Daniel Letho. Dikter

FörgängligtJag tror ej på astrologieller sånt där med siffror iMen jag troratt allt är förgängligtJag tror ej på mentalisteroch deras jävla klisterMen jag troratt allt är förgängligtJag tror ej på ...

Av: Daniel Letho | 06 juli, 2014
Utopiska geografier

jungfru Maria

Kannibalismen i universitetsvärlden

Och från kejsar Sarkoyzy utgick ett påbud att hela Frankrikes lärarkår varje skoldag skulle servera sina elever en moralkaka. Jag skrockade förnöjt när jag nåddes av innehållet i hans påbud ...

Av: Eva-Karin Josefson | 14 december, 2015
Gästkrönikör

Arabiska kvinnor på modet i Paris

Institut du Monde Arabe visar nu marockanskan Leïla Mencharis dekorer för Hermès; i Victor Hugos hus pågår en orientalisk utställning och på bio går en film om Kvinnor i Kairo. Hermès ...

Av: Anne Edelstam | 05 juni, 2010
Kulturreportage

En Konsertupplevelse utöver det vanliga

 Stockholm, Drottningholms slottsteater, 6-10 juni Stockholm early music festival 2012 Det har under denna vecka varit ett mycket ambitiöst program med vad som kallas tidig musik, en term som är mina ögon ...

Av: Alexander Sanchez, Jessika Ahlström | 17 juni, 2012
Musikens porträtt

Södermalms Poesifestival 2014. Firas Sulaiman



Firas SulaimanFiras Sulaiman är inbjuden poet till Södermalms Poesifestival 2014 som äger rum torsdagen den 4 och fredagen den 5 september på Orionteatern på Södermalm i Stockholm. Köp biljetter via Ticnet!

Firas Sulaiman, född 1969, är poet född och uppvuxen i Syrien med ett stort antal publiceringar bakom sig, inkluderat sex diktsamlingar på arabiska och en kommande, på engelska. Han bor och arbetar i New York, USA. Sulaiman har också publicerat en novellsamling, experimentell prosa och ett stort antal artiklar, liksom medverkat i ett flertal antologier. Hans dikter har publicerats på engelska i publikationer såsom Banipal, The Wolf, The Manhattan Review, 22 Magazine och Washington Square. Hans dikter är översatta till franska, rumänska, spanska och kroatiska.



 

Följande dikter i översättning från arabiska av Jasim Mohamed

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Förbrukat liv

Jag som arbetar i en byggnad med utsikt som jag aldrig ser, jag städar korridorerna från de tillfälliga besökarnas klibbiga rester och från förlorarnas spyor och slem, jag, som är så svag bär ändå tunga lass av deras förbrukade liv.

 

Genom min mun skallrar gamlingar som har försvunnit in i sina livs rök. Jag hjälper dem en i taget in i deras bubblor och omsluter dem i en ondskefull beröring. Med de unga som hoppar upp utan att lyckas höja sig över marken, de ska jag skjuta i ett annat liv.

Och eftersom mitt utseende inte är förenligt med mig när jag klappar till rumsdörrarna och när jag släpar den lätta framtiden som har befläckats av juice, stickat kött och slöa kolesterolmaskar av pensionärer som inte säkert kan klara sig till slutet av korridoren, visslar jag för en varelse som inte längre väntar på något.

 

Vad jag måste spendera inne förslösar jag vid tröskeln till de korta nöjenas veka yta och sedan låter jag mig dras av den fjättrade luften vid sängarnas ben.

Det finns inga hemligheter inne längre .. kropparnas fukt blir till slut en outhärdlig lukt.

 

Upptageeeeen med att rada upp stolarna i en sal där ingen kommer in

Och med smutsiga naglar skrapar jag bort dammet från språkets dager.. det damm som yrde ur de nyss raserade statyerna

Hopplöshet ..

Kroppens långsamma rörelser

Språket och vad det blöder .. spikarnas rost i luften

Kofoten är min tystnad

Och … accessoarerna i en scen som låter sig glömmas

Det främmande har förgäves svämmat över

Geografin erbjuder inte längre ett argument

 

 

Ångern som jag odlade behövde inte en överdriven omsorg

Den växer bakom ett hölje av marijuana och billig sprit. Varje gång den rör sig hoppar möblerna till och taket rinner längs väggarna; en jättelik metafysisk sax öppnar sig mellan en svajande rök och en himmelsk brännpunkt som avlåter sitt skum i en gränslös tomhet.

Ångern har bränt ett landstycke kargt och förvandlat livet till ett igenbommat museum

Ångern är min glädje över förlusten

Min kärleksfulla

sönderslitna

vrå

i vindögat

 

I trettiofem år har jag trott att (JAG) är överflödig men varje gång jag överger mig själv upprepas jag en gång till piskad av behovet till mig själv som om det förflutna aldrig har funnits och som om (NU) aldrig infinner sig.

Jag är sjuk av allt vad de andra skakat av mig.

Avståndet mellan de och mig är ett salladsblad en hare har tuggat sönder.

Jag dödar dem och deras blod dödar mig.

Jag glömmer bort dem men rädslan besegrar mig.

Utan att påstå att jag är vis har jag vårdat en tomhet som slukade upp mig när jag släppte den.

Jag älskar mina handlingar och hatar dem på en samma gång. De varken när mig eller slänger mig åt sidan …

Gud, du är inte min Gud för att jag ska be dig om något men jag är utmattad och din bild i misstagen tröttar ut mig. Jag är inte en sufier för att kalla mitt motstånd kärlek; inte heller en riktig livsnjutare för att låta min kropp debattera eller införlivas i trängseln. Jag är inte mer än en massa som en längtan skalar av … jag är en evigt missförstådd andedräkt.

Gud, för att de inte har räddat mig och för att jag är handfallen inför det bleka i deras teologi är du min färggranna, kännbara förlust … är min brunn som ett ögonlock täcker över.

Ett ord ryter genom en osynlig radio

Ekot är ett träd som vinets kroppar beskär.

Jag förstår inte hur en siare klädd i pilotuniform kan ösa över mig böner och löften

Jag förstår inte hur jag lät honom lura mig. Jag skänkte honom det sista jag ägde – jag var för trött för att luta mig mot min misstänksamhet. Han sa: Jag ska föra ditt förflutna tillbaka till dig. Gå inte mot din framtid utan att tvätta dig ren av din död.

Jag väntade på honom vid porten till helvetet. Han sa: Ge mig tio minuter bara för att hämta mitt bagage, ge min Gud ett nytt glas vatten och dra för hans gardiner så att solljuset inte ska störa hans sömn.

Jag väntade i timmar. Receptionisten lät mig till sist förstå att jag väntade förgäves och att jag måste återvända till mitt helvete.

Jag fick gå och bara gå. Jag behövde gråta eller sova. Jag tog inte livet av mig som de riktiga tragediernas hjältar

Fullproppad av allt vad jag inte hade namn för gick jag

Det var inte slutet. Men allt saknade liv.

Det främmande har förgäves svämmat över

Geografin erbjöd inget argument längre

I dunkla fabriker

väsnas maskinerna fram kopior av tidevarv

åt städer, bosättningar, som luftkonditioneringen håller uppe

där hela världen står vid ett övergångsställe som en bruten storm

där alla står samlade inom en som komponerar intighetens nomadliv

Hemlösheten är inte ett ord utan är ett fallfärdigt tak

 

Utblottad och ensam, men varför är jag så sorgsen

Var det inte jag som önskade mig en död på en övergiven gata i en kall stad?

Önskningar

Önskningar

är lögnens gunga för barn som hårt arbete är deras lek.

Eftersom jag känner väl till dödens smak, eftersom jag slår med min trötta näve på trappornas galler och väggar som har byggts hastigt innan gryningen

betyder min ankomst absolut ingenting

Jag vrider nyckeln i gnatets hål.

Jag stampar inte vid tröskeln för att skaka av snön från skorna

Jag gömmer inte mitt ansikte för att gråta

Min sömn, brutna kvistar i en grop som inte skyddar

från minnets projektiler

Jag rusar som tomma kroppar på dunkelt skumgummi

Varje gång jag behöver en riktning reser jag mig ur ögonblickets botten.

 

En generös pojke är jag

Min visdom är paradis som uttråkade troende har bränt ner

Mitt matbord står alltid på ojämna sluttningar

Min Gud är som jag, hungrig och diffus

I ett liv som ingen förfogar över

Har jag tömt myterna på hoppet för att kunna glömma bort dem

Verklighetstrogen

står jag alltid med mina förluster

darrig vid tröskeln till sömnen.

Jag tror på mina mirakler

Min farfar, Gud, rör sig mjukt som en tjuv på mina dagars tak.

Geografin erbjuder inte längre ett argument ..

och det finns inte längre något främmande som svämmar över .

 

New York 2007

 

En ängslig ängel

 

Här klottrar jag .. och skiftar som en färg, som ett misstag

Här, intill din kropp präntar jag en kyss..

Här betraktar jag mitt hjärta som bryter samman och den berusade kvinnan i det

Dina djupa händer gör mig förlägen, din kringslängda skjorta

Det ömma avståndet mellan min kropp och luften i rummet gör mig förlägen

Jag lurar mina ögon eller låter mig luras av ihop trasslade kartor som hoppar fram ur naglar och blundande kroppsdelar …

för att kunna sova

Slocknande trycks jag mot ditt bröst in i sömnen

Och för du ska bli säker på min frånvaro försvinner du

i en bomullslik bedövning

och med dina fingrar torkar du bort från mina ögonfransar

återstoden av det brutala i vitheten

och från mina läppar återstoden av orden

Denna ömhet är en morgon som kommer från vilken sida den vill,

strör sin sömn över platsen … landar på dina axlar och går vilse

medan jag är framför dig en tystnad i förvandling..

seklernas överdrivet milda vrak

ett vrak som stänger en dörr och två fönster

 

En kväll mojnar i spegeln … en trasig fläkt,

rostiga naglar skrapar i överraskningens guld..

Torrt luft blåser bort soffans överkast

En vit hand torkar dammet

En köttbit från himlens skuldra faller i min famn

En häpen skräck.. glänsande tårar som inte felar

En förskräcklig man. Och dina bröst.. två kullar av drömmens vita pulver

Kommer du ihåg kaffekopparna som jag slog sönder, den blåa tavlan,

dikten som blommade i hörnan,

stolen som jag sparkade till, droppar av mitt blod mellan dina tår,

duvorna som flög bort ur den vita flaskan,

Kommer du ihåg hur ditt hår fladdrade utanför bussens fönster

och den där väntan som darrade i knäna,

sångerna som hade varit värdelös

och min lilla glädje som liknade dina skor på det trasiga bordet

Kommer du ihåg… Gud, kan sinnen någonsin vara mer närvarande än så

På min skalles innertak ser jag vad som kommer att hända

Jag ser språket.. ser en tät mix av flyende hoptrasslade bokstäver

som en väsnande flock av fåglar

Jag ser mig själv en uppryckt naken rot

Jag ser din kropp förankrad i ett ögonblick som dunstar

 

Kristallerna du hostar på kudden väcker mig

Din släta häpnad väcker mig

Den djupa drömmens dröm väcker mig

Gud väcker mig för att se dina armar runt min midja

och se dig gråta av lycka och se mig själv gråta med dig av allt vad jag inte vet

 

Att det är dig jag har väntat på och att du har kommit

är så stort att jag inte vet vad jag ska göra med det

På begärets botten är jag något som liknar min kropp

och när jag skriker

kommer min röst som ett rep av ruttet kött

Jag avundas dig din väg till mig

Det gör att jag misslyckas med att formulera platsen

och faller ihop i stolen som en bruten punkt

Så fort en brist fullbordas gömmer jag mitt ansikte i ditt bröst

och ropar som en halshuggen: Jag ber dig att ge dig av

för att kunna älska dig.

Så rör inte din frånvaro

för att jag ska kunna drömma om att återse dig om två år

Och då ska jag säga: Ser du nu att kärleken är denna omåttliga längtan

och då ska du skaka på huvudet och fälla tårar

Men vad ska jag göra nu när du är här och är större än alla ting

Illusionen kan bli en ännu större illusion

Tidens mening bli ännu djupare mening

Jag får leva med att min längtan efter att älska dig

betyder att jag då även längtar efter att förlora dig

När du älskade mig lade du ditt liv i mina händer

Jag får leva med att se varje insikt falla hårt, oskuldsfullt som döden

När du kom som en galen liten flicka

snurrade jag omkring dig för att skydda dig från tiden

Jag rusade planlöst för att inte förlora dig

Jag blåste min själ på dina läppar för att få om än så bara en flyktig bekräftelse

att jag levde och för att kunna flyga…

När du kom och gick viste jag inte

hur jag skulle bevara varelsen som är jag som den är

Jag ber dig att inte knaka när du rör dig på trappan

Värden tål inte att höra mina hjärtslag

Ring inte på dörren

Det kan skada grannarnas ögon

Öppna inte dörren på det sätt som du gör

för att inte höra den låta

ömmare än min mor

Krama inte mig

Mina anletsdrag kan gå förlorade

Här finns ingen öppen spis

Ingen kudde av sparvfjädrar

Här finns inte min mormors halmmatta

och fåglar och amuletter som skummar upp ur den

Här finns ingen timjan och inga narcisser

Platsen är, som du vet, ett kallt rum.. kallt

en hård soffa med ett överkast som fukten har ätit blommorna ur

några kringströdda kaffekoppar.. några anteckningsblock

som kvävs av vithetens varelser

en klocka som väser som en döende gamling

en man som bor bredvid sin kropp, rädd, som en halv munk

och skam som långsamt sprider sig

s p r i d e r s i g

och mynnar i en hemlighet

 

För resten.. varför, när jag älskar dig, tänker jag på alla jag känner

och tror att våra kroppar är ett enda lik proppad med soldatkuddar

varför gråter jag för din mors skull när hon rädd väntar på dig

varför tänker jag på självmord när du stryker mitt hår

varför hatar jag alla mina vänner, utan undantag, och hatar dig

varför förvandlar dina bröst och dina lögner mig till en ängslig ängel

med en massa av drömmande blindhet som glittrar under vingarna

Jag är nära nog att veta allt.. jag håller på att dö av skräck

 

Blåögda är vi båda.. men det spelar ingen roll

En enda blick framåt eller bakåt

gör oss medvetna om att tiden är ett falskt mynt

Kanske kärleken är också det.. och livet

 

Damaskus 1994

 

 

 

 

Följande dikter i översättnng från engelska av Boel Schenlær.

 

Herdegudinna

(till Samantha)

 

1

Min herdegudinna

skynda dig, det står tio får på naturens avlägsna kant

de riskerar att falla ner i tomheten

skynda på, min herdegudinna

2

Jag har inga önskningar att uttala

men dofterna från världens oändliga former

vilar på dina fingrar

Jag vill inte gråta

men tiden har attackerat mig med alla sina förfäder

och anhängare

för att knäcka min tumme när jag försöker snurra på den smala ringen i din näsa

skynda på, min herdegudnnna

spådamen sa att mina dagar

skulle röra sig till rytmen av dina armbands klirranden

3

romer går in i de kalla nätterna

du är deras dotter

som blev försenad

litegrann

av den galna vinden;

du är deras helgonbild

vars strålglans i kombination med åska

förbryllar dem på deras mörka resor.

