Lindellhallen. Lage Lindell. Formspråk.

Inom arkitektur talar man om en stereotom känsla som åsyftar volymen, en distanslöshet, en öppenhet. Den må vara subjektiv, alla tolkar vi rum olika, men den är också bestämmande för det ...

Av: Allan Persson | 01 februari, 2012
Essäer om konst

Ulf Johan Härd, ur Samlade tankar från en hyfsad småstad

Ulf Johan Härd – Att skriva är för mig ett sätt att måla med ord. Jag växlar mellan måleriet och skrivandet. Mitt skrivande liksom mitt måleri baseras på en inre ...

Av: Ulf Johan Härd | 04 februari, 2013
Utopiska geografier

Som en spark i arslet på varenda kotte!

  Vad är det som får folk att betala hundratals kronor, ibland mer, för en bit plast från band som knappt kan spela, än mindre sjunga, och som i låtskrivandet praktiskt ...

Av: Peter Sjöblom | 17 april, 2013
Essäer om musik

På väg mot musiken. Del II. Vår akustiska natur

Det bibliska uttrycket ”i begynnelsen var ordet” är inte en produkt av ”civilisationen” utan är ett av de mest arkaiska begreppen i mänsklighetens historia. Det finns urbefolkningar i bland annat ...

Av: Guido Zeccola | 04 december, 2012
Essäer om musik

Det är svårt att inte älska Prins Charles



 

altDet är svårt att vara rojalist i Sverige, inte sant? När det kommer republikaner och pekar finger åt vår nuvarande ätt, är det svårt att inte hålla med dem. Som så ofta, förväxlas dock ämbetet och funktionen med kungahusets nuvarande representanter. Men hur kunde allt gå så fel egentligen?

1809-10 var fruktansvärt mörka år för Sverige och då menar jag inte bara separationen från Finland och krigshoten. De första bernadottska turerna under ledning av agitatorn Carl Otto Mörner satte nya rekord i politisk manipulation (och var inte Karl XIIIs kronprins dödsfall tidigare 1810 redan en smula suspekt?), där det tidigare rekordet innehades av Drottning Kristina. Var det ett rent sammanträffande att både Bernadotte och Kristina var katoliker? Jean "Baptiste" Bernadotte blev ju "officiellt" lutheran, men ingalunda hans icke byxmyndiga fruga. Endast 13 år efter hennes ankomst började man ju rumstera om och bygga en katolsk kyrka i Stockholm! Oh la la!

Säga vad man vill: Bernadotte som Karl XIV Johan blev en duglig och stark ledare 1818 och en ny realpolitisk fas inleddes. Dagens ätterepresentanter trotsar dock fakta, fiktion och historisk relevans. Då de inte ens lyckats gifta bort sina barn inom en naturlig självbevarelsesfär utan istället agerar som galjonsfigurer för en generell nivelleringsprocess måste man nog betrakta dem som fritt fallande eller i alla fall totalt "lost in space". Deras berättigande funktion av "representation" (representerandes näringslivet, inte Sverige som sådant såklart) - bandklippandet, vinkandet, robotleendena - skulle kunna utföras mycket bättre av till exempel ett återförenat Abba eller ett kringresande Astrid Lindgren Theme Park-sällskap.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den västerländska människans historia har aldrig förr visat upp en så värdenivellerad medelklasstyranni som nu. Denna aktiva antistratifieringsstrategi försöker naturligtvis höja dem som inte klarar att höja sig själva, inte sällan genom underhållningens mäktiga försorg (TV-"kändisar" är ett bra exempel). Men man måste naturligtvis också sänka det som sticker upp eller ut, oavsett om det handlar om börd (kungligheter, traditionell överklass m.m.) eller distinkt kreativa/naturligt mäktiga människor, udda karaktärer, motströmmare, "outsiders" och så vidare. Detta gör man ofta genom att "anakronisera" på ett ironiskt sätt, inte sällan i underhållningens värld även där.

Men ibland fungerar det inte. Tack och lov. Ibland rasar den förlöjligande, anakronistiska scenografin och man ser då tydligt vilka människor som har en helt egen drivkraft och en helt egen agenda. Det tydligaste exemplet på detta kan vi nog vanligtvis finna inom konst- och kultursfärerna, där integritet och obändighet nästan är förutsättningar för en äkta alfastatus.

