Anna Mattsson om Anna Mattsson

Anna Mattsson om Anna Mattsson "Jag drömmer om ett hus som står ensamt på stranden. Det är ett mörkt och tillbommat hus, ett hus som jag vet är tomt inuti ...

Av: Anna Mattsson | 26 oktober, 2006
Litteraturens porträtt

Gud bor i cancern

Mörkret är djupt, ödsligheten skrämmande och faktumet fasansfullt. Så oerhört hopplöst att det liknar sagan om Gud. En skröna utom mänsklig kontroll. Cancerbeskedet som begrepp är dock ändå av mänsklig ...

Av: Benny Holmberg | 06 augusti, 2010
Essäer om religionen

Vägledningens dag

I dag, måndagen den 08 oktober är utnämnd till ”Vägledningens dag”. Yes meine Damen und Herren, i dag firas, eller vad man nu gör, ”Vägledningens dag”. Och här kommer mitt ...

Av: Vladimir Oravsky, Natasa Durovicova | 08 oktober, 2012
Gästkrönikör

Eilif Peterssen

Ryggtavlor i konsten

Den tyska romantikern Casper David Friedrich har ovanan att låta sina figurer vända betraktaren ryggen. Det mest kända exemplet hittar man i målningen Två män betraktar månen från 1820. Målningen ...

Av: Mathias Jansson | 20 maj, 2016
Essäer om konst

Det är svårt att inte älska Prins Charles



 

altDet är svårt att vara rojalist i Sverige, inte sant? När det kommer republikaner och pekar finger åt vår nuvarande ätt, är det svårt att inte hålla med dem. Som så ofta, förväxlas dock ämbetet och funktionen med kungahusets nuvarande representanter. Men hur kunde allt gå så fel egentligen?

1809-10 var fruktansvärt mörka år för Sverige och då menar jag inte bara separationen från Finland och krigshoten. De första bernadottska turerna under ledning av agitatorn Carl Otto Mörner satte nya rekord i politisk manipulation (och var inte Karl XIIIs kronprins dödsfall tidigare 1810 redan en smula suspekt?), där det tidigare rekordet innehades av Drottning Kristina. Var det ett rent sammanträffande att både Bernadotte och Kristina var katoliker? Jean "Baptiste" Bernadotte blev ju "officiellt" lutheran, men ingalunda hans icke byxmyndiga fruga. Endast 13 år efter hennes ankomst började man ju rumstera om och bygga en katolsk kyrka i Stockholm! Oh la la!

Säga vad man vill: Bernadotte som Karl XIV Johan blev en duglig och stark ledare 1818 och en ny realpolitisk fas inleddes. Dagens ätterepresentanter trotsar dock fakta, fiktion och historisk relevans. Då de inte ens lyckats gifta bort sina barn inom en naturlig självbevarelsesfär utan istället agerar som galjonsfigurer för en generell nivelleringsprocess måste man nog betrakta dem som fritt fallande eller i alla fall totalt "lost in space". Deras berättigande funktion av "representation" (representerandes näringslivet, inte Sverige som sådant såklart) - bandklippandet, vinkandet, robotleendena - skulle kunna utföras mycket bättre av till exempel ett återförenat Abba eller ett kringresande Astrid Lindgren Theme Park-sällskap.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den västerländska människans historia har aldrig förr visat upp en så värdenivellerad medelklasstyranni som nu. Denna aktiva antistratifieringsstrategi försöker naturligtvis höja dem som inte klarar att höja sig själva, inte sällan genom underhållningens mäktiga försorg (TV-"kändisar" är ett bra exempel). Men man måste naturligtvis också sänka det som sticker upp eller ut, oavsett om det handlar om börd (kungligheter, traditionell överklass m.m.) eller distinkt kreativa/naturligt mäktiga människor, udda karaktärer, motströmmare, "outsiders" och så vidare. Detta gör man ofta genom att "anakronisera" på ett ironiskt sätt, inte sällan i underhållningens värld även där.

Men ibland fungerar det inte. Tack och lov. Ibland rasar den förlöjligande, anakronistiska scenografin och man ser då tydligt vilka människor som har en helt egen drivkraft och en helt egen agenda. Det tydligaste exemplet på detta kan vi nog vanligtvis finna inom konst- och kultursfärerna, där integritet och obändighet nästan är förutsättningar för en äkta alfastatus.

