24 km med doftackord

En nätt dagstur uppe i bergen i Nepal, mellan bjässarna Kina och Indien. Vi vandrade de 24 kilometrarna upp och ned under en dag, längs slingriga vägar genom byar där ...

Av: Per-Inge Planefors | 05 december, 2012
Gästkrönikör

Böcker i tredje världen

Skuggan från kolonialtiden tycks finnas kvar inom bokbranschen i tredje världen Publiceringen av böcker och andra trycksaker spreds i och med kolonialismen till större delar av tredje världen. Kolonisatörerna förde med ...

Av: Abdel-Qader Yassine | 26 oktober, 2009
Essäer om samhället

Öron och ögon på skaft - Nordiska musikdagarna 2012

En av Nordens äldsta festivaler med massor av år på nacken har återigen hamnat i Stockholm. Det är en festival som gått lite på tomgång och varit kraftigt ifrågasatt, rent ...

Av: Ulf Stenberg | 15 oktober, 2012
Essäer om musik

Skogen i tematisk fördjupning

Rummet är helt vitt, nästan bländande. Pyttesmå frigolitkulor täcker golvet och yr runt i luften. Längs väggarna sitter vi, som brukar kallas för publiken men i detta fall nästan lika ...

Av: Matilda Amundsen Bergström | 10 mars, 2012
Reportage om scenkonst

Kos Kostmayer är inbjuden poet till Södermalms Poesifestival 2014, som äger rum på Orionteatern 4 och 5 september.



Kos KostmayerKos Kostmayer, amerikansk poet och dramatiker som skrivit för både scenen och filmen. Han har bott i såväl New York, Los Angeles som i Missisippi.

När Kostmayer var tio år miste han sin älskade hund som blev överkörd. Han skrev en prosadikt om hunden och visade den för en söt flicka i klassen. Och för första gången i hans liv gjorde han en koppling mellan språk och kärlek, eftersom hon omedelbart blev kär i honom. Hennes namn var Balbina, namnet är nästan som en hel dikt, menar Kostmayer.

Hans motiv och syften med att skriva förändras varje dag, varje timma, anser han. Främst skriver han för att det ger honom en känsla av frihet och välbefinnande. Med andra ord, säger Kostmayer, är jag självisk, men jag drömmer faktiskt om att skriva på ett så frigörande sätt att andra ska smittas av samma känsla; en ren befrielse.

När Yannis Ritsos befann sig i fängelse fick han inte skriva, men han skrev ändå, naturligtvis, på små pappersbitar som han stoppade undan i burkar och begravde på fängelsegården. Kostmayer föreställer sig att varje hemlig dikt han skrev var ett försök att bryta sig ut ur fängelset – och för ett kort ögonblick, kanske en sekund, eller en minut eller två, en timma – kände han sig riktigt fri. När Kostmayer läser hans verk idag käner han sig fri och älskar Ritsos för detta.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Hur ser Kostmayer på poetens roll? Han anser att Kafka summerar skrivandet som en form av bön och han tror att vi ibland skriver av samma anledning som andra ber böner – för att bryta sig ut ur fängelset, om så bara för en kort stund, och i den stunden finna ömhet och glädje på en plats annars omgiven av sorg och våld. Först finna detta, sedan dela med oss av det. Men, låt oss erkänna det, menar Kostmayer, ibland är det inte så storslaget, ibland skriver vi just därför att vi är de bläckstänkta vraken – vi som älskar att skriva. Tjechov lärde oss att syftet med konsten är att förbereda oss på ömheten. Kanske är det poetens roll, menar Kostmayer.

Vilka är hans favoritpoeter? Han är mycket glad att få framträda på Södermalms Poesifestival tillsammans med två av hans favoritpoeter, Firas Sulaiman och Samantha Kostmayer, och under festivalen är han säker på att få möta fler nya favoriter bland de som deltar.

På senaste tiden har han läst dikter av den norske poeten Henrik Nordbrandt som han uppskattar väldigt mycket.

Hur skriver han sina dikter? När ett ord dyker upp i hans huvud och börjar springa runt, då springer han efter. Och om han lyckas fånga det, tar han det vid handen och följer efter. Ibland, menar han, leder det till en dikt.

