Tai Chi i Thailand Bild Courtesy  Wikipedia

Vad gör vi då vi ingenting kan göra?

Benjamin Ben Lo var lärare i Tai Chi, känd för sina stränga ruskiga och obarmhärtiga metoder. Åk dit! Hörde jag. Åk inte dit! Hörde jag av andra. Det handlar om ...

Av: Annakarin Svedberg | 22 mars, 2015
Kulturreportage

Gilda Melodia

Underkastelse

Gilda Melodia om terrorism, monoteism och underkastelse.

Av: Gilda Melodia | 30 november, 2015
Gilda Melodia

Kaija Saariaho – metallarbetarens eteriska dotter

I dag, den 27 augusti 2013, delas årets upplaga av polarpriset ut. Sett till pristagarna genom åren kan man snabbt konstatera en något beklämmande, och kanske inte så oemotsagd, slagsida ...

Av: Stefan Thorsson | 27 augusti, 2013
Musikens porträtt

Heidi Julavits. Vem äger berättelsen?

Heidi Julavits I den svenska konstnären Johan Nobells målningar hittar man en inventering av en specifik amerikansk mytologi och geografi. I verk som Merschaum, The Geography of We, All Seeing ...

Av: Hans-Fredrik Ekman | 14 november, 2008
Essäer om litteratur & böcker

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen Del 15



Ännu kortare berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen. 

Det finns ingen vind

 

Kvällshimlen är blodröd, som om någon kastat en pyts rödfärg över himlavalvet. Det är vackert och olycksbådande på samma gång, som ett varsel om onda tider, undergång och slutförbannelser. Samtidigt som man får känslan av att deltaga i ett drama som är oändligt mycket större och orubbligare, där utgången redan är fastlagd, omloppsbanorna fullföljda och din roll i skeendet inte ens kan räknas till det försumbaras sorgesamma skara. Du är ingen. Dina spår är obefintliga. I det tidsperspektiv som tillhör evigheten är människan inte ens att likna vid den döda flugan på väggen. Ingen minns henne och ingen saknar henne. Det finns inget minne. Det finns ingen saknad. Din stund på jorden varade blott en mikrosekund och ditt stoff är inget som drömmar vävs av eller ens för vinden att föra bort. Det finns ingen vind.

 

 

 

 

Att se på konst

 

Det är ganska okomplicerat att betrakta konst. Antingen betraktar man bilden, om vi antar att det är en bild, rakt framifrån eller tar några steg åt sidan. Men aldrig har jag hört talas om att någon försökt anlägga det omvända perspektivet. Att gå in i bilden och identifiera sig med den. Som de afrikaner som då de för första gången fick se fotografier på sig själva, och de av förklarliga skäl inte var införstådda med den västerländska perspektivläran, läste fotografierna omvänt, inifrån, och såg dem som en brutal, fysisk tillplattning. Utifrån. Och i ren desperation grep efter vapnen.

 

 

 

 

Hemkomsten

 

Det gick med rasande fart att komma hem. Bussen var i tid, tåget likaså. Inga bekanta på vägen som ropade, "Hej, det var länge sedan, stanna ett tag osv". Inte en levande själ. Jag kom dessutom i tid till bussen och tåget. Där var det likadant. Ingen kastade sig över mig med samma fras som de som inte kastade sig över mig inte hade gjort. Det var tyst. Jag satt för mig själv och pillade med paddan. Biljetten var korrekt, hade rätt avgång och rätt pris. Konduktören prövade ett leende. Ute regnade det, det smattrade mot tågfönstret. Del gråmulna landskapet svepte snabbt förbi, blicken hann aldrig fästa sig förrän en ny scen dök upp som inte den heller hade tid att fästa sig. Det här kommer att gå fint, tänkte jag. Strax var jag hemma.

 

 

 

 

Den osynlige mannen

 

Man ser honom aldrig utomhus, sa den äldre mannen. Han är aldrig i trädgården. Man ser honom enbart då han hoppar in i bilen och kör till Konsum. Vad gör han hela dagarna, sommar som vinter, han verkar inte ha någon verktygsbod eller något hobbyrum. Det hörs inte ett ljud inifrån huset. Jo, förresten, där har jag fel. Ljud hör man. Ibland kommer det konstiga ljud. Det låter som en orkester som försöker låta som en vanlig orkester men misslyckas. Musiken går liksom sönder. Det är rena kaoset. I övrigt tyst, tyst som i graven. Jag har pratat med andra runt omkring som tycker som jag. Vi borde ringa på och reda ut det här. Han är inte som folk är mest, det är klart, men det finns gränser, han kanske har hemskheter för sig, vem vet. Man läser så mycket i tidningarna.

 

 

 

 

Potatisskalaren

 

Potatisskalaren kom äntligen till rätta, Den bara låg där, efter att ha varit borta i över två veckor. Vi hade visserligen två likadana till, men de var inte alls lika bra. Det var något särskilt med denna potatisskalare, den verkande ta sin uppgift på betydligt större allvar än de andra två. Som aldrig riktigt bet tag i potatisskalen utan mer lättsinnigt gled fram ovanpå. Man fick helt enkelt skala om flera gånger utan att ändå vara riktigt säker på att ha uppnått ett bra resultat. Och med sådana ovissheter kan inte ett modernt kök fungera. Det var helt klart. Rollfördelningen var satt ur spel. Nu låg den äntligen där och sken i all sin glans, och, det syntes lång väg, njöt av all den uppskattning som visades den, som om bortavaron endast hade varit ett sätt att understryka sin överlägsenhet och sitt omistliga värde. Den fick till och med ett eget fack i lådan. De andra två förpassades till en annan låda och fick tränga ihop sig med några udda gafflar och knivar.

 

 

 

 

Milt und leise

 

Hon var lite eljest, sa man. Klockan hade slagit tio på förmiddagen. Det var en alldeles vanlig dag på äldreboendet, där doften av skurade golv var det första som mötte en. De gamla hade sina sysslor, även om de inte var många, och personalen sina. Hon hade känt sig orolig, de hade fått springa ut och in i hennes rum under natten. Det var något med elementen och medicineringen, vid ett annat tillfälle handlade det om plågsamma minnen. Ett stilla, melodiskt mummel hördes mellan hennes torra läppar. Det lät som om hon försökte hitta fram till Isoldes, "milt und leise". Tårarna rann. Hon somnade in mycket lycklig.

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

En teologi utan Gud?

”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord” står det i Första Mosebok. Och sedan skapade han också himmel och hav, sol och måne, växterna och djuren. Och till sist skapade ...

Av: Erland Lagerroth | Agora - filosofiska essäer | 23 november, 2011

Das Ensemble der Hauptstadtoper für Mozarts  Don Giovanni Hauptstadtoper. Foto: Mark Beyer

Alternativ opera i Berlin

Berlins alternativa musikteaterscen fullkomligt myllrar av kreativitet och nydanande projekt.

Av: Björn Gustavsson | Kulturreportage | 22 Maj, 2015

Stoisismen og vår tid

Stoisismen er en filosofi, og romernes filosofi var stoikernes filosofi. Stoisismen ble grunnlagt av den greske filosof Zenon, født i Citium på Cypros rundt 336/5. Zenon døde i Athen rundt ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 06 juli, 2011

Harpan

Där ett fönster öppnar sig till världen vars ljusflöden ännu brinner i kaskader triumferade ögonlock omfamnar tystnaden utikring punkterna, de som irrar i andningsflödet. hon rider på hästen som flyger över vidden av spröda sår utströdda också marken ...

Av: Hebriana Alainentalo | Utopiska geografier | 08 februari, 2010

Ofelia 1898 akvarell av Frances MacDonald

Det drömda mötet som idé

I BLM:s decembernummer från 1953 ställdes några frågor till läsekretsen – fast bara författare svarade – om vilken diktad gestalt man helst velat träffa. En underbar idé, enligt min mening ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 19 juli, 2016

Tidstecken

  Aforismer av Göran Lundstedt     Bara den som tar sig själv på allvar blir tagen på allvar i Sverige. Så självklart är detta förhållande, att det inte ens har någon benämning (danskan ...

Av: Göran Lundstedt | Kulturreportage | 14 augusti, 2013

Det finns folk som säger att det är tanken som räknas

När min tjej får någon present, och det är oftare än ofta, så frågar hon, vem fick du den av? Det spelar ingen roll vad det rör sig om: en ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 16 november, 2013

John Donne. Anonym målare via Wiki Matijap

John Donne: poet, präst och provokatör

I sin ungdom skrev John Donne satirer, kärleksdikter och närmast hedonistiska elegier, senare även religiösa dikter, präglade av djupsinne och en mystiskt betonad fromhet men oftast svårfattliga. Han tillhörde de ...

Av: Carsten Palmer Schale | Litteraturens porträtt | 13 Maj, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts