Att bråka är aldrig roligt. Men kan det…

Det finns krig där man slåss mot en fiende och det finns även tillfällen då man bråkar med sin flick- eller pojkvän. Och jag menar att det grundar sig i ...

Av: Jonas Lindman | 28 november, 2014
Gästkrönikör

Ernfrid Lindqvist, ungdomsporträtt innan han gifte sig med sin Selma (Foto privat).

Finland 100 år

Det har sagts att sedan Sverige förlorade Finland i 1808–1909 års krig har Sverige inte haft någon historia. Jag har genom åren grubblat över påståendet. Men när går jag igenom ...

Av: Thomas Wihlman | 06 december, 2017
Reportage om politik & samhälle

Tankens ambivalens (Tredje brevet)

11/2 I mina tidigare litteraturstudier trodde jag att jag skulle hitta ett ädlare liv, högre i sin strävan att genomskåda maktens struktur och i stället känna den fria andens sublima liv ...

Av: Göran af Gröning | 16 juli, 2014
Utopiska geografier

Materia och ande – den stora gåtan

Vi håller oss med många antiteser. En sådan är människa och natur. Motsättningen kan förefalla självklar, men det är den inte. Människan är en del av naturen, och naturen har ...

Av: Erland Lagerroth | 24 april, 2014
Agora - filosofiska essäer

Stefan Whilde

En 50-årings anteckningar (Del 3 av 4)



Världen larmar och står i, men jag – jag vill bara sitta under min korkek och lukta på blommorna. Eller som Långben så sakligt konstaterar i serietidningen Kalle Anka & Co nr 4 1968: ”Varför kämpa emot sin natur?” Som snäll latmask ser jag förundrat på medan intrigerna haglar i världen. Min ferdinandska läggning gör mig främmande inför det som tycks vara människors bottenlösa behov av konflikter. Men det är klart, även jag kan ju råka sätta mig på ett bi… 
Fendern har jag givetvis kvar, såhär trettio år senare. Den är som ett årgångsvin och låter bara bättre och bättre. Flöjterna däremot är borta för länge sedan. Och råkar jag höra ”Paloma Blanca” av misstag, ja då ser jag 25 tutande barn framför mig, instängda i kommunala musikskolans ventilationsbefriade lokaler. Och då ryser jag av ett stilla obehag.

Jag spelade blockflöjt som barn. Det var ett satans tutande på 25 elever som alla försökte spela ”Den vita duvan” och ”Paloma Blanca”. Vedervärdigt. Efter ett par år fortsatte jag med altflöjt. Inte mycket roligare det, men jag lärde mig kanske ett och annat om melodier. Annars var det ju gitarren som hägrade. Och när punken och Sex Pistols kom slogs dörren till de fina salongerna in med ett brak. Jag fick min första elgitarr när jag var tretton, kopplade in den i föräldrarnas stereo och rev av vingliga versioner av ”Holidays in the sun” och Ramones ”Blitzkrieg Bop”. Farsan, som var en finlirare och hade eget dansband vid tiden, slet sitt hår, men blev ändå en smula stolt längre fram när han såg och förstod min envishet.

1986 köpte jag en svart Fender Stratocaster. Den var en amerikansk 79:a och jag skulle spela in min första skiva och ge mig ut på min första längre turné. Spännande tider, magiska tider.

Fendern har jag givetvis kvar, såhär trettio år senare. Den är som ett årgångsvin och låter bara bättre och bättre. Flöjterna däremot är borta för länge sedan. Och råkar jag höra ”Paloma Blanca” av misstag, ja då ser jag 25 tutande barn framför mig, instängda i kommunala musikskolans ventilationsbefriade lokaler. Och då ryser jag av ett stilla obehag.

Telefoner är ett jävla otyg. Ansåg författaren August Strindberg på sin tid. Och jag är benägen att hålla med. Här och nu, på min tid. Nog kan man väl ha nytta och glädje av manicken i absoluta nödfall, men annars är hela telefonkulturen högst pervers, kanske till och med abnorm. Det tjattras i parti och minut, på bussar, i hissar, under broar, i kön på Hemköp, ja överallt. Folk går omkring med förkrympta headsets på gator & torg och pratar rakt ut i luften, ungefär som forna dagars byfånar. Alla ska berätta allt om inget hela tiden, twentyfourseven. Nu är jag visserligen bara en gnällig, grälsjuk vacker man i sina bästa år – det vill säga 50 om exakt tretton dagar – men ställer man sig lite vid sidan om i fem minuter och studerar omvärlden på plats IRL så ser man ju med egna ögon att vanvettet är ett faktum.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

”Hej, är det du?”

”Vem är det?”

”Det är jag.”

”Vem jag?

”Jag. Är det du?”

”Ja. Men vem fan är du?”

”Det är jag. Är det du?”

Jävla Abbot & Costello-uppfinning.

Jag var för övrigt blyg som barn och vågade knappt närma mig tjejer förrän i tidiga tonåren. Något ljushuvud var jag kanske inte heller, sett till det där med allmänbildning och pluttifikation. Mina betyg i låg- och mellanstadiet var ordinära. Men jag var en filosof med spetskompetens sedan födsel, jag lärde mig läsa och skriva väldigt tidigt och fick min första dikt publicerad i en dagstidning när jag var sju eller åtta år. Grundskolan gick jag trots allt ut med ett ganska högt betygsnitt, men var minst sagt trött på bänknötandet. Så när gymnasietiden började hängde jag hellre med tjejer i rökrutan än satt på lektioner. Rebellen läste senare in hela gymnasiet på Komvux med snitt 4.8. Vad nu det kan vara värt. Livet har lärt mig mycket, inte minst det att egen praktisk livserfarenhet slår ut alla skolstudier med hästlängder. Det är skillnad på muntration (inlärning genom fri lek) och pluttifikation (korvstoppning). Glöm aldrig det, vänner.

 

 

 

Stefan Whilde

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Eva Hanson – I takfläktarnas land

  Eva Hanson är krönikör och poet och står med båda fötterna djupt förankrade i verkligheten.   Oss emellan   En hårig härlig underarm fem centimeter från mitt ansikte skrynklig av lakans bruk Det kör ett tåg i ...

Av: Eva Hanson | Utopiska geografier | 03 september, 2012

Giotto di Bondone. Jesus död

Johannes evangelium 19:17-37

Den svarta färgen är tydlig. Det finns ingen återvändo.

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 03 april, 2015

Till minnet av dem som stannade häruppe

 Foto:Niels Hebert Till minnet av dem som stannade häruppe Den Kungliga Järnvägsstyrelsen reste vården år 1923. Men vilka är det som hedras? Niels Hebert tittar närmare på de döda häruppe. Malmvagnarnas bromsar skriker ...

Av: Niels Hebert | Essäer om samhället | 04 december, 2007

Swedenborg, Poe och multiversum – en svindlande historia

I de skälvande åren strax innan Andra världskriget publicerade den engelska filosofen Olaf Stapledon (1886–1950) en av de märkligaste romaner som skrivits: Star Maker (1937). Den namnlösa berättaren upplever hur ...

Av: Rickard Berghorn | Essäer | 30 september, 2012

Benjamin 27

     

Av: Tidningen Kulturen | Kulturen strippar | 18 februari, 2012

Badsäsongen är över - ändå måste jag skriva om superannoying italienare på stranden

När min pojkvän kläckte idén om att åka till Mallorca i mitten av augusti kändes den så "last season", så som Carrie i Sex and the City brukar beskriva gamla ...

Av: Annelie Babitz | Gästkrönikör | 17 september, 2010

Termodynamik och skapande

Into the cool av Eric D Schneider och Dorion Sagan (Chicago & London 2005, pocket, som används här, 2006) är enastående i åtminstone ett avseende. Den inleds med ett förord ...

Av: Erland Lagerroth | Övriga porträtt | 13 mars, 2013

Au pair - trenden som håller i sig

Tolfte mars 2011, Bogis-Bossey, Schweiz. En kvarts bilfärd från Genève, fem minuter från den franska gränsen ligger den pittoreska byn med cirka tusen invånare. Chavannes-de-Bogis är något större och de ...

Av: Jana Rüegg | Reportage om politik & samhälle | 17 november, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.