Den europeiska minimalismen

Den europeiska minimalismen Minimalismen i musiken har alltid anknyts till USA och därför till Terry Riley, LaMonte Young, Philip Glass, Steve Reich med flera. Men det har funnits och finns en ...

Av: Guido Zeccola | 14 november, 2009
Essäer om musik

Gilda Melodia

Postludium

Den yttersta olyckans ångest gäller jagets förintelse utifrån. Arnolphe, Phédre, Lykaon Man har allt skäl att kasta sig på knä att tigga om förbarmande när den våldsamma döden i färd med att slå ned måste ...

Av: Gilda Melodia | 25 februari, 2016
Gilda Melodia

Postemmakrönika 6 proEmmakrönika, Svenska folkskolans skitvänner

ökan för den goda statistiken mest.) Står här, stod här, visste inte min sanning bestå för, osar mer än sällan polaren dr Schön_ och stiger mer än rastplatsdårarnas ånga, den ...

Av: Stefan Hammarén | 29 april, 2010
Stefan Hammarén

3. Väster

 Å på den ena sidan. Men det är bara om man kommer nerifrån det enskilt liggande lilla bostadsområdet som kallar sig by. Om man fortsätter, om man vandrar bland fåren ...

Av: Väster | 31 december, 2011
Lund har allt utom vatten

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen Del 9



Korta berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen. 
Betygen från några de värsta åren sitter nu inramade på väggen, som synliga bevis på att han och skolan inte drog jämnt eller som ett slags konceptkonstverk post festum. De möttes aldrig, han och skolan, och någon fredspipa var det aldrig tal om att utbyta. Han har till och med lagt till ett citat från Samuel Beckett på ett av dem: "Misslyckas bättre". Som om det vore möjligt med 8 BC, ett C och B? i Kristendom. Beckett skulle ha varit mer än nöjd. Det sistnämnda betyget är fint, tycker Bengt. "Kristendomsläraren ville säkert underkänna mig, som de andra lärarna, men han visade barmhärtighet". Han var dessutom präst i Svenska Kyrkan, hamnade sedemera bakom lås och bom för att ha förskingrat kyrkkassan. Bengt minns att han alltid beundrat hans kråsnålar.

Spöken ur det förflutna

 

Bengt hade följt med sin son Joker på ett föräldramöte i skolan. Någon gång måste han göra det, hans hustru kunde inte gå på vartenda möte, det var inte rättvist. Det förstod han. Men han hatade skolan. Det var fortfarande, efter närmare ett halvt sekel, fiendeland för honom. Den spökade fortfarande i hans drömmar. Han kunde inte slappna av och inse att hans femtiotalsskola var död och begraven, att ingen var ute efter honom längre. Han hade slutat skolan. Han kunde lugnt gå dit och vara förälder till sin son. Som dessutom klarade sig bra och inte låg efter i något ämne. Tvärtom. Han hade bra betyg och skötte sig föredömligt. Så varför var han uppjagad som om mötet gällde honom själv och inte hans son? Varför denna oro? Skolan hade skadat honom och det ordentligt. Det var förklaringen. Skolan hade varit ett fängelse och lärarna fångvaktare.

 

Bengts föräldrar gick aldrig på något av hans föräldramöten, det var annorlunda med syskonens, jo, förresten, en gång hade hans mor gått på ett, då han gick i realskolan, vilken klass kom han inte ihåg. En sak minns han att hon ständigt återkom till ... nej, nu minns han fel, det var på en middag hemma hos några vänner och bekanta till en av lärarna, gymnastikläraren. Inte något föräldramöte alltså, långt därifrån. Då hände det som modern ständigt, inte utan att skratta, återkom till. Hon hade haft gymnastikläraren till bordet och efter maten hade han lett henne ytterst varsamt till den skönaste fåtöljen. Han hade inte helt lyckats dölja en kommentar i stil med att med en sådan son behöver modern den skönaste av fåtöljer.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Betygen från några de värsta åren sitter nu inramade på väggen, som synliga bevis på att han och skolan inte drog jämnt eller som ett slags konceptkonstverk post festum. De möttes aldrig, han och skolan, och någon fredspipa var det aldrig tal om att utbyta. Han har till och med lagt till ett citat från Samuel Beckett på ett av dem: "Misslyckas bättre". Som om det vore möjligt med 8 BC, ett C och B? i Kristendom. Beckett skulle ha varit mer än nöjd. Det sistnämnda betyget är fint, tycker Bengt. "Kristendomsläraren ville säkert underkänna mig, som de andra lärarna, men han visade barmhärtighet". Han var dessutom präst i Svenska Kyrkan, hamnade sedemera bakom lås och bom för att ha förskingrat kyrkkassan. Bengt minns att han alltid beundrat hans kråsnålar.

 

Nu satt han där med sin son och kände sig någorlunda tillfreds. Kaffet dracks under trivsamt småprat och utan störande inslag. Som exempelvis att ett antal spöken ur det förflutna skulle ha dykt upp och stått där och skrikit: "FEL! FEL! FEL! DUGER INTE! UT! Och peka på honom. Men sådant händer ju inte i verkligheten.

 

Jag märker nu, jag som skriver detta, att texten håller på att gå mig ur händerna. Jag känner mig tvungen att bryta fiktionen, du får ursäkta, Bengt. Det skulle, om jag fortsätter, bara ha blivit ytterligare en defilering av en massa skitstövlar, undantaget kristendomsläraren, som jag redan skrivit tillräckligt om i andra sammanhang och som jag helst vill glömma. Jag slutar därför här. Min son, Joker, klarade sig bra, det är huvudsaken, han blev lärare och till råga på allt, gymnastiklärare. Fast det heter numera idrottslärare. Det hade passat mig mycket bättre. Jag var bra i idrott. Det var det enda som jag var riktigt bra på i skolan. Fick till och med diplom i pingis.

 

Dags för en slutreplik. Jag lånar den från ett helt annat sammanhang. Jag vet uppriktigt sagt inte vad den har här att göra eller så är det så att den passar in alldeles förträffligt. Hur som helst, jag ryser och har svårt att hålla tillbaka tårarna varje gång jag hör den. Det är Olgas slutreplik i Tjechovs pjäs Tre Systrar. Den gamla tiden har, som alltid hos Tjechov, flytt och den nya tiden ger sig långsamt till känna. Då Olga slungar dessa ord över tröskeln. In i det okända.

 

"Om vi bara vetat ... om vi bara vetat".

 

Sömnforskaren

 

Staffan Birgersson skall delta i sin första sömnforskarkongress. Han har berättat för mig och jag har antecknat. Han är sömnforskare, en vaken sådan, säger hans kolleger lite skämtsamt, vilket kanske låter som en komplimang och också i någon mening är det. Men det finns ett problem i detta eller som en slogan lyder, "En bra sömnforskare sover professionellt!" Det vill säga, han kan koppla på den vetenskapliga sömnen när som helst. Det kan inte Stafffan. Han är ett undantag. Vilket blev uppenbart när han lite för sent kom till sömnforskarkongressen i Paris och öppnade dörren till den stora konferenssalen och möttes av snarkningar och pipljud från hundratalet sömnforskare från hela världen. De hade redan inlett sitt första pass, gemensam sömn. Som är ett slags morgongymnastik för sömnforskare. Alla sov. Utom några vaktmästare som stod lite vid sidan av och på anmodan försiktigt lotsade Staffan till hans plats på bänk åtta, några platser in i raden. "Sch ...sch", manade vaktmästaren, "dom ska inte väckas förrän om en kvart, nu pågår den gemensamma morgongymnastiken eller vad dom kallar det för".

 

Staffan slog sig ned, öppnade mappen och bläddrade igenom dagordningen och deltagarlistan, fäste en liten namnskylt på kavajuppslaget och apterade pennorna för full strid. Här skulle antecknas! Mummel och hostningar hördes, sömnforskarna höll på att vakna. Bredvid sig hade han på ena sidan en jättelik man från Burma, det stod Kim Jong på hans namnskylt, och på den andra sidan en pytteliten man, närmast en dvärg från Italien. På hans namnskylt stod det Pepito Jacopetti. Kim sade något artigt på burmesiska och Pepito något liknande på italienska med tillägget. "Vat a bjutifullo a day". Och lät som Chico Marx.

 

Därefter klev eller snarare sprang en hurtfrisk kvinnlig forskare, Rosa Rosetti, upp på scenen och inledde den femtionde sömnforskarkongressen med några väl valda ord. Hon talade engelska men jag återger det hon sa på svenska, efter att ha kollationerat med Staffan förstås.

 

"Nu har vi lärt känna varandra något och umgåtts i en timme under den gemensamma sömnen, vårt första och ytterst viktiga pass. Jag ser att den svenske sömnforskaren Staffan Birgersson kom lite sent, men detta var föranmält. Han lider nämligen av den i sömnforskarammanhang besvärliga åkomman att inte kunna somna på kommando. Han är en vaken sömnforskare, om det slitna skämtet tillåts. Välkomna ska ni alla vara. Låt oss hoppas på en framgångsrik forskardag. Föredragslistan lovar gott. Särskilt välkommen önskar jag doktor de Selby från Irland. Hans teorier om nattens beskaffenhet har bättrat på vårt forskningsläge avsevärt. Hans huvudtes om natten som "stora ansamlingar av svart luft" har rönt allmänt erkännande. Hans nya rön om dagens beskaffenhet, som "stora ansamlingar av vit luft" skall det bli högintressant att ta del av mer i detalj eller hur han vill framställa det. Det ryktas om hisnande logiska slutledningar.

 

Först några ordningsfrågor. Ni har alla checkat in på era hotell, hoppas jag, och - det är viktigt - sagt till om väckning i morgon. Jag vill inte stå här ensam. Det skulle vara något för tidningarna att sätta tänderna i, "Sömnforskare sov över", och rubriker i den stilen. Vi är redan ute och valsar i folkmun. Vi sover professionellt. Men den vanliga sömnen är fullt naturlig, låt oss också vara klara på den punkten. Matkuponger har ni fått. Än en gång välkomna". Hon gav ett sympatiskt intryck, tyckte Staffan, och sa det också till sina grannar. De hummade något obegripligt till svar som han tog som ett instämmand.

 

Förste talare var doktor de Selby, något av huvudtalare på kongressen. Samtliga pennor i salen var försatta i stridsberedskap. De Selby var ingen sömnforskare, han var filosof och naturvetare. Hans forskning låg emellertid mycket nära det som sömnforskarna undersökte, de yttre förutsättningarna för sömn som exempelvis natten. Var natten ett resultat av jordens föränderliga position i förhållande till solen eller var den en följd av stora ansamlingar av svart luft? Där vetenskapen numera helt lutade åt det senare synsättet. Det första ansågs för spekulativt och ogrundat. Luften är ju svart på natten, det kan minsta barnunge se. Men nu gällde det dagen, vad var den resultat av? Det första synsättet, som anfördes även här, avfärdades omedelbart av de Selby. Det är inte tillämpligt, sa han. För spekulativt och ogrundat, eller som han uttryckte det lite skämtsamt, "som taget ur luften". Det skrattades och applåderades i kongressalen.

"Att den klassiska logiken är tillämplig här behöver man bara gå till skrifterna för att konstatera", förklarade han. "Där kan man läsa om ett logiskt begrepp som i latinsk transkribering heter "factum simulacrum", ett slags analogibevis, som stipulerar att om ett förhållande råder och det förhållandet är en förutsättning för påföljande förhållande eller tvärtom så råder ett ömsesidigt beroendeförhållande, ett "factum simulacrum". Alltså, förutsättningen för den svarta luften är att den upplevs som svart, att det syns, och synlig blir den först då den ersätter den vita luften med stora ansamlingar av svart luft".

 

Vi var förstummade. Mer behövde inte sägas. Ordförande Rosetti annonserade fikapaus. I foajén gick samtalen höga. Till och med burmesen och italienaren deltog, men den senare försvann då och då ur min åsyn. Han hade svårt att hävda sig bland alla högväxta personer. Man hade svårt att lokalisera varifrån den lite skrikiga italienska rösten kom, tills burmesen helt enkelt hivade upp honom på sina axlar och samtalen kunde fortsätta i lugnare former.

 

Efter några ointressanta föredrag var det dags för fältrapporterna. Det hade alla förutsättningar att bli intressanta om man utgår från all den apparatur som rullades upp på scenen. Vitklädda sömnforskare assisterade och väntade otåligt på att få koppla på vidundren.

 

Det gjordes och ett öronbedövande oväsen brakade loss. Ur de stora högtalarna kom spridda, uppjagade röster i en röra som gjorde det omöjligt att tyda något som sades. Föredragshållaren, en flintskallig engelsman vid namn Gordon Hunt, hade svårt med talet. Han stammade förfärligt. Han förklarade vad det var vi lyssnade på och vad hans apparat gjorde. Med elektroder fastsatta på huvudet på försökspersonen kunde den avslöja vad som pågick i hjärnan under sömnen, vilka samtal som där utspann sig. Han hade dessutom dechiffrerat och skrivit ut dessa. Innehållet var möjligen intressant för försökspersonen och hans närmaste. Apparaten stängdes av, närmast lättad att döma av den rökpust den släppte ifrån sig. Föredragshållaren slog sig ner på närmaste stol, också han märkbart lättad. Auditoriet hade somnat. Så också Staffan Birgersson. De sov alla den vanliga sömnen.

 

 

 

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Håller Vilhelm Moberg på att bli ett varumärke?

Håller Vilhelm Moberg på att bli en bortglömd författare? I hans rika författarskap har de stora romanerna allt mer kommit att dominera. Inte minst utvandrarsviten riskerar idag att bli ett ...

Av: Mikael Löwegren | Essäer om litteratur & böcker | 03 november, 2011

”Ögat med vilket jag ser Gud är samma öga med vilket Gud ser…

Bangalore – 8,5 miljoner invånare; snudd på hela Sveriges befolkning koncentrerad i ett stadsområde. Bangalore är en av Asiens snabbast växande städer och utgör basen för Indiens IT-teknologi, varefter staden ...

Av: Pontus Bergmark | Essäer om religionen | 12 december, 2011

Lizzie Lundberg och den naivistiska konsten

I Sverige började man efter sekelskiftet 1900 uppskatta konst som tidigare missförståtts och föraktats, den naivistiska och den naiva. Den svenska naivismen uppstod närmast som en reaktion mot modernismen och ...

Av: Lena Månsson | Kulturreportage | 30 augusti, 2017

change itself Genesis Breyer P-Orridge film Carl Abrahamsson

Att förstå livet och att förändras, två konstnärsporträtt

Jag har svårt att tänka mig att det finns mer produktiva filmare och regissörer än Carl Abrahamsson. I synnerhet i ljuset av att han också sysslar med mycket annat inom ...

Av: Thomas Wihlman | Essäer om film | 23 september, 2016

Veckan från hyllan. Vecka 18-2013

Veckans pseudohändelse var utan tvekan publiceringen av årets ranking från Näringslivet. En intresseorganisation spider varje år en önskelista, son ängsliga kommunpolitiker i hela landet oavsett partifärg försöker helt hysteriskt uppfylla. Det ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 27 april, 2013

Augustinus

En essä om Augustinus med avstamp i Peter Browns Augustine of Hippo (1967), av Marcus Myrbäck.

Av: Marcus Myrbäck | Essäer om litteratur & böcker | 01 Maj, 2017

Psykotexten, del 3

Innan jag somnar har det åtskilliga gånger drabbat mig. Klotblixtar lägger sig som en mullrande hinna och börjar viska minnen; ofta när vi besökte honom på rummet i den slutna avdelningen ...

Av: Johann von Fritz | Essäer | 16 oktober, 2013

Tone Brorsson avd. 54

Tone Brorsson är 23 år gammal. Född och uppvuxen i småländska Växjö, tyvärr utan att ha anammat de karaktäristiska r:en, som jag tycker har en viss charm. Efter gymnasiet flyttade ...

Av: Tone Brorsson | Utopiska geografier | 04 juli, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.