Theodor Kittelsen – Den norske Faun

 Nationalromantiken är en inriktning på det nationellt egenartade i natur och folklynne samt den egna historien. Den kan beskrivas som en fredlig form av nationalism. Romantiken är både en stil ...

Av: Lena Månsson | 03 augusti, 2014
Konstens porträtt

Var Pär vår förste postmoderne författare?

Att Pär Rådström (1925-1963) var en utmärkt författare råder knappast någon tvekan om, men var han verkligen så märklig att det motiverar att han efter sin för tidiga bortgång för ...

Av: Bertil Falk | 07 juni, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Från diktsamlingen: Efterdyningar

Lilla Liv Moderslyckan, pur och matt, spirar, fortplantar sig i den späda, mätta vars leende sprider sig i mig. Efter lång natts vaka somnar du till slut ...

Av: Anne Kähärä | 13 april, 2009
Utopiska geografier

Är detta en människa? - en reflektion om ondska

Är detta en människa?, frågar sig Primo Levi i hans text med samma namn. Hans litterära beskrivning av de fasor som han genomlevt i förintelselägret Buna i Monowitz nära Auschwitz ...

Av: Marie Hållander | 15 juni, 2009
Essäer om litteratur & böcker

Miklós Radnóti Krig, död, kärlek - Dikter i urval



Fotografi: Pavel NastinMiklós Radnóti, ungrare av judisk börd, blev avrättad och begravd i november 1944, 35 år gammal, vid Abda i nordvästra Ungern. Det skedde under marsch från ett fångläger i Serbien mot ett nytt läger i Österrike. Radnóti var då etablerad poet i Ungern sedan början av 1930-talet, och hans sista dikter hämtades efter kriget i hans fickor, när massgraven öppnades.

 

 

 

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I en stojig palm

 

I en stojig palm

ville jag sitta, helst:

en naken jordisk kropp,

en samlad himmelsk själ.

I trädet, sitta med där

i kloka apors flock,

emotta deras gälla snack

som en hagelskur,

lära mig deras sång

och sjunga med var gång,

och förundrad glädja

mig åt att deras näsa

och deras kala ända

har samma blåa färg.

Och jättesolen står

ovan de träd som de besatt.

Jag känner bara skam

över min egen sort,

Aporna de förstår,

de har ett öppet sinne,

ett liv på deras gård,

kanske skulle det ge mig

en god död, som en nåd.

 

 Fragment

Jag levde under en tid på jorden

när människan förnedrade sig till den grad

att hon dödade frivilligt, med vällust, inte bara på order,

och medan hon trodde på och kittlades av illusioner

vävdes svåra villfarelser in i hennes liv.

 

Jag levde under en tid på jorden

då angiveri var en merit, och mördaren,

förrädaren, rånaren var hjälten,

och den som var tyst, kanske för slö att engagera sig,

var också hatad som en pestsjuk.

Jag levde under en tid på jorden

när den som lät sin röst höras fick gömma sig

och tugga sina nävar i skam -

landet hade förvildats, och hånlog över sitt hemska öde,

berusat av blod och smuts.

 

Jag levde under en tid på jorden

när modern var barnets förbannelse,

och kvinnan var lycklig när hon fick missfall,

och den levande avundades det maskätna liket,

medan den tjocka giftlösningen skummade på hans bord.

 

 Jag levde under en tid på jorden

när även poeten hade tystnat,

väntade på att en röst skulle höras igen -

ty en värdig förbannelse kan inte

uttalas av någon annan än -

de fruktansvärda ordens profet, Jesaja.

 

 

Sjunde eklogen

Ser du, det skymmer, det taggtrådskantade vildekstängslet,

baracken, tyckes mig sväva i diset och uppgå i kvällen.

Nu våra dröjande blickar lämnar vår fångenskaps ramar;

insikten, bara vår insikt, känner då trådarnas spännkraft.

Ser du, min älskade, vår fantasi kan lösas ur brutna

kropparna endast av drömmen, nattens sköna befriare.

Nu är den tid när alla i lägret lyfter mot hemmen.

 

Trasiga, skalliga, snarkande flyger nu fångarna bort ifrån

Serbiens blinda högland till hemmens förborgade trakter.

Hemmens förborgade trakter! Åh, säg mig, finns ännu hemmet?

Har det gått fritt ifrån bomber, är det som det vi har lämnat?

Mannen till höger, som stönar, den andre, når de till hemmen?

Finns än ett hemland som fattar även mitt rytmiska kväde?

 

Utan accenter och punkter famlar jag tyst här i dunklet,

präntande rad efter rad, jag skriver den dikt som jag lever,

krypande blint på min papperslapp som larven på bladet;

ficklampa, bok, ja det mesta, beslagtogs av Lagers vakter,

breven får inte nå fram, bara dimman finner baracken.

 

Här ibland rykten och småkryp lever fransoser, polacker,

serbpartisaner, en drömmande jude, en kock från Italien;

trasiga febriga kroppar, sargade liv, med de lever -

väntar på nyheter, viskande kvinnor, en framtid i frihet,

lösningen, undret, det som försvinner i töcken och mörker.

 

Här på min brits, ett fångat djur, jag ligger bland småkryp,

lopporna angriper ständigt, bromsarna vilar för stunden.

Kvällen har kommit, fångenskapen har kortats en dag, och

så även livet. Alla har somnat, månljuset faller på

landskapet utanför, trådarna spännes och skiner.

Utanför fönstret på marken ser jag hur skuggor rör sig:

vakterna med sina vapen, tramp i det nattliga bruset.

 

Ser du, min älskade, lägret sover och drömmarna viskar.

Plötsligt nån snörvlar, vaknar, vrider sig, somnar så om och

ansiktet skiner. Endast jag är nu vaken, den bittra

smaken av en cigarrett är ersättning för dina kyssar.

Sömnen vill inte komma, inte drömmen som lindrar,

jag vet nu jag kan inte leva jag kan inte dö utan dig.

 

 Vykort (1)

Från Bulgarien rullar tjockt vilt kanonmuller,

det studsar på bergsryggen, tvekar, och upphör;

människor, djur, vagnar och tankar trängs,

vägen gnäggar och stannar, himlens hårman skenar.

Du är det beständiga i mig i detta virrvarr,

i mitt medvetandes djup lyser du för evigt, orörlig

och stum, som ängeln bävande inför förintelsen,

eller som den döende skalbaggen i det murkna trädets håla.

 

 Forcerad marsch

Galen är den som störtad ändå står upp för att stappla,

som en vandrande smärta framflyttar knän och anklar,

fortsätter längs efter vägen som om han lyftes av vingar -

aldrig vågar han stanna, förgäves diket får kalla.

Frågar du honom varför så blir hans svar kanhända:

Hustrun nu väntar, en vackrare, visare död finns därhemma.

Enfaldig tanke, befängd, ty borta där, ovanför hemmen

virvlar nu bara sen länge vindar som plågats av elden,

husen har lagt sig på rygg, och plommonträden är brutna,

de klara nätterna hemma grumlas av ständig fruktan.

Kunde jag bara tro att inte blott i mitt hjärta

finns ännu värdet och hemmet, dit jag vill återvända.

O om det ännu funnes! Där på den gamla altanen

fredens bin skulle surra kring svalnande marmeladen,

sensommartystnaden fånga solsken kring gårdens blommor,

och mellan löv skulle skymta nakna gungande plommon,

Fanni i hela sin blondhet väntar vid röda häcken,

skuggan förkortas så sakta, ett förmiddagens tecken -

vänta, men kanske ändå, titta, så rund är månen!

Stanna nu upp, min vän, kalla på mig, jag kommer!

 

 Vykort (2)

Nio kilometer härifrån brinner

höstackarna och husen,

och på åkerrenarna sitter stumma,

skrämda bönder och röker.

Här krusas ännu sjöns vatten av

den lilla vallpigans steg,

och de krulliga fåren böjer sig över

vattnet och dricker moln.

 

Vykort (3)

 

Ur oxarnas mun rinner blodig saliv,

ur människorna rinner blodig urin,

kompaniet står i stinkande hopar.

Ovanför viner den äckliga döden.

 

 

Vykort (4)

 

Jag föll vid hans sida, han rullade över,

kroppen som en sträng på väg att brista.

Nackskott. - Det blir också ditt slut...

ligg nu bara still, viskade jag till mig själv.

Döden ska blomma ut ur ditt tålamod.

Der springt noch auf, hördes där ovanför.

På mitt öra torkade lerblandat blod.

Tolkningar och förord av Ove Berglund

Råöversättningar från ungerskan av László Sall, Farkas Vánky och György Fenyö.
Med tack till: Ervin Rosenberg, Péter Kádár och Judit Sántha.
Krig, död, kärlek, - dikter i urval. Denna lilla samling innehåller i huvudsak dikter från krigsåren. Urvalet har till viss del varit självklart, men i övrigt gjorts av Béla Bodor, från de ungerska originalen, och av mig själv, från engelska översättningar.
Dikterna handlar om kriget och döden, men i hög grad också om kärleken, och bokens titel Krig, död, kärlek, i skriven ordning, är mitt val, med tanken att kärleken ändå består. Utkommer i december 2009.
Brända Böcker Förlag
Tidigare utgivning:
Attila József: En eld som bränner mig, 2004
Mihály Babits: Jona, 2006
Sándor Kányádi: Den nyfikna månen, 2007
Sándor Kányádi: Dagg på stjärnan, 2007
Sándor Weöres: Det högre ljuset, 2009

Ur arkivet

view_module reorder

Je est un autre – Cerebral konst

Del två i utställningsserien Psychosis på Färgfabriken i Stockholm har undertiteln ”I is Someone Else”, efter den franske poeten Arthur Rimbauds välkända fras ”Je est un autre”. Titeln är passande ...

Av: Fredrik Bernholm | Essäer om konst | 18 juni, 2012

Byt ut betongen mot ett hårigt mansbröst

Varför ser all graffiti likadan ut och varför blir så många gråtarga över konst på gatan? Det är två av frågorna som väcks under Urban Arts Manifestation som i slutet ...

Av: Sofie Valfridsson | Kulturreportage | 13 juni, 2009

Bob Dylan 1963

”Jag var inte toastmaster åt någon generation”

Linda Bönström om Bob Dylan en musikikon och en poet som har varit viktig för flera generationer.

Av: Linda Bönström | Essäer om musik | 14 februari, 2015

Lili Horváth gästade Stockholms filmfestival med filmen The Wednesday Child. Foto: Chatrin Nyström

Lili Hováth gästade Stockholms filmfestival

I år tävlade för första gången fler kvinnor än män i Stockholm XXVI Competition under Stockholms filmfestival. Tidningen Kulturen träffade en av dem, Lili Hováth från Ungern, regissör till The ...

Av: Lena Andersson | Filmens porträtt | 01 december, 2015

Välorienterad översikt med slagsidaPia Hellertz, Paradigmskifte på gång?

Pia Hellertz lärde jag känna på en forskarkurs ”Mot ett holistiskt-dialektiskt paradigm”, som Joachim Israel och jag höll i Örebro 1989. Kursen väckte förhoppningsvis en del tankar hos deltagarna, i ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 18 december, 2012

För och med folket i 20 år. Urkult 2014

Jag står mitt i folkhavet vid stora scenen på Urkultsfestivalen. Vi lyssnar på det Irländska bandet Kíla. Det duggar lite och folk står nära varandra, vissa med hela regnställ på ...

Av: Amanda Farfan | Kulturreportage | 09 augusti, 2014

Kall fusion

  Manhattan, kl. 8.10 den 11 september 2001 Kall fusion skulle kunna ge ren och gratis energi ur havsvatten. Teknologin skulle lösa många av mänsklighetens problem och skapa ett utopiskt lyckorike. Men ...

Av: Ahrvid Engholm | Utopiska geografier | 23 februari, 2009

En guide i olika typer av drömdödare

De attackerar när du minst anar det. När du kanske har närt en tanke under flera månader eller många år, bollat den med nära och kära och tänkt att det ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 14 december, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.