Om wienerbrödets dag och andra orättvisor

Den 22 november är utnämnd till wienerbrödets dag. Därmed borde wienerbrödet nöja sig med sin placering i den svenska kalenderhistoriken, skulle man kunna tycka. Och det är också möjligt att det ...

Av: Vladimir Oravsky | 24 oktober, 2017
Gästkrönikör

Mannens råstyrka och visuella skönhet

Jag hade svårt att hitta till Bergsjön, helt ärligt, fastän jag är en infödd Göteborgare, så har jag aldrig någonsin satt min fot i denna stadsdel, söndermärkt av fördomar och ...

Av: Linda Johansson | 23 Maj, 2009
Kulturreportage

Tusen liv passerar

I tystnaden och minnet av de som inte orkar mer, stod jag förundrad på gatan en dag i maj förra året, och hörde livet susa i trottoaren, steg och mummel ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 10 juni, 2014
Gästkrönikör

Teaterkonsten, Teater KAOS och "Vita Horan"

På 80-talet var Stockholm en av Europas teatertätaste städer. Där fanns framförallt en oerhörd mängd fria teatergrupper som med eller utan statliga medel skapade kvalitetsteater för brinnande livet. Publiken vande ...

Av: Boel Schenlaer Boel Schenlaer | 05 mars, 2012
Gästkrönikör

Det är svårt att inte älska Prins Charles



 

altDet är svårt att vara rojalist i Sverige, inte sant? När det kommer republikaner och pekar finger åt vår nuvarande ätt, är det svårt att inte hålla med dem. Som så ofta, förväxlas dock ämbetet och funktionen med kungahusets nuvarande representanter. Men hur kunde allt gå så fel egentligen?

1809-10 var fruktansvärt mörka år för Sverige och då menar jag inte bara separationen från Finland och krigshoten. De första bernadottska turerna under ledning av agitatorn Carl Otto Mörner satte nya rekord i politisk manipulation (och var inte Karl XIIIs kronprins dödsfall tidigare 1810 redan en smula suspekt?), där det tidigare rekordet innehades av Drottning Kristina. Var det ett rent sammanträffande att både Bernadotte och Kristina var katoliker? Jean "Baptiste" Bernadotte blev ju "officiellt" lutheran, men ingalunda hans icke byxmyndiga fruga. Endast 13 år efter hennes ankomst började man ju rumstera om och bygga en katolsk kyrka i Stockholm! Oh la la!

Säga vad man vill: Bernadotte som Karl XIV Johan blev en duglig och stark ledare 1818 och en ny realpolitisk fas inleddes. Dagens ätterepresentanter trotsar dock fakta, fiktion och historisk relevans. Då de inte ens lyckats gifta bort sina barn inom en naturlig självbevarelsesfär utan istället agerar som galjonsfigurer för en generell nivelleringsprocess måste man nog betrakta dem som fritt fallande eller i alla fall totalt "lost in space". Deras berättigande funktion av "representation" (representerandes näringslivet, inte Sverige som sådant såklart) - bandklippandet, vinkandet, robotleendena - skulle kunna utföras mycket bättre av till exempel ett återförenat Abba eller ett kringresande Astrid Lindgren Theme Park-sällskap.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den västerländska människans historia har aldrig förr visat upp en så värdenivellerad medelklasstyranni som nu. Denna aktiva antistratifieringsstrategi försöker naturligtvis höja dem som inte klarar att höja sig själva, inte sällan genom underhållningens mäktiga försorg (TV-"kändisar" är ett bra exempel). Men man måste naturligtvis också sänka det som sticker upp eller ut, oavsett om det handlar om börd (kungligheter, traditionell överklass m.m.) eller distinkt kreativa/naturligt mäktiga människor, udda karaktärer, motströmmare, "outsiders" och så vidare. Detta gör man ofta genom att "anakronisera" på ett ironiskt sätt, inte sällan i underhållningens värld även där.

Men ibland fungerar det inte. Tack och lov. Ibland rasar den förlöjligande, anakronistiska scenografin och man ser då tydligt vilka människor som har en helt egen drivkraft och en helt egen agenda. Det tydligaste exemplet på detta kan vi nog vanligtvis finna inom konst- och kultursfärerna, där integritet och obändighet nästan är förutsättningar för en äkta alfastatus.

Men denna motkraft finns även i sfärer där den blir som en "lyx-slamkrypare", i det att konventionsbrottet är så mycket större. I England framstår till exempel Prins Charles mer och mer som det sunda förnuftets röst, trots en enorm kritik. Han uttalar sig om kontroversiella ämnen och nöjer sig inte med att bara ha starka åsikter. Han hävdar dessutom både sig själv och sina verksamheter i en miljö där detta är i det närmaste tabu. Det är fantastiskt uppfriskande på många nivåer.