Skriver han på inspiration?  Många poeter tyker inte om det ordet, för de tror inte på det, menar Kostmayer, som tror på det, åtminstone ibland, men han kan inte påstå att han förstår det; inspirationen dyker bara upp utan förvarning och försvinner på samma sätt, menar han. Inspirationen överraskar honom alltid och han upplever samma förvåning som en inbiten ateist kanske skulle uppleva om han såg upp och såg Jesus komma gående över vattnet. Svårt att förstå. Omöjligt att förklara. Svårt att motstå. Men, avslutar Kostmayer, låt oss erkänna att inspirationen för oss glada.

I USA finns det många poesitidskrifter och magasin, men det är mycket sällan han skickar in sina dikter dit. Han delar med familj och vänner och om någon ber honom, läser han dem högt, inför publik. I staden där han bor firade de nyligen en Kos-fest, de firade och hyllade hans dikter, noveller och dramatiska verk och då ombads han att läsa sina dikter och texter på en nyrenoverad teater. Det kom mycket folk och de lyckades samla in en god summa pengar åt teatern. Det visade sig att det gick väldigt bra, sponsorerna har nu bestämt sig för att göra Kos-festen til en årligen återkommande händelse men den idéen får honom att känna sig besvärad.

  Han nämner fler poeter som han tycker mycket om, till exempel Louise Gluck,  Anne Carson,  Naomi Shihab Nye, Adam Zagajewski,   John Ashberry, Natalie Diaz, Mahmoud Darwish, Nazim Hikmet, Czeslaw Milosz, Adrienne Rich, Aiskylos, Wislaw Szymborska, Yehuda Amichai, Walt Whitman, C. P. Cavafy, Zbigniew Herbert, Sapho och många fler. 





Kos Kostmayers dikter i översättning av Boel Schenlær



ÖVERDRIFTEN GIFT MED NARCISSISM ÄR LIKA MED NONSENS



Det var en riktigt dålig dag, så tycks synd om mig, snälla ni

Eftersom varje dag är riktigt dålig

Och de dåliga dagarna blir fler och fler

Och flyger över natthimlen som svarta drakar

I jakt på döende villebråd. Det finns ingen lättnad i sikte

Så tyck synd om mig snälla, därför att fruktansvärda nätter

följer alltid på dåliga dagar

Och de dåliga dagarna är till och med värre

Än de fruktansvärda nätterna, därför att på dåliga dagar

Kan du se klart i den dåliga dagens ljusa sken

Exakt hur dålig dagen verkligen är, och som jag sa förut

De dåliga dagarna blir fler och fler tills de slutligen kan räknas samman

Till ett riktigt gott liv





SENT PÅ NATTEN



Räknar samman mina förluster

En efter en

Jag inser snabbt att jag behöver
En annan sorts matematik

En kalkyl över brutna ben och löften.



Jag försöker bruka fraktaler, blanda dem med gin och bittra kryddor

Men det är ingen enkel sak

Hålla ordning

På all den här askan

Som blåser i vinden.



Paradoxen med matematik

När den tillämpas på mänskliga öden

Är att så stora summor ändå till slut blir ett nollsummespel.



Siffror misslyckas, men det gör ord också

Och även den här meningen, som blir utsuddad

Lika snabbt som du skriver den, min vän
Kommer snart att växa sig ljudlös

Och snubbla in i tystnaden.

Endast punkten i slutet

Kommer att vara för evigt.





VITTNESMÅL



Skriv ner allt jag säger.

Säg det jag säger åt dig att säga.

Säg exakt det jag säger åt dig.



Säg att du aldrig blev

Bortförd från ditt hem

I nattens död

Av soldater du aldrig sett förut

Och lastad på ett tåg

Du aldrig avsåg att resa med.



Säg att du aldrig blev slagen.

Med en påk.



Säg att du aldrig

Blev flugen över djungeln

Och kastad från planet

Av män som kommit för att

Rädda dig från dig själv.



Säg att dina blygdläppar, testiklar, läppar och tunga

Aldrig blev kopplad till en telefon

Och förvandlades till gelé av strömmen.



Säg att ditt namn är ditt eget.



Säg att du kan se månen.

Säg att du kan se den du älskar.

Sova fridfullt i månskenet.



Säg att din mor inte ligger med ansiktet i leran.

Med en stövel på hennes rygg.



Säg att du öppnar munnen för att sjunga

Och att det kommer ord istället för blod.

Säg att ditt liv är tryggt.

Säg att ditt liv inte har förändrats

Av en bomb, blivit vanställt av en kula.

Säg att ditt hem är tryggt.

Säg att ditt hem aldrig har raserats

Av en schaktningsmaskin, aldrig sprängts av en stridsvagn.

Säg att du tackar Gud, om du tror på Gud.

Och om du inte tror på Gud

Säg att du är tacksam ändå.



Säg att du är arg.

Säg att du är ledsen.

Säg att du är hård.

Säg att du är glad att du lever.

Och att du lever i den här världen.



Därför att det finns inte någon annan.





HAMLET SJUNGER NATIONALSÅNGEN



Någonting fredlöst, något desperat

I den sovande hjärnan

Är plötsligt antänt av skräck

Och jag kastas ur tryggheten

Som en sten

Att vakna och fara upp i mörkret.

Värnen är hårda inatt.

Vinden är högljudd runt slottet

Och utsikterna för lättnad tycks dunkla.



Igår i staden

Blev en ung vacker kvinna

Hängd tills hon dog

För ett brott hon inte begått.



De säger att sådant händer hela tiden.

De säger att det är något ont

Någonting är ruttet i staten.

På natten vankar jag i slottets salar

Och väntar på att Gud eller människor ska sörja

För att förvandla min sorg till något enkelt.

Jag undrar ofta under högtider med våld och fromhet

Som styr över våra öden. Jag vet att det blivit dags att slå till

Och ändå frågar jag mig själv oupphörligen:

vad ska jag göra, vad ska jag göra?


Vinden inatt är fylld med bittra nyheter

För alla som grubblar över världens natur

Eller som står med tomma händer utanför palatsets murar.

Jag ligger vaken och undrar över nästkommande dag.

En drake stod vid porten. En robot står vid dörren.

I mitt hjärta, ber jag att det är tidigt. Mitt förnuft säger mig att det är sent.





HAN SOMNAR MEDAN HAN LÄSER SAINT JOHN



Han packar ned lakan i sömnen.

Hans händer är knutar!

Han arbetar sig fram

Genom kar med slaktade får

Till den ljusare sidan av djurparken

Där djuren i värmen

Väljer biljetten till friheten

Med sina klövar och tänder.



Här bottnar aldrig flaskor, lockfåglar reser bort

Och älskare slösar inte bort sin tid

Med dollarsedlar eller trafikljus.

Även deras mest våldsamma rörelser

Liknar din kropps konturer.



Nära min. Annars, luften

Är nästan tom där, lika klar

Som ljuset där profeten

Såg ordet han hörde inom sig

Och kallade på dem för ett evigt liv.



LEKPLATS



Vi hällde salt i såren

Och låste in dem i en blylåda

Och begravde lådan

I ett stenvalv.

Saltet lakade ur blyet

Och vatten spolade stenen till lera.



Nu är såren lösgjorda

Och våndas i den oljiga sörjan

Av vad som skedde.


De hungrar efter hetta

Och reser sig instinktivt 

Mot ljuset


Där leende föräldrar

Ser sina barn

Leka i morgonljuset.






SÅ GOTT DET GÖR ATT VARA KUNG




Hejda mig om ni känner till berättelsen om Kungen

Som vände vanan
Att offra människor

Till ett magnifikt och användbart konstverk.

Till att börja med tog Kungen in

En berömd arkitekt

Som designade och byggde

En bronsavgjutning av en tjur.

Kungen avsåg att grilla sina fiender levande

Inuti den ihåliga metallbesten

Och han ville att arkitekten

Skulle konstruera avgjutningen på ett sätt

Så att skriken från de döende

Skulle låta som levande musik

När de strömmade ut från den glödande munnen

När arkitekten avslutade sin monumentala skulptur

Tände Kungen en stor eld

Under bronsmagen

Och ställde till med en folkfest
Arkitekten var hänförd
Tills han insåg att den första person
Kungen avsåg att grilla levande
Inuti den hopsmälta kreaturet

Var arkitekten själv. Flera timmar senare
Hördes arkitektens melodiösa skrik av outhärdlig sorg
De flödade ur bronsmunnen
Och fyllde Kungen med rå förtjusning.
Det stod fram tydligt för alla den natten
Att mänsklig smärta nu blivit
Ett redskap för den kungliga makten. Det stod fram tydligt för alla

Särskilt för arkitekten vars namn nu glömts.







ANTECKNING TILL MIN DOTTERDOTTER JESSIE




I det mörka ljuset i sena Februari

Lyssnar jag åter

På grymma nyheter

Om sanslöst våld på andra sidan havet.

Det tycks som om avståndet

Som skiljer oss

Från andra människor sorg

Håller på att försvinna.

Vi har intalats upprepade gånger att våldsam död

Är på väg åt vårt håll – att ingenting vi säger eller gör

På något sätt kan rädda oss från vår egen historia.



Det kan vara sant men även om det är så finns ännu

Hyllningen av den enkla skönheten i morgonregnet

Det har regnat i timmar här; Jessie

Och jag har tänt en brasa för att få ut kylan.

Här finns musik också, lyrisk och öppen.

Skisser av vår längtan från Lester Youngs saxofon

När man lyssnar på Lester som putsar luften mellan noterna

Måste man älska hur skickligt

Han bygger upp utrymmet

Där behovet att döda
Högtidligen har uteslutits.

Man måste älska hur elegant

Han når bortom sorgen vi känner i sökandet efter en djupare njutning

Hur han lär ut perfektion

Hur han lär ut förståelse

Hur han ropar på oss och efter oss

Genom den fallna världen.


 

Ur arkivet

view_module reorder

Hebriana Alainentalo

Illustration: Hebriana Alainentalo Den ena nattens stund vidrör tystnaden mellan framfötternas tjusning där en värld sänker sig till en verklighet av ljud Bomber faller oberörda i mättnaden där hungertjuvarna lirkat ...

Av: Hebriana Alainentalo | Utopiska geografier | 27 augusti, 2008

Skenet bedrar ― tradition och förnyelse i Chaucers Canterbury tales

 “Whether saistou this in ernest or in play?”“Nay”, quod Arcite,“in ernest, by my fay”Ur ”The Knight’s Tale”  And eek men shall not make ernest of game.Ur “The Miller’s Prologue”1   Historiska traditioner är ...

Av: Katarina Båth | Essäer | 14 november, 2012

Nemesis, Allāt och den som tillägnar. Museum of Fine Arts of Lyon. Foto: Rama, Wikimedia Commons, Cc

De kloka och vackra, sataniska verserna

Det står ett vitt hus längs Fyrisån på Västra Ågatan i Uppsala som kallas Olympen. Det är mest känt genom Ture Nermans studentroman med samma namn från 1913. Huset är ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om religionen | 25 februari, 2016

bild  AV Anikó Bodoni Lind

För livets skull

Tänk att ha hand om vitsipporna och fågelsången. Undervisa. Visa under. Under visa. Har någon egentligen förstått innebörden? Isa ställer frågan till sig själv. Det är Pelle hon tänker på. Han ...

Av: Ragnwei Axellie | Gästkrönikör | 03 april, 2016

Brandkatastrofen i Göteborg- Att förlora allt men att kunna ta sig upp

Jag kommer aldrig att glömma det. Jag var så ung då, runt 17 år och gick på gymnasiet. Men jag kommer aldrig glömma det. När jag hörde det på nyheterna ...

Av: Linda Johansson | Allmänna reportage | 13 december, 2011

Erik Carlquist översätter dikter av Paul Klee

I en anteckning talade Paul Klee (1879-1940) om sina olika intressen. Först kom konsten att leva, och sedan poesi och filosofi, medan han som sin egentliga uppgift såg de plastiska ...

Av: Paul Klee | Utopiska geografier | 10 november, 2017

Varför blir inte människans skapelser levande?

Frågan kan tyckas konstig, men den dök upp, när jag såg en annons som förkunnade, att det finns 357 nya delar inuti årets bil. Det satte tankarna i rörelse. I ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 31 juli, 2011

Samisk shamanism får betydelse i dagens konsumtionssamhälle

Under sommaren har det i Tidningen Kulturen skrivits tre artiklar under temat samisk kultur. Med tanke på att Samiska kyrkodagarna i Mo i Rana var en aktuell händelse som lyfte ...

Av: Jenny Gustafsson | Essäer | 14 september, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.