24 km med doftackord

En nätt dagstur uppe i bergen i Nepal, mellan bjässarna Kina och Indien. Vi vandrade de 24 kilometrarna upp och ned under en dag, längs slingriga vägar genom byar där ...

Av: Per-Inge Planefors | 05 december, 2012
Gästkrönikör

Böcker i tredje världen

Skuggan från kolonialtiden tycks finnas kvar inom bokbranschen i tredje världen Publiceringen av böcker och andra trycksaker spreds i och med kolonialismen till större delar av tredje världen. Kolonisatörerna förde med ...

Av: Abdel-Qader Yassine | 26 oktober, 2009
Essäer om samhället

Öron och ögon på skaft - Nordiska musikdagarna 2012

En av Nordens äldsta festivaler med massor av år på nacken har återigen hamnat i Stockholm. Det är en festival som gått lite på tomgång och varit kraftigt ifrågasatt, rent ...

Av: Ulf Stenberg | 15 oktober, 2012
Essäer om musik

Skogen i tematisk fördjupning

Rummet är helt vitt, nästan bländande. Pyttesmå frigolitkulor täcker golvet och yr runt i luften. Längs väggarna sitter vi, som brukar kallas för publiken men i detta fall nästan lika ...

Av: Matilda Amundsen Bergström | 10 mars, 2012
Reportage om scenkonst

Jessica Johansson. ”Fruktansvärda fuck you-fingrar”




Jessica Johansson. Foto Stephanie VukmanicJessica Johansson, född 1985, bor och arbetar i Stockholm. Hon är skribent i ett antal tidningar, litteraturvetare, copywriter och medlem i poesirörelsen ”La poème kalashnikov”. Hon driver bokbloggen ”Ord och inga visor” och romandebuterade hösten 2013 med "Thrillerliv" (X Publishing).


 

 

 

 

”Fruktansvärda fuck you-fingrar”

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vi inleder hårt med Karolinas blåa vener och
min älskades psykotiska ögon
vi går vidare i en mer välformulerad mardrömsstackato
som sammanfattar alla svåra år
vi stannar upp vid de svåra åren
vi vidrör inga öppna sår
men vi plåstrar om våra meningsskiljaktigheter
som vore de skadade barbiedockor, överkörda rovdjur
jo, jag värnar min plastik som sagoslott
och jag står med ryggen mot spegeln
när jag fönar mitt hår
jag har hittat ett sätt att döva
alla blåa fåglar
en universell metod som vi får prata om
en annan dag
färdas långsamt igenom den här dikten
eller du ska kontamineras med psykisk ohälsa
och många tusen katastrofer som ännu inte har ägt rum
hur patetisk blir lögnen innan den briserar,
hur enorm ensamheten –

intervjua mig om mina ryggvalkar och mina dammråttor
korridoren på avdelningen utvidgas och blir kilometerlång
när jag besöker honom på punktlig besökstid
punken som bor i mitt smutsiga hår innehåller varken
romantik eller vodka
jag går sönder mellan raderna och för det
vill jag be om en tyst minut
Catullus, ditt lättingliv går visst i arv –

jag zoomar ut från min egen existens
om jag är helt fokuserad på tandblekning och inredning
hörs bara kanonernas muller på avstånd
pusta ut nu, gumman, för det kommer mer
vargarna som tog och tog tills inget fanns kvar av mig,
hur ska jag zooma ut den historiken,
den är inzoomad och ocharmig
jag ser liksom besmittad konfetti över Nashvilles landsvägar
jag ser förortsmannens tandlösa leende när han
sträcker över ziplockpåsen med tjack till kvinnan
som står lutar över en
sedan länge stulen cykel,
jag ser kvinnan som blir nerslagen av
vuxna nazister för att
hennes hår är mörkbrunt och jag tänker
att allt är en dålig repris
av en dålig repris
så länge jag akut fokuserar på omvärlden
kan mitt pytte tonas ner i all sin erbarmlighet
jag skriker primalskrik mellan raderna
som fruktansvärda fuck you-fingrar
som instagrams oändliga ensamhet
alla timmar på Hökisperrongen
den dova tystnaden där
den långa promenaden till slutet av vägen
är inristad i mig precis som att du, min älskade,
är tatuerad i mig
som jag har sprungit
som om något jagat mig
att finna poeticiteten i total tragik
att flämta distanslöst under långa tvångspromenader
i jakt på den perfektion som förleder
och distanserar mig
tänk ändå
att jag tog mig igenom
alla de här dagarna,
munnen full av aska och eld,
att jag liksom hamnade i det här soffhörnet igen
med min poesi och mina cigaretter
som att allt börjar och slutar här
från soffhörn har jag kommit
och i soffhörn ska jag en dag dö
mitt flyktbeteende är av det intellektuella slaget
men därmed inte mindre än hans
som att vi har lärt oss att fly även från flykten
jag vill gå direkt på väsentligheterna
jag har liksom ingen tid att spilla på
sushi och väder och beyond retro,
en känsla av nödläge och omedelbarhet
tynger mina rossliga lungor
döden kan komma svischande och då är den obarmhärtig,
förstår ni vad jag menar?
jag söker det allvar som finns endast
i svartvita Ingmar Bergman-filmer
liksom:
hej då allihopa
jag måste lämna,
fast utan det suicidala som antyds i en sådan replik
klarheten är
utförsäkrade morsor och cancersjuka på arbetsförmedlingen
klarheten är döda Karolina och hennes heroin
klarheten – järnrör på Kungsgatan i evig tid,
det finns inga andra gudar jämte Patti Smith
i den ryska helikoptern öppnar man dörren
någonstans över Sibirien och skjuter med gevär
på vargarna där nere för nöjes skull
han frågade om det var krig nu i Sverige och
varför han annars hade uniform på sig
han är i en annan värld
mina kramar kan inte föra honom tillbaka
den förmågan har bara Xanor och högprocentig alkohol
mamma,
jag kunde ha dött när jag var ett spädbarn
men jag överlevde
och hur förvaltade jag min vinstlott –

