24 km med doftackord

En nätt dagstur uppe i bergen i Nepal, mellan bjässarna Kina och Indien. Vi vandrade de 24 kilometrarna upp och ned under en dag, längs slingriga vägar genom byar där ...

Av: Per-Inge Planefors | 05 december, 2012
Gästkrönikör

Böcker i tredje världen

Skuggan från kolonialtiden tycks finnas kvar inom bokbranschen i tredje världen Publiceringen av böcker och andra trycksaker spreds i och med kolonialismen till större delar av tredje världen. Kolonisatörerna förde med ...

Av: Abdel-Qader Yassine | 26 oktober, 2009
Essäer om samhället

Öron och ögon på skaft - Nordiska musikdagarna 2012

En av Nordens äldsta festivaler med massor av år på nacken har återigen hamnat i Stockholm. Det är en festival som gått lite på tomgång och varit kraftigt ifrågasatt, rent ...

Av: Ulf Stenberg | 15 oktober, 2012
Essäer om musik

Skogen i tematisk fördjupning

Rummet är helt vitt, nästan bländande. Pyttesmå frigolitkulor täcker golvet och yr runt i luften. Längs väggarna sitter vi, som brukar kallas för publiken men i detta fall nästan lika ...

Av: Matilda Amundsen Bergström | 10 mars, 2012
Reportage om scenkonst

Miklós Radnóti Krig, död, kärlek - Dikter i urval



Fotografi: Pavel NastinMiklós Radnóti, ungrare av judisk börd, blev avrättad och begravd i november 1944, 35 år gammal, vid Abda i nordvästra Ungern. Det skedde under marsch från ett fångläger i Serbien mot ett nytt läger i Österrike. Radnóti var då etablerad poet i Ungern sedan början av 1930-talet, och hans sista dikter hämtades efter kriget i hans fickor, när massgraven öppnades.

 

 

 

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I en stojig palm

 

I en stojig palm

ville jag sitta, helst:

en naken jordisk kropp,

en samlad himmelsk själ.

I trädet, sitta med där

i kloka apors flock,

emotta deras gälla snack

som en hagelskur,

lära mig deras sång

och sjunga med var gång,

och förundrad glädja

mig åt att deras näsa

och deras kala ända

har samma blåa färg.

Och jättesolen står

ovan de träd som de besatt.

Jag känner bara skam

över min egen sort,

Aporna de förstår,

de har ett öppet sinne,

ett liv på deras gård,

kanske skulle det ge mig

en god död, som en nåd.

 

 Fragment

Jag levde under en tid på jorden

när människan förnedrade sig till den grad

att hon dödade frivilligt, med vällust, inte bara på order,

och medan hon trodde på och kittlades av illusioner

vävdes svåra villfarelser in i hennes liv.

 

Jag levde under en tid på jorden

då angiveri var en merit, och mördaren,

förrädaren, rånaren var hjälten,

och den som var tyst, kanske för slö att engagera sig,

var också hatad som en pestsjuk.

Jag levde under en tid på jorden

när den som lät sin röst höras fick gömma sig

och tugga sina nävar i skam -

landet hade förvildats, och hånlog över sitt hemska öde,

berusat av blod och smuts.

 

Jag levde under en tid på jorden

när modern var barnets förbannelse,

och kvinnan var lycklig när hon fick missfall,

och den levande avundades det maskätna liket,

medan den tjocka giftlösningen skummade på hans bord.

 

 Jag levde under en tid på jorden

när även poeten hade tystnat,

väntade på att en röst skulle höras igen -

ty en värdig förbannelse kan inte

uttalas av någon annan än -

de fruktansvärda ordens profet, Jesaja.

 

 

Sjunde eklogen

Ser du, det skymmer, det taggtrådskantade vildekstängslet,

baracken, tyckes mig sväva i diset och uppgå i kvällen.

Nu våra dröjande blickar lämnar vår fångenskaps ramar;

insikten, bara vår insikt, känner då trådarnas spännkraft.

Ser du, min älskade, vår fantasi kan lösas ur brutna

kropparna endast av drömmen, nattens sköna befriare.

Nu är den tid när alla i lägret lyfter mot hemmen.

