Detaljer

Det borde egentligen inte spela någon roll om jag struntade i att skrapa av den gamla målarfärgen runt fönstret innan jag började måla om det. Trots det blir resultatet att ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 04 oktober, 2014
Gästkrönikör

Sånglösa. Spelar på mer än bara känslor

En gråtande flicka som inte kan sjunga, så lyder sammanfattningen av nyoperaföreställningen Sånglösa, som under måndagen hade nypremiär på Atalante i Göteborg. Med nyopera menas att en operaform tas upp ...

Av: Frida Sandström | 03 december, 2013
Reportage om scenkonst

If there is a will, there is a way

De gånger jag besöker Oslo försöker jag alltid hinna med ett besök på det så kallade Litteraturhuset, strax intill Slottsparken: ett litterärt centrum som blivit oerhört populärt; en samlingsplats inrymmande ...

Av: Björn Gustavsson | 11 juni, 2013
Gästkrönikör

Gustav Klimt del 2 Världen i kvinnlig skepnad

Franz Joseph I av Österrike-Ungern gav arkitekterna Gottfried Semper och Carl von Hasenauer i uppdrag att bygga och gestalta Burgtheater, men herrarna hade olika ingångar till och syn på det ...

Av: Lilian O. Montmar | 31 mars, 2011
Essäer om konst

Thomas Tidholm är inbjuden poet till Södermalms Poesifestival på Orionteatern 4 och 5 september



Thomas TidholmThomas Tidholm, poet och författare. Född i Örebro 1943, flyttade 1950 med familjen till Huddinge i Stockholm. Gick i Södra Latin, läste sedan filosofi, religionshistoria och konstvetenskap vid Stockholms Universitet. Elev i Christer Strömholms fotoskola 1967- 68, har sedan gjort fotoutställningar då och då samt illustrerat egna böcker med foton. Saxofonist och sångare i olika rockgrupper 1967-78 (t.ex. International Harvester, Arbete o Fritid, Hot Boys). Tre soloskivor: ”Varma Smörgåsar” (1973), ”Säj det i toner” (1979), ”Obevakade Ögonblick” (1984). Debuterade 1966 och har sedan dess utgivit femton diktsamlingar (senast Hilding Kvists minnen (2014) samt skrivit lika många teaterpjäser och en roman. Lycklig far till en dotter och två pojkar. Resor till USA, Mexico, Indien, Vietnam, Ryssland, Grönland och ofta norrut i Norden. Gjort c:a 30 barnböcker tillsammans med Anna-Clara Tidholm, f. Tjerneld. Samarbetat med konstnärer, t.ex. Hans Wigert, Mats Caldeborg, Karin Mamma Andersson, och musiker, t.ex. Ove Karlsson, Peter Bryngelsson och Jonas Knutsson, CD:n ”Himlen har inga hål”, (-07).  Medarbetat i tidningar och tidskrifter med texter och i Sveriges Radio med dokumentärer och kulturprogram. Regisserat tre egna kortfilmer för SVT. 

Har varit aktiv i Författarförbundet, Naturskyddsföreningen, Skydda Skogen. Medlem i Sveriges Ornitologiska förening. 
Bosatt på en gård (odlar grönsaker, har en biodling, får, till husbehov) i Norränge, Arbrå, Hälsingland sedan 1970.

 

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Som en gång, i duschen

(om svarta hål)

 

 

I

 

Ingen har egentligen sett det,

men någon räknade ut att de måste finnas

Materien kan inte bara glesas och skingras, den

måste också dras samman, falla in i sig själv

försvinna, sugas in i något som kan beskrivas

som ett hål… utanför tiden

En liknelse skapad för människor.

Vad-det-än-är pågår därute hela tiden

expansioner och sammandragningar.

Explosioner. Implosioner. Vi tror gärna att vi förstår

vad sådana ord ”betyder”. Det är Materien

som slungas omkring i enlighet med sina ekvationer,

gravitationen som slukar den och spottar ut den

Vissa av dessa lagar

är så fruktansvärt indifferenta att när vi förstår

är det som att inte förstå. Vi ser bara

tomrummet och den absoluta kylan. Våra egna liv

framstår på utsidan lätt som kaotiska, de har

pälsen full med kardborrar. Medan kosmos

i sitt kaos istället tycks nästan väloljat,

galaxernas skivor obrottsligt blanka och horisontella Autonoma. Såhär

på håll, och troligen

felaktigt. Den kosmiska våndan

angår oss ändå måttligt, den är ju ingenting

jämfört med ont i benet, obefintliga

parkeringsmöjligheter, sådana saker. Men

det finns något som är gemensamt,

så att säga för allting.

Och det är orden. Våra välmenande ord

vill vara där också.

 

 

II

 

Explosioner kan vara attraktiva

för unga blodtörstiga människor, liknar

något inuti dem själva. Ingendera har gränser

Explosioner är en social kategori, det är vår…

vad säger man… kultur. Trots att vi inte

har råd. Medan implosioner däremot

är oförutsägbara och hemliga. Asociala. Någonting

faller in i sig, i oss. Det händer

utan att vi märker det, en rörelse,

en del av ett slags mörk cirkulation.

Det störtar in som när man sänker ett mindre kärl

i ett större, utom att vi inte förstår

vad det är vi fylls av. Mycket snabbt, och sedan

har någonting snarare lämnat oss. Eller vart tog det vägen?

Biologi… kanske detta inte är. Inte ens

mänskligt egentligen. Vi byts ut där

Ännu en bild för något annat. Svårt att se var det

börjar. Det som skulle vara verklighet

är tecken för orden vi stavar på

Men vad händer sedan? Blir allt kvar

därinne, trycks det ihop och blir till något annat

som vi inte längre känner igen? Eller

kan det bli vad vi brukar kalla

insikter, förtätade tillkortakommanden,

kropparnas miserere, sådant som ibland

för en sekund skymtar i en annan människas ögon,

tvärsöver ett bord på värdshuset Sju Sorger.

 

 

III

 

Någonting togs ifrån henne en gång… det var

i badrummet… skulle in i duschen men

hittade inte tvålen kanske, och blev stående

medan duschen ensam lät vattnet falla. Precis så

kände hon sig. Och det föll. En oändlig tyngd…

Hon stod där, stängde så småningom av

behövde inte ens handduken, men kände sig

på något sätt renare. När hon kom ut därifrån

hade barnen blivit tio år äldre. Även detta

bara en bild för något annat, som ändå

händer en människa. Det hon samlat omkring sig

som verkligheter, osorterad materia, förtätas

och blir i det ögonblicket historia,

som av en mindre död, på förhand

Implosion. Trycket faller,

så som det ibland stiger

det stiger för att sedan hastigt falla

Det språk som överlever där vill gärna

berätta, men vet inte säkert

Ett svart hål, en tratt, en tunnel

vet inte, men allt sätter sig till slut i ögonen

Levandet gör oss tomma om vi inte

låter det gå sin egen väg,

neråt, inåt mot mörkret

… eller om det är ljuset?



 

 



När jag ser tillbaka

 

När jag ser tillbaka

på mina känslor

ser jag att de alltid varit

obeständiga och utåt sett

missvisande. Och i

förhållande till mig själv

mera lika skavsår

eller det som givit upphov till

skavsår, något som

ligger och trycker

i en ficka, eller

ett veck på ett klädesplagg

Man vet inte

vad det gör med en

När jag ser tillbaka på

mina känslor

förstår jag att de tillhör

historien

men inte min

historia utan

någon annan

historia

när jag ser

på mina änglar vet jag

att de kom som från ingenstans

att de svedde mig med sina

svedda vingar

när jag ser tillbaka på mina svedda

tankar inser jag

att de var preliminära

i ordets rätta bemärkelse

när jag ser tillbaka

på mina sommardagar

inser jag att de var många

fler än jag kan minnas

gula gröna och röda

när jag ser tillbaka

på mina känslor vet jag

att de ofta var

helt ovidkommande

i detta sammanhang

inexakta, vädjande

nosande runt som små djur

för att förstå sig själva







Som en åsna

Jag tror inte att Gud ska komma

som en åsna. Jag har aldrig trott det

Det var bara som jag sa

Nu har det bildats en förening om det

men jag är inte med

Jag gör vad jag kan ändå, jag ser

andra saker, användbara

lite senare kanske

när det blir lite mer elementärt

allting och Han kanske

kommer till slut

som en oljad blixt. Eller i vilken

form som helst

Jag har tänkt på åsnor

hur de sätter ner sina mycket små

fötter. De älskar framför allt

avgrunder. De går där

som ingenting

Om natten

när man ser något komma

är det inte säkert att man förstår

vad det är. Några i lägenheten intill

har ett möte, de sjunger

Då ser de Gud komma

som en sorts åsna ändå

De strör sina andetag

för hans fötter





 