Jag är pojken de stal

som blev bortglömd i närheten av

den kvarvarande elden

nära den öppna bagageluckan som färgerna flyr från

nära djuren som traskar i månskenet..

skynda på, min herdegudinna

jag väntar här

på de antika gatorna

för att du ska passera förbi

med din utsmyckade klänning

och dina vristsmycken

och doften från tusen arter runt din midja.

här är jag med mitt slitna liv

min magra kropp riktad mot dig

i väntan

skynda på, min herdegudinna

4

your body is deeper than the sharp strike of belief din kropp är mer djup än

mer intressant än dimman

omrörd av guds tankar

vackrare än hästar som passerar himlen

Jag är alltd på väg till dig.

Böner svåra att minnas

dikter som gämmer sig bakom skrivandet

dina sinnen som tar ett grepp om framtiden

saker jag inte förstår

blir begripliga varje gång jag står framför dig;

Jag trodde att det inte fanns något behov av mig

Jag, som lever i huset från din vind

min herdegudinna

Jag trodde



Frihet

Mitt i ett märkligt glädjerus

när vi talade om frihet

lagade min mor min lillebrors strumpor

plötsligt bröt kriget ut allt blev i spillror

utom min brors strumpor de lämnades kvar

hängande från klädlinan

som en flagga



Gud

1

Gud är nu rädd

rädd i sin källare

såsom ingen någonsin kunde föreställa sig

alltför gammal

orörd av tiden

oförmögen att luta sig mot sina minnens trötta axlar

han behöver ingen metafor

för att bevisa hur mycket han darrar

han talar inte

pånytt bottnar han i essensens uråldriga värdshus

i det trängda spända ögonblicket mellan vad som händer och vad som inte hände

gud, som är rädd för allting

glöder i bojorna



2

Jag är guden de förlorade när de blev funna

det har blivit tid att lita på mig själv och gråta

utan någons hjälp med att skaka bort de universella myggorna som landar på mina drömmar

saligheten är min, jag som accepterade tricket tills mitt hjärta ruttnade

jag som accepterade namnet och visste att det skulle inkarneras

saligheten är min, jag som skänkte dem min labyrint likt en fråga

för att skapa mig ur lera och skräck

Jag är Gud, det har blviti tid att låta mina änglar och soldater gå i pension

att förvandla himmel och helvete till en gunga

det har blivit tid att lämna denna tron till tomheten

eller, åtminstone till fukten av min ånger

3

Gud önskar svettas

och bli trött

få sova

gå till marknaden

och känna hur godiset smälter i hans ficka dold för hans giriga vänner

Gud önskar spela om pengar

bli rädd

känna lust efter vackra kvinnor, sedan isolera sig ensam i sitt rum

bli som vanligt folk eller missförstådda genier

bli en munk för att urskilja sig

vaka som en älskare, som en vakt, som sjuk

bli far till en god eller dålig son

han önskar demonstrera mot sig själv

gräla med dem som ersatte honom med något värre

han önskar bli missförstådd på ett annat sätt

skriva en lättglömd bok

gråta och få sympatier

älska naturen

hata livet skapat av män vars filmer fyller biodukarna

han önskar bli lika enkel och naiv som dem som tror på honom, lika pretentiösa som dem som inte tror på

honom, och lika förlorade och känsliga som de som fortfarande är i betraktande av honom

han önskar älska en kvinna, söka skydd hos henne sedan bli uttråkad av henne

gud önskar vara en kvinna

och att få veta varför musiken förvandlar honom till ett öppet ögonblick fångat i form

gud önskar slita loss den åtsittande lösa tröjan på ordet

att digna under ropen från sin kropp

gud önskar drömma

önskar leva, leva

sedan spelar det ingen roll om han dör imorgon eller i övermorgon

Gud önskar få finnas till

En man i nattens djup



Ingen är mer lycklig än jag, mer glad än jag

jag är mannen i nattens djup

som skalar ett äpple

och tänker på gud

som om jag tänker på att lyfta på gardinen;

finns det något mer underbart?

Alltid finkänslig

och tung närhelst jag vill

redo för allt, begär ingenting;

jag kastar mina ögon i dödens eld som två glödande klot

och mitt hjärta som slitna strumpor i musikens händer

Jag förstår livet eftersom jag inte bryr mig om det

som ett barn, en gammal man, som ingen

som en sann filosof

just för at jag inte lever det

jag bryr mig inte om att de inte uppmärksammar mig

de hjälper mig att nå min önskan om att inte finnas till

Lite bröd och vin

en fuktig plats för visdomstanden så den växer

för att härma kraften hos ingenting

En man i nattens djup

långsam som en lat maskin

som roar sig med att avlägsna lagens däck

utan en tanke på att resa sig för att få syn på de trettio år som just passerat

Trettio år är bara en tillfälig händelse

spott från munnen hos en lungsjuk man

en upp-och nedvänd hatt

ett upp-och nervänt hål nära det slätstrukna liket

ett blått begär med formen av en medeltida vagn

ett ögonblick med skarp blick alltid på gränsen att försvinna

En man eller kanske en varelse som skalar ett äpple i nattens djup

tänker: så ljuvligt att få vara ensam

gråter om han kan, utan anledning

uppfinner sig själv tusen gånger om

slår till slut huvudet i väggen som en bra skådespelare

så ljuvligt att han upptäcker

att han behöver rena lakan mer än vänner

att han behöver trycka ut två extraögon för att inte kunna se

som entusiastiskt håller fast svansen

på grälets okontrollerbara döda ko

Så ljuvligt för honom att rulla äpplet över bordet

och beskåda den vaga harmonin från glömskans kolossala biografi

och beskåda änglarna, som under dagen tömmer Guds huvud på universum

och som på natten, torkar svetten med deras filtar

i dimbarrackerna

och på grund av deras utmattning

är de oförmögna att kivas eller drömma



En kropp utan åtrå

en man med ena axeln av ånga

och den andra axeln utplånad av språkets oupphörliga knackanden – hans hustru

och efter ett tag, kommer han att gå

med allt han förspillt mot hans slut 

Ingen är mer livskraftig än jag

det är mycket jag inte vet

och vad jag säkert vet, behöver jag inte, det stärker mig inte

Jag sitter i min skugga och om jag går

sträckan från rummet till köket finns många universum

Jag lånar inte utsidan eftersom jag uppfinner den

och jag har ingen stark längtan att upptäcka insidan eftersom jag är dess bortklemade föräldralösa barn

En man i nattens djup ler åt Gud

eftersom han varken hör ljuden från fordon

eller svordomarna från chaufförerna som kör i livets riktning

eftersom han sedan länge inte vandrar någon stig och inte färdas med transportmedel

eftersom han upplever att allt fradgar sig över ryggarna som bär arbete och tal

Eftersom han blir förtjust över att se fradgan torka

Jag bryr mig inte om att de inte uppmärksammar mig

så de hjäper mig att skapa ett hastigt paradis av en knivsudd ondska och ett löp av frånvaro

Jag bryr mig inte om det, jag är mannen i nattens djup

Jag uppfinner mig själv tusen gånger om

och avslutar med att slå huvudet i väggen som en dålig skådespelare

och ropar med rösten knappt hörbar

ingen är lyckligare än jag

ingen är gladare än jag

Vilse

Med yttersta glädje

begrundar den vilse mannen sig själv

som ingen alls

Promenerar försiktigt i dagarnas djungel

han övervägde aldrig att

molnfrukten skulle falla ned så snabbt

Avklädd som en själ

där en lerig kontinent flyter runt

Nej.

Den galne vilse mannen i betongdjungeln

tycks nu tyst

binder sin häst

med en regnbåge vid entrén till stormarknaden




Stad

Jag tror att jag inte gör något alls

Av betydelse.

Och jag äger ingen rätt att

Beskriva eller bli sentimental över

Någon plats.

Söndersliten hägring istället för armbandsur.

Sömntråden.

Istället för att gräva genom tiden

Tåget istälet för sanningen

Lukten från sinnet.

Gavs inget tillfälle att anbefalla sig själv.

Söndersliten, pulvriserad och komprimerad

Flera kupper.

Slät, mjuk, öppen, stängd

Som magi

Flytande som om de aldrig ägt rum någonstans.

Under det gula gallret

Rör sig ingenting

Narkotiskt ...

Mogen Intighet

Balansgång i en park.

Sjuka skuggor rör sig utan mål

Ett skal ur vinden

På torra läppar

En katt är närvarande

Om överdriften

Ofm de svarta och vita svansarna

Ingen släpps in

Med sitt vapen för att skjuta av skott

Och fylla platsen med oljud

Som vissa kan föreställa sig

Mot slutet av byggnaden

Fäller en kvinna ihop trappan

Och taket flyger av

Väggarna skickar meddelanden

Rebellernas spel flödar över

Som regn stulet från Guds axlar

Här kan smärtan välja

Att ändra sitt namn

Och kvällen kan

Höra ihop med ingenstans

Ruttna stjärnor

Flödar över ur en krater

Konstruerad av en trist intelligens

Ett meddelande … en bit frusen luft

Broar förbinder väst med väst

Ouppmärksamhet är klibbiga tungor

Rötter är ljus

Och grenar kommer att krossas

Bröd sväller i våra drömmar

Åh, den vita semestern

Åh, staden där ingen bor

Om min existens är nödvändig

Försöker jag med en melodi i en stråle is

Jag stampar

Med hälen på skon

I ett steg som leder till min tomhet

Ur arkivet

view_module reorder

Konståret 2009, konstnärsgiganternas höst

Vissa ägnade sig helt enkelt åt det de gör bäst, som Charlotte Gyllenhammar i sin utställning på Christian Larsen och Katarina Löfström på Andréhn-Schiptjenko. Med små förskjutningar och variationer fortsatte ...

Av: Katia Miroff | Kulturreportage | 24 december, 2009

Nya dikter av Carsten Palmer Schale

Restaurerade dikter av Carsten Palmer Schale

Av: Carsten Palmer Schale | Utopiska geografier | 27 oktober, 2016

Om å leve i spenningsfeltet mellom fødsel og død

Innledning Denne artikkelen er om følgende ting. Jeg starter opp med å snakke om en heller konvensjonell måte å framstille vårt liv i verden, for så å gå over til å ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 05 april, 2014

Herman Bang och bögens relationer till litteratur och konst

Herman Bang och bögens relationer till litteratur och konst Herman Bang är författaren med bögens dolda budskap, en livs levande version av den Helige Sebastian, soldaters och bögars skyddshelgon. Giftpilarna som ...

Av: Bo I Cavefors | Essäer om litteratur & böcker | 08 februari, 2007

Minnen med själen som bild – tribut till Kjell Espmark

Utan siktdjup ingen dikt.Ingen sikt utan dikt. Eftersom detta ska formas till en minnes-essä/resa över en högst levande författare så styr jag först mot det Ithaka som var innan jag lämnade ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 17 augusti, 2014

Innan dagen fortsätter

Jag skriver den 14 juli, min mors födelsedag. Hon skulle ha fyllt 104 år i dag. Skulle ha fyllt? Hemma finns en viktig tingest, en vacker, stilren fåtölj, vacker som sagt ...

Av: jan-ewert strömbäck | Gästkrönikör | 25 juli, 2014

James Joyce och orden i mörkret

GIL: Jag hade faktiskt en lärare som åt middag där och såg James Joyce. Alltså för miljoner år sedan, och tydligen åt Joyce surkål och frankfurterkorv.(PAUS)INEZ: Är det slutet på ...

Av: Jonas Wessel | Essäer om litteratur & böcker | 20 oktober, 2013

Tre dikter av Martin Eld

Världens största ting ibland ligger jag vaken om nätterna funderar på hur stor världen är försöker se början och slut men det går inte den är obegripligt stor i denna stora värld finns en planet jorden på jorden ...

Av: Martin Eld | Utopiska geografier | 31 januari, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.