Men denna motkraft finns även i sfärer där den blir som en "lyx-slamkrypare", i det att konventionsbrottet är så mycket större. I England framstår till exempel Prins Charles mer och mer som det sunda förnuftets röst, trots en enorm kritik. Han uttalar sig om kontroversiella ämnen och nöjer sig inte med att bara ha starka åsikter. Han hävdar dessutom både sig själv och sina verksamheter i en miljö där detta är i det närmaste tabu. Det är fantastiskt uppfriskande på många nivåer.

Hans kamp för ekologisk odling och förnybara energikällor trotsar den generella kungliga sfärens politiskt korrekta "åsikter". Orsaken? Han odlar ju ekologiskt "på riktigt" på sina ägor och föregår därmed med (oönskat) gott exempel, samtidigt som han inte är sen att högljutt kritisera giriga industribönder som saknar förståelse och respekt för hur jorden fungerar.

Han framstår också mer och mer som Londons räddare i det att han aktivt sätter stopp för fortsatta absurda byggplaner och en generell förfulningsprocess som hotat göra London till en ännu fulare stad än vad den redan är. Genom sina tunga kontakter i den internationella miljön av makthavare och beslutsfattare har han gjort aktivt motstånd mot byggkonsortier och konglomerat och istället gynnat krafter som förespråkat en mer organisk och estetiskt traditionalistisk arkitektur i stadsbilden.

Jag tror det varit en enorm tur i sammanhanget att Drottning Elizabeth fortfarande sitter på tronen. Det har gett Prins Charles lång tid att individueras, att utvärdera en potentiellt sett fruktansvärd framtid och att etablera sig som en det sunda förnuftets maktfaktor redan innan han hamnat på tronen.

Det är svårt att vara rojalist i Sverige, inte sant? Det finns dock en lösning på det - som på allt. Vilka var Sveriges enda egentliga allierade i krisen 1809? Just det... Låt därför det engelska kungahuset ta över i Sverige, eller gör det åtminstone till en samtidsanpassad "franchise", i vilken vår nuvarande regent varje morgon får strikta förhållningsorder från Prins Charles, och inte från ett luddigt sammelsurium av ideal- och ryggradslösa medelklasstyranner.

Carl Abrahamsson

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Björn Gustavssons musikkrönika

Hur mycket spännande musik man än får höra, känns det alltid lika uppfriskande att återvända till Johann Sebastian Bach. Ungefär som att lämna staden och fara iväg till en avlägsen ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 13 april, 2011

Louise Brooks

Louise Brooks

Louise Brooks? Bland Hollywoods legender har hon sjunkit i glömskan. Louise Brooks kom från Kansas. Som barn studerade hon dans och piano, det ryktas att hennes mor var en underbar ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 21 juli, 2016

Bild Hebriana Alainentalo

Humanioras syfte och värde

Tre betraktelser om humaniora av Marcus Myrbäck

Av: Marcus Myrbäck | Agora - filosofiska essäer | 04 mars, 2017

Lotta Olsson, Jojje Wadenius, foto Ulrika Zwenger

Lotta Olsson, Charlotte Ramel, Jojje Wadenius 

En recension-intervju av Belinda Graham!

Av: Belinda Graham | Musikens porträtt | 09 november, 2016

“Guds ord bär inte bojor.” Tankar vid ett bortglömt 80-årsjubileum

I Berlin-Marienhof finns en kyrka med namnet ”Martin-Luther-Gedächtniskirche”. Inget särskilt anmärkningsvärt, skulle man kunna tycka – alltså detta, att en kyrka i Tysklands huvudstad ägnas minnet av den man som ...

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 14 september, 2014

Strålande jul?

Det är jul och julklappar finns överallt att köpa. Vi tror att vi ska kunna få undan det som verkligen betyder, det som vi tror oss ha samlat på så ...

Av: Fredrik Månsson | Gästkrönikör | 20 december, 2015

D'Annunzio, Michetti och Jorios dotter

Plötsligt fylls det lugna torget i en by i Abruzzo i mellersta Italien av förtvivlade skrik. En ung, vacker, skräckslagen kvinna kommer springande. Hon förföljs av en skock berusade, liderliga ...

Av: Johan Werkmäster | Essäer om konst | 16 maj, 2010

L som i lära sig köra bil. Intervju med Babis Makridis

Det är inte okänt att det grekiska samhället befinner sig en mycket allvarlig kris, men det finns en samhällssektor som har en fantastisk blomstring. Det är filmindustrin. ”Dogtooth” av Giorgos ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 29 november, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.