Carl Abrahamsson

Det finns många bra saker med att vara förälder, inte minst det att man måste vara på sin vakt mot idel skadligheter och hot. Medvetenheten om att hot föreligger skapar en vakenhet och ett slags kreativ aggression som tidigare kanske kunde kallas “fight or flight”-instinkt. Det är bra att vara i kontakt med den. Där tidigare fula gubbar och gummor lurade i parker och “knarklangare” gjorde detsamma på skolgårdarna, har föräldrar av idag dock nya problematiska saker att ta sig an.

Den största potentiella faran idag kommer från den kommersiella televisionen. Genom dessa kanalers snudd på ofattbart idiotiska programmering sjunker värderingar in i barn som saknar förmågan att kritiskt sålla bland alla “attraktiva” stimuli.

Dels är det programmeringen i sig som hotar: den ska vara attraktiv för reklamkunderna och därmed alltid söka minsta (läs: lägsta) gemensamma nämnare. Och dels är det reklamfilmerna, de som fragmenterar den redan motbjudande programmeringen. Summan av kardemumman är ett slags monsterfenomen. Man betraktar det hela och skrattar i nervös förfäran, som en ren försvarsmekanism. Allt är helt enkelt för dumt. På alla nivåer. Ingen pardon.

Förhållandet mellan fiktion och verklighet tycks mer och mer glida in i en gråzon av “transparens”. Jag menar inte i mitt eget huvud, även om det säkert stämmer där också. Jag menar på den övergripande nivå där underhållning blivit en så integrerad del av folks verklighet och vardagsrutiner att man måste stanna upp lite och se efter vad det får för effekter – möjliga, faktiska, optimistiska, pessimistiska och kanske till och med profetiska.

Vad tittar vi på? Varför? Åt vad ägnar vi vår tid? Varför? Hur hanterar vi egen kritik inombords? Varför?

Och så vidare... En bra sak att börja med är att vi aldrig översköljts av så mycket fiktion som nu. Det i sig är ett faktum och inte en fiktion. Där tidigare litteratur och viss punktmarkerad salongskultur (teater- och biobesök, en och annan konsert) bjöd på välbehövliga vardagsavlastare och eskapismventilationer är situationen idag radikalt annorlunda.

Vi lever i en tidsålder där språket genomgår många förändringar, i princip alla till det sämre. På den lägsta nivån finner vi teknologiskt bottnande förenklingar, sms-språk, tangentbordsförkortningar o.s.v. På en lite högre nivå översköljs vi av "newspeak"-devalveringar av befintliga begrepp (ofta värdebegrepp). Och på en mer allmängiltig nivå kan vi konstatera globaliseringens språkliga baksida, som inte i huvudsak består av engelska i sig utan av slarvigt inkorporerade anglicismer.

Jag önskar att det funnes någon eller några man kunde hänga ut och straffa för allt detta, men det fungerar tyvärr inte så. Det är en generell malaise, i vilken språket är första offer. Det är dessutom alldeles för enkelt och lättköpt att stirra sig blind på detaljer eller särområden i dessa sammanhang (och att klaga på dem). Helheten är minst lika intressant och avslöjande.

Vill man nå fram till någon vars försvar är på topp eller i alla fall fungerar någorlunda finns det en metod som är bättre än andra: mekanisk avtrubbning. Genom att tjata och nöta och harva på med upprepningar mals ideal, normer och försvarsmekanismer ned, vilket lämnar fältet fritt för införsel av andras konstruerade ideal och normer. Och vips finns där en människa som förvisso inte ser ny ut på ytan men som på insidan önskvärt okritiskt förhåller sig positivt till det nya program hon precis fått.

Det finns inget djur i Sverige eller ens något annat levande fenomen som har ett så starkt symbolvärde som ulven. Det finns naturligtvis lika många perspektiv som det finns åsiktsgeneratorer och åsiktsfilter om det här, men en sak är säker: det finns inte speciellt många människor som är likgiltiga inför ulven och dess existens.
Notera att jag kallar djuret ulv. Jag menar "Canis Lupus" men föredrar att undvika ordet "varg". Inte för att vara märkvärdig utan snarare för att det är vad djuret heter: ulv. Ordet varg är egentligen ett syftande substantiv med en lång och knepig historia, som betecknar någon eller något som står utanför: en utstött brottsling, en regelbrytare, en "outsider". Konnotationerna är negativa utifrån den flock eller stam som stött ut personen eller fenomenet i fråga. Exempel är "mordvarg" (mördare) eller "brännvarg" (mordbrännare).

Om vi kunde se all den strålning som omgärdar oss, skulle vi märka att det dominerande inslaget i vår miljö stammar från mobiltelefoner. Inte nog med att man måste lyssna till folks tjatter i offentliga miljöer (psykisk strålning). Själva tingestarna i sig strålar ut ofantliga mängder skadlig energi som är extremt ovälkommen (i alla fall i min värld). På detta själva mobiltelefonins infrastruktur, med sändarstationsstrålning även där och oändliga mängder infantil reklam vart man än vänder sig. "Vilken app är din app?" basunerades ut under hösten 2010 - det absoluta lågvattenmärket hittills.

Min första association var direkt till ordet napp. Folk använder ju sina mobiltelefoner i stor utsträckning som tröste- och snuttefiltar och "apparna" fyller ett konkret bling-behov i den dynamiken, liksom färgglada nappar i förhållande till riktiga tuttar. Det är en Ersatzfunktion som för många barn (och mobiltelefonanvändare) blir en besatthet och ett konkret artificiellt behov. Inte mycket mjölk i processat gummi. Inte mycket egentlig kommunikation i mobiltelefonerna.

Det är svårt att vara rojalist i Sverige, inte sant? När det kommer republikaner och pekar finger åt vår nuvarande ätt, är det svårt att inte hålla med dem. Som så ofta, förväxlas dock ämbetet och funktionen med kungahusets nuvarande representanter. Men hur kunde allt gå så fel egentligen?

1809-10 var fruktansvärt mörka år för Sverige och då menar jag inte bara separationen från Finland och krigshoten. De första bernadottska turerna under ledning av agitatorn Carl Otto Mörner satte nya rekord i politisk manipulation (och var inte Karl XIIIs kronprins dödsfall tidigare 1810 redan en smula suspekt?), där det tidigare rekordet innehades av Drottning Kristina. Var det ett rent sammanträffande att både Bernadotte och Kristina var katoliker? Jean "Baptiste" Bernadotte blev ju "officiellt" lutheran, men ingalunda hans icke byxmyndiga fruga. Endast 13 år efter hennes ankomst började man ju rumstera om och bygga en katolsk kyrka i Stockholm! Oh la la!

I en serie kallad "Digitalisera mera" lät en av våra största morgontidningar nyligen informera om fördelarna med att föra över musik från LP-skivor till datorn och att scanna av gamla fotonegativ, diabilder och fotokopior. Man tog upp samtidsargumenten med "delande" via datorer och "sociala nätverk" och gjorde sig lite lustig över diabildsvisningar och andra "föråldrade" sätt att visa bilder på. Detta paradigmskifte har gått mycket fort, som så mycket i vår samtid.

Mycket i artikeln om just fotografi var förutsägbart och förenklat, som vore den skapad av en PR-byrå och beställd av elektronikhandlarnas branschorganisation. Man fotograferar digitalt, allt annat är kufiskt. Det gamla finns inte längre men kan av nostalgiska skäl kanske scannas av. Och här håller jag med (även om det bär mig emot). Det är bra att scanna negativ och använda bilderna digitalt. Mörkrummet har blivit digitalt och det finns många fördelar med det. Men hur är det egentligen med själva bilden i sig? Kärnan? Ursprunget? Källan?