Livsgleden

Innledning Det er krigstider. Kunsten og kulturen har oppgangstider. At kunsten og kulturen profitterer på at det er vanskelige tider, er ingen sjokkerende nyhet. Under den første verdenskrig, for eksempel, trakk ...

Av: Thor Olav Olsen | 17 november, 2014
Agora - filosofiska essäer

En bemerkning om Claude Monet og livsvirksomheten hans

Oscar Claude Monet, som var Monet's fulle navn, ble født i Paris, den 14. november, 1840.  Foreldres navn var Louise-Justine Monet og Adolph Monet. Fra før av hadde ekteparet Monet ...

Av: Thor Olav Olsen | 06 juli, 2010
Agora - filosofiska essäer

Slut

Kring sekelvändan 1900 vimlade den europeiska litteraturen av uttråkade unga män och kvinnor, fulla av spleen (den melankoli som Tegnér kallade mjältsjuka). Parhästarna Hjalmar Söderberg och Bo Bergman gäspade sig ...

Av: Ivo Holmqvist | 07 december, 2014
Essäer om litteratur & böcker

(O)moralisk nakenhet och en feministisk köttyxa

För 100 år sedan spatserade suffragetten Mary Richardson in i Londons National Gallery och högg sönder Diego Velázquez Venus med spegeln (ca 1650). Denna tavlas fascinerande historia och motiv kan ge ...

Av: Andrei Liberec | 12 augusti, 2014
Essäer

Heather H. Thomas är inbjuden poet till Södermalms Poesifestival 2014, på Orionteatern 4 och 5 september.



Heather H. ThomasHeather H. Thomas, amerikansk poet, essäist och universitetslärare, bor och arbetar i Reading, Pennsylvania. Hon har givit ut sex diktsamlingar, hennes dikter har publicerats i flertalet amerikanska litterära tidskrifter och hon är flerfaldigt prisbelönad, bland annat med Gertrude Stein-priset och den senaste utmärkelsen fick hon i år; Rita Dove Prize in Poetry.

Hennes dikter är översatta till spanska, litauiska, bosniska och albanska och hon har medverkat vid ett stort antal poesifestivaler i bland annat Argentina, Bosnien, Irland, Litauen och Makedonien.

Heather H. Thomas började skriva dikter som ung för att bättre hantera ungdomens identitetskriser. När hon först skrev dikter hörde hon rösten inom sig, den som blivit tystad. Hon hade redan läst poeter som Anne Sexton och Sylvia Plath vars dikter är fulla med inre turbulens.

I tjugoårsålderna arbetade hon som journalist, och var dessutom gift med en journalist, hon fortsatte skriva dikter för att hitta den oartikulerade rösten, begravd inuti. Hon skrev då i hemlighet dikter, men efterhand slutade hon som journalist och började istället studera skrivandets hantverk, hon publicerade omsider sina dikter och skilde sig. För en av dikterna om skilsmässan fick hon ett pris och hon såg det som ett steg på vägen mot sitt författarskap.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Thomas menar, att hon ”tillhör förändringarna”, som bottnar i en barndomskänsla av att aldrig riktigt höra till platsen där hon befann sig. Hon bär på en rastlös och flyktig ande inom sig som ständigt får henne att utvecklas. Därför ser varje ny bok annorlunda ut, olik de tidigare. Thomas har skrivit varje bok ur ett nytt, särskilt poetiskt perspektiv. Vad som binder samman böckerna är den röda tråden av saknad, sökande och tillfrisknande.

Thomas anser att poetens roll är att verkligen bosätta sig i huset inuti bröstet. Att kartlägga det besvärliga och kritiska uppvaknandet. Att bryta tystnadens höjdpunkt. Att berätta hur det är att vara kvinna 2014. ”All tid är närvarande samtidigt.”, skrev T.S.Eliot – en mycket oamerikansk idé eftersom vi amerikaner kontinuerligt suddar ut det förflutna, och hellre förkunnar det nykomna, menar Thomas som skrev om detta i sin bok ”Practicing Amnesia”.

Vilka är hennes favoritpoeter? Hon nämner Tomas Tranströmer och William Blake, och av den senare lärde hon sig att i äktenskapet mellan himmel och helvete krävs en följd av motsatser. Hon lärde sig att den avklippta masken förlåter plogen. Av Emily Dickinson lärde hon sig att dväljas i ett hav av möjligheter. Av Walt Whitman lärde hon sig att spindeln spinner tråd efter tråd ur sig själv, liksom själen gör. Från Rilke lärde hon sig att förändra sitt liv. Från Garcia Lorca lärde hon sig om färgen grön och från Celan, om svart mjölk. Hon vill också nämna poeten och aktivisten Anne Waldman och en annan välkänd amerikansk röst, Alice Notley, som hon skrivit om i sin avhandling om feministisk, episk diktning.

Två andra poeter hon läst mycket är Wallace Stevens och H.D. (Hilda Doolittle), båda födda i samma region där hon bor. Stevens föddes just i hennes hemstad Reading. Några år efter hans död, när Thomas var barn, bodde hennes familj i hans hus, som byggts om till lägenheter. Hon blev redan då starkt berörd av att bo i huset där den store poeten blivit född.

H.D. skrev dikter och laddade dem med kraft att utforska och förändra den kvinnliga identiteten. Hon föddes i Bethlehem, i Pennsylvania, som ligger en timmes resa från Reading. H.D. bodde i London under nazisternas blitzkrig och skrev en episk dikt ”Trilogy”, som är ett mästerverk, anser Thomas.

Hur går det till när Heather H. Thomas ska skriva en dikt?

Helst vill hon vakna tidigt, dricka kaffe, läsa en stund och sedan skriva. Men alla dagar, menar hon, ser ju inte så perfekta ut. Ibland skriver hon därför på papperslappar, medan hon springer från en sak till en annan, eller medan hon kör bil. En fras, något som plötsligt retar minnet, en bild eller något jag sett eller hört får mig att börja skriva. Vanligtvis skriver jag för hand på papper innan jag flyttar dikten till datorn. Hon behöver sedan ganska lång tid på sig för att kunna se dikten bättre. Hon ställer två sorters frågor, dels vad hon själv vill säga med dikten, och dels vad dikten vill säga.

Thomas tycker mycket om att medverka i poesifestivaler, hon har varit i Argentina, Ryssland, Bosnien & Herzegovina, Makedonien och Kosovo, det får henne att känna sig mitt emellan språk och kulturer. På flygplatsen i Wien finns en intressant installation, en “textscape” som konstant växlar form och uttryck med böljande bokstäver och fraser som digitalt förändrar sig på olika språk. Den bygger på en idé kallad ”ZeitRaum”, ett tid-rum flöde där gränserna löser upp sig. Det är precis vad som händer när poeter från olika kulturer och språk möts, de läser sina dikter och rör sig i ett tid-rum utan gränser, avslutar Heather H. Thomas.

 

Heather H. Thomas dikter i översättning av Vendela Engblom.

 

 

 

 

 

Ovetandets rum

 

 

I en ring av frusna fåglar

speglas mönster knutna som fågelbon

över en inre himmel

 

 

finns en säng en lampa en byrå

en låda som spiller sina strumpor

hörnen med rätt ord för någon

 

 

när fågelbonas knutar blir för tunga och faller

gör hon en serie skärmar

skiftar skuggans lutning

 

 

beroende på hur hon lutar glödlampan

pärlornas translucens

vingarna av trollsländor som parar sig

 

 

ett skelett dinglar hennes skrivhand

från sitt öra

hon hör ett namn hon kunde en gång

 

 

hennes eget i någon annans mun

omedelbart som ett negativ

man håller mot ljuset

 

 

 

 

Blå rubin 2

 

 

Dagen tog slut i blå jord

röd himmel jag gick längs floden

över den blå halvön

 

över rösten som önskade

brände glasfängelset

min far drack för att bygga

 

järngaller,

rösten som önskade

inte sant, en rubinkänsla

 

tryckt på min hjärna

en rubinkänsla föll

över det blå

 

immunitet, jag förlorade dig

när jag gav dem namnen, en röst

som om min mor och min far

 

inte låg tillsammans

och isär i den lilla

masugnen som formade mitt jag

 

som om jag stirrade orädd

min ljuskraft började gå

brännandet helade mina ärr

 

ljudet lätt att känna igen

som mitt eget.

 

 

 

 

 

 

Att lägga ner månen

 

Sista gången vattnet steg tog vi isär

farfarsklockan, krokade av järnvikterna

lyfte det gamla månansiktet, släpade upp allt till övervåningen.

 

Nu när vinden lyfter hela Atlanten

in i sitt ylande öga, lutar sig vår andra måne

försiktigt mot brädhögen,

 

en spegelskära mellan två sönderfallande stockar.

 

Vi tittade på den från köksfönstret,

hur himlens måne gled över dess ansikte

full och tom, följde kurvan av en osynlig klocka

 

genom himlens hölje. Vi gick ut på baksidan

för att se oss själva, för att andas vår litenhet

in i rymden som fallit där.

 

När jag tar av silvertoppen från stocken

och lägger månen ner, lutar jag mig över de sjudande molnen.

Mina lungor släpper något de hållit kvar länge.

 

 

 

 

 

 

En månad senare

 

 

Om ett spöke kommer och spökar, fråga var hans kropp är

så du kan plocka upp honom

 

berättarens

stora avstånd

 

kopplar loss de som dör utan varning

 

från mytmakaren som arbetar

för att tysta alla vittnen

 

fanns det en fantasins stjärna

i sådana övergivna utrymmen

 

de döda hade bara förlorat sina kroppar

 

tar försiktigt loss

hennes ben under cement

 

det kommer göra ont, sa de till håret som hängde över stenarna

vi är inte rädda, sa de

 

svepte in kroppen i plast

bar den genom lera till vägen över ön

 

jag gör det här för mina föräldrar för att jag inte kan hitta dem

 

Muzahar, fiskaren,

säger till delar av en man i en plastpåse

 

Var inte rädd. du har bara förlorat

din kropp. Jag talade med din själ.

 

 

 

 

 

 

 

Vykort från Vortex Street

 

 

Vi vågade krafsa ner våra namn i krita.

Balkarna bär fortfarande märken

av en ström av gångvägar,

kartor av pinnar och appar vi gjorde

medan vi väntade på oss själva.

Barnen som samlade ihop våra ben

frågade om de dansade, eller om de var ledsna ben?

Världen var aldrig på plats.

Hur vill du att den här dagen ska leva?

Min vän sparade ett paket frön.

Månen lyser upp en skål med apelsiner,

stigen mellan mina ögonbryn gräver upp

en nedborrad uggla i ökenakvifer,

en hyllning till roterande oceaner.

Vi vinkade, vi drunknade inte

i hjärtats magnetiska fält.

Fantasin är en kraft: ockupera.

 

 

 

 

 

 

Spricka av tystnad

 

Skjutbanan med skylten “Fara! Tillträde förbjudet”

har en måltavla gjord av gamla tallrikar.

Skotten stör fåglarna, studsar på bergskammen,

separerar luften jag springer igenom.

I Sarajevo mätte hon sin springtur över bron

- femton sekunder mellan skotten -

löven mjuka på träd som ännu inte brunnit som bränsle

Krypskyttarna i kullarna såg henne,

såg alla på väg hem från jobbet eller för att köpa bröd.

Hon räknade sekunderna på klockan

innan hon sprang genom en spricka av tystnad,

solens tallrik det enda som var helt

innan hon nådde andra sidan.

 

 

till Mima, Sarajevo

 

 

 

 

 

 

Tredje ögat

 

 

mitt liv börjar med varje inneslutning: fjäder, fraktur, spricka

inlåsta i ögat

 

regnbågshinnan randad av varje virus: så växer en diamant

kol under värme och tryck, värme och tryck

 

miljoner år, jordens mantel pressar

magma till kristall: försök föreställa dig

 

kovalenta bindningar, spänning, sprickor, rotlika fjädrar

ärr och skavsår vi inte kan springa ifrån

 

varje steg och andetag räkna varje inneslutning

fasetter osynliga miljoner år:

 

föreställ dig en diamantform

grön blixt ovanför afghanska pojkar

 

som samlar ved på ett berg

brännande ljus

 

ögat randat av varje virus

flög högt upp och i en andra runda, svävade ovanför oss

 

och började skjuta

kol under värme och tryck, värme och tryck

 

högt i Bergen utanför Nanglam

Pechdalen i Kunar-provinsen

 

ärr och skavsår vi inte kan springa ifrån

en permanent bas kallad Blessing, välsignelse

 

Hemad träffad av splitter i sidan

gömd av grenar som räddade hans liv

 

inlåsta i ögat

för att det var kallt ute

 

söner utskickade efter ved

mödrar plockar upp sina söner i delar

 

varje steg och andetag räkna varje inneslutning:

föreställ dig felet i överlämningen

 

hur mycket större diamanten blir

pojkarna felidentifierade som upprorsmän

 

som hade attackerat Blessing

ärr och skavsår vi inte kan springa ifrån

 

regnbågshinnans djup

tyvärr blev pojkarna felidentifierade

 

föreställ dig vi beklagar å det djupaste

föreställ dig död, död åt Amerika

 

felet i överlämningen

beklagar å det djupaste

 

död i djupet

mitt fel, min delaktighet

 

föreställ dig mödrar, fäder, pojkar

vårt fel, vår delaktighet

 

hur mycket längre

visionen hägrar långt borta

 

alla fasetter, föreställ dig diamanten

kroppar, krig efter krig

 

hur mycket längre

visionen hägrar långt borta

 

plockar upp sina söner i delar

deras söner våra söner, deras döttrar våra döttrar

 

visionen hägrar långt borta

 

 

 

 

 

 

 

Fläkten

 

De veckade kanterna vinkar

fläkten rör sig över det skadade bordet

 

rör sig runt natten, runt historien

som förlust. Med trasor i båda händerna putsar jag

 

min mors bord. Nattfjärilar klamrar sig fast vid skärmen

mina händer rör sig över träet, följer årsringarna

 

tills de torkas in i trasorna

och jag lämnar kvar dem därinne.

 

Nattluften kommer att berätta det för dig.

När ljuset återvänder är jag försvunnen in i händer

 

tillbakavuxna på en vass strand

där mina fötter skärs upp av strömmarna jag korsar,

 

av blandningen av fantastiska vindar.

 

 

 

 

 

 

Lämnade åt glömskan

 

 

En flod av dimma flyter genom huset.

Jag vaknar av ett tåg som ryter

utanför dörren, vilket påminner om

 

ett annat tåg rytande nerför vindstrapporna,

som hällde ett lass fisk in i sovrummet.

 

Rummet är snart ett akvarium,

fyllt med fisk som återupplivats som svampar.

 

Tåget lastar av haitier efter skalvet.

Ett annat bär våldtagna kongolesiska kvinnor.

Japanska flyktingar från strålning är på väg.

 

Ansiktena i mitt hus är sten

när de berättar sina skräckhistorier:

Jag flydde men jag förlorade min fru.

Männen tvingade min son att titta på. Jag såg honom aldrig igen.

Jag kravlade upp ur en ravin där de hade kastat högar av kroppar.

 

Jorden har spruckit, skiftat, brunnit.

En uråldrig flod osar av bensin,

gatan där jag bor svämmar över.

 

I mitt hus finns ett rum

som svämmar over av fisk och färskt vatten.

Här lämnas man till glömska, till liv.

 

 

 

 

 

 

Varats mark

 

 

 

Andetag samlar de gamla sidorna,

vita bokryggar, bokrader på ett främmande

språk du försöker älska

 

frågorna som stängda rum,

fönster inramade i blått

utom räckhåll för irritationen.

 

Ett brev är tanke men du måste

återvända i kroppen till bristen på kärlek,

stämma in rätt i de hemliga

 

håligheterna av fingrar och tår,

din mun passerar genom

skadan, blomman, du vet

 

på varats mark

lösgjorda från minnet håller vi

om varandra, kollapsar inte

 

in i framtiden, men försiktiga

då en av tystnadens handlingar

låter sig själv läsas.

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Feministiska serier – en ny typ av uttryck

De senaste åren har kvinnliga tecknare som Liv Strömquist, Sara Granér och Nina Hemmingsson blivit omskrivna och hyllade i kulturvärlden, ofta i litteratursammanhang. Jag vill dock se dessa tecknare ur ...

Av: Sara Broström | Essäer om konst | 24 oktober, 2011

Vorrei farti male e farti godere facendolo

Pinsamhetens pinsamhett. Tandläkaren var antagligen inte mer än 15 år, precis lika lite fylld som någon mjölktandsplomb, hade troligen aldrig haft en patient tidigare, säkert aldrig grävt i en människas käke ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 29 oktober, 2012

Rodolfo Kusch

The Myth of the "Pueblo": Francis Reveals Who Told It To Him

That he went to a Jewish psychoanalyst for six months is not the only brand-new revelation made by Pope Francis to his interviewer, Dominique Wolton, in the book issued in France a ...

Av: Sandro Magister | Agora - filosofiska essäer | 22 september, 2017

Fabler

Illustration: Ida Thunström ”Inget är säkrare”, sade ett kvalster till ett annat, ”än att vår ost är medelpunkten för det stora världssystemet, och att vi är den allsmäktiges särskilda älsklingar ...

Av: Novalis | Utopiska geografier | 10 april, 2008

En våg i narcissismens tecken översvämmar Sverige

När allt kommer kring så handlar ju inte livet om ytligheter eller status. Det handlar om att må bra - familj, vänner och kärlek. Om hela världen skulle vara blind, vem ...

Av: Fredrik Johansson | Gästkrönikör | 31 oktober, 2014

Majlis al Jinn grottan. (Djinnernas, små demoners, rådslagsplats.) Foto: Yousef Tuqan

Sultanatet Oman, en skimrande pärla på Arabiska halvön

Kan man älska ett land? Ja, det kan man. I mitt fall Oman för dess stilsäkra arkitektur med sparsam utsmyckning, skinande renhet överallt, det är som om man skulle ha ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Resereportage | 03 mars, 2016

Loserförfattarfabriken II

Efter någon tid här på författarparadiset visade det sig att jag blev rätt (plötsligt) sinnessjuk, med den allmänt taget osannolika diagnosen stressad sinnessjuk samt klyvd i åtta otrevliga personligheter, normalt ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 29 juli, 2011

Ljusets skugga

Claes-Magnus Hugoh om terrorattackerna och anarkoterroristismen

Av: Claes-Magnus Hugoh | Essäer om politiken | 15 april, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.