Ett djur är det

Det är inte en maskin

som du sa

ett djur är det

och manual finns inte

Vi vet inte

var i djuret vi befinner oss

vi vet inte vad det gör

mer än kryper fram

och lämnar något efter sig

Höga mål är uppsatta

Höga mål på djurets panna

Höga mål

där det åmar sig fram

Nu har det stannat upp

en ineffektivitet har spritt sig

en rapport kan tolkas så att

kroppen delvis kan vara död

En möjlighet som nämnts

också här på golvet

är att reparationerna

kan dra ut på tiden

Ett möte är satt till kl 14

Vi ska då informeras, men samtdigt

för första gången

se varandra





 



Epitaph

Allt man gör eller tänker

Har en grund i det

Outsägbara

Inte outsägliga, det är

En annan sak

Det uppstår, när man skriver

En krans av ord som

Omsluter varat, det vill säga

Mig

Och nu vet jag varför

Man så ofta har använt ordet

Epitaph

Det är ett ljud i det

Som man inte gärna vill

Gå miste om

Och i det ljudet gömmer sig

Det Osägbara

Om man bara

Förmår att lyssna

Minnet av ett fullkomligare

Numera uppspikat, jag menar

Begravet

Ögonblick

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Om maktmekanismer i det sydkoreanska samhället. Intervju med Cheol-soo Jang

Sydkorea kännetecknas av en vital filmindustri, en filmindustri som ofta kännetecknas av en extrem omsorg för det tekniska så till vida att alla filmtekniska medel musik, foto, skådespeleri ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 28 januari, 2011

Filosofi, kultur og liv

Innledning I den vestlige kulturhistorie finnes det en rekke distinksjoner, og som gjerne blir framstilt på den måten at de er om forskjellen mellom høyt og lavt, ånd og åndløshet, fornemt ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 23 juni, 2014

Hur jämlik kan jämlikhet vara? – om Mary Wollstonecraft

  Målning av Mary Wollstonecraft (cirka 1797) av John Opie. Hur jämlik kan jämlikhet vara? – om Mary Wollstonecraft Det ligger i tiden. Utställningar, böcker, pjäser och filmer, ja, otaliga är de uttrycksmedel ...

Av: Anna Franklin | Essäer om politiken | 24 juli, 2007

Autodafén eller Mannen utan egenskaper

En typisk vrångbild ligger i hur vi tolkar ordet autodafé. Enligt Svenska akademiens ordlista betyder ordet ”inkvisitionens bestraffning av otrogna mm., kättarbål”. Men etymologiskt är auto-da-fé en portugisisk sammansättning som ...

Av: Göran af Gröning | Essäer | 09 januari, 2014

Bede Griffiths liv och lära

If you love someone, you become one with him or her, and they become one with you, but you do not cease to be yourself. If that happened, it would ...

Av: Elsa Maria Lindqvist | Övriga porträtt | 25 februari, 2013

Vi bryr oss inte

På spårvagnen i Göteborg hamnar jag mitt i en skock barn i 9-årsåldern som förvånat frågar varför jag fotar lyftkranarna utanför. Solen lyser, luften är klar, jag är på väg ...

Av: Sofia Sandström | Gästkrönikör | 02 mars, 2014

Om beroendeställning till den utanförvarande makten och avbrott i tiden

Som en del i konstmanifestationen Malmö Nordic 2013 öppnar Konsthallen upp med utställningen 24 spaces - en kakafoni, där Lilith Performance Studio deltar med två bidrag: Amerikanskan Donna Huancas Raw ...

Av: Helena Lie | Reportage om scenkonst | 26 Maj, 2013

Diane Arbus genom en personlig lins

För 223 år sedan svor här den franska nationalförsamlingen eden om att inte skiljas åt förrän de givit en konstitution åt Frankrike. Idag är Jeu de Paume ett museum som ...

Av: Signe Lundgren | Konstens porträtt | 17 januari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.