Sökandets fiender och vänner Två föreningar med olika målsättning

Det finns en svensk sammanslutning som heter Vetenskap och folkbildning. Det låter både  lovande och betryggande - två honnörsord staplade på varann. Föreningens viktigaste funktion tycks vara att varje år ...

Av: Erland Lagerroth | 06 juli, 2011
Essäer

Jonathan Swift Den politiska lögnens konst

Jonathan Swift utsågs 1710 till huvudredaktör för torypartiets tidskrift The Examiner 1). Han blev genom sin fräna och självsäkra ton dess ledande skribent. Sedan hans bok A tale of a ...

Av: Jonathan Swift | 01 juli, 2013
Utopiska geografier

Förlorad i det allslukande världsalltet

Poe dog 1849, 40 år gammal, efter att ha påträffats på en krog i Baltimore i ett förvirrat och medtaget tillstånd, iförd någon annans kläder. Vad han några dagar senare ...

Av: Nikanor Teratologen | 26 juni, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Drängsmarks såg – en bit levande kultur

Gamla industribyggnader och maskiner rymmer en kunskap om verkligheten. Ja, de kan till och med vara vackra för den som har blicken. Arbete, och minnen efter arbete, det är en ...

Av: Signe Rudberg | 30 april, 2008
Essäer

Stefan Whilde

Konsten att resa inkognito




Jag hade ätit Paila marina, en skaldjursgryta med för mycket mussla i, och avnjutit ett högst mediokert bordsvatten i samma trista lokal som två svettiga tanter och en krokryggad gubbe med svarta tänder. Dom hade visserligen suttit två bord bort, men dom hade pratat för högt och smackat förnöjt. Nu stod jag ute på gatan, utanför hotellet, med ryggen lutad mot fasaden och glodde och folk passerade i en strid ström och jag hade sett det förut, i Stockholm, Tunis, Berlin, Milano, Beijing och här, 
Jag var tillbaka i Chile. Jag hade kommit som turist kunde man säga. Men det klädde mig illa. Dessutom gillade jag inte turism som företeelse. Jag tyckte det var ett märkligt påhitt. Människor fäktade omkring från den ena kontinenten till den andra som Columbuskopior i solhatt och kaki. Allt skulle filmas och fotograferas och besudlas och fösas in i fårskallarnas meritlistor och reskalendrar och allt för att stå ut med ännu en höst på kontoret. Vi byggde oss så outhärdliga vardagsrum att vi helt enkelt måste bort, bort, bort. Bort från oss själva. Outhärdligheten hade ätit sig in i märg och ben.

Det var vinter i Santiago eller skulle snart bli. Fjorton grader i solen och en kall vind från bergen. Jag hade lämnat stråhatten hemma, om nu hemma var hemma. Jag hade bytt den mot en keps, en grön militärkeps. Jag var klädd i grön vindtygsjacka med kapuschong. Under jackan hade jag ett grönt linne, Jag hade gröna shorts på mig. Dom räckte ner till knäna. Sandalerna var beiga. Jag hade klippt håret, inte mycket men det var klippt. Jag stod med ryggen mot en husvägg. Hemma var våren på väg in i sommar nu och fiskmåsar och andra asätare intog stränderna med full kraft. Här väntade vintern på att få fäste

Jag var tillbaka i Chile. Jag hade kommit som turist kunde man säga. Men det klädde mig illa. Dessutom gillade jag inte turism som företeelse. Jag tyckte det var ett märkligt påhitt. Människor fäktade omkring från den ena kontinenten till den andra som Columbuskopior i solhatt och kaki. Allt skulle filmas och fotograferas och besudlas och fösas in i fårskallarnas meritlistor och reskalendrar och allt för att stå ut med ännu en höst på kontoret. Vi byggde oss så outhärdliga vardagsrum att vi helt enkelt måste bort, bort, bort. Bort från oss själva. Outhärdligheten hade ätit sig in i märg och ben.

I tusentals år hade människan varit taoist och nomad. Hon var ett däggdjur med taoistens och nomadens färdigheter. Hon stannade där hon föddes eller så gav hon sig ut och iväg för alltid, utan återvändo. Det var människan. Men på 1900-talet hade hjärndöden brutit ut, den totala kollapsen. Den hade tjuvstartat redan i slutet av 1800-talet med industrialismen. Ur utsläppsorgierna och varje människas rätt att arbeta skiten ur sig restes oändliga välfärdsprogram som förlamade oss och gjorde oss till geggiga ja-sägare. Nu stod vi astmatiska och rastlösa och blaserade och storögda framför globaliseringens grind och tiggde om att bli insläppta och utslungade i världen.

I ren egoism fyllde vi himlen med stinkande flygplan. Vi flög kors och tvärs och hit och dit
och avstånden krympte och allt var snart nog uppätet. En vecka på Maldiverna, en vecka i Prag, paketpris till Thailand och Concorde till Nya Zeeland. Vi flög till Mexico City för att rida åsna och andas in lite mytomspunnen giftluft. På köpet fick vi svininfluensan med oss hem. Vi förde smittan vidare över kontinenterna och media skallade PANDEMI i feta bokstäver och vi slogs av panik och forskarna stängde in sig i sina laboratorium och krängde fram ett nytt supervaccin till läkemedelsindustrins oförställda glädje och vi blev lugna och viruset muterade eftersom det låg i ett virus natur att överleva och det nya, muterade viruset slog till med plötslig kraft och forskarna stod handfallna tills dom lyckades blanda fram ännu ett supervaccin medan aktieägarna bakom läkemedelsföretagens inbjudande neonskyltar och trygga logotyper gnuggade händerna. Jag avskydde globaliseringen. Den frigjorde inte folk. Den stängde in dom.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag hade rest mycket. Men jag hade rest inkognito. Jag hade rest för att det fanns en chans att jag skulle slå mig ner för gott på en främmande plats. Jag hade rest till och från kvinnor. Jag var ingen jävla turist. Men nu stod jag med ryggen mot en husvägg i Santiago och i mitt pass stod det att jag var turist och jag hade lämnat våren och kommit till hösten. Jag var i ett land som tillbett sin industrialism när den väl blommat ut för att hävda sig i konkurrensen mot den brasilianska och argentinska industrialismen. Sopor flöt omkring i Mapochofloden. Vattnet var grönsvart av nerbrytningströgt utsläpp från fabrikerna. Det här var en stad som byggts av indianer.

Picunche hette dom. Dom hade börjat arbetet. Kommersen skulle avsluta det. Överallt dessa hotellkomplex som sträckte sig mot fitthimlen som jättefallos och bröt igenom smogdimman med sina ollon fyllda med kasinos och sviter. Och i det överdådiga, bara runt hörnet, fattigdomen, smutsränderna, strykarhundarna, barn som knullade och mördade för en bit mat, blodröda nejlikor slängda vid Salvador Allendes fötter och någonstans låg Victor Jara begravd, tystad av döden men för evigt ihågkommen för sina sånger. Jag tände en ny cigg på den gamla och rökte. Sedan fimpade jag och gick tillbaka in på hotellet, förbi receptionen, upp en halvtrappa och in på mitt rum. Där la jag mig på sängen med kläderna på och glodde i taket och väntade.

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Stefan Whilde

Vem kan man INTE lita på?

Dagens ETC, Folkhälsomyndigheten, VoF och andra sekteristiska lobbyföreningar, Wikipedia, TV4Nyheterna, Socialstyrelsen, DN, Livsmedelsverket. Listan kan egentligen göras hur lång som helst. Låt oss dröja kvar vid dessa uppräknade fenomen för ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 Maj, 2015

Boxaren och soldaten Joe Louis fyller 100 år

Han föddes den 13 maj 1914 som Joseph Louis Barrow. Skrönan har det till att när han skulle skriva under ett matchkontrakt var hans handstil så barnslig och bokstäverna så ...

Av: Gregor Flakierski | Övriga porträtt | 13 Maj, 2014

Nietzsche av Munch beskuren

Nietzsche, postmodernismen och högern

Jag skall börja med påståendet, att jag egentligen inte tycker att det är vettigt att läsa Nietzsche filosofiskt. En sådan läsning tar bort vad som finns av värde där – ...

Av: Simon O. Pettersson | Agora - filosofiska essäer | 26 Maj, 2017

Jag, Buddenbrooks och julmarknad i Lübeck

Nordtyska Lübeck – handelscentrum och drottning i det medeltida Hanseförbundet – har alltsedan staden grundades på 1100-talet lockat till sig svenskar. 1519 kom Gustav Vasa dit, på flykt från danskarna ...

Av: Johan Werkmäster | Resereportage | 20 december, 2012

 Bild Anikó Bodoni Lind

Bänkärna här. Av Pierre Angell

Jord bänk bärgar oerhört tillbaka in Som när ljuset rymmer öppnar ting drar tillbaka gränser Ställer uppställer framställer här egenskaper rör upp egenskaper tänka striden hinder som spänner

Av: Pierre Angell | Utopiska geografier | 28 mars, 2016

Om Vladimir Oravsky, del 23

För dem som försvarar det obefläckade språket, måste den samtida vardagen te sig något obehaglig, eftersom det i dag är svårt att helt undvika möten med folk från andra kulturer ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 21 december, 2013

Foto Matti Paavonen

Mitt bibliotek och den långa vägen dit

När jag ännu inte kunde läsa fick jag höra uppläst den bibliska berättelsen om Josef i årskurs 1. Han såldes av sina avundsjuka bröder till arabiska köpmän och av ödet ...

Av: Text och foto:Tarja Salmi-Jacobson | Kulturreportage | 30 juni, 2017

Häxorna, inkvisitionen och Camus dröm om Arkadien

Förnuftsmässigt vet vi och via socialantropologin har vi lärt oss att trolldom förekommit, förekommer och kommer förekomma i alla samhällsformer, under varje religiös täckmantel. Redan Romarrikets kejsare Constantinus (337-336 f.Kr.) ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer om litteratur & böcker | 22 januari, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts