Den omöjliga platsen

Den omöjliga platsen Den omöjliga platsen är här. Det finns ingen annan plats. Det finns ingenting annat. Vi måste alltid återvända hit. Arbete, kamp. Varje dag ...

Av: Johan Jönson | 18 oktober, 2010
Utopiska geografier

Regissör Elisabet Ljungar, Gabriel Souvanen (Jean-Martin Charcot) och Charlotta Larsson (Blanche Wittman) Foto: Göran Jarmar

En annalkande urpremiär: intervju med operaregissören Elisabet Ljungar

Norrlandsoperans uruppförande av den nyskrivna operan ”Blanche och Marie”, tonsatt av Mats Larsson Gothe och regisserad av Elisabet Ljungar, närmar sig. Amanda Lodding ringde upp Elisabet för en pratstund om ...

Av: Amanda Lodding | 24 september, 2014
Musikens porträtt

Emmakrönika XXI, Helsinki in my mind

Hej Skriver ensam härifrån republikens hufvudstad, på ett övernattningsställe här sent å småtimmarna, behöver kanské ändå inte vara rädd för zombierna, höghuset är grannhuset till ett astronomiskt kyrktorn bredvid ett kyrkoherdecentralämbete ...

Av: Stefan Hammarén | 13 juli, 2009
Stefan Hammarén

Lisa Olsson, bärnsten från Östersjön.

Att göra sand till guld

Lisa Olsson bor nära havet, hon lever nära naturen, bara med några steg är hon ute på blomsterängen och med några älgakliv är hon vid den underbara sandstranden i Ystad ...

Av: Bo Bjelvehammar | 11 mars, 2017
Essäer om konst

Södermalms Poesifestival 2014. Sam Carlquist



Sam CarlquistSam Carlquist har ett förflutet som mångårig programchef för scenerna i Kungsträdgården.

Tidigare i år publicerade han den uppmärksammade diktsamlingen ”BREV FRÅN SEVASTOPOL”. Sam är inbjuden poet till Södermalms Poesifestival 2014 som äger rum på Orinteatern den 4 och 5 september.

Han har debuterat sent i livet. Han säger själv att det gäller att väcka språket inom sig – eller att bli väckt av det. Plötsligt – efter fyllda 60 år – kände han att odjuret vaknat igen, alla orden som levde jävulen i honom fram till 30-års åldern och som han trodde hade dött Det var ett uppvaknande med formuleringar som tog stor plats och ställde krav. Sedan dess skriver Carlquist oavbrutet; i tysthet eller med ett ständigt mumlande.

Han tar inte ett steg utan sin anteckningsbok. Han skriver av nödvändighet: Hans dialog vet ingenting om kvalitet eller värde, just då. Vissa dagar blir han less på att toppridas av orden; han blir trött, känner sig uppgiven eller rasande över vad som händer i världen – visa skeenden anser han att det är tvångsmässigt att formulera sig kring. Men i sådana fall är hans första, trotsiga impuls att sluta skriva, men det lyckas han inte med. Det skulle kräva mer beslutsamhet och mod än  han enligt sig själv besitter.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Sam Carlquist anser det omöjligt att gå emot sin högröstade fantasi. Han inser med rädsla – och med än större glädje – att det inte längre är han som bestämmer. Det är orden.

 

 

RESTEN AV LIVET

 

 

Ett löfte: att aldrig mer vända mig bort;
att aldrig vända någon annan från mig.
Att uppgå – stillsamt eller vrålande –
i det världen kallar Vi.

-

- Vad studerar du?
- Glömska och dess motsats.

-

Russin utlagda på fönsterblecket.
Trasten är trots allt en fågel
och därmed större än jag.

-

Du skall göra min berättelse till din.
Därför lämnar jag den omöblerad.

-

Aldrig mer skall otvättad sorg
Gå till sängs med tomma armar.

-

Myten om vinstocken.
Krukorna vid brunnen.
Sägner som leverfläckar.

-

Sedan, när jag makar mig närmare döden
som en fisk till en annan, sovande -
böljande under vårt gröna täcke -
flyter livet, minut för minut.
Ändå. Ändå så synligt. Förbi.

-

Jag går väster om Gud.
Norr om förhoppningar.
Nålen berusad. Rusande.

 

-

Stenarnas spår av generationer;
ungdomens urholkade trappsteg.
De gamlas fötter med spår av sten –
sporer av tid i huden.

-

Ett nytt släkte av lusta
rusar längs gatorna.
Åskregnet sjuder blodet.

-

Visst stiger vattnet än?
Stegen på övervåningen –
tyngre nu mellan säng och fönster.

-

Handledernas sveda.
Märken efter hårt åtdragna minnen.

-

Här sover de tunga djuren.
Deras andedräkt mot horisonten.
Gräsbädd.

-

Djuren studerar
den lilla människans makt.
Utan intresse.

-

Fåglarna seglar;
följer en stund trottoarkantens linje.
Som för att sänka sig
till människans begränsning.

-

 

Du spottar på slipstenen.
Doften av det vassa bladet.

-

 

 

Ingen vill räkna på mastens höjd.

Enligt myten är den trettio gånger
längden hos en tioåring.

-

Fiskar accepterar
att leva med andra fiskar.
Ett blänkande kontrakt.
Som stadens människor
simmande mot tröst och nytta.

-

Mörka ansikten. Sjalar.
Värme i tystnad. Trygghet.
Ingen värk i kroppen.
Tillit. Solnedgång.
Skörden böjer sig för mörkret.

-

Jägarens vila.
Löven faller.
Avundsvärd stillhet.
Avundsvärd sömn.

-

Jag är en del av dig.
Det bara blev så.

-

Lyckan – denna mörka växt;
den bleka alrunans tvilling.

-

Se våra minnen!
Allt till salu!
Bilder i en katalog.

-

Dessa fattigdomens sjuka
som ännu förmår
sitta lutade mot din vägg.

-

En filt uppspikad som gardin.
Ett tomt mörker.
Att föda under flykt.

-

Man har brutit din lag!

-

Tunna anteckningar i flackande ljus.
Molnen helt nära fönstren.

-

Översättaren sveper in huset i ord;
gör människors ansikten läsbara.

-

Låsmännen. Nyckelmännen. Verktyg.
Låset sjunger som ett djur i rörelse.

-

Jag blir gammal.
Jag dör.
Jag omplanteras.

-

Där köar vi –
alltmer lika varandra
ju närmare dörren vi kommer.

-

Vid floden i detta väder;
undernärda barn vårdar varandra.
Vårdar den andres lättbräckta ben
i den ständiga solen.

-

Björnar. Liljor. Hagelstorm.
Mysterier i det vitaste dagsljus.

-

Jag minns min pappas mun
när han med läpparna tog
tabletterna ur min handflata.

-

Du är inte här –
Så viska.

-

Vattnet kokar i brunnarna.
Fiskar vi aldrig sett stiger mot locken.

-

I några dagar framöver
kommer jag att vara du.
Det är ingenting vi kan bestämma över.

-

Grodorna sjunger oss till sömns.
De barn vi var gläntar på våra munnar.
Strömmar ur våra sovande andetag.

-

Musik kan framställas ur ingenting.
Som tänkta slag på minnets klippor.
Toner framspringer. Bländande.
Flödande. Ur dig.

-

Flagglinan snärtar stången.
En plötsligt ökande morgonvind.
Fåglarna fulla av blod mot himlen.

-

Brödet svalnar. Händerna stillnar.
Bibeltunna är sidorna.
Bladtunna är minuterna.
Sköterskan i motljus vid fönstret.

-

På något sätt skall vi alltid
översätta varandra.
Alla stigar följer alla branter.

-

Den döves lycka;
den absoluta koncentrationen
på fåglarnas spår mot himlen.

-

Jag hoppas att min far
djupt i sin sömn
känner att jag tänker på honom.

-

Tanken går genom jordmassor;
genom näten knutna
av tistlars rötter.
Dödens råa blommor.

-

Starka är även de vågorna;
överväldigande.

-

Slarvigt målad på en vägg är jag.
Ändå följer jag dig.

-

Så steg barnens röster till mötes;
ballonger av ord genom kylan.
Stranden inväntar tragedin.

-

Jag flyger inuti mig själv.
Det är en skrämmande upplevelse
att se allt detta från sin egen himmel.

-

En människas alla framsidor
är ingenting mot detta vidriga stup.

-

Stora människor överger små böcker.
De lyfter från vattenytan
med snabba vingslag.

-

Det är nu trädgårdar skall öppnas
för våra andetag;
blad på buskarna röras.
Leran i diket fylld av handavtryck.

-

Nu är ordens skördetid.
De botande orden
virade i tidningspapper
i ditt mörker.
Multnar aldrig. Spara. Spara.

-

Om mitt språk hade räckt till
hade jag talat till dig genom ledan
och låtsats laga den blå himlen
med sömmerskeord.

-

Ondskegräs och skördesynd.
Tröstejord och tröstevind.

-

Det mesta är pantsatt.
Vinden och vattnet.
Det är nästa års bröd du smular.

-

Du skulle ha gjort min berättelse till din.
Därför lämnade jag den omöblerad.

-

Vi känner igen varandras tystnad -
knackar i varandras väggar;
ömhetens och ensamhetens koder.

-

Mätsnöre.
Ritbestick.
Kartark.
Tåliga kläder.
Ett pågående uppdrag.

 

-
- Tror du på detta?
- Jag tror.
- Eller håller du spelet igång.
- Jag håller spelet i gång.
-
Terasserna glöder.
Samtalet räcker till för alla.

-

Du är det utelämnade ordet.
Med fingrarna mot dina läppar
hör jag ditt namn.

-

 

Sot och salt och skadegräs.
Flagor av husets färg.
Vingar av tunnaste plåt
vänder sig efter vinden.
Som de vanliga, människolika;
boksidor vända av tiden.

-

 

Man har återigen
brutit Din lag -
vidrigt luktar skammens växter
på norrsidan av de brända träden.

-

Du har makt över mig
bara om du väljer att utöva den.

-

Jag går på samma restaurang som Gud.
Sover på samma motell.
Det är sällan folk upprörs över detta.

-

Jag gick över den där bron -
den du brukar tala om -
många gånger i natt.

-

I drömmen har jag varit omvälvande -
utmanande, stridbar.
Nu när jag vaknar
har inte ens dammet lagt sig.

-

Pennan är min
men vems är orden?
Vems är den tystnad
de delar mellan sig?

-

Gud skall slita tiden ur mig;
som pappersflagor
skall den hällas ur hans hand.

-

Vem ser nu falskmyntaren
sjudande av iver?

-

Hon svävar över tiden;
sträcker ner en arm
och trevar längs dess botten.

-

Förbannad är den som lever
som om varje ögonblick
bara är väntan på nästa.

-

Orons skavmärken.
Otrons tatuerade smycken.
Gud har målat mig.

-

Det jag var menad att se
med felvända ögon
doldes av skyar -
smältes av oförmåga.
Inte ens sjöfåglarna
orkar dyka efter mig.

-

Moln och stegar.
Ett begravningsfölje över bron
Filmer. Teckningar.
En fågel och en häst.

-

Detta är en hunds handstil;
brev avlade i hetta.

-

Att upprepa:
det har varit ett gott liv.
Jag är tacksam.
Jag är ibland lycklig.

-

  

Där framme skall det ske.
Det skall bli så stort.
Det skall nog bli vackert.
Jag måste tro -
skriker barnen åt mig.
Du måste dö -
skriker barnen åt mig.

-

Små tuggor.
Små flugor.
Glaspärlor. Läxförhör.
Övertygelser trädda på tråd.
Dagsfärska sanningar i smyckeskrinet
med en mekanisk dansös på locket.

-

Låtsashunger. Låtsasvrede.

-

Ondskan springer över taket.
Det är inte en filminspelning.

-

Detta översvämmade hjärta;
en mina under vattenlinjen.

-

Det är för djupt.
Ja jag är rädd
Skulle inte du vara det?

.

Det är bråttom nu.
Alla säger att det är mycket bråttom.
Lägg dig ner – du hinner.
Invänta inte slaget.

-

Sköterskan böjer sig ner
över denna tynande kärlek.

-

Förlåt mig!
Detta är ingen berättelse.
Sprickorna vidgas.

-

Känner du skorpionen
pressad mellan våra bröst?
Om vi skiljs åt dör vi.

 

-

Att upprepas:
Jag är ibland mycket lycklig.
Jag delar motellrum med Gud.
Och hans tro på mirakler.
Och räknehäftets kolumner.
Och allt hopp i världen.

-

Om du inte är här -
så viska!

 

Ur arkivet

view_module reorder

Tankar kring Marmorklipporna

Ernst Jünger gjorde sin debut som författare redan 1929 med krigsskildringen I stålstormen, och levde och verkade ända fram till 1998. Hans skrivande präglas genomgående av en distanserad hållning till ...

Av: Tobias Harding | Essäer om litteratur & böcker | 17 december, 2013

Jesaja: vredgad hovnarr. En julbetraktelse

How long shall they kill our prophets,While we stand aside and look? -- Bob Marley "Redemption Song"Profeten Jesaja blev en klassförrädare. Han tillhörde aristokratin i Jerusalem och hade ingångar såväl ...

Av: Mikael Löwegren | Essäer om religionen | 25 december, 2010

la gioia dell'infante av Hebriana Alainentalo

Morgonrodnad

Denna text bygger på tankar och reflektioner kring poesi, där även ett urval av min egen lyrik tagit plats i ett försök att sammankoppla dem med texten och kan, som ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 19 juli, 2015

En annan slags översättning

– Hellre fem som lyssnar än hundra som inte gör det.   Ghayath Almadhoun syftar på bokmässans Rum för poesi, som trots sitt sporadiskt låga besökarantal inbegriper en lyssnande besökarmassa, en deltagande ...

Av: Frida Sandström | Övriga porträtt | 04 oktober, 2013

”En mans karaktär är hans öde”

Trots att jag dragit in salt och bröd på bordet med min penna i snart trettio år – nja, penna och penna, snarare med skrivmaskin som sedan byttes ut mot ...

Av: Crister Enander | Crister Enander | 01 december, 2011

Poem Pictures av Pär Larsson

Pär Larsson. Två dikter

Pär Larsson utan Cecilia Persson

Av: Pär Larsson | Utopiska geografier | 22 juni, 2015

I gevär på Dramaten. Dramaten& Åke Hodell

När Dramaten för en dag slog upp portarna för att ge plats åt en av modernismens stora hade det formen av en resa över Styx och andra djupa vatten. Tillsammans ...

Av: Lena S. Karlsson | Kulturreportage | 13 september, 2011

Vincent van Gogh och orientalismen – Del 2

Vincent van Gogh var japonist – inte orientalist. I artonhundratalets Japan finner man en konst som skiljer sig väsentligt från den västerländska. Den typ av japansk konst som här är ...

Av: Allan Persson | Essäer om konst | 31 december, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.