Foto: Karin Lindroos & Come to Finland Publishing

Reseaffischer med glamour och humor

 På Nationalmuseet i Helsingfors pågår just nu en utställning över findlänska reseaffischer. Det är startskottet för museet att fira att det självständiga Finland fyller 100 år.

Av: Lena Andersson | 22 Maj, 2017
Kulturreportage

Mer historia åt folket!

Dick Harrison är en av våra mest kända historiker och nu har han tagit itu med att sammanställa Sveriges historia. Men förvånade nog möts hans arbete med populärhistoria med skeptis ...

Av: Anna Erlandsson | 24 oktober, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Arkitektur som reklam

Michelin-byggnaden som den framställdes i begynnelsen. Arkitektur som reklam En byggnad har många olika funktioner. En kan vara att förmedla budskap. Våra kyrkor har denna uppgift, som inte bara manifesteras av ...

Av: Bertil Falk | 13 mars, 2010
Essäer om konst

Sonic Boom: "Jag har verkligen ett bra jobb"

Pete "Sonic Boom" Kember är ett fenomen och en engelsk nationalklenod. Från begynnelsen i legendariska psych-drone-rockbandet Spacemen 3 i mitten av 80-talet och framöver via egna bandet Spectrum och sidoprojekt ...

Av: Carl Abrahamsson | 28 oktober, 2010
Musikens porträtt

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen Del 16



Ännu kortare berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen. 

Den dåvarande läkarvetenskapen

 

Andhämtningen och kvidandet tillkallar den ansvariga sköterskan. Det rycker och skakar i sängen. Gummikokongen, som helt omsluter barnet, har bara en öppning, en ovalt skuren profil för ansiktet. Där syns nu istället ett bakhuvud utan vare sig näsa, mun eller ögon. En lätt rödfärgad och fjunig nacke stirrar sköterskan i ansiktet. Hon förstår snabbt hur det är fatt och vrider barnet rätt, vilket omedelbart leder till att den våldsamma andningen och det myckna kvidandet upphör. Ett par vettskrämda ögon tar in den vita tomheten i rummet och den oroliga blicken från sköterskan. Ett sånt elände, suckar hon. Varför kan han inte ligga still? Gummikokongen är till för att hålla fingrarna i styr så att den lille krabaten inte river sina eksem blodiga. En vedertagen försiktighetsåtgärd, sanktionerad av den dåvarande läkarvetenskapen.

 

 

 

 

Somrarna

 

Somrarna tillbringades utanför Gävle, några kilometer norr om Furuvik, vid kusten, antingen hos mormor och morfar, på Björkebo, på ena sidan av viken eller hos farmor, på Granhill, på den andra, en vik som kantades av magnifika sommarhus från anno dazumal, fulla av snickarglädje och soliga verandor, med grosshandlare, fabrikörer och konsuler tronande i högsätet. Ute i viken, på böljan den blå, låg min morbrors stora segelbåt, Vagabond, belåtet smackande i vågskvalpet. Där låg också badhusen på rad, med små inomhusbassänger, skyddade från insyn då mormor och farmor i helstassiga baddräkter sakta sänkte sina kroppar i det 17-18 gradig vattnet, med badmössor ordentligt neddragna över öronen. Inga simtag eller vidare övningar, ett snabbt dopp och lika snabbt upp. Grosshandlarna, fabrikörerna och konsulerna såg jag aldrig bada, kanske de smög ner i skymningen, när barnen lagt sig och fruarna hade sitt, efter några stärkande konjaksgroggar. Utan blomsterkransar på huvudet dock, som på den klassiska bilden av nakenbadarna Heidenstam och Fröding med Albert Engström lurande i vassen.

 

 

 

 

Marknaden

 

Det är liv och rörelse på marknaden, exotiska frukter blandas med lokalt tillverkade mejerivaror. Resväskor och färggranna klädesplagg trängs om utrymmet i de små stånden. Kommersen är i full gång. Han står där, lite vilsen och bortkommen, mitt i denna kakafoni av ljud och språk och färger, där hundar och katter vimsar runt utan att riktigt veta var de hör hemma. Men hur hade han hamnat här, utan vare sig resväska eller annan packning. Han visste helt enkelt inte var han var. Någonstans i Afrika, av den svarta befolkningen att döma. Men i vilket land? Han förstod ingenting. Tills han såg en familj på avstånd göra tecken till honom att komma. Det var en kvinna med sina två barn som ropade till honom på ett språk som han inte förstod. Men de tycktes känna honom väl. Ett av barnen, en pojke i tolvårsåldern, sprang fram till honom och tog honom i armen. "Pappa, stå inte där och dröm!" På ett främmande språk som han plötsligt förstod. Han var med andra ord afrikan. Men hur förklara flygbiljetten som han hittade i kavajfickan, när de kom hem, utställd på en Mr Jonasson, Stockholm-Lagos tur och retur.

 

 

 

 

Nyputsade skor

 

Han behövde bara titta en gång, det var hon. Hon som han inte sett på över femtio år. Han gled in i en portgång. Han ville inte bli upptäckt. Närbild på hans nyputsade svarta skor, vid vilka en svart katt kryper ihop och jamar svagt. En kvinna öppnar ett fönster i huset på andra sidan gatan, det är kvavt, även om regnet duggar lätt och skänker en viss svalka. Kameran rör sig långsamt uppåt och stannar vid hans ansikte, som i samma stund lyses upp av att någon tänder ljuset i ett rum nära portgången. Ansiktet övergår i ett för honom karaktäristiskt, lätt ironiskt, brett leende. Kvinnan som öppnat fönstret känner genast igen honom, det är han som hon trodde var försvunnen, men ögonblicket därpå, efter det att en lastbil passerat, är han borta. Femtio år, tänkte han. Två hela liv. Han fortsätter gatan fram. Det är kvavt, men det lätta duggregnet skänker en viss svalka.

