Vikten av vänlighet i Auschwitz

I. Låt barnen komma till mig Wolf meddelar genom barriären av skrik att ungens huvud är synligt. Jag öppnar åter ögonen och försöker fokusera. Min kropp må vara i Block 10 ...

Av: Jonas Wessel | 11 Maj, 2013
Kulturreportage

Robin Valtiala

En diktsvit av Robin Valtiala

Robin Valtiala (f. 1967) är en finlandssvensk författare som bor i Helsingfors. Han skriver både dikter och prosa. De två första böckerna han gav ut var Bakfönster (Boklaget, 1991) och ...

Av: Robin Valtiala | 27 augusti, 2017
Utopiska geografier

Agape og Eros

Liv, fortelling og melodrama Å ha et liv å leve er å leve i fortelling. Fortellinger har forteller, som er den som har en historie å fortelle. Historier har hendelsesforløp, og ...

Av: Thor Olav Olsen | 27 oktober, 2014
Agora - filosofiska essäer

Hegels dubbelansikte

Ingen filosof, med det möjliga undantaget av Wittgenstein, är så svår att närma sig som Hegel. Det har inte bara att göra med att hans idéer är både orginella och ...

Av: Anton Stigermark | 21 januari, 2014
Agora - filosofiska essäer

Tiden, människans största illusion



Stefan WhildeVad är tid? Den danske författaren Peter Høeg ställde frågan i ”De kanske lämpade”, men är inte ensam om att försöka reda ut begreppen. Marcel Aymé skriver i novellsamlingen ”Mannen som kunde gå genom väggar”att när vi ställer om klockan till sommartid, skulle vi i princip kunna flytta fram den två timmar istället för en, eller kanske till och med tjugofyra eller trettiotre timmar. Tiden är människans påfund och dess funktion ligger i att mäta det som i sig är omätbart.

Skillnaden mellan det relativa och det absoluta är lätt att förklara, men svår att förstå. Det absoluta måste vara det eviga, alltså universums tid (otid), medan det relativa speglar Jordens rytm med allt vad det innebär av födelse och död, här och där, då och nu, krig och fred, hälsa och ohälsa, kärlek och hat. Men om universum är evigt, om planeterna är runda istället för platta, hur kan den linjära tiden då ha ett värde på Jorden? Hur kan den anses vara sann när Jorden är en del av universum? Eller finns det två sorters tid, den som mäter förändringar och den som speglar det tidlösa? En linjär tid och en rund?

Kan vi fastslå att den linjära tiden i själva verket är ett mätinstrument skapat av människan för att hon inte ska bli galen av det gränslösa? Vi gör ordning av kaos för att förstå vår egen existens, för att kunna greppa det ogreppbara, för att materialisera det amateriella, för att namnge det namnlösa. Det är vår flykt bort från den ovetenskapliga odödligheten. Men hur vi än skyddar oss så tycks förändringarna runt omkring och i oss – stjärnor som exploderar och släcks ut, blommor som vissnar, djur som dör, hälsa som blir till ohälsa – vara omvandling av energi, en spegling av livsflödets vågor.

Om forskare har rätt när de påstår att allt levande (och dött) de facto är energi och att energi inte kan ”dö”, då skulle man kunna säga att också människan är odödlig, vare sig hon vill eller inte. För även om hjärtat stannar och skalet förmultnar så återvinns kvarlämningen av naturen. Dessutom kan det vara sant eller sannolikt, det som flera filosofer och läkare genom åren bedyrat, att människan består av nittioåtta procent energi och två procent materia. Det skulle innebära att det finns en själ, som givetvis inte går att mäta eller väga eftersom den är sublim, och denna själ ”förkroppsligar” förändringen, omvandlingen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den belgiske astrofysikern Georges Edouard Lemaître menade att evigheten uppstod för cirka femton miljarder år sedan i en explosion. Explosionen är känd under namnet Big Bang. Redan efter hundra sekunder hade evigheten svalnat till tio tusen miljoner grader Celsius. I denna för oss obegripliga hetta bildades det första grundämnet. Lemaître använde sig alltså av den linjära tiden för att mäta universums uppkomst. Skulle man istället använda sig av den runda tiden ställs man inför ett dilemma. Var börjar man mäta om det inte finns en början? För om det nu inte finns ett slut, vilket det inte gör i en Evighets värld, hur kan det då finnas en början? Tänk om begreppet föreinte existerar! Tänk om allt alltid varit. Liv började med att liv redan existerade.

Vissa astronomer menar att universum kommer att expandera i oändlighet och bli allt mindre aktivt i takt med att allt fler stjärnor släcks och galaxerna sprids till moln av stoft och gas. Det kan man se som ett slags långsam död, men man kan också se det som en oöverskådlig förvandling till ett högre tillstånd där materia uppgår i ”något odefinierbart”.

Andra astronomer tror på teorin om ett pulserande universum där rymden innehåller tillräckligt stor mängd materia för att expansionen ska avklinga. I avklingandet faller universum samman in i sig själv tills all materia på nytt är samlad i en tät kärna och en ny Big Bang utlöses varpå ett nytt universum skapas. Denna process ska, enligt anhängare av teorin, upprepas i oändlighet. Man kan säga att ett pulserande universum speglar tron på reinkarnation, återfödelse. Den stärker också den runda tidens ställning, medan den linjära i viss mån erkänns genom den första teorin; att universum utvidgas in absurdum och utifrån ett slags rörelse framåt.

Ytterligare teorier talar om parallellvärldar där tid och rum möts på flera olika plan. Sådana tankegångar går hand i hand med de oerhörda tid- och rum-avstånd som härskar i rymden. I slutänden står vi ändå inför en illusion, formad av den mänskliga hjärnan med allt vad det innebär av fantasi och fantasins begränsningar.

Stefan Whilde
 

Ur arkivet

view_module reorder

Hänt i skvättet 8

 

Av: Mattias Kronstrand | Kulturen strippar | 18 november, 2013

Teosofin, religionerna och den fria tanken

Religiös dogmatik och religionen som hjälp i livskriser. Var går gränsen? Anteckningar och associationer En vacker sommar på 90-talet satte jag mig på balkongen med fötterna bland petuniorna för att läsa Hemliga ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om religionen | 12 februari, 2013

Tarja Salmi-Jacobson

Tarja Salmi-Jacobson. Tre dikter

Tarja Salmi-Jacobson, författare, skribent och fotograf skrev dikter när hon var i Dubai

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Utopiska geografier | 15 februari, 2016

Vårt egentliga ansiktsuttryck är fördolt

HETERONYMENS DRÖM Efter tid av vakna drömmar som är den sovandes verklighet har jag glömt berättelserna men anar att de inte glömmer mig. Som en Victor Eremita klär jag mig på ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 21 september, 2017

Från penselhår till pixelporr – en essä om pornografi i konsten

Hur många unga pojkar slet inte ut sin joystick på 80-talet i dunkla pojkrum framför en flimrande TV-skärm? Det var inte bara plattformsspel och shoot-em-up spel som visades på skärmarna ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 22 december, 2012

Veckan från hyllan. Vecka 10 -2013

Efter att ha varit bortrest i två veckor undrar jag efter hemkomsten vad som har hänt under min bortavaro. Som vanligt visar det sig att det har inte hänt något ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 02 mars, 2013

Barab Bo Odar om dunkelhet och expressionism

I den tyske filmskaparen Barab Bo Odars senaste film "The Silence" målas det upp ett idylliskt landskap (i hög grad tack vare Nikolaus Summerers fotografi) med villor i vilka skuggor ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 09 januari, 2011

Lyra fångar relationen mellan författare och läsare

Man skulle givetvis kunna hålla sig för god för att använda slitna uttryck som ”många bollar i luften”. Men det tänker jag inte vara. När det gäller Lyra Ekström Lindbäck ...

Av: Jonas Lundgren | Litteraturens porträtt | 12 december, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.