Malin Lagerlöf Foto Ulrica Zwenger

Malin Lagerlöf och Tom Malmquist - drabbade av det ofattbara

Elisabeth Tegelberg är tillbaka med en litterär essä.

Av: Elisabeth Tegelberg | 09 oktober, 2016
Essäer om litteratur & böcker

Meditasjon over idéen om kultur

Mennesket selv er det rette studiet av menneske(Arnold Gehlen, 1904-1976). Naturvitenskapelige teorier om mennesker er adekvate for studier av innsekter(maur), men de er svært lite egnet til å kaste lys ...

Av: Thor Olav Olsen | 13 april, 2011
Agora - filosofiska essäer

Döden och utplånandets möjlighet

I alla tider har föreställningen om döden varit avgörande för formandet av den kulturella identiteten. Döden är en ofrånkomlig realitet och de mänskliga skaparkrafterna har också en av sina starkaste ...

Av: Simon Henriksson | 31 Maj, 2012
Agora - filosofiska essäer

Möt konstvåren i Bryssel

Till den rika museifloran i Bryssel kan man nu lägga Fin de siècle museet som öppnade vid årsskiftet. Lägg där till vårens stora utställningar med den belgiska samtidskonstnären Michaël Borresman ...

Av: Mathias Jansson | 25 mars, 2014
Essäer om konst

Diti Ronen är inbjuden poet till Södermalms Poesifestival 4 och 5 september på Orionteatern



Diti RonenDiti Ronen, född i Tel Aviv i Israel, poet och teaterforskare. Hon har publicerat tre diktsamlingar. Hon undervisar i kultur-och konstpolitik på Hebreiska universitetet i Jerusalem och är rådgivare åt regeringen, kommuner, konstnärsfonder och kulturinstitutioner. Hon har tidigare arbetat på det israeliska kulturministeriet, och ansvarat för kulturpolitik inom teater och litteratur.

Hon arrangerar poesikvällar i Beit Ariella på Huvudbiblioteket i Tel Aviv.

 Hon har fått flera priser, två internationella och två israeliska. Hon har som poet också vistats på Mysore universitetet 2010-2011, i Karnataka, Indien och på Kuvempu universitet 2012-2013, i Shimoga distriktet i Indien. Hennes dikter och böcker är översatta till fler än tio språk. Ronen är mor till två döttrar och tre söner. Hon bor och arbetar i Neve Monosson, en förort till Tel Aviv.

 Kritikerna har skrivit om Ronens poesi att den avslöjar en rik och unik, kvinnlig värld och rör vid personliga erfarenheter som vävs in i mytologiska och symboliska sammanhang, på ett moget sätt med ett skickligt hantverk.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 Hur ser Ronen på poetrollen? Hon svarar att det är att vara just poet. Det har alltid varit den enda rollen. Det kommer aldrig att förändras. Att vara poet, menar hon, är att vara en konstnär. Och det innebär att skapa. Att uppleva livet fullt ut, med känslostormar och kärlek, att överleva och att dö, att se, lyssna, följa sitt hjärta, att drömma och aldrig vakna – och framförallt; att respondera på allt i livet, att skapa om det från början, nu i rätt ordning och rätt form.

Vilka är hennes favoritpoeter? Hon har influerats av två poeter, Basho och Rumi. Basho lärde henne tala naturens språk, Rumi lärde henne att tala människornas språk. Hon skriver en dikt när dikten inte lämnar henne ifred, när den stör henne, och oftast skriver hon om dem många gånger. Det har änt att hon hittat dikter hon inte känner igen, men som hon uppenbalrigen skrivit. Ibland tar det lång tid innan hon fattar att det är en av hennes egna dikter.

Ronen har medverkat i många poesifestivaler, hennes bästa år är i år, berättar hon. Hon älskar att resa, det utvidgar hennes erfarenheter både som människa och poet. I vintras, i februari var hon på den internationella poesifestivalen i Granada, Nicaragua, där jag mötte henne och flertalet av årets medverkande poeter, sedan reste hon till Pennsylvania, till London, till Indien, sedan Frankrike och efter Stockholm ska hon till Ukraina i oktober. Dessutom publicerade hon nyligen en bok i Frankrike och ytterligare två böcker kommer ut i år, en på franska och en på hebreiska.

Ronen har en direkt koppling till Förintelsen; hennes mor var tjugo år när tyskarna sände henne, hennes föräldrar och resten av familjen med tåg genom Transylvanien till förintelselägret Auschwitz II- Birkenau. Vid ankomsten där stod en ung officer och dömde de nyanlända till döden, eller, till livet. Han dömde Ronens morföräldrar, tillsammans med spädbarnen och de andra barnen till döden, genom att hänvisa dem åt vänster, vilket betydde direkt till gaskamrarna och därefter krematoriet. Genom att hänvisa hennes mor åt höger, dömde han henne till livet, om så bara temporärt, till ett omänskligt liv, fyllt av arbete.

  Förintelsen är, menar Ronen, det trauma som lämnat efter sig det allra största och fulaste ärret i Västvärlden i vår tid, och möjligen också bortom vår tid. Det är otvetydligt en av de allra svåraste erfarenheterna i mänsklighetens historia, både filosofiskt – när frågor ställs om meningen med människans existens – och moraliskt,  i frågor om moral, rättvisa och skuld. För att kunna bearbeta traumat från Förintelsen är det nödvändigt med ett historiskt perspektiv, för att kunna förstå och internalisera traumat, och kanske är det inte ens fullt möjligt.

För henne personligen, som dotter till en överlevare av Förintelsen, har detta påverkat hennes liv ofantligt mycket. Det starka bandet mellan hennes mors öde och hennes eget, uppstod redan när hon föddes, eftersom modern beslutade att döpa henne efter mormodern Judith, som mördades i Auschwitz. Ronen menar att hon gavs dubbla roller som både dotter och mor till sin egen mor. Dessa dubbla roller är mycket närvarande i hennes verk. Hon gavs uppgiften att skapa mening i moderns liv, att rättfärdiga det.

Som hos alla överlevare, lämnade de hårda, extrema omständigheterna många ärr på moderns kropp, i hennes hjärta och i hennes minnen. Modern kände också en stark överlevnadsskuld över att ha klarat sig ur andra världskrigets Europa medan andra familjemedlemmar blev kvar ”där”. Minnena från alla fasor kom till uttryck i fruktansvärda mardrömmar, de, och hennes mors dåliga hälsa gav Ronen många anledningar till oro och ansvarskänslor.

I själva verket modern ofta att dottern var enda anledningen till att hon ”överlevt och fortsatt leva”, vilket blev ett dominant motiv i Ronens liv, att både ursäkta och förlåta och samtidigt söka godkännande och uppskattning. Ronen har identifierat sig mycket starkt med såväl sin mor, mormor som gammelmormor – hon menar att hon bär familjens fulla historia i sin egen närvaro, både fysiskt, känslomässigt och andligt.

 Vissa av Ronens dikter suddar ut tidslinjen och distinktionen mellan förflutet och nutiden; andra dikter suddar bort utrymmet mellan ”där” och ”här”; de flesta dikter handlar om de försvunna kvinnorna i hennes släkt, som delar av henne själv.

Hennes gener, menar Ronen, är europeiska, och även om hon föddes i Israel, saknar hon det europeiska klimatet, musiken, arkitekturen, maten, dofter, källarprång, gator, marknader, broar, floder, slott och frodig grönska. Vissa av hennes dikter uttrycker denna längtan, och den enorma svårigheten med denna längtan, eftersom den bär med sig de traumatiska erfarenheterna som har ägt rum på dessa platser.

Den mycket starka idenfikationen med de försvunna kvinnorna i hennes släkt har fört med sig en existentiell fruktan som kan växa till oanade proportioner; att bakom varje kulturyttring och på andra sidan av vackra dörrar, gömmer sig något oförutsett katastrofalt.   

Bakgrunden till dikten ”lillafågel” består av många lager berättelser, känslor och myter från naturen. Hennes mor berättade en historia för henne som barn, om en liten fågel hon och hennes vänner åt i lägret, när de var helt utsvultna. Den påminde dem om den kycklinggryta – bechinalt - de ätit innan de sändes till lägret, så olik smaken av den murkna, vattniga soppa de tvingades att äta. Hon minns att modern talat om den goda smaken av den lilla fågeln, som om den varat förevigt. Liksom andra berättelser hennes mor berättade, mindes Ronen den som full av skönhet, hopp och grymhet.

Långt efter moderns död sökte hon upp en av moderns vänner, Erjok, som också överlevt och nu var över nittio år gammal. De hade varit fem kvinnor från samma by som hållit ihop, stöttat varandra och hållit modet och hoppet uppe tillsammans under hela lägertiden. Fyra av dem överlevde. Efter många försök att få den gamla kvinnan att minnas fågelhistorien lyckades hon spela in vad kvinnan berättade, på ett språk som var en blandning mellan brusten hebreiska, ungerska och engelska. Den inspelade historien blev sedan grunden till Ronens dikt som är skriven till alla som inte överlevde och till minne av dem som överlevde tack vare snällhet mot varandra och för sin goda vänskaps skull.  

 

 

Ett bröst

1

Med blått bläck

Framför spegeln

Fyller jag i konturerna

Av slakten

Av min mammas forna bröst.

Linjen pekar uppåt, skruvar sig och faller

Hjälplöst

Ner i armhålans fallgrop.

Nu diagonalen

Men det är omöjligt

Att röra handen.

2

Jag klappar på såren från det saknade bröstet.

I mjuka välkyssta bandage

Och lägger fram dem ett efter ett

För att lindra din smärta och skyla mig själv

Från slaktaren.

3

Mamma kanske

Bara för att vara säkra

Låt oss gå tyst inatt

Och begrava det slaktade bröster

Djupt ner i jorden och trampa på

Och stampa på

Och bulta och slå

Du och jag och spotta

Tre gånger på varje vind och kasta

Knivar i luften och spetsa

Och mumla handflatorna upp och be och sjunga

Och sedan stiger vi upp

Tvättar våra händer

Och spottar igen tre gånger på varje vind

Och lämnar det.

Och hemma, blundar vi hårt

Korsar fingrarna

Räknar i tio år

Håller andan

Och väntar.

 

Översatt från hebreiska av Heather H. Thomas tillsammans med poeten.

Översatt från engelska av Boel Schenlær.

 

 

 

 

”lillafågel”

Översatt från hebreiska till engelska av Elazar Tal Ronen.

Översatt från engelska av Boel Schenlær.

 

lillafågel

Börja från ovan

sakta,

i en blå himmel, så ljus, så lätt

och öppen och stor och vit

börja, med evigheten

börja med himlen.

Med fågeln.

Titta, hon flyger iväg.

En liten fågel.Titta.

Där ligger hon.

Stor och öppen -

hela himlen ligger framför henne.

Börja med storheten, ja, börja stort

från ovan, stort

börja med allseende perspektivet

det oskyldiga perspektivet

Guds perspektiv

där detaljen går förlorad.

Fanns det andra fåglar?

Kvittrade de?

Ja, det fanns det, helt säkert.

Där, en till fågel som flyger iväg.

Börja med horisonten.

Finns det en antydan till rök?

Nej, det är inte skymning ännu,

man ser ingenting.

Och horisonten är avlägsen och havet är nära.

Och solen är mitt på himlen.

Nu sticker trädtopparna upp

de syns.

Börja med trädtopparna.

De breder ut sig, alltid gröna

deras fingrar längtar efter det skyhöga

det gudomliga

efter Guds blick på dem

efter fågeln.

Var det så att solen verkligen lyste?

Och vilken form hade molnet?

Gud, som tittade på, såg Han fågeln?

Börja med trädet. Med grenen,

se hur den kramar stammen,

lutar sig mot den, så förtröstansfullt.

Den är också tyst. Rör sig lite i vinden.

omfamnar långsamt sig själv

nynnar ursprungets visa.

Har du sett boet?

Har du sett fågelungen?

Börja med trädet.

Med trädet bredvid.

Minns du fågeln?

Den flyger hit ner, för att sitta på grenen.

Börja med henne.

Nej. Börja med hennes träd.

Nej. Börja med trädet bredvid hennes träd.

Börja med fler träd.

Många träd.

En skog.

Titta nu. Från ovan.

Kan du se skogen klarna?

Titta.

Där ligger lägerbaracker.

Börja med baracken.

Det spelar ingen roll vilken,

de är alla likadana.

Börja med den tionde baracken.

Titta, en vacker kvinna lämnar den nu.

Hon går med stolthet.

Tecknade du henne?

Teckna henne vackert, tack,

Vacker, skallig och stolt.

Såg du?

Hennes runda ansikte, som magrat av,

som accentuerar stora, blå ögon.

Hon tittar upp.

Ser blåa skyar

skymta mellan trädtopparna

som du tecknade, och molntippen

formad som en längtan.

Hon noterar alla detaljer.

Minns dofter och smaker

färger och ljudet av innan.

Tänker på våren.

Ser fågeln

passera framför sig,

på glidflykt, hennes vingar utbredda.

Börja, med officeren.

Tecka honom lång.

Accentuera hans ansikte, tack.

Det är fyrkantigt. Teckna hans

Spetsiga käke, hans haka

som sticker ut.

Nu håret: noggrannt gjort

hans hatt som hänger i slapp elegans.

Har du sett hans uniform?

Emblemen på hans ärm?

Börja med geväret.

Officeren håller geväret i händerna.

Han står utanför baracken. Geväret i händerna.

Nu lyfter han sitt vapen,

siktar mot himlen.

Trycker hakan mot vapnet

stänger ögat som han inte siktar med.

Teckna honom lång. Och mycket rak.

Han tittar i kikarsiktet

uppåt, han söker,

vad ska han skjuta nu?

Fågeln sitter nu på en gren.

Teckna honom tittande, teckna hans blick.

Han rör sig, vänder sig emot kvinnan.

Titta. Han

glömmer bort det. Hans muskler slappnar av.

Teckna vapnet som glider ner, som faller ur hans armar.

Teckna avfyrningsläget som tonar bort.

Han ser på kvinnan.

Hennes stolta sätt att gå

klädd i en säck och ett enkelt midjeband.

Han ser på kvinnan.

Hon ser inte honom,

går rakt fram, på väg mot latrinen,

Hennes blick fäst på fågeln.

Teckna honom när han ser på kvinnan.

Han ser på sättet hon går

krusningarna från hennes bak.

Där, hon har gått in i latrinen.

Han lyfter på nytt upp sitt vapen.

Bestämd. Likgiltig för krusningarna,

likgiltig inför hur hon går. 

Såg du? Han pressar ned sin haka igen

och även om det är vår i världen

och kanske på grund av

det kalla stålet

stänger han ena ögat.

Titta.

Han siktar, koncentrerar sig, siktar

och fågeln, åh, fågeln,

exakt hon -

och skjuter.

Tecknade du ned det?

Kunde du teckna hur hon sjönk?

Där, här, så nära,

rakt på, hennes kropp,

som om Gud landar mjukt,

ohörd.

Börja med kvinnan.

Hon hör ett skott.

Ett, och det ger ett eko,

som bultar i hennes tinningar

studsar till skogens slut

och tillbaka. Blev hon skadad?

Teckna ljudet, knallen,

Teckna hennes oro.

Teckna henne när hon lämnar latrinen.

Hon går. Där går hon, hon är oskadd.

Står upp och rättar till säcken på kroppen.

Sträcker på ryggen, tittar,

Fågeln är borta.

Hon tittar försiktigt efter.

Vad var det för skott?

Hon oroar sig för sina vänner

går snabbt tillbaka in i baracken

för att verkligen komma undan, och komma tillbaka.

Börja med kvinnan.

Nej, börja igen med officeren.

Han tittar åter på kvinnan.

Hon skyndar på steget,

ser sig omkring rädd, nervös,

med hög puls.

Han tittar fortfarande på henne.

Förvånad. Böjer sig ned, förhäxad,

lyfter upp fågeln från marken.

Hon rycker fortfarande, kroppen ännu varm,

Känner hennes vikt, så liten hon är,

och så vacker,

Nu räcker han över fågeln till kvinnan.

Teckna nu kvinnan.

Skynda på, allting sker så snabbt nu,

hon tar fågeln

som om det vore planerat

som om det vore självklart

som om fågeln var menad för henne,

hon lägger fågeln

i sin hand, utan att skaka,

hon tar fågeln,

utan en enda blick,

hon tar fågeln,

öppnar dörren till baracken,

och går in, nu springer hon,

andlös, till sina vänner,

en liten fågel i hennes hand.

Dörren är öppen nu och hon ser

att de inte är skadade. Alla är därinne.

De oroade sig för henne, vad var det för skott?

Nu är de alla därinne.

Och en liten fågel, död.

Nu är de alla därinne. Och en liten fågel i hennes hand.

Börja med kvinnans vän.

Nej. Börja med Blockäldsten.

Hon är tjeckisk. Religiös. Kort.

Gömmer sin dotter i en liten korg.

Hon är snäll. Börja med bakugnen.

Nej. Börja med fågeln.

Börja med grytan.

Nej. Börja med fågeln.

Vem plockade fjädrarna?

Varför skulle fjädrarna plockas?

Och vad måste Blockäldsten göra med fågeln?

Börja från början.

Börja med fågeln.

Teckna en liten fågel åt mig, tack.

Nej. Teckna en liten gryta åt mig, tack.

Nej. Teckna en liten ugn åt mig, tack.

Titta.

Inuti magen på ugnen finns en gryta,

Och inuti magen på grytan finns en fågel.

Det behöver du inte teckna.

Börja, börja med kvinnans vän.

Nej, börja med kvinnan.

Kvinnan är fortfarande chockad. Dörren till baracken är stängd.

Hennes ögon vänjer sig vid mörkret.

Hon ser på sin vän, håller fågeln.

Nej. Börja med kvinnans vän,

Hon är äldre. Nej, inte så gammal.

Hon är ännu ung, bara lite mer mogen.

Hon tar fågeln från kvinnans händer

Och går med den till Blockäldsten.

Titta på henne. Hur hon

tar den lilla fågeln

lyfter upp den så lätt,

och pekar i riktning mot ugnen.

Försiktigt. Och inväntar deras förståelse.

Lyfter upp den, och pekar mot grytan.

Hon har gott om tid.

Lyfter upp den, och pekar mot margarinet.

 

***

 

Vänder på huvudet åt höger.

Lyfter upp den, och pekar mot mjölet.

Hon har tålamod. För peppar och salt.

Titta. Nu kurar de ihop sig i mjukt samförstånd.

Teckna blicken.

Teckna hungern.

Teckna hemligheten.

Teckna överenskommelsen.

Teckna hoppet. Hungern.

Börja med hungern.

Nej. Börja med fågeln.

Nej. Börja med kvinnan.

Med officeren. Vapnet.

Med baracken. Ugnen. Grytan. Fågeln. Med – börja redan.

Kom igen, börja.

Börja med minnet.

Börja med, med, med lugnet.

I tysthet.

Börja med stumhet.

Börja med tystnaden. Tystnaderna.

Nej. Börja inte överhuvudtaget.

Var bara tyst och börja inte.

Och säg aldrig ett ord.

Skriv inte och teckna inte något alls.

Glöm allt du sagt. Och var tyst.

Sudda ut allt du skrivit. Och var tyst.

Sudda och glöm. Glöm och sudda.

Och var tyst.

Och släpp taget om baracken. Om officeren, om kvinnan.

Släpp taget om hungern, om blicken, om hoppet.

Lämna tystnaden, lämna rösterna.

Och tänk inte ugn, eller gryta.

Och rör inte vid berättelsen, eller vid sången.

Utvisa fågeln. Gud.

Svälj orden.

Och var tyst.

Glöm. Sudda bort. Och tala inte.

Och om du så måste, börja åtminstone med ljudlösheten.

i ditt huvud, i en viskning. Viskande.

Börja med längtan.Trängtan.

Vet du vad bechinalt är? Det är klart du vet.

Börja med bechinalt.

Teckna aromen som stiger upp

och sprider sig i huset.

Som stiger från grytan, ut från köket,

ända ut i vardagsrummet,

tar sig ända fram till mattan,

till radion,

till sök-efter-släktingar programmet

som får alla sinnen att bli galna.

Börja på eftermiddagen.

Teckna den lilla lägenheten i Givataim.

Solen rör sig diagonalt

och en lätt bris kommer in från havet.

Börja med mamma.

Börja med mamma, på eftermiddagen.

Teckna henne när hon lagar mat, med en träslev i handen.

Hur hon förklarar för mig om mjölet och hur man gör en redning.

Börja med mamma, eftermiddag.

Teckna henne lång, vid spisen.

Teckna henne närainpå, nära.

Teckna henne när hon rör vid mig.

Börja med mig.

Börja med mamma, eftermiddag.

Teckna henne vacker, med höga klackar.

Det är den tiden på dygnet när hon ibland

stannat till hos slaktaren och köpt kyckling

hon skulle ha lagat bechinalt

av en liten fågel

som hon fick av en officer.

Ur arkivet

view_module reorder
Antoni Tàpies Foto Wiki CC BY-SA 2.0

"När jag målar skulpterar jag"

Vad är det som gör Antoni Tàpies måleri så omedelbart tilltalande? Man läser glupskt av hans bilder. Inget undgår en. Träffbilden är maximal, varenda penseldrag och gest har nått fram ...

Av: Ulf Stenberg | Konstens porträtt | 01 juni, 2016

Mata Hari - Spionen - hundra år senare

Slå upp ordet "femme fatale" och du får upp en bild på Mata Hari. Bokstavligen, om du använder wikipedia. Den exotiska spionen Mata Hari hette egentligen Margaretha Zelle och var från ...

Av: Belinda Graham | Essäer om film | 22 december, 2016

Den gudomliga komedin Del 2

Den gudomliga komedin och bibeln Komedin består av 100 sånger. En inledningssång, samt 33 sånger om Inferno, Helvetet, 33 sånger om Purgatorio, Skärselden, och 33 om Paradiso, Paradiset. Sångerna är skrivna ...

Av: Hans-Evert Renérius | Essäer om litteratur & böcker | 17 februari, 2010

Rolf Christerson

Ur  Ögonblick i tiden  av Rolf Christerson

fem dikter av Rolf Christerson

Av: Rolf Christerson | Utopiska geografier | 06 juni, 2016

Tankar kring begreppen Identitet och identifikation

Känner du till lösenordet till ditt eget inre? (Stanislav Jercy Lec) Att finna sin inre kärna, sin sanna identitet, är enligt min favoritpsykolog den mångsidiga psykoanalytikern Carl G. Jung ett livsmål och ...

Av: Nina Michael | Essäer | 15 augusti, 2013

Ullmans filmatisering följer Strindbergs historia, synliggör kön och klass och blottar Julies överkl

Non-virgin suicides på Göteborgs filmfestival

Daniel Barnz Cake (också visad på Göteborgs filmfestival) kan sägas starta där Miss Julie slutar, följa samma tema – och ändå vara alldeles annorlunda. Det är en sorts misslyckad (vit) ...

Av: Anna Nygren | Essäer om film | 03 februari, 2015

Melker Garay La décoration suspect

Konsten att läsa

Melker Garay om kvaliteten i litteraturen.

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 30 december, 2015

Utklädd till livet . Intervju med Little Annie

Som sextonåring i New Yorks förort ville hon bli artist – och började klä sig som en. "Du ser ut som om du borde stå på scen", sa någon. Hon ...

Av: Frida Sandström | Musikens porträtt | 23 juli, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.