Maya Deren: banbrytande artist

Maya Deren (1917-1961) var en pionjär inom den amerikanska efterkrigstidens avantgardefilm. Feministisk inspiratör, banbrytande koreograf, Voodooprästinna, etnograf, filosof, dansare och poet. Ett "flower child" före sin tid som vägrade låta ...

Av: Helena Strängberg | 19 april, 2010
Filmens porträtt

Katten är död och levande samtidigt

“What happens if you put a cat in the microwave?” Ja, vad händer om du gör det, tänker jag. Svar: Ingenting. Så länge du inte sätter på microvågsugnen. Men vad händer ...

Av: Helena Lie | 06 maj, 2013
Reportage om scenkonst

Lucky Dog, deras absoluta första långfilm

Helan och Halvan och den komiska fallhöjden

Att Helan och Halvan är roliga, därom råder eller borde inte råda något tvivel. Åtminstone inte i min, till åren något komna generation. Hur det är med efterkommande generationer vet ...

Av: Ulf Stenberg | 03 april, 2016
Essäer om film

Francesca Woodman. Självbedrageri. Rom, 1978. Med tillstånd från MM i Stockholm.

Ängeln och Döden

”Jag har några parametrar, just nu liknar mitt liv kaffesump. Och jag skulle vilja dö ung och spara det som jag har hunnit skapa, dessa kaotiska men söta bilder, istället ...

Av: Guido Zeccola | 07 september, 2015
Konstens porträtt

Det är svårt att inte älska Prins Charles



 

altDet är svårt att vara rojalist i Sverige, inte sant? När det kommer republikaner och pekar finger åt vår nuvarande ätt, är det svårt att inte hålla med dem. Som så ofta, förväxlas dock ämbetet och funktionen med kungahusets nuvarande representanter. Men hur kunde allt gå så fel egentligen?

1809-10 var fruktansvärt mörka år för Sverige och då menar jag inte bara separationen från Finland och krigshoten. De första bernadottska turerna under ledning av agitatorn Carl Otto Mörner satte nya rekord i politisk manipulation (och var inte Karl XIIIs kronprins dödsfall tidigare 1810 redan en smula suspekt?), där det tidigare rekordet innehades av Drottning Kristina. Var det ett rent sammanträffande att både Bernadotte och Kristina var katoliker? Jean "Baptiste" Bernadotte blev ju "officiellt" lutheran, men ingalunda hans icke byxmyndiga fruga. Endast 13 år efter hennes ankomst började man ju rumstera om och bygga en katolsk kyrka i Stockholm! Oh la la!

Säga vad man vill: Bernadotte som Karl XIV Johan blev en duglig och stark ledare 1818 och en ny realpolitisk fas inleddes. Dagens ätterepresentanter trotsar dock fakta, fiktion och historisk relevans. Då de inte ens lyckats gifta bort sina barn inom en naturlig självbevarelsesfär utan istället agerar som galjonsfigurer för en generell nivelleringsprocess måste man nog betrakta dem som fritt fallande eller i alla fall totalt "lost in space". Deras berättigande funktion av "representation" (representerandes näringslivet, inte Sverige som sådant såklart) - bandklippandet, vinkandet, robotleendena - skulle kunna utföras mycket bättre av till exempel ett återförenat Abba eller ett kringresande Astrid Lindgren Theme Park-sällskap.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den västerländska människans historia har aldrig förr visat upp en så värdenivellerad medelklasstyranni som nu. Denna aktiva antistratifieringsstrategi försöker naturligtvis höja dem som inte klarar att höja sig själva, inte sällan genom underhållningens mäktiga försorg (TV-"kändisar" är ett bra exempel). Men man måste naturligtvis också sänka det som sticker upp eller ut, oavsett om det handlar om börd (kungligheter, traditionell överklass m.m.) eller distinkt kreativa/naturligt mäktiga människor, udda karaktärer, motströmmare, "outsiders" och så vidare. Detta gör man ofta genom att "anakronisera" på ett ironiskt sätt, inte sällan i underhållningens värld även där.

Men ibland fungerar det inte. Tack och lov. Ibland rasar den förlöjligande, anakronistiska scenografin och man ser då tydligt vilka människor som har en helt egen drivkraft och en helt egen agenda. Det tydligaste exemplet på detta kan vi nog vanligtvis finna inom konst- och kultursfärerna, där integritet och obändighet nästan är förutsättningar för en äkta alfastatus.

