Magnus Andersson fotoporträtt  av Mario Clementi

Intervju med Magnus Andersson gitarristen som kämpar mot den kulturella provinsialismen

Magnus Andersson är utan tvekan den mest betydande bland de gitarrister som verkar inom den samtida konstmusiken. Han började spela som barn för Roland Bengtsson och studerade i ungdomen i ...

Av: Guido Zeccola | 03 februari, 2015
Musikens porträtt

Svensk lagstiftning bidrar till samiska kvinnors underordning

Det finns knappast någon forskning som behandlar levnadsvillkoren för vår urbefolkning, de svenska samerna under det senaste århundradet. Kunskapen om kvinnor och mäns jämställdhet i denna folkgrupp är mager. Under ...

Av: Lilian O. Montmar | 07 maj, 2013
Kulturreportage

Dikter av Carin Söderström

Dikter av Carin Söderström     Fördämningar bryts. Allt är tyst. Inåtvänt. Varje kalhygge är ett öppet sår. Tillvaron har en början. Kanske inte ett slut. Existensen av vägar in och ut har ...

Av: Carin Söderström | 19 januari, 2007
Utopiska geografier

19. Öster

På en karta är allting platt, men det är missvisande: Lund är inte bara idéernas stad, Lund är också Sveriges mest kuperade stad. Och det är lummigt, frodigt. Jag brukar ...

Av: Öster | 20 april, 2012
Lund har allt utom vatten

Anteckningar från svunnen sommar



Stefan WhildeHär går man annars mest omkring och ser ut ungefär hur fan man vill, gärna i samma kläder som i går. En och annan fiskmås blänger kanske, om man tar sig ner mot havet.

Rycktes tillbaka av mobiltelefonen. En nära vän. ”Jag stannar här”, sa jag. ”Okej”, sa hon. ”Jag vägrar”, sa jag. ”Okej”, sa hon. ”Jag kommer aldrig tillbaka”, sa jag. ”Okej”, sa hon. ”Jag har fått smak på lantlivet igen. Jag säger upp alla kontrakt. Jag river deklarationsblanketten, jag omkullkastar pulpeterna, jag går i pension!” sa jag. Okej”, sa hon. ”Jag vet, jag är helt omöjlig. Förlåt”, sa jag. ”Okej”, sa hon.

Försöker bistå en rundmagad humla som förirrat sig in på altanen, men den är sur och besvärlig och trilskas. Jag vill gärna säga åt den att ta det lugnt, kliv upp på den här handen utan krumsprång så fixar vi saken, men den har av någon obskyr anledning fått för sig att det är mycket bättre och betydligt mer framgångsrikt att stånga huvudet mot fönsterrutan. Råkade f ö se mig själv i en spegel tidigare i dag. Det var en vacker syn. Nu har humlan somnat på fönsterbläcket. Jag låter den ta igen sig en stund, sedan gör vi ett nytt försök.

Ställde mig i vägrenen och pratade med en ungtall. Men det var en svårpratad jävel. Sedan började grannarna 70 meter bort såga träd som blåst omkull under vinterstormarna. Det blev ett fasligt oväsen och ändå använder de handsåg. Begriper inte hur jag någonsin ska kunna återvända till storstaden, civilisationen, det konforma. I nuläget räcker det att jag ser en bil på avstånd för att jag ska rota fram både tillhyggen och bastanta svordomar.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Skymningen tar vid. Hon faller oförlåtligt över dagen. Hon säger: ”Sa du något?” Och man backar och svarar: ”Nej , för fan, jag sa inget.” Och skymningen skrattar. Och man håller om henne, rädd för att förlora sig själv.

Äter fet köttgryta med fingrarna. Det kallas bordsskick, brukar jag säga till junior. Elva timmar sedan jag såg en levande människa. Lyssnar på irländsk folkmusik. Vildkatterna och rådjuren kan inte vara still. Det spritter i benen på dem. Det är fest. Skogen susar, havet ryter. Jag tänker på alla kvinnor som slagit an en ton i mig. Nu ligger solen och lockar alldeles över den högsta tallen.

Skogen överväldigar mig, havet dundrar, ängarna kallar hem barnen. Laxkotletter svepta i bladspenat i ugnen. Tänker på kvinnor som tagit mig till sitt hjärta genom åren, all denna lyx, kärlek som jag har upplevt, så bortskämd jag är, så omhuldad, av människor, kvinnor, som slagit an en ton i mig. Nu ligger solen och lockar alldeles över den högsta tallen. Nu rappar hackspetten en virvel mot den sista björken.

Sätter mig i trädgården och knäcker en kall öl. Så gott som molnfritt här på Österlen. Jo, förresten, ett par kilometer söderut ligger den exotiska fiskebyn Kåseberga. För si sådär tolv år sedan friade jag till en kvinna ute på piren där. Det var i mars och det blåste som fan. Vi bodde på ett slags mystiskt motell som serverade haj och bjöd på champagne. När natten kom gick vi upp till Ale stenar och låg med varandra under stjärnorna. Vi gifte oss aldrig, men skrattade och älskade mycket.

Tonfiskgryta med oförskämt mycket oliver och fetaost. Ute på oklippt gräs. Har inga pengar med mig. Det går inga bussar härifrån. Jag har inget körkort. Såg ett rådjur över diket för en stund sedan. En bil passerade på avstånd, men det var nog mer än en timme sedan (har ingen klocka). Ingen teve, inga tidningar. Ingenting, inga grannar. Bara jag.

Nu slår det om. Nu drar vindarna in. Det är kolsvart utanför verandan. Jag var i trädgården och rökte en cigarett. Molnen hopade sig. Tallarna, som stått här i flera hundra år, började krokna. Det viskar i skogen. Det river och sliter. Man hör hur havet reser ragg över landsvägen. Jag gillar det. Kom igen, ge mig mer. Blås ner taket, slå ut väggarna.

Juli drar sin sista suck med augusti skälmskt viskande om hörnet. Regnet faller och fönstren står vidöppna.

Kvällspromenad. Mellan träden leker hästar, katter och kråkor. Skymningen tänder det sista ljuset som en fyr. Luften är så klar och ren att man skulle kunna tappa den på flaska och sälja som livselixir. Detsamma gäller tystnaden när all lek stannar upp för ett ögonblick. Till och med syrsorna i det höga, vilda gräset håller andan.

 

Stefan Whilde

Ur arkivet

view_module reorder

Västerbottenskarta

Vad är det för kartbild av ett landskap som litteraturen tillhandahåller? Om litteraturen kan sägas vara en modell av världen, vilken modell av Västerbotten är det som har kommit att ...

Av: Anders Öhman | Essäer om litteratur & böcker | 14 oktober, 2011

Carl-Göran Ekerwald

Vad är bildning?

Gunnar Lundin om en ny bok av Carl-Göran Ekerwald: Om bildning -: tio dagböckers vittnesbörd

Av: Gunnar Lundin | Essäer om litteratur & böcker | 11 augusti, 2017

En praktisk humanism

Vad händer första veckan i skolbänken? Jag minns spelet mellan den avgudade lärarinnan i katedern och de nya kompisarna. Och jag minns att någon gång i puberteten förvandlades spelet i ...

Av: Gunnar Lundin | Gästkrönikör | 18 juni, 2012

Caspar David Friedrich och stanken av härsket fiskfett

Det ser ut som en tanke. Det lilla tegelhuset ligger i skuggan av Greifswalds Domkyrkas höga torn, inne i den trånga lilla gränden Turmgaße som förbinder Langestraße med Domkyrkoplatsen. Fadern ...

Av: Crister Enander | Essäer om konst | 19 oktober, 2009

Skilda rörelser på landet och i staden Intervju med regissören Radu Mihaileanu

Det finns några filmer som har en enorm vikt på grund av deras sociala patos, ofta större än dess tekniska möjligheter. I Sverige fann man den allra första av denna ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Scenkonstens porträtt | 24 januari, 2012

I Sapfos spår

”Någon, säger jag, kommer att minnas oss i framtiden”. Orden är Sapfos egna och blev en profetia för hennes poesi, läses och uppskattas världen över trots att den har mer ...

Av: Kristina Lauridsen | Övriga porträtt | 29 oktober, 2013

Ryttarstatyn - Några anteckningar om August Strindberg

Året är 1887. Natten är sen. Men på Rydbergs Kælder är stämningen hög. Röster sorlar, skratten rungar. Champagnen och spriten flödar. Lokalen är full av människor, trots den sena timmen ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 01 maj, 2010

Det andliga kallet i Roy Anderssons film "Du levande"

Bra filmer är de som inte endast underhåller men som även bär på starka budskap som dröjer sig kvar i tanken och där lockar till gensvar. För Simon Henriksson är ...

Av: Simon Henriksson | Essäer om religionen | 04 augusti, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.