Men denna motkraft finns även i sfärer där den blir som en "lyx-slamkrypare", i det att konventionsbrottet är så mycket större. I England framstår till exempel Prins Charles mer och mer som det sunda förnuftets röst, trots en enorm kritik. Han uttalar sig om kontroversiella ämnen och nöjer sig inte med att bara ha starka åsikter. Han hävdar dessutom både sig själv och sina verksamheter i en miljö där detta är i det närmaste tabu. Det är fantastiskt uppfriskande på många nivåer.

Hans kamp för ekologisk odling och förnybara energikällor trotsar den generella kungliga sfärens politiskt korrekta "åsikter". Orsaken? Han odlar ju ekologiskt "på riktigt" på sina ägor och föregår därmed med (oönskat) gott exempel, samtidigt som han inte är sen att högljutt kritisera giriga industribönder som saknar förståelse och respekt för hur jorden fungerar.

Han framstår också mer och mer som Londons räddare i det att han aktivt sätter stopp för fortsatta absurda byggplaner och en generell förfulningsprocess som hotat göra London till en ännu fulare stad än vad den redan är. Genom sina tunga kontakter i den internationella miljön av makthavare och beslutsfattare har han gjort aktivt motstånd mot byggkonsortier och konglomerat och istället gynnat krafter som förespråkat en mer organisk och estetiskt traditionalistisk arkitektur i stadsbilden.

Jag tror det varit en enorm tur i sammanhanget att Drottning Elizabeth fortfarande sitter på tronen. Det har gett Prins Charles lång tid att individueras, att utvärdera en potentiellt sett fruktansvärd framtid och att etablera sig som en det sunda förnuftets maktfaktor redan innan han hamnat på tronen.

Det är svårt att vara rojalist i Sverige, inte sant? Det finns dock en lösning på det - som på allt. Vilka var Sveriges enda egentliga allierade i krisen 1809? Just det... Låt därför det engelska kungahuset ta över i Sverige, eller gör det åtminstone till en samtidsanpassad "franchise", i vilken vår nuvarande regent varje morgon får strikta förhållningsorder från Prins Charles, och inte från ett luddigt sammelsurium av ideal- och ryggradslösa medelklasstyranner.

Carl Abrahamsson

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

"Ingen ska få läsa det här. Inte ens mamma" Om Barbro Lindgrens dagböcker

När ljumma minnesvindar letar sig upp i våra medvetanden och aktualiserar det glömda och fördolda i barndomsriket blir vi förlösta. Det handlar om de varma somrarna, de lustfyllda lekarna och ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 30 november, 2010

Emmakrönika nummer 3

  Så mycket åh-propos Buuu, jag drömde hemskt, att flydde i tvångströja från dig och hoppade i den fler kmeter genom okänd älmtaskog, jag som inte ens får komma till dig ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 01 oktober, 2008

foto: Thomas Notini

Hudens sång

När regissören och Shakespeare-översättaren Göran O. Eriksson (1929-1993) i mitten av 1980-talet hade kollationering inför sin uppsättning av Peter Maxwell Davies opera ”John Taverner” på Stockholmsoperan, höll han ett tal ...

Av: Thomas Notini | Essäer om konst | 24 november, 2016

Shushan Purim i Jerusalem

Purim är en judisk högtid som firas till minne av judarnas räddning från en utrotnings komplott ledd av Haman i det Persiska riket på 400-talet före Kristus. Historien berättas i ...

Av: Loulou d'Aki | Bildreportage | 22 maj, 2010

Posten i Dawson City under guldrushen

Den 16 augusti 1896 hittade guldgrävarna Skookum Jim, Dawson Charlie och George Carmack guld i bäcken i Rabbit Creek i Kanada. Enligt uppgift efter tips från en viss Robert Hendeson ...

Av: R. Bergendal | Essäer | 12 november, 2010

Då ondskan finner sin form och tar gestalt

Tag allt vad mörker finns i gravOch allt vad kval i livOch bilda dig ett namn däravOch det åt honom giv… (J.L. Runeberg)   Det finns hos oss alla ett vällovligt behov att ...

Av: Oliver Parland | Agora - filosofiska essäer | 17 augusti, 2011

Dervischdans. Foto: Wikipedia

I minnets och dansens universum

I dansens universum kan vi aldrig upphöra att dansa. Men dansar vi? Är vi helt fria i vår dans som är utan början och utan slut? För har vi en ...

Av: Percival | Essäer om religionen | 21 augusti, 2015

Efter Brodsky En tänkt översättning

I   jag sitter med ett litet skåp i handen jag ser mycket stort på dess huvud runda små ögon ler mot mig i gången det är första sången, en liten fiol med små öron   samlar ...

Av: Alan Asaid | Utopiska geografier | 16 november, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.