utan samhällelig närvaro blir min poesi
en irrelevant företeelse
och så kan vi bara inte ha det,
som Brecht sa ska konsten vara en hammare
som formar världen
jag sitter på huk och skrapar bort smuts från badrumskaklet,
det är också mitt liv,
att torka upp piss
att torka upp kaffe
att söka ordning i något
som förblir kaotiskt
men egentligen är det bara fetman
som räknas,
hur den kommer förblinda dig när du läser,
göra att du ser endast valkar
där du borde skymta poesi
jag skriker mig hes,
är det jag som har drivit honom in i psykosen
de där avgrundsdjupa vrålen som ett exempel på det djuriska i mig
slingriga autobahns av meningslöshet
de öststatsgråa hyreslängorna som gjorde att jag alltid gick vilse
eller villapastell och BD bredvid runstenen
jag har befunnit mig i det höga och det låga
och nästan alltid längtat någon annanstans
ett wishaway för flackande blickar
den här åskan
den här stormen
jag har svårt att finna det romantiska i det numera
när larmet går
kurar jag ihop mig och drömmer om sol
det är liksom ett wishaway alltihop
alla blödande köttsår
använd vilken metafor du vill,
jag har tröttnat
har ingen tid att spilla bortom orden och
teckningarnas eskapism
det är som en reumatisk kramp
att leva skruvstädsliv och skura retromöbler
jag läser en bok om köksmänniskor
jag läser en bok om eldar och sorg
jag läser en bok om forna tiders
fallna kvinnor och tänker att min vikt
och mina grumliga blickar
gör mig till en av dem,
jag läser en bok om väverskor och tänker att
jag måste klä dem i samtidsord men att larmet
inte längre går att stänga av
och vem orkar lyssna i det här oljudet –

de rytmiska felsägningarna är cykliska numera
liksom hans psykoser och återfall
vi skulle se världen
jag är en fågelflicka
lillasyster, himlen ramlar ner
jag minns inte vem jag var förut
men jag ogillar henne ganska mycket
jag väntar på svisch och etablering
men jag vet inte varför
mitt land är ogästvänligt numera
Per Schlingmanns kalkyler
och hemskickade flyktingbarn
väller över mig redan vid frukosten
köp den här mascaran eller du blir aldrig mera vacker
boka tid på Akademikliniken vid Stureplan
eller bli för alltid gammal
apokalypsen har trängt allra längst in i mig
där njuter den av att åstadkomma frätskador
och rynkor
jag vände bort blicken från Karolinas blonderade hår
nu spökar hon för evigt på Sergels torg som ett senkommet
luciahelgon
jag säljer mina tankar
jag kan inte annat
det är fan det enda jag kan
jag häller mental bensin över tangentbordet
och väntar på bättre tider
i en tid av sämre tider
jag tänker att Stina Aronson och Klara Johanson
och Moa Martinson kunde trösta sig i naturen
jag nöjer mig med twitter och schweizernöt 200 gram
så länge skutan kan gå glömmer jag bort att andas
över Atlanten och vidare ut i universum –

de ger sig inte förrän han är bara ben och brosk
ett lätthanterligt gods att forma och anpassa
de vill radera all punk ur hans vener, all romantik, allt hopp
det sparar
både tid och pengar
ge mig ett löfte
jag bryter det
ge mig en sanning
jag ljuger den
jag har lärt känna mig själv
sedan talade jag inte mer den kvällen
mörkret sjunker snabbt och målmedvetet
över Östermalmshallen
bara tiggaren minner om något annat
en miljon ledsna flickor
spatserar Drottninggatan fram
och ler som hade de aldrig gjort annat
den som vill ha ljus får leta på Akademibokhandeln
min tid är utmätt och därmed dyrbar
censurerade middagsplaner är allt som finns kvar
blunda om du vågar
eller om du inte orkar annat
vi lämnar de svåra åren
vargarna filar sina hörntänder i väntan på nya rov
jag är för gammal nu och slutade besvara deras inviter
för längesen
utan honom i världen finns ingenting kvar
bara den anorektiska morgontidningen och de tomma dialogerna
han är brinnande berg av eufori,
fattar du,
han är fucking brinnande berg av eufori
i bakgrunden överröstar bullret mina tankar
och NSA sparar mig i sin databas
bullret är det som slutligen förgör
alkoholismen också
psykosen också
skulderna och
andnöden
jag greppar tag i närmaste vägg för att
inte alldeles falla omkull
champagnetankarna, bomullslätta,
var är de när jag suktar dem som mest,
betongnöden och vardagsdöden
Louellas veranda och cowboyens knytnävar
landskapet bubblar svullet och vinrött
men det spelar ingen roll
jag är alltid tjockast i ett rum
som om mitt inre väller ut över både stad och land
och byxlinningar
inte ens de stickade koftorna
kan längre erbjuda mig skydd
och när jag skriker påminner min öppna mun
om de där köttsåren som ingen vill plåstra om
det fