Vem var Pontius Pilatus?

Det glada budskapets tid är nu. Det börjar med förväntan och glädje, men allt tar en ände med förskräckelse, anklagelser om terrorism och förräderi, förakt och hat, rädsla och plågsam ...

Av: Bo I Cavefors | 09 juli, 2014
Essäer

Först på engelska var Novellmästarna

I en artikel i Washington Post (8 augusti) berättas om en antologi med noveller av svenska deckarförfattare som ska publiceras i USA. Redaktör för antologin, som innehåller en novell av ...

Av: Bertil Falk | 14 augusti, 2013
Gästkrönikör

Stefan Lekbergs havsgård… Ett konstnärshem som berör

Skönheten är begärlig. För dem som tvingas leva bortom naturen, i bostadsområden skapade endast för förvaring kan skönheten bli som en hägring. Många människor lever till synes helt utan omgivande ...

Av: Boel Schenlær | 25 juli, 2013
Konstens porträtt

Högt på sångens vingar

Montserrat Cabballé – hur gärna hade jag inte stalkat henne. Det tycks dock inte fysiskt möjligt enligt mina bemödanden på nätet. Trots kommentarsfält vid you-tube-filmerna med hennes insjugningar, ingen hemsida ...

Av: Annakarin Svedberg | 03 september, 2017
Essäer om musik

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen Del 12



Ännu kortare berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen. 

Den sönderhackade boken

 

Han kunde inte öppna boken, den var stängd. Han lät fingrarna krafsa i skägget och tänkte, går det inte med lämpor får jag tillgripa våld. Till det syftet letade han upp en yxa. Han måttade slag och drämde till. Men icke. Ute var vädret fint, solen sken och fåglarna kvittrade. Naturen var på gott humör. Det blev han också, när han väl valt en annan, öppnare bok som han lugnt kunde försjunka i. Den handlade om en man som med en kikare studerade vingspetsarnas rörelser på småfåglar. Bredvid honom låg en hög med osorterade bokstäver som runnit ut ur en sönderhackad bok.

 

 

 

Det försvunna citatet

 

Han letade efter ett passande citat, som han visste fanns någonstans i de bokhögar som trängdes på hans skrivbord. Men han kunde inte hitta det, inte heller visste han med säkerhet vem som var författaren. Han bara visste att citatet skulle passa in i den textmassa han för tillfället försökte organisera. Någonstans i minnets inre gömmor låg det. Men det ville sig inte. Citatet tillämpade motvärn, gjorde sig oåtkomligt, gömde sig bakom andra citat. Ville helt enkelt inte medverka i hans bokprojekt, av vilken anledning fick han aldrig något grepp om. Tyckte det inte om sammanhanget, omgivningen, eller ville det inte brytas loss från det större sammanhang det kanske var en del av. Det fick han inte något svar på.

 

Han tröttnade till slut på det motvilliga citatet och i genuin ilska välte han boktravarna med en svepande handrörelse och lämnade rummet. Böckerna hamnade lite huller om buller på golvet. En av böckerna hamnade på rygg med ett öppet uppslag, där texten, trots den något skumma belysningen, han hade släkt bordslampan innan han lämnade rummet, tydligt gick att läsa. Det var, som alla förstår, sidan med det förlorade citatet. Det var på pricken. Man förstår hans iver att hitta det. Det är bara att hoppas att han gör ett nytt försök, när besvikelsen efter det första försöket lagt sig. Det är det värt.

 

 

Svanen

 

Han var otröstlig. Vart tog svanen vägen, den hade bara gett sig av, utan någon som helst förvarning. Bums, så var den borta. De hade ju kommit så bra överens, han hade aldrig påmint henne, det var en hon, om Leda och Svanen, det klassiska motivet på ett stort antal målningar, för han visste att hon hatade det. Han hade inte ens antytt det. Hon gav sig av, det kunde han konstatera. Men han förstod det inte. Han ville inget heller än att hon skulle komma tillbaka så de kunde återuppta de intressanta samtal om konst de hade ägnat den mesta tiden åt. Tills det, helt oförhappandes, låg ett vykort i brevlådan.

 

Det var avsänt från den spanska solkusten och visade en lång badstrand med massor av svanar som solade och badade. Texten löd: "Här har jag det bra".

 

 

 

Den objudne gästen

 

Han har en inneboende, en objuden gäst. Mr Parkinson. Han hade bosatt sig i hans högerarm, där han bott i flera år, utan att göra så mycket väsen av sig, lite skakningar och darrningar, det är allt, men han upprepade om och om igen att det är bara en början. Jag ämnar bosätta mig på fler platser, så du gör bäst i att vänja dig vid mig. Jag är glupsk av naturen. Mig blir du inte av med så lätt. Jag har stora planer för dig. Som jag inte tänker avslöja, tids nog märker du det. Du skall vara tacksam för att jag inte satte tänderna i dig långt tidigare. Jag har haft dig under uppsikt i många år. Kanske jag väljer att gå varsamt fram, jag har en sådan sida också, även om du förmodligen har svårt att tro det. Min närvaro är hur som helst ett faktum som du måste lära dig att hantera. Jag hanterar min del, var så säker. Sätt på någon musik och tänk på något annat. Jag gillar musik. Särskilt Gustav Mahlers nionde symfoni med Daniel Barenboim och Staatskapelle Berlin.

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Ett litet axplock bland 100-åriga faktasier

”Du kanske tror att framtiden står skriven bland alla kreativa tankar på internet? Så är det inte. Framtiden finns bland de dammiga böckerna på bibliotekens hyllor. De verkligt kreativa hjärnorna ...

Av: Bertil Falk | Kulturreportage | 23 juni, 2012

Kockpitten

Nio timmars flygning utan mellanlandning. Men hon måste. Måste iväg. Få det där stödet att kasta loss från sista förtöjningen – kapa livlinan. Men vad i helvete hade vi i kosmos ...

Av: Else-britt Kjellqvist | Kulturreportage | 11 september, 2011

Veckans eutanasi (ευθανασία )

En mycket märklig rättegång pågår just nu i Solna tingsrätt. Ett för tidigt fött barn med svåra hjärnskador bedöms inte ha några chanser att överleva. Efter samråd med föräldrarna kopplas ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 18 september, 2011

Johanna Lindberg. Ur de osaliga breven

Johanna Lindberg är ett synonym för ord, det är så jag vill existera. Jag är 33 år, har skrivit sedan jag var liten och är på ständig jakt efter utveckling och ...

Av: Johanna Lindberg | Utopiska geografier | 16 juni, 2014

Sri Aurobindo

Indisk renässans jagar undan såväl skallmätare i Lappland som sociala ingenjörer

Allt som lever har sitt eget existensberättigande, sin egen rättmätiga livskamp.

Av: Anna-Karin Svedberg | Kulturreportage | 28 december, 2015

Strindbergs äktenskap och Titanic – om dålig hållbarhet och haverier

August Strindberg blev mycket skakad när han hörde om Titanics undergång den 15 april 1912. Han hade då en månad kvar att leva. Livsverket var fullbordat, några få av de ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om litteratur & böcker | 15 april, 2012

I världsmedborgarskapets döda vinkel

Alla instanser som på ett eller annat sätt förvaltar ett pedagogiskt uppdrag måste bidra till att fostra världsmedborgaren, menar Martha Nussbaum. Att vara världsmedborgare innebär kort sagt att ha en ...

Av: Andreas Åberg | Övriga porträtt | 12 december, 2013

Skriket

Skriket Skriket fanns i mänsklighetens begynnelse. Skrikande gick människan genom förtvivlan och fasa vare sig hon förde krig, älskade, föddes eller dog. Även djuren skriker. För den förhistoriska människan skrek också ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om musik | 19 september, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.