 

Trasiga, skalliga, snarkande flyger nu fångarna bort ifrån

Serbiens blinda högland till hemmens förborgade trakter.

Hemmens förborgade trakter! Åh, säg mig, finns ännu hemmet?

Har det gått fritt ifrån bomber, är det som det vi har lämnat?

Mannen till höger, som stönar, den andre, når de till hemmen?

Finns än ett hemland som fattar även mitt rytmiska kväde?

 

Utan accenter och punkter famlar jag tyst här i dunklet,

präntande rad efter rad, jag skriver den dikt som jag lever,

krypande blint på min papperslapp som larven på bladet;

ficklampa, bok, ja det mesta, beslagtogs av Lagers vakter,

breven får inte nå fram, bara dimman finner baracken.

 

Här ibland rykten och småkryp lever fransoser, polacker,

serbpartisaner, en drömmande jude, en kock från Italien;

trasiga febriga kroppar, sargade liv, med de lever -

väntar på nyheter, viskande kvinnor, en framtid i frihet,

lösningen, undret, det som försvinner i töcken och mörker.

 

Här på min brits, ett fångat djur, jag ligger bland småkryp,

lopporna angriper ständigt, bromsarna vilar för stunden.

Kvällen har kommit, fångenskapen har kortats en dag, och

så även livet. Alla har somnat, månljuset faller på

landskapet utanför, trådarna spännes och skiner.

Utanför fönstret på marken ser jag hur skuggor rör sig:

vakterna med sina vapen, tramp i det nattliga bruset.

 

Ser du, min älskade, lägret sover och drömmarna viskar.

Plötsligt nån snörvlar, vaknar, vrider sig, somnar så om och

ansiktet skiner. Endast jag är nu vaken, den bittra

smaken av en cigarrett är ersättning för dina kyssar.

Sömnen vill inte komma, inte drömmen som lindrar,

jag vet nu jag kan inte leva jag kan inte dö utan dig.

 

 Vykort (1)

Från Bulgarien rullar tjockt vilt kanonmuller,

det studsar på bergsryggen, tvekar, och upphör;

människor, djur, vagnar och tankar trängs,

vägen gnäggar och stannar, himlens hårman skenar.

Du är det beständiga i mig i detta virrvarr,

i mitt medvetandes djup lyser du för evigt, orörlig

och stum, som ängeln bävande inför förintelsen,

eller som den döende skalbaggen i det murkna trädets håla.

 

 Forcerad marsch

Galen är den som störtad ändå står upp för att stappla,

som en vandrande smärta framflyttar knän och anklar,

fortsätter längs efter vägen som om han lyftes av vingar -

aldrig vågar han stanna, förgäves diket får kalla.

Frågar du honom varför så blir hans svar kanhända:

Hustrun nu väntar, en vackrare, visare död finns därhemma.

Enfaldig tanke, befängd, ty borta där, ovanför hemmen

virvlar nu bara sen länge vindar som plågats av elden,

husen har lagt sig på rygg, och plommonträden är brutna,

de klara nätterna hemma grumlas av ständig fruktan.

Kunde jag bara tro att inte blott i mitt hjärta

finns ännu värdet och hemmet, dit jag vill återvända.

O om det ännu funnes! Där på den gamla altanen

fredens bin skulle surra kring svalnande marmeladen,

sensommartystnaden fånga solsken kring gårdens blommor,

och mellan löv skulle skymta nakna gungande plommon,

Fanni i hela sin blondhet väntar vid röda häcken,

skuggan förkortas så sakta, ett förmiddagens tecken -

vänta, men kanske ändå, titta, så rund är månen!

Stanna nu upp, min vän, kalla på mig, jag kommer!

 

 Vykort (2)

Nio kilometer härifrån brinner

höstackarna och husen,

och på åkerrenarna sitter stumma,

skrämda bönder och röker.

Här krusas ännu sjöns vatten av

den lilla vallpigans steg,

och de krulliga fåren böjer sig över

vattnet och dricker moln.

 

Vykort (3)

 

Ur oxarnas mun rinner blodig saliv,

ur människorna rinner blodig urin,

kompaniet står i stinkande hopar.

Ovanför viner den äckliga döden.

 

 

Vykort (4)

 

Jag föll vid hans sida, han rullade över,

kroppen som en sträng på väg att brista.

Nackskott. - Det blir också ditt slut...

ligg nu bara still, viskade jag till mig själv.

Döden ska blomma ut ur ditt tålamod.

Der springt noch auf, hördes där ovanför.

På mitt öra torkade lerblandat blod.

Tolkningar och förord av Ove Berglund

Råöversättningar från ungerskan av László Sall, Farkas Vánky och György Fenyö.
Med tack till: Ervin Rosenberg, Péter Kádár och Judit Sántha.
Krig, död, kärlek, - dikter i urval. Denna lilla samling innehåller i huvudsak dikter från krigsåren. Urvalet har till viss del varit självklart, men i övrigt gjorts av Béla Bodor, från de ungerska originalen, och av mig själv, från engelska översättningar.
Dikterna handlar om kriget och döden, men i hög grad också om kärleken, och bokens titel Krig, död, kärlek, i skriven ordning, är mitt val, med tanken att kärleken ändå består. Utkommer i december 2009.
Brända Böcker Förlag
Tidigare utgivning:
Attila József: En eld som bränner mig, 2004
Mihály Babits: Jona, 2006
Sándor Kányádi: Den nyfikna månen, 2007
Sándor Kányádi: Dagg på stjärnan, 2007
Sándor Weöres: Det högre ljuset, 2009

Ur arkivet

view_module reorder

Hebriana Alainentalo

Illustration: Hebriana Alainentalo Den ena nattens stund vidrör tystnaden mellan framfötternas tjusning där en värld sänker sig till en verklighet av ljud Bomber faller oberörda i mättnaden där hungertjuvarna lirkat ...

Av: Hebriana Alainentalo | Utopiska geografier | 27 augusti, 2008

Skenet bedrar ― tradition och förnyelse i Chaucers Canterbury tales

 “Whether saistou this in ernest or in play?”“Nay”, quod Arcite,“in ernest, by my fay”Ur ”The Knight’s Tale”  And eek men shall not make ernest of game.Ur “The Miller’s Prologue”1   Historiska traditioner är ...

Av: Katarina Båth | Essäer | 14 november, 2012

Nemesis, Allāt och den som tillägnar. Museum of Fine Arts of Lyon. Foto: Rama, Wikimedia Commons, Cc

De kloka och vackra, sataniska verserna

Det står ett vitt hus längs Fyrisån på Västra Ågatan i Uppsala som kallas Olympen. Det är mest känt genom Ture Nermans studentroman med samma namn från 1913. Huset är ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om religionen | 25 februari, 2016

bild  AV Anikó Bodoni Lind

För livets skull

Tänk att ha hand om vitsipporna och fågelsången. Undervisa. Visa under. Under visa. Har någon egentligen förstått innebörden? Isa ställer frågan till sig själv. Det är Pelle hon tänker på. Han ...

Av: Ragnwei Axellie | Gästkrönikör | 03 april, 2016

Brandkatastrofen i Göteborg- Att förlora allt men att kunna ta sig upp

Jag kommer aldrig att glömma det. Jag var så ung då, runt 17 år och gick på gymnasiet. Men jag kommer aldrig glömma det. När jag hörde det på nyheterna ...

Av: Linda Johansson | Allmänna reportage | 13 december, 2011

Erik Carlquist översätter dikter av Paul Klee

I en anteckning talade Paul Klee (1879-1940) om sina olika intressen. Först kom konsten att leva, och sedan poesi och filosofi, medan han som sin egentliga uppgift såg de plastiska ...

Av: Paul Klee | Utopiska geografier | 10 november, 2017

Varför blir inte människans skapelser levande?

Frågan kan tyckas konstig, men den dök upp, när jag såg en annons som förkunnade, att det finns 357 nya delar inuti årets bil. Det satte tankarna i rörelse. I ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 31 juli, 2011

Samisk shamanism får betydelse i dagens konsumtionssamhälle

Under sommaren har det i Tidningen Kulturen skrivits tre artiklar under temat samisk kultur. Med tanke på att Samiska kyrkodagarna i Mo i Rana var en aktuell händelse som lyfte ...

Av: Jenny Gustafsson | Essäer | 14 september, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.