Franz Werfel, fotograferad av Carl van Vechten, 1940. (Wikipedia)

Franz Werfels Die vierzig Tage des Musa Dagh.

Franz Werfels roman om folkmordet på armenierna och om hur en spillra av dem räddades undan tack vare ett franskt fartyg kom ut sent i november 1933, trots att hans ...

Av: Ivo Holmqvist | 28 Maj, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Salix caprea Kilmarock Foto Beng B CCBYSA3.0

Sälgen

Sälgen, salix caprea, är inte bara ett av våra vanligaste trädslag utan också helt avgörande för livet på våra breddgrader. En nästan osannolikt stor mängd olika livsformer är knutna till ...

Av: Johannes Söderqvist | 30 januari, 2017
Kulturreportage

Borgeby - ett tusenårigt drama

Strax norr om Lund, strategiskt beläget nere vid Lödde å ligger Borgeby slott, en inte så ofta uppmärksammad men inte desto mindre viktig plats i den skånska kulturhistorien. I över ...

Av: Sofie Nikolajsen Bjarup | 02 oktober, 2011
Kulturreportage

”Monism” – en tredje utväg

Inför en aktualisering av Viktor Rydbergs Bibelns lära om Kristus fick jag från professor Birthe Sjöberg mig till livs följande citat från Rydbergs Medeltidens magi från 1865: ”Vår tid är en ...

Av: Erland Lagerroth | 16 juli, 2012
Agora - filosofiska essäer

Carl Abrahamsson

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar.

Del 10

 

Ja, det kan man fråga sig. Och man kan också fråga sig om det i sig är en relevant fråga, och så vidare... Och Donnerwetter vad många tyskar det finns förresten! Överallt i min bokhylla... De är bra på en sak: att vara tyskar. Det finns inga som kan vara så tyska som tyskarna (möjligtvis österrikarna). Kan det vara den generella okänsligheten som fascinerar? Man kan hävda att Novalis och Jünger är känsliga i sina beskrivningar av naturen och vissa själsliga stämningar, undantagen som bekräftar regeln. Men överlag är tysken högljudd och dominerande. Vad handlar det om? Inte vad de handlar om - det kommer vi nog aldrig kunna förstå. Men deras närvaro i min egen bokhylla, i min egen smak?

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar.

Del 9

 

Övertro och optimism? Skeptisk pessimism? Ibland går diametrala positioner faktiskt att kombinera. Extra bra går det naturligtvis om man har teoretisk-magiska överbyggnader i bakfickan då man agerar i livet. Man kanske tycks irrationell i förhållande till populasens Status Quo-dyrkan (tillståndet, inte bandet), men vad spelar det för roll om man ändå existerar inom fullständigt egna referensramar? En person som verkligen lyckades med allt han förutsatte sig och som borde vara ett gott föredöme för samtidens ungdomar är japanen Yukio Mishima. Här en kort introduktion.

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar.

Del 8


Jag önskade Kasparov lycka till efter att ha läst igenom texten och infogat den i boken. Han skulle nog komma att behöva alla lyckönskningar han kunde få. Jag insåg att det var sent igen och dags att sova. På någon nivå önskade jag att jag inte skulle drömma någon outgrundligt dystopisk text igen. Om någon behöver sin skönhetssömn, så är det jag!
Det gick bra, tack och lov. Jag vaknade på den tidiga morgonen, full av befriande tomhet. Det här skulle bli en intressant dag, så mycket visste jag. Boken hade ju tagit över och jag kunde bara assistera dess tillkomst. Jag skyndade med alla morgonrutiner för att kunna sätta mig tillrätta, vidröra den talismaniska pennan och låta orden flöda igen.

Men orden kom inte. Jag hade i övermod trott att det bara handlade om att skriva mer av detsamma, som så många gånger förr. Att jag bara var en maskin, vars strömbrytare jag själv kunde kontrollera. Nu visade det sig inte vara så och jag mindes att det egentligen aldrig varit så. Jag hade ju även tidigare varit i liknande situationer, där jag förväntade av mig själv att skickligt styra och färdas på autopilot. Men icke!

Mitt krampknep heter "Solvitur Ambulando". Det löser sig när man går, när man spatserar, promenerar, flanerar, spankulerar, patrullerar... Jag gav efter men inte upp. Efter bara fem minuter i medelhastig takt längs Norr Mälarstrand började fokuset återvända. Det räckte med bara en liten om än kärleksfull dos av verkligheten för att få igång mig. Där fanns de, alla de människor jag kände igen och alla de jag inte kände igen. De bar på sina kors, sina bördor och de gjorde det till synes tappert, ibland till och med oförskämt muntert. Jag kunde känna impulsiva fraktioner av empati, ibland en tillstymmelse till sympati men inte någon direkt resonans. Detta sista lastade jag dock mig själv för. En sak stod säker. Promenaden hade hjälpt mig att formulera igen. Vid hemkomsten vidrörde jag talismanen med respekt och allt flöt på som jag ville. Så här löd det den specifika morgonen...

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar.

Del 7


Jag vaknade upp i soffan med TVn på. Måste ha somnat. Konstiga drömmar. Även denna gång drömde jag en text. Drömmen som motgift mot katodstrålning och programmering? På osannolika grunder ett högst sannolikt påstående. Vad drömde jag? Jag drömde om en högre människa. Inte nödvändigtvis högre mätt i centimeter, utan snarare någon som har mod att ifrågasätta alla ifrågasättanden och dessutom mod att till fullo utsätta sig för verkligheten.

Jag drömde att jag ser på marken. Jag ser jorden, löv, till hälften krispigt gulbruna, till hälften förmultnade. Enstaka grässtrån samlade i tuvor, små gröna öar i ett jordbrunt hav. Jag ser även små pinnar, till synes slumpmässigt formerade i skapande, suggestiva mönster. En och annan grå sten, fuktig av regn eller av regnet som sugits upp i jorden. Det luktar jord. En märklig lukt: bred, heltäckande, grundläggande, precis som jorden själv. En passande lukt.

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 6

Avdelning, inåt marsch!

Errorismen påverkar indirekt vårt sätt att interagera, hur vi beter oss mot varandra, resemönster, livsstilsval, etc. Errorismen har på en nivå medfört stora förändringar i samhället och kulturen vi lever i. Errorismens våldsamma och fanatiska tillvägagångssätt ställer våra invanda mönster på spets. Hur vill vi leva och vad är vi villiga att betala för det? Ska man t.ex. ge efter för en errorists krav? Har vi som samhälle eller homogen kultur rätt att påvisa för andra kulturer hur fel det är med errorism? Ska några få errorister få ödelägga för ett större flertal medmänniskor? Och vem ska döma en errorist, egentligen? Deras hållning är väl precis som vår egen i grund och botten: "Vi kanske inte har helt rätt, men vi har i alla fall inte helt fel heller..."

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 5

Drömfilter 1: Den svarta vågen - pessimism

Vi valde att lämna storstaden, liksom många före oss. Kvar fanns inget av det som en gång gjort barndomsstaden till en magisk plats av historisk kontakt och en tillvaro i skärpa. Länge trodde jag att subjektiv nostalgisk konservatism helt var beroende av det nostalgiska elementet, men det visade sig att jag hade fel. Saker och ting var verkligen annorlunda då jag växte upp. Mentaliteten var annorlunda, människorna var annorlunda, umgänget var annorlunda. Staden var annorlunda.

 

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 4

De omöjliga intervjuerna: Ernst Jünger

Den tyske författaren Ernst Jünger (1895-1998) kritiserade i sitt författarskap maskinsamhället och 1900-talets ohejdade teknologiska framfart. Hans position var anarkens, ej att förväxlas med den emotionelle och reaktive anarkistens. Anarken står utanför och betraktar och kan i vissa fall, såsom Jüngers, kommentera eller kritisera. Hans aristokratiska och ofta drömmande attityd la hinder i vägen för en framgångsrik militär karriär - trots dekorerat deltagande i två världskrig. Men attityden blev också hans räddning, i det att nazisternas flörtande med den framgångsrike och heroiske författaren aldrig ledde till något samarbete. Även efter 1945 förblev Jünger en av Tysklands mest kontroversiella och skarpa författare och filosofer.

66 metagram för mycket – ett oavslutat kapitel i många delar. Del 3

Tillbaka till soffan. Jag bläddrade vidare i pappershögen efter att jag lagt den veritabla masslakten åt sidan. Vad hittade jag här nu då? "Den bästa av världar"? Det lät bra. Jag kom inte ens ihåg att jag skrivit texten, men den fick duga. Oj, här var det mörkt och dystert. Men det är det ju ibland. En frisering eller utrotning av denna text vore att förringa helhetens dynamik. Det putslustiga var tacksamt borta och ett destillat av bitterhet rådde istället. Inte helt fel som balanserande energi. Den bästa av världar? Knappast. Men utan en balanserad syn på ljus och mörker kommer man absolut ingenstans.

 

Ur arkivet

view_module reorder

På spaning efter den oskuld som flytt

I vissa frågor tenderar vi att gå från oklarhet till oklarhet. Och när det onda pågått tillräckligt länge har vi förlorat all förmåga till äkthet i vare sig känsla eller ...

Av: Oliver Parland | Essäer | 28 november, 2010

Ikon

En krönika av fotografen och författaren Tarja Salmi-Jacobson

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Gästkrönikör | 25 februari, 2017

Clara Peeters - A still life with carp in a ceramic colander

Några tankar om pekböcker

Pekböcker riktar sig i övervägande del till barn. Små barn. De innehåller enkla bilder på exempelvis husdjur, så som katter och hundar, och så andra djur, så som kor och ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 31 december, 2015

Munch och Strindberg i Berlin

I fjol var det August Strindberg, nu pockar Edvard Munch på uppmärksamhet. Den enes död den andres födelse. I Sverige är Thielska galleriet först ut med en utställning: ”Munch! – ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer | 22 februari, 2013

Mathias Jansson. 3 Dikter

Mathias Jansson är poet och konstkritiker. Han har tidigare blivit publicerad i svenska och engelskspråkiga tidskrifter och antologier. som Presens, Populär Poesi, Maintenant 8: A Journal of Contemporary Dada och ...

Av: Mathias Jansson | Utopiska geografier | 04 augusti, 2014

Stefan Whilde

En 50-årings anteckningar (Del 3 av 4)

Världen larmar och står i, men jag – jag vill bara sitta under min korkek och lukta på blommorna. Eller som Långben så sakligt konstaterar i serietidningen Kalle Anka & ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 mars, 2017

Ingen rädder för vargen här…

”Who´s afraid of Virginia Woolf”, Mike Nichols filmatisering av Edward Albees pjäs som nyss visades på TV 2 är väl mest känd för att Elizabeth Taylor som Martha och Richard ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om film | 16 september, 2017

Dags att omdefiniera Hilma af Klint

En retrospektiv utställning säger lika mycket om sin samtid som en nyproducerad. Urval är allt, och varje ny vernissage blir en politisk kommentar, om det så bara – vilket ofta ...

Av: Ida Thunström | Essäer om konst | 17 Maj, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.