framgått både av utställningar och konserter under det senaste året. En utställning på Opéra Garnier, arrangerad av dess chefskonservator Mathias Auclair, lyfte mycket åskådligt fram hans insatser som teaterman. En vacker och genom sina illustrationer fantasieggande katalog med initierade texter av den sistnämnde och hans kollega Elisabeth Giuliani ger intressanta perspektiv på Rameaus position i den franska musiktraditionen (Rameau et la scène.

Bibliothèque nationale de France/Opéra nationale de Paris. Paris 2014). Av den senares intervju med en utländsk dirigent framgår att kompositörens kapacitet som förnyare något underskattats av den franska musikkritikerkåren. Den brittiske dirigenten John Eliot Gardiner konstaterade exempelvis 2010 att Rameau lyckats kombinera den narrativa förmåga, den tragiska intensitet som vissa teatertexter förmedlar, med den musikflödets allmakt, som Richard Wagner gärna såg sig som den förste att besitta. (När de experimentella teaterscenerna i Paris under 1800-talets sista decennier ville åstadkomma ett allkonstverk av sitt skapande, sågs just Wagner som den självklara utgångspunkten).

Det fascinerande med vår tids Rameau-specialister är att de lyckas sätta in hans skapande verksamhet i ett betydligt längre och vidare perspektiv än vad som hittills gjorts inom forskningen, bl a på basis av analyser av musikologer födda utanför Frankrikes gränser. Gardiner understryker med emfas att Rameau är minst lika betydelsefull som samtida storheter, exempelvis Bach, Scarlatti och Händel. Ett konkret exempel är Hector Berlioz, vars konstnärliga utveckling enligt Gardiner röjer en påverkan av kompositören. Gardiners uppföranden av Rameaus musik på Royal Albert Hall i London har på senare år väckt uppmärksamhet välden över.

I Frankrike intar William Christie en särställning som uttolkare av Rameau. Sitt intresse för fransk barock har han med sig från barnsben: hans mormor gjorde honom tidigt intresserad av François Couperin, hans mor dirigerade en vokalensemble, där han själv medverkade i tonåren. Sedan bar det av till Storbritannien : studier i konstvetenskap i Harvard, musikstudier i Yale under Ralf Kirkpatrick. Sedan var det dags för BBC:s Symfoniorkester. I Frankrike hamnade han 1971 i ORTF:s symfoniorkester.

Att få sitta bland publiken i en konsert, dirigerad av William Christie, är en sann njutning: lysande framföranden av solister, som dessutom är utrustade med avancerade skådespelartalanger, vilket förhöjer upplevelsen, avspändhet och spelglädje i en ensemble som leds, inte med järnhand, utan med en humoristisk glimt i ögat av en allt igenom kompetent dirigent. Ofta belönas musikutövarna med vänliga leenden för sina prestationer. (Varje arbetsledare borde ingående studera de metoder Christie använder som chef för ett arbetslag som bara blir bättre och bättre). Bara ett exempel, just Les Indes Galantes: När jag i januari i år försökte få biljett till just den konsert i Cité de la Musique som jag redan nämnt, tvingades jag inse att det bara inte gick och när jag i min stora besvikelse klamrade mig fast vid biljettdisken i FNAC, viskade biljettförsäljaren tröstande ord i mitt öra. "Det blir direktsändning på ARTE, Madame"!

Och så blev det. Många besvikna musikälskare utan biljetter till konserten kunde bänka sig i TV-soffan, bara för att konstatera att musikensemblen Les Arts florissants med Te Deum av Marc-Antoine Charpentier som inledningsstycke än en gång lyckats generera en stor musikupplevelse, en i raden av de många som de berikat franskt musikliv med sedan ensemblen grundades 1979 av William Christie.
I detta sammanhang måste speciellt framhållas Danielle de Niese, född i Melbourne och ett musikaliskt underbarn, som efter att i unga år flyttat till USA snabbt upptäcktes av operan i Los Angeles och Metropolitanoperan. Nu är hon bosatt i London. Sedan 2009 är hon och kollegan, barytonen Laurent Naouri Christies trogna drabanter och samspelta solister.

Hennes närvaro på scenen i Les Indes galantes, där hon iförts rollen som prinsessa av Inka-folket, är oförglömlig. Utrustad med en fjäderskrud, som (nästan) täcker henne från hjässan till fotabjället och vällustigt vickande på höfterna när hon ringlar fram över scenen, ger hon prov på sin fenomenala musikaliska begåvning, som får alla och envar att inse att fransk barockopera är till för alla människor oavsett ålder. (Stora delar av orkestern men även dirigenten fick svårt att hålla sig för skratt när hon uppenbarade sig på scenen). Till allas vår lycka har Christie nyligen gett ut en CD med en inspelning av bl a Les Indes galantes (Harmonia mundi).

Det fina i kråksången är dock att ingen som missat denna fantastiska konsert behöver sitta och hänga läpp: just idag kl 5.20 släppte Arte ut konserten på nytt. Den finns till beskådande under sju dagar.

Eva-Karin Josefson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Ingela Lind  Foto Bengt Oberger

Den övermodiga Ingela Lind

Man kan kanske tycka att Ingela Lind valt en onödigt defensiv undertitel till sin senaste essäsamling ”Övermod” som just kommit på Atlantis: ”utsvävningar och lätta stycken”. Visserligen förekommer det en ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 21 augusti, 2016

Vatikanen – en stat med ständiga skandaler

Katolska kyrkan växte långsamt fram när det som sedan skulle bli Sverige började kristnas på 800-talet och etablerades på allvar i och med att den förste kristne kungen Olof Skötkonung ...

Av: Christer Nilsson | Essäer om religionen | 29 Maj, 2013

Stig Larsson: Umeå var mardrömmen

TEMA VÄSTERBOTTEN Stig Larsson. Foto: Gustaf Andersson. Regissören och författaren Stig Larsson lämnade Umeå för över trettio år sedan. För Tidningen Kulturen berättar han nu sin Västerbottenshistoria. – Värstingarna på Grubbeskolan kallade ...

Av: Gustaf Andersson | Litteraturens porträtt | 04 februari, 2008

Lars Gustafsson Foto CC BY-SA 4.0

Lars Gustafssons 70-tal: fakta, fiktion och autofiktion

Lars Gustafsson är en av den svenska litteraturens mest mångfacetterade författare. I det avseendet kan han erinra om giganter som Strindberg och Goethe! Hans publikationslista omfattar som bekant inte bara ...

Av: Torsten Rönnerstrand | Litteraturens porträtt | 09 mars, 2016

"Ingen ska få läsa det här. Inte ens mamma" Om Barbro Lindgrens dagböcker

När ljumma minnesvindar letar sig upp i våra medvetanden och aktualiserar det glömda och fördolda i barndomsriket blir vi förlösta. Det handlar om de varma somrarna, de lustfyllda lekarna och ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 30 november, 2010

Anhalternas bok kitáb al-mawáqif Av Muhammed ibn abd al-jabbar al-Niffarí

Det var 1934 som A. J. Arberry såg till att Muhammad ibn Abd al-Jabbar ibn al-Hasan al-Niffarís verk för första gången publicerades både på original­språket och i engelsk översättning (E ...

Av: Hesham Bahari | Essäer om religionen | 25 april, 2013

Roberto Bolaños svarta karneval

Roberto Bolaño (1953-2003) är en av de senaste årens största internationella författarsuccéer. På svenska finns sedan i fjol inte bara de båda stora romaner som grundlagt hans berömmelse, De vilda ...

Av: Ulf Lindberg | Essäer om litteratur & böcker | 10 januari, 2012

Kvinnors skapande, Hilma af Klint och Violet Tengberg

  Hilma af Klint, Serie US målad 1913 I den biografiska uppslagsboken Svenska konstnärer kan man i den senaste utgåvan från 2008 läsa följande: "Hilma af Klint f. 1862 i Solna d ...

Av: Lena Månsson | Essäer om konst | 26 januari, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts