Litterära avgudar och charterturism

Litterära avgudar och charterturism Allt är inte guld som glimmar? Steven Ekholm skriver om den lönlösa jakten efter litterära reliker i bland annat Prousts Combray. Ett märkligt fenomen, även om det ...

Av: Steven Ekholm | 09 februari, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Ljusets skugga. Del 1. Kroppens avsked

Den grekiske mästaren Parmenides påstår att alla former av tillblivelse och mångfald är illusion, och säger att Varats verklighet är oföränderlig, ofödd, sluten, evig, orubblig. Samma sak finner vi i ...

Av: Gilda Melodia | 07 december, 2014
Utopiska geografier

Ernest Hemingway tillsammans med Hadley1922 Bild: Schawed

Försvunna manuskript

Ivo Holmqvist om tre mytospunna. försvunna manuskript

Av: Ivo Holmqvist | 05 december, 2016
Essäer om litteratur & böcker

Vem var Pontius Pilatus?

Det glada budskapets tid är nu. Det börjar med förväntan och glädje, men allt tar en ände med förskräckelse, anklagelser om terrorism och förräderi, förakt och hat, rädsla och plågsam ...

Av: Bo I Cavefors | 09 juli, 2014
Essäer

Stefan Whilde

Konsten att resa inkognito




Jag hade ätit Paila marina, en skaldjursgryta med för mycket mussla i, och avnjutit ett högst mediokert bordsvatten i samma trista lokal som två svettiga tanter och en krokryggad gubbe med svarta tänder. Dom hade visserligen suttit två bord bort, men dom hade pratat för högt och smackat förnöjt. Nu stod jag ute på gatan, utanför hotellet, med ryggen lutad mot fasaden och glodde och folk passerade i en strid ström och jag hade sett det förut, i Stockholm, Tunis, Berlin, Milano, Beijing och här, 
Jag var tillbaka i Chile. Jag hade kommit som turist kunde man säga. Men det klädde mig illa. Dessutom gillade jag inte turism som företeelse. Jag tyckte det var ett märkligt påhitt. Människor fäktade omkring från den ena kontinenten till den andra som Columbuskopior i solhatt och kaki. Allt skulle filmas och fotograferas och besudlas och fösas in i fårskallarnas meritlistor och reskalendrar och allt för att stå ut med ännu en höst på kontoret. Vi byggde oss så outhärdliga vardagsrum att vi helt enkelt måste bort, bort, bort. Bort från oss själva. Outhärdligheten hade ätit sig in i märg och ben.

Det var vinter i Santiago eller skulle snart bli. Fjorton grader i solen och en kall vind från bergen. Jag hade lämnat stråhatten hemma, om nu hemma var hemma. Jag hade bytt den mot en keps, en grön militärkeps. Jag var klädd i grön vindtygsjacka med kapuschong. Under jackan hade jag ett grönt linne, Jag hade gröna shorts på mig. Dom räckte ner till knäna. Sandalerna var beiga. Jag hade klippt håret, inte mycket men det var klippt. Jag stod med ryggen mot en husvägg. Hemma var våren på väg in i sommar nu och fiskmåsar och andra asätare intog stränderna med full kraft. Här väntade vintern på att få fäste

Jag var tillbaka i Chile. Jag hade kommit som turist kunde man säga. Men det klädde mig illa. Dessutom gillade jag inte turism som företeelse. Jag tyckte det var ett märkligt påhitt. Människor fäktade omkring från den ena kontinenten till den andra som Columbuskopior i solhatt och kaki. Allt skulle filmas och fotograferas och besudlas och fösas in i fårskallarnas meritlistor och reskalendrar och allt för att stå ut med ännu en höst på kontoret. Vi byggde oss så outhärdliga vardagsrum att vi helt enkelt måste bort, bort, bort. Bort från oss själva. Outhärdligheten hade ätit sig in i märg och ben.

I tusentals år hade människan varit taoist och nomad. Hon var ett däggdjur med taoistens och nomadens färdigheter. Hon stannade där hon föddes eller så gav hon sig ut och iväg för alltid, utan återvändo. Det var människan. Men på 1900-talet hade hjärndöden brutit ut, den totala kollapsen. Den hade tjuvstartat redan i slutet av 1800-talet med industrialismen. Ur utsläppsorgierna och varje människas rätt att arbeta skiten ur sig restes oändliga välfärdsprogram som förlamade oss och gjorde oss till geggiga ja-sägare. Nu stod vi astmatiska och rastlösa och blaserade och storögda framför globaliseringens grind och tiggde om att bli insläppta och utslungade i världen.

I ren egoism fyllde vi himlen med stinkande flygplan. Vi flög kors och tvärs och hit och dit
och avstånden krympte och allt var snart nog uppätet. En vecka på Maldiverna, en vecka i Prag, paketpris till Thailand och Concorde till Nya Zeeland. Vi flög till Mexico City för att rida åsna och andas in lite mytomspunnen giftluft. På köpet fick vi svininfluensan med oss hem. Vi förde smittan vidare över kontinenterna och media skallade PANDEMI i feta bokstäver och vi slogs av panik och forskarna stängde in sig i sina laboratorium och krängde fram ett nytt supervaccin till läkemedelsindustrins oförställda glädje och vi blev lugna och viruset muterade eftersom det låg i ett virus natur att överleva och det nya, muterade viruset slog till med plötslig kraft och forskarna stod handfallna tills dom lyckades blanda fram ännu ett supervaccin medan aktieägarna bakom läkemedelsföretagens inbjudande neonskyltar och trygga logotyper gnuggade händerna. Jag avskydde globaliseringen. Den frigjorde inte folk. Den stängde in dom.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag hade rest mycket. Men jag hade rest inkognito. Jag hade rest för att det fanns en chans att jag skulle slå mig ner för gott på en främmande plats. Jag hade rest till och från kvinnor. Jag var ingen jävla turist. Men nu stod jag med ryggen mot en husvägg i Santiago och i mitt pass stod det att jag var turist och jag hade lämnat våren och kommit till hösten. Jag var i ett land som tillbett sin industrialism när den väl blommat ut för att hävda sig i konkurrensen mot den brasilianska och argentinska industrialismen. Sopor flöt omkring i Mapochofloden. Vattnet var grönsvart av nerbrytningströgt utsläpp från fabrikerna. Det här var en stad som byggts av indianer.

Picunche hette dom. Dom hade börjat arbetet. Kommersen skulle avsluta det. Överallt dessa hotellkomplex som sträckte sig mot fitthimlen som jättefallos och bröt igenom smogdimman med sina ollon fyllda med kasinos och sviter. Och i det överdådiga, bara runt hörnet, fattigdomen, smutsränderna, strykarhundarna, barn som knullade och mördade för en bit mat, blodröda nejlikor slängda vid Salvador Allendes fötter och någonstans låg Victor Jara begravd, tystad av döden men för evigt ihågkommen för sina sånger. Jag tände en ny cigg på den gamla och rökte. Sedan fimpade jag och gick tillbaka in på hotellet, förbi receptionen, upp en halvtrappa och in på mitt rum. Där la jag mig på sängen med kläderna på och glodde i taket och väntade.

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Det där med matematik och kärlek

Det är väl det svåraste som finns, relationer, vilken typ av relation det än är. Vi är en massa av människor som ingår i diverse relationer med varandra, ibland förstår vi ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 24 augusti, 2014

Det är inte en riktig post!!!

  Nu är äldsta Postryttaren läst som jag har tillgänglig i sadeln [stapeln i förvaringsmöbeln], tidigare har jag även anmält flera andra hejdlösa årgångar. Den har tett sig ganska lik under ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 03 mars, 2011

Sånglösa. Spelar på mer än bara känslor

En gråtande flicka som inte kan sjunga, så lyder sammanfattningen av nyoperaföreställningen Sånglösa, som under måndagen hade nypremiär på Atalante i Göteborg. Med nyopera menas att en operaform tas upp ...

Av: Frida Sandström | Reportage om scenkonst | 03 december, 2013

Dante Gabriel Rossetti. Plötsligt ljus

Dante Gabriel Rossetti (1826-1882)  var en av de ledande bland de s k  prerafaelitiska konstnärerna, som sökte sig tillbaka till medeltida motiv. Han var också poet, och är nu kanske ...

Av: Dante Gabriel Rossetti | Utopiska geografier | 05 juli, 2014

Den målande arkitekten. Om Friedensreich Hundertwasser

Böljande fasader, organiska former och byggnadsverk som sticker ut i stadsrummet. Byggnader som uppfattas som annorlunda, roliga, konstiga, eller fantastiska. Arkitektur som bryter med funktionalismens strikta formspråk, och istället inbjuder ...

Av: Simone Frankel | Konstens porträtt | 15 juni, 2013

En musikkrönika om Gary Moore

Det kan handla om musik i snart sagt vilken genre som helst… Det kan vara filmmusik: exempelvis temat i ”Schindlers list”… Philipp Glass kompositioner för ”The hours”… Cavatina-temat i ”Dear ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 08 juni, 2014

Fladdrande vattenskuggor

Anne-Sofie Nielsen är född 1948 i en mindre stad i Småland. Hon har bedrivit humanistiska studier på universiteten i Lund och Stockholm, har en fil. kand. i franska, konst- och ...

Av: Anne-Sofie Nielsen | Utopiska geografier | 17 juni, 2017

Benjamin och dr Krabba

   

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 08 oktober, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.