Litterära avgudar och charterturism

Litterära avgudar och charterturism Allt är inte guld som glimmar? Steven Ekholm skriver om den lönlösa jakten efter litterära reliker i bland annat Prousts Combray. Ett märkligt fenomen, även om det ...

Av: Steven Ekholm | 09 februari, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Ljusets skugga. Del 1. Kroppens avsked

Den grekiske mästaren Parmenides påstår att alla former av tillblivelse och mångfald är illusion, och säger att Varats verklighet är oföränderlig, ofödd, sluten, evig, orubblig. Samma sak finner vi i ...

Av: Gilda Melodia | 07 december, 2014
Utopiska geografier

Ernest Hemingway tillsammans med Hadley1922 Bild: Schawed

Försvunna manuskript

Ivo Holmqvist om tre mytospunna. försvunna manuskript

Av: Ivo Holmqvist | 05 december, 2016
Essäer om litteratur & böcker

Vem var Pontius Pilatus?

Det glada budskapets tid är nu. Det börjar med förväntan och glädje, men allt tar en ände med förskräckelse, anklagelser om terrorism och förräderi, förakt och hat, rädsla och plågsam ...

Av: Bo I Cavefors | 09 juli, 2014
Essäer

Rodolfo Häsler är inbjuden till Södermalms Poesifestival på Orionteatern 4 och 5 september.



Rodolfo HäslerRodolfo Häsler, poet, född 1958 i Santiago, Kuba. Han bor och arbetar i Barcelona sedan 1968. Tidigare studier i litteratur och konsthistoria på universitetet i Lausanne. Han har givit ut sju diktsamlingar med de spanska titlarna ”Poemas de arena”, 1982, ”Tratado de licantropía”, 1988, ”Elleife”  som 1993 erhöll priset ”Aula de Poesía de Barcelona Prize”, ”De la belleza del puro pensamiento” som 1997 belönades med ”Award Oscar B. Cintas Foundation of New York”, ”Paisaje, tiempo azul” , 2001, ”Cabeza de ébano”, 2007, översatt till tyska, franska. Italienska, makedonska och portugisiska, samt ”Diario de la urraca”, 2013.

 Hans dikter har blivit publicerade i ett flertal antologier i Spanien och Latinamerika. Häsler har också dmedverkat i många poesifestivaler i Europa och i Nord-och Sydamerika.

Häsler började skriva dikter när han var nitton år. Det var sommar, det regnade hårt och han var ensam hemma. Efter stormen var det något inom honom som sa att han skulle sätta sig och skriva dikter. Det blev ett impressionistiskt peom om regn och gråa eftermiddagar. Dikten blev aldrig publicerad.

 När han var 23 år gammal, år 1980, så skrev han mycket och uppfattade att mycket förändrades I dikterna och under samma höst gjorde han ett urval dikter till en diktsamling möjlig att ge ut. Och lyckligtvis hade han en granne, en fotograf, som drev ett eget förlag. Grannen läste dikterna och publicerade dem i oktober 1982. Men, menar Häsler, normalt sett är det inte riktigt så enkelt att bli utgiven i Spanien. Med den utgivna boken uupplevde Häsler att poesin var hans livs viktigaste sysselsättning.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vad anser han om poetrollen? Han svarar att poeten är ett vittne. Poeten fungerar som ett filter, livet och erfarenheterna blir till kollektiva erfarenheter.
Vilka är hans favoritpoeter? Vad har han lärt från dem? Häsler menar att det förändrar sig i takt med livets olika skiftningar. Just nu intresserar han sig mycket för latinamerikanska poeter. Den samtida latinamerikanska poesin är verkligen rik, frihetlig och kraftfull. Han tycker mycket om poeter som  Eugenio Montejo, Rafael Cadenas, Blanca Varela, Olga Orozco, Marosa di Giorgio och Idea Vilariño.

  Hur går det till när han ska skriva en dikt? De senaste åren har han skrivit när han upplevt någon stark känsla, någonting inom honom som utvecklar sig och nästan blir till ett starkt inre tryck som måste få komma ut. Formen för det är att skriva en dikt. Häsler skriver väldigt långsamt och lämnar sedan dikten en ganska lång att vila.

  Den allra första inbjudan han fick till en internationell festival kom år 2000, i Havana. Han föddes där, så det var en stark upplevelse för honom att läsa där, på spanska. Efter det har han hållit kontakten med kubanska poeter och poeter från andra länder. Han har blivit inbjuden till många olika poesifestivaler i Latinamerika, USA och Europa. För honom är det ett mycket intressant sätt att upptäcka andra poeter som man inte tidigare läst, och dessutom att utbyta erfarenheter, språk, och poesi ur många skilda sammanhang. Det ger honom bra tillfällen att lära sig mer om all slags poesi och att läsa inför ny publik. Hans far är från Schweiz och hans mor från Kuba så han har sökt hela sitt liv efter öppna sammanhang för att bredda sina erfarenheter och fördjupa sin själ.  Häsler bor i Barcelona, en tvåspråkig stad. Det finns två olika verkligheter för poesin där, den katalanska och den spanska. Han förhåller sig med stor öppenhet till dessa båda, att läsa och höra två språk. Han anser att det är en bra erfarenhet för en poet, för musiken i dikterna och för att uppleva språket utanför sig själv, som ett nytt instrument man börjar öva på med mer frihet.
  Häsler bor i Barcelona, en tvåspråkig stad. Det finns två olika verkligheter för poesin där, den katalanska och den spanska. Han förhåller sig med stor öppenhet till dessa båda, att läsa och höra två språk. Han anser att det är en bra erfarenhet för en poet, för musiken i dikterna och för att uppleva språket utanför sig själv, som ett nytt instrument man börjar öva på med mer frihet.
Häsler läser gärna poeter från olika kulturer och på olika språk. Även om han läser många latinamerikanska poeter så finns det även andra som inspirerar honom mycket. Han nämner Hölderlin, César Vallejo, Vicente Huidobro, Lezama Lima, Raúl Zurita, Blanca Wiethüchter, Antonio Gamoneda, Philippe Jaccottet, Yves Bonnefoy, Eugenio Montale, Giuseppe Ungaretti, Gaston Baquero.  Han tycker även mycket om Edond Jabès, Gerard de Nerval, Charles Baudelaire, Emily Dickinson, García Lorca och många, många fler.

Dikterna i tolkning av Alex Rodallec och Boel Schenlær. 

 

 

 

 

 

 

på pannan

hetsar tiden upp sig

ett fält av råg,

osyrat bröd,

bröd och oliver,

så lite

för att stilla hungern.

kaffet spiller hemligheter,

dagarnas frånvaro,

vardagliga tragedier,

titta och vänta,

och börja på nytt.

Fånga sand i händerna,

dina fingrars damm 

kväver frön,

tappa inte takten,

druva efter druva

signalerar den annalkande hösten,

den grå blicken

firar den maronitiska riten.

 

 

 

 

 

BERN

Till min far

Ovanifrån begrundar jag den betandade besten

och minns att jag som barn lekte med en kopia,

ett mjukisdjur, mycket mindre imponerande,

närvarande i alla alpbarns uppväxt.

Vallgraven är vägen ut ur den medeltida labyrinten,

en slingrande väg av ockrafärgad sandsten.

Där de mest makalösa bergstoppar snidats

och även husens fönster.

Det är i ett av dem som min far, som nu blivit min son,

enträget spelade viola

medan jag lärde mig mina förfäders gotiska dialekt.

De underjordiska lagren av potatis och äpplen,

faten av lantmust, gillenas högkvarter

och deras emblem, den blå storken, barnätaren,

guldfisken eller nålsögat

slutar alla i dödens hjul som vakar över bernborna.

Precis som björnsymbolen, djuret.

Uppifrån höjden där snön rusar ända ner till djurens hus

lutar jag mig ut över kanten och tittar på deras käftar.

 

 

 

 

SZCZECIN

Den enorma dimmiga slätten, frusen på ytan,

himmel och jord hårda efter månader, hackan tränger inte igenom,

enorma mastixbuskar utspridda längs kanalerna

visar närheten till bondgårdarna, en stor bondgård i tegel

och trä, sicksackmönstrad, runt en stor plan 

som kallas Sofienhof, mitt blods förflutna.

Klungor av snögäss som letar mask

gräver i den gödselblandade halmen,

draghästarna sparkar mot stallväggarna,

vädjar att ägarna ska komma och tygla dem

för att de ska dra veden till den stora marknaden i Szczecin;

korna med glansiga svarta ögon, så vackra,

låtsas slicka händerna med lila tungor

medan fadern och modern sitter på trebenta pallar

och mjölkar dem. Några anställda transporterar behållare

som hundarna, vägkännare som de är, drar med vagn

till mejeriet. Från skogen kommer oroväckande ljud,

dånet av rådjurshorn mot stammarna,

kråkors kraxande, avverkningens sågljud. Barnen går

dit med korgar att fylla med kadmiumfärgad svamp

att ha till köttet, små och bruna, lövverkets underverk

för att reda soppan, svampar som förevigar

det outplånliga barndomsminnet.

 

 

 

 

TETUAN

Lusten att gråta när ljuset, så rent,

dröjer med att falla över medinans blå kuber,

ljuset är disigt i skymningens bleka ögonblick

och enträgna, långsamma flykt.

Jag stannar upp när all aktivitet avtar

och gatulyktorna gör frukterna overkliga,

banan eller kiwi i ett glas, om Gud vill, apelsinblomsvatten.

Det finns ingen gräns mellan dunklet och dagens hetta,

gatuståndens kryddor liknar de högar

som slutar i Abdulaziz restaurangkök

där fisken marineras före stekning, calamari á la romana

likt gula ringar i eftermiddagens långsamma arbete.

Människor dyker upp ur varje vrå, vissa arm i arm,

snurrar i parallella gränder, uppför trappor,

går vilse i takt med att det vita bleknar, det blåaktiga,

ockran, det allra råaste manganet, rum där livet,

från en svävande ögonblick, höjer sin lie

över myntans skummande doft.

 

 

 

 

JUÁREZ

Promenerade på den breda avenyn, norrut,

med långsamma svängiga steg, händerna i fickorna

på mina tajta jeans, blåa likt långa ben.

Det snäva midjebältet bjöd in till läsning

av två sammanflätade initialer i silver, virila och iögonenfallande pokal

som tillkännagav gud vet vad för ohämmad galenskap,

där borta, på en skum plats, grönt och gult på metallen

som brinner av hanteringen.

På väg ut ur Kentucky grillade luften insekterna

och den redan mörka natten fick den näraliggande gränsen att glänsa

den öppna och silverfärgade skjortan var en kvävande ordbok

ett skarpt språk med eftersmak av Tex Mex,

grönaktig alkohol, Margaritornas moder,

en lätt begränsning av en knäckt vilja.

Det gick inte att föreställa sig himlen med månen som en vit cowboyhatt,

det enda rena som vilar på mitt huvud.

Väl tillbaka i baren serverar flickorna guacamole, fajitas,

machaca från norr, medan de kommer med fler drinkar

och lockar oss med sminkade leenden,

deras långa naglar som drar fåror längs våra ryggar.

Den chipotleeldade glupska gommen 

grymtar ut sviniga ord jag inte kan återge,

endast avsedda för en lösryckt natt av hopplöshet,

vildhet och grymhet i dammet från öknen.

 

 

 

 

VISIONEN VID COLMADON

(Santo Domingo, Dominikanska Republiken)

 

Jag kunde inte såra din fåfänga genom min försummelse

generös i försöket, underkastad dansens smekning

likt paret som frigör sig för att dela med sig av sina känslor.

Jag ser ditt begär efter dryck och bröd, efter allt du berör,

i den omättliga solen som på gatan omvandlar allt

till en njutningens krydda, studsande ljus

som vandrar från en sak till nästa tills det inte finns kvar,

tills det mår illa i ögat som njuter

outtröttligt av din midjas smidighet, dina armar,

det glädjefyllda kaosets fräna smak av tamarind.