Hans kamp för ekologisk odling och förnybara energikällor trotsar den generella kungliga sfärens politiskt korrekta "åsikter". Orsaken? Han odlar ju ekologiskt "på riktigt" på sina ägor och föregår därmed med (oönskat) gott exempel, samtidigt som han inte är sen att högljutt kritisera giriga industribönder som saknar förståelse och respekt för hur jorden fungerar.

Han framstår också mer och mer som Londons räddare i det att han aktivt sätter stopp för fortsatta absurda byggplaner och en generell förfulningsprocess som hotat göra London till en ännu fulare stad än vad den redan är. Genom sina tunga kontakter i den internationella miljön av makthavare och beslutsfattare har han gjort aktivt motstånd mot byggkonsortier och konglomerat och istället gynnat krafter som förespråkat en mer organisk och estetiskt traditionalistisk arkitektur i stadsbilden.

Jag tror det varit en enorm tur i sammanhanget att Drottning Elizabeth fortfarande sitter på tronen. Det har gett Prins Charles lång tid att individueras, att utvärdera en potentiellt sett fruktansvärd framtid och att etablera sig som en det sunda förnuftets maktfaktor redan innan han hamnat på tronen.

Det är svårt att vara rojalist i Sverige, inte sant? Det finns dock en lösning på det - som på allt. Vilka var Sveriges enda egentliga allierade i krisen 1809? Just det... Låt därför det engelska kungahuset ta över i Sverige, eller gör det åtminstone till en samtidsanpassad "franchise", i vilken vår nuvarande regent varje morgon får strikta förhållningsorder från Prins Charles, och inte från ett luddigt sammelsurium av ideal- och ryggradslösa medelklasstyranner.

Carl Abrahamsson

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Det brittiska Göteborgs kyrkliga historia och utveckling mellan åren 1620 och 1860

En betydande del av det brittiska Göteborgs historia är dess kyrkliga och religiösa utveckling. Många av de mest namnkunniga britterna under tidernas lopp var minst lika involverade i den kyrkliga ...

Av: Carl Ek | Kulturreportage | 26 september, 2013

Unica Zürn

En kryptisk mapp av Unica Zürn ängsliga inre landskap

Livet var inte längre ett äventyr för Unica Zürn, allt hade blivit svårare och hon kände sig som i ett fängelse tillsammans med en livskamrat som hade blivit gammal och ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 24 december, 2016

Boxaren och soldaten Joe Louis fyller 100 år

Han föddes den 13 maj 1914 som Joseph Louis Barrow. Skrönan har det till att när han skulle skriva under ett matchkontrakt var hans handstil så barnslig och bokstäverna så ...

Av: Gregor Flakierski | Övriga porträtt | 13 Maj, 2014

Onyktra tankar om skrivandets mörka sidor

Den som tar sin tillflykt till gift för att tänka kan snart inte tänka utan gift. (Charles Baudelaire) Morgondagen har sedan länge varit här, och den är betydligt mer ...

Av: Fredrik F. G. Granlund | Essäer | 26 april, 2011

Jackson tar upp den kastade handsken

Olof Lagercrantz sa en gång vid en intervju att all stor litteratur emanerar ur en tävlingssituation, där två författare stångas mot varandra i en kamp för att försöka övertrumfa den ...

Av: Mats Myrstener | Essäer om film | 13 oktober, 2012

Lena Kronberg. Bara en öl

Lena Kronberg. Berättare, fotograf, skribent, skådespelare, konstnär, guide. Född i Stockholm, men har bott i Lund sedan 1989. Ordnar berättarcaféer för att hålla den muntliga berättartraditionen vid liv och i ...

Av: Lena Kronberg | Utopiska geografier | 27 Maj, 2013

I Virginia Woolfs landskap

Virginia Woolf på tjugotalet. Okänd fotograf I den lilla idylliska byn Rodmell i södra England, där rosorna denna sommar blommor i en överdådig prakt, fann författarinnan Virginia Woolf under en ...

Av: Signe Hassler | Essäer om litteratur & böcker | 27 augusti, 2008

Watson and the Shark (1778) av John Singleton Copley

En död haj är inte konst

Konsthistorien svämmar inte direkt över av hajmotiv. Men de finns, och då med en ganska dramatisk, symbolisk innebörd. I populärkulturens blockbusterfilmer har hajen spelat en tydlig roll, men bilden av ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 28 februari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.