 

 

 

 

Två främlingar

 

Hon skulle äntligen besöka sin gamle vän, som hon hade haft ett förhållande med för över femtio år sedan. Vän är kanske för mycket sagt, avlägsne bekant är bättre, de hade bara haft två telefonkontakter under dessa år, det ena för över trettio år sedan, då hon ringde upp honom. Den andra gången var för femton år sedan. Då var det han som ringde upp och hon som lovade att ringa tillbaka, men det gjorde hon aldrig. Nu hade de i all hast sett varandra på stan, han hade försvunnit in i en portgång. Hon hade efter någon minut avlägsnat sig. Han hade varit med i någon filminspelning, så mycket förstod hon. Hon hade lagt märke till katten som låg vid hans fötter och delvis täckte hans skinande blanka, svarta skor. Men hon hade inte stannat tillräckligt länge för att hinna se hur hans ansikte lystes upp och beredde plats för ett brett leende, inte riktat mot henne utan mot kvinnan i fönstret på andra sidan gatan. Hon hade nu tagit mod till sig att ringa upp honom och bestämma plats för ett möte. Två hela liv hade passerat. Det borde finnas en hel del att prata om. Plats och tid fastställdes. Men ingen av dem dök upp. Kanske i övertygelsen om att det skulle vara två vilt främmande människor som träffades och enbart hade haft detta främlingskap att prata om. Deras gemensamma förflutna hade gått förlorat och skulle enbart kännas konstlat att försöka framkalla. De skulle se på varandra som två främmande människor, där knappt något, undantaget rösterna, kunde påminna om de människor de en gång var. Känslorna skulle inte ge sig till känna, hur de än famlade. De fanns inte där. Därför var det bättre att invänta nästa telefonsamtal, där åtminstone rösterna kunde skapa illusionen av två människor som funnits och stått varandra nära.

 

 

 

 

Solkattens stilla vandring

 

Solkatten rör sig sakta fram över väggen. Jag följer den med blicken, den anar ingenting. Den tar sig fram i stilla övertygelse om att inget ont kan hända den, att lyckan är fullkomlig. Att den som följer den med blicken gör det av ren skönhetslängtan. Den kan vara lugn. Jag har bara lust till det vackra, till dess sköna vandring. Den hälsar min samstämmighet med ett litet skutt, förorsakat av en fågels flykt på den blåa himlen. Sen återgår den till sin stilla vandring.

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

En intervju med Solomon Burke

Robert Cray, Solomon och Ike Turner. Bild: www.thekingsolomonburke.com En Intervju med Solomon Burke Solomon Burke började sin musikaliska karriär med gospel. På det tidiga 1960-talet gick han över till mer "jordnära ...

Av: Mattias Bergqvist | Musikens porträtt | 30 april, 2009

Mikael Enchell. Foto Cata Portin

Filosemiten Mikael Enckell

”Vad du icke vill att din nästa skall göra dig, det skall du icke göra honom. Det är hela Toran, allt annat är tillämpningar. Gack och studera!” ”Om icke ...

Av: Gunnar Lundin | Agora - filosofiska essäer | 02 oktober, 2016

Jenny Enochsson, Rödvinsfläckar

  Jenny Enochsson (född 1976) bor i Uppsala, Sverige. Hon skriver främst noveller men även lyrik. Ofta översätter hon sina texter till engelska. En del av hennes texter har getts ut i ...

Av: Jenny Enochsson | Utopiska geografier | 02 januari, 2012

Alla vill till Mörkrets hjärta

Gjorde svenska FN-förband sig skyldiga till en massaker i Kongo under 1960-talets fredsmission? Än i dag finns det skäl att åtminstone ställa frågan utan att utmålas som konspiratoriker. "Ett svenskt ...

Av: Klas Lundström | Essäer om litteratur & böcker | 12 november, 2012

Av Jasenko Dervisic

Att1 tillverka2 ett3 ting4, vars5 motstycke6 ej7 tidigare8 setts9, är10 konstnärens11 vision12 Ett13 uttryck14 bland15 dem16 alla17 att18 kalla19 sitt20 eget21 är22 därför23 dennes24 ambition25 Kritiker26 säger27 att28 ingenting29 nytt30 kan31 göras32 ...

Av: Jasenko Dervisic | Utopiska geografier | 15 augusti, 2008

Ossler om mörk musik, industriromantik och Lennart Persson

Innan solospelning och konsert med Thåström på Siesta-festivalen, träffar Tidningen Kulturens Rasmus Thedin, Pelle Ossler på hans hotell i Hässleholm, där det diskuteras inspiration, monotoni och avlidna musikskribenters förmåga att ...

Av: Rasmus Thedin | Musikens porträtt | 11 juni, 2010

Oscar Levertin porträtterad av Carl Larsson 1906

Långdistanslöparens uthållighet

Per Rydén, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, är inte känd för det korta och koncentrerade formatet. TK:s Ivo Holmqvist har läst hans vidlyftigt innehållsrika memoarer.

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 12 september, 2015

Kierkegaard och melankolin som hyllas av romantiken

Det tragiska är att två älskande inte förstår varandra, det komiska är att två som inte förstår varandra älskar varandra.Redan i Sören Kierkegaards debut 1838 - Ur en ännu levandes ...

Av: Ingmar Simonsson | Agora - filosofiska essäer | 24 november, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.