Jag försöker inte bevara intrycket av hur man lever därborta,

men blicken håller mig kvar med all frodighet

och om jag rör dig blir du en nedvärderad ametist,

skadad, en sten som förlorar sitt flirtiga infall

när jag är där. I min ensamhet antänds jag i det

sensuella ljuset av vad du gör ... och jag ser på dig.

 

 

 

VISIONEN AV FEM HJÄRTAN

Till Piedad Bonnett, som läser vid klostret

San Augustin, Barcelona

Du öppnar boken, första hjärtat, dess mening,

dess hemska öde förvandlar dig till en läsare

som reser sig upp, i väntan på en resas upplösning,

resans magiska mening. Andra hjärtat,

nu lyssnar jag på dig, kortlekens drottning,

du rullar runt i klostrets sand,

när elden tar fart i pokerns färger

som blottlägger turen. Tanken i en skål,

tredje hjärtat där du dricker den röda närande

saven för att komma till ro, livets söta juice

som fläckar ner fingrarna likt granatäppelvin

färgar kniven. Hjärtat, på väg mot det fjärde,

du går på gatorna i en stad utan murar

och om rytmen bryts vet vi inte var vi ska kasta ankar.
Det är bara det, att när du deklamerar och söker överlevnad

så lyssnar jag på dig och vaknar ofta

framför den flygande drakens desperata rörelser.

För samman dina händer i klostrets fukt,

känslan är färgen natten förnimmer,

en invit att komma in och beröra

den öppna frukten med händerna,

femte hjärtat gömt i en mandel,

den kommande dikten som stänger natten.

Ur arkivet

view_module reorder

Det där med matematik och kärlek

Det är väl det svåraste som finns, relationer, vilken typ av relation det än är. Vi är en massa av människor som ingår i diverse relationer med varandra, ibland förstår vi ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 24 augusti, 2014

Det är inte en riktig post!!!

  Nu är äldsta Postryttaren läst som jag har tillgänglig i sadeln [stapeln i förvaringsmöbeln], tidigare har jag även anmält flera andra hejdlösa årgångar. Den har tett sig ganska lik under ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 03 mars, 2011

Sånglösa. Spelar på mer än bara känslor

En gråtande flicka som inte kan sjunga, så lyder sammanfattningen av nyoperaföreställningen Sånglösa, som under måndagen hade nypremiär på Atalante i Göteborg. Med nyopera menas att en operaform tas upp ...

Av: Frida Sandström | Reportage om scenkonst | 03 december, 2013

Dante Gabriel Rossetti. Plötsligt ljus

Dante Gabriel Rossetti (1826-1882)  var en av de ledande bland de s k  prerafaelitiska konstnärerna, som sökte sig tillbaka till medeltida motiv. Han var också poet, och är nu kanske ...

Av: Dante Gabriel Rossetti | Utopiska geografier | 05 juli, 2014

Den målande arkitekten. Om Friedensreich Hundertwasser

Böljande fasader, organiska former och byggnadsverk som sticker ut i stadsrummet. Byggnader som uppfattas som annorlunda, roliga, konstiga, eller fantastiska. Arkitektur som bryter med funktionalismens strikta formspråk, och istället inbjuder ...

Av: Simone Frankel | Konstens porträtt | 15 juni, 2013

En musikkrönika om Gary Moore

Det kan handla om musik i snart sagt vilken genre som helst… Det kan vara filmmusik: exempelvis temat i ”Schindlers list”… Philipp Glass kompositioner för ”The hours”… Cavatina-temat i ”Dear ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 08 juni, 2014

Fladdrande vattenskuggor

Anne-Sofie Nielsen är född 1948 i en mindre stad i Småland. Hon har bedrivit humanistiska studier på universiteten i Lund och Stockholm, har en fil. kand. i franska, konst- och ...

Av: Anne-Sofie Nielsen | Utopiska geografier | 17 juni, 2017

Benjamin och dr Krabba

   

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 08 oktober, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.