Loserförfattarfabriken III

Ny sen årstid på loserförfattarfabriken. Den varma tredjedelslängre sommarén av få ord förbyttes till höstens meningslösa tystnad först. Loserförfattarna hade för det mesta glömt sin första iver att skriva enahanda ...

Av: Stefan Hammarèn | 11 augusti, 2011
Stefan Hammarén

Miró: The Smile of the Flamboyant Wing

Det våras hos Björn Gustavsson

En ny kulturkrönika av Björn Gustavsson.

Av: Björn Gustavsson | 18 mars, 2017
Björn Gustavsson

Vareestetikk, globalisering og menneskeverd. Del I

 I begynnelsen var Ordet   Idag er Ordet i stor krise. Hva betyr det? Svaret mitt er slik. De store og mektige bokforlagene sender ut lass på lass med bøker til bokhandlerne, uten ...

Av: Thor Olav Olsen | 03 juli, 2012
Agora - filosofiska essäer

När söndagscynismen tar över

Det är när min väninna och jag ligger i min säng med en stor portion glass i famnen och High Fidelity i bakgrunden som jag inser att jag har tagit ...

Av: Jana Rüegg | 28 september, 2011
Gästkrönikör

Tiden, människans största illusion



Stefan WhildeVad är tid? Den danske författaren Peter Høeg ställde frågan i ”De kanske lämpade”, men är inte ensam om att försöka reda ut begreppen. Marcel Aymé skriver i novellsamlingen ”Mannen som kunde gå genom väggar”att när vi ställer om klockan till sommartid, skulle vi i princip kunna flytta fram den två timmar istället för en, eller kanske till och med tjugofyra eller trettiotre timmar. Tiden är människans påfund och dess funktion ligger i att mäta det som i sig är omätbart.

Skillnaden mellan det relativa och det absoluta är lätt att förklara, men svår att förstå. Det absoluta måste vara det eviga, alltså universums tid (otid), medan det relativa speglar Jordens rytm med allt vad det innebär av födelse och död, här och där, då och nu, krig och fred, hälsa och ohälsa, kärlek och hat. Men om universum är evigt, om planeterna är runda istället för platta, hur kan den linjära tiden då ha ett värde på Jorden? Hur kan den anses vara sann när Jorden är en del av universum? Eller finns det två sorters tid, den som mäter förändringar och den som speglar det tidlösa? En linjär tid och en rund?

Kan vi fastslå att den linjära tiden i själva verket är ett mätinstrument skapat av människan för att hon inte ska bli galen av det gränslösa? Vi gör ordning av kaos för att förstå vår egen existens, för att kunna greppa det ogreppbara, för att materialisera det amateriella, för att namnge det namnlösa. Det är vår flykt bort från den ovetenskapliga odödligheten. Men hur vi än skyddar oss så tycks förändringarna runt omkring och i oss – stjärnor som exploderar och släcks ut, blommor som vissnar, djur som dör, hälsa som blir till ohälsa – vara omvandling av energi, en spegling av livsflödets vågor.

Om forskare har rätt när de påstår att allt levande (och dött) de facto är energi och att energi inte kan ”dö”, då skulle man kunna säga att också människan är odödlig, vare sig hon vill eller inte. För även om hjärtat stannar och skalet förmultnar så återvinns kvarlämningen av naturen. Dessutom kan det vara sant eller sannolikt, det som flera filosofer och läkare genom åren bedyrat, att människan består av nittioåtta procent energi och två procent materia. Det skulle innebära att det finns en själ, som givetvis inte går att mäta eller väga eftersom den är sublim, och denna själ ”förkroppsligar” förändringen, omvandlingen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den belgiske astrofysikern Georges Edouard Lemaître menade att evigheten uppstod för cirka femton miljarder år sedan i en explosion. Explosionen är känd under namnet Big Bang. Redan efter hundra sekunder hade evigheten svalnat till tio tusen miljoner grader Celsius. I denna för oss obegripliga hetta bildades det första grundämnet. Lemaître använde sig alltså av den linjära tiden för att mäta universums uppkomst. Skulle man istället använda sig av den runda tiden ställs man inför ett dilemma. Var börjar man mäta om det inte finns en början? För om det nu inte finns ett slut, vilket det inte gör i en Evighets värld, hur kan det då finnas en början? Tänk om begreppet föreinte existerar! Tänk om allt alltid varit. Liv började med att liv redan existerade.

Vissa astronomer menar att universum kommer att expandera i oändlighet och bli allt mindre aktivt i takt med att allt fler stjärnor släcks och galaxerna sprids till moln av stoft och gas. Det kan man se som ett slags långsam död, men man kan också se det som en oöverskådlig förvandling till ett högre tillstånd där materia uppgår i ”något odefinierbart”.

Andra astronomer tror på teorin om ett pulserande universum där rymden innehåller tillräckligt stor mängd materia för att expansionen ska avklinga. I avklingandet faller universum samman in i sig själv tills all materia på nytt är samlad i en tät kärna och en ny Big Bang utlöses varpå ett nytt universum skapas. Denna process ska, enligt anhängare av teorin, upprepas i oändlighet. Man kan säga att ett pulserande universum speglar tron på reinkarnation, återfödelse. Den stärker också den runda tidens ställning, medan den linjära i viss mån erkänns genom den första teorin; att universum utvidgas in absurdum och utifrån ett slags rörelse framåt.

Ytterligare teorier talar om parallellvärldar där tid och rum möts på flera olika plan. Sådana tankegångar går hand i hand med de oerhörda tid- och rum-avstånd som härskar i rymden. I slutänden står vi ändå inför en illusion, formad av den mänskliga hjärnan med allt vad det innebär av fantasi och fantasins begränsningar.

Stefan Whilde
 

Ur arkivet

view_module reorder
Drukpa kunley

De sökande galningarna

De flesta läsare känner till Buddha och buddhismen. Begrepp som yoga, karma och nirvana är i dag knappast främmande för svenska läsare. Här ska jag berätta om en rad märkliga ...

Av: Bertil Falk | Essäer om religionen | 12 oktober, 2014

Varför ”dissipativa strukturer”?

När Prigogine som den förste fick grepp om de system med återkoppling, som konstituerar vår värld, kallade han dem ”dissipativa strukturer”. Efter honom har man sedan mestadels kallat dem ”självorganiserande ...

Av: Erland Lagerroth | Agora - filosofiska essäer | 24 november, 2014

Benjamin 3

     

Av: Håkam Eklund | Kulturen strippar | 28 augusti, 2011

Veckan från migrationsverket

En 91-årig dement kvinna med familj i Sverige ska utvisas till Ukraina, där hon inte har någon släkt kvar. (Hennes utvisning stoppades i sista stund av Europadomstolen.) Jacqueline, 74 år ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 22 oktober, 2011

Sagornas och poesins Värmland

Det måste ligga i generna. Eller är det inspirationen från de djupa skogarna, de gröna slätterna och himlen som speglar sig i de många sjöarna? Någonstans finns förklaringen att Värmland väcker ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 07 oktober, 2014

Tellus Dormitorium

  1. I mörkrets skugga håller de ledningar i psykets kraftfält på kaféer i sömn med blommor i bankfack sittande så sorglöst utan glasögon så vilse med lunchbestick instuckna i uppsvällda inbakade produkter uppstaplade på osynliga ...

Av: Jaromir Svozilik | Kulturreportage | 13 Maj, 2013

Från Friskatorpet: Invånare och gäster. En bildkrönika

Som komplement till det skrivna språket tar jag hjälp av bildspråket. De flyger, springer, rullar sig, smyger, flaxar, hoppar och kryper. Jag följer efter med kameran och förevigar deras rörelser ...

Av: Emma Ehrlekrona | Gästkrönikör | 02 september, 2010

Man tager vad man haver. Luis Bunuel. Raymond Durgnat

En fars i högreståndsmiljö - Mordängeln av Luis Bunuel

En bunuelisk kavalkad tillsammans med Ulf Stenberg.

Av: Ulf Stenberg | Essäer om film | 24 december, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.