Men denna motkraft finns även i sfärer där den blir som en "lyx-slamkrypare", i det att konventionsbrottet är så mycket större. I England framstår till exempel Prins Charles mer och mer som det sunda förnuftets röst, trots en enorm kritik. Han uttalar sig om kontroversiella ämnen och nöjer sig inte med att bara ha starka åsikter. Han hävdar dessutom både sig själv och sina verksamheter i en miljö där detta är i det närmaste tabu. Det är fantastiskt uppfriskande på många nivåer.

Hans kamp för ekologisk odling och förnybara energikällor trotsar den generella kungliga sfärens politiskt korrekta "åsikter". Orsaken? Han odlar ju ekologiskt "på riktigt" på sina ägor och föregår därmed med (oönskat) gott exempel, samtidigt som han inte är sen att högljutt kritisera giriga industribönder som saknar förståelse och respekt för hur jorden fungerar.

Han framstår också mer och mer som Londons räddare i det att han aktivt sätter stopp för fortsatta absurda byggplaner och en generell förfulningsprocess som hotat göra London till en ännu fulare stad än vad den redan är. Genom sina tunga kontakter i den internationella miljön av makthavare och beslutsfattare har han gjort aktivt motstånd mot byggkonsortier och konglomerat och istället gynnat krafter som förespråkat en mer organisk och estetiskt traditionalistisk arkitektur i stadsbilden.

Jag tror det varit en enorm tur i sammanhanget att Drottning Elizabeth fortfarande sitter på tronen. Det har gett Prins Charles lång tid att individueras, att utvärdera en potentiellt sett fruktansvärd framtid och att etablera sig som en det sunda förnuftets maktfaktor redan innan han hamnat på tronen.

Det är svårt att vara rojalist i Sverige, inte sant? Det finns dock en lösning på det - som på allt. Vilka var Sveriges enda egentliga allierade i krisen 1809? Just det... Låt därför det engelska kungahuset ta över i Sverige, eller gör det åtminstone till en samtidsanpassad "franchise", i vilken vår nuvarande regent varje morgon får strikta förhållningsorder från Prins Charles, och inte från ett luddigt sammelsurium av ideal- och ryggradslösa medelklasstyranner.

Carl Abrahamsson

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Vårt lilla, lilla samhällsbygge

Häromdagen upplevde jag en skräckfilm. Åtminstone kändes det så när jag gick i iskylan mot kiosken för att se om den var öppen. Jag hade lånat min pojkväns mobiltelefon som ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 10 december, 2012

Metaforen i poesi och psykoterapi

Att förklara händelser i livet precis som de var kan te sig omöjligt. Språket kan endast snudda vid våra upplevelser, men aldrig riktigt befinna sig i dem. Metaforen har dock ...

Av: Mattias Segerlund | Essäer om litteratur & böcker | 06 mars, 2012

Sparbössor och direkt demokrati

Alla de som förespråkar den representativa demokratin, är per definition även motståndare till de decisiva, det vill säga beslutande folkomröstningar. Jag antar att dessa människor praktiserar representativ demokrati även i sina ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 10 oktober, 2016

Om strukturene og relasjonene mellom individet, samfunnet og kulturen. Del II

Filosofiske småtterier om kulturbegrepet Er kulturaktiviteter om 'mål og mening'? Svaret på spørsmålet beror verken på hva en forstår med 'kultur' og 'kulturaktivitetet', eller med 'mål og mening'. Det vil si ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 25 januari, 2013

Umberto Eco, Sverige och kyrkogården

Alexandria, Alessandria på italienska, ligger inte i Egypten. Åtminstone inte bara där. Det finns faktiskt en stad i Piemonte, i norra Italien, som heter så. Staden fick namnet av en ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 24 oktober, 2011

De äldsta dansepidemierna

Här ska jag försöka skildra de tidigaste dansepidemierna i Europa. Från 600-700-talen till 1021-talet denna sista kallad de bannlysta dansarna i Kölbigk.

Av: Idumea Vedamsson | Essäer om religionen | 18 juni, 2017

Landet som är vårt land är sig inte längre likt

Landet som är vårt land har förändrats, och förändrats i grunden. Jag tror det började med Kjell-Olof Feldt, en gång finansminister vid Ingvar Carlssons sida. Minns ni hur han allvarligt ...

Av: Crister Enander | Essäer om samhället | 17 oktober, 2010

Om den sämre formen av kapitalism

Om den sämre formen av kapitalism Fungerar den amerikanska formen av kapitalism bättre än den europeiska? Tidningen Kulturens korrespondent från New York, Pierre Gilly, hävdar att det är tvärt om ...

Av: Pierre Gilly | Essäer om politiken | 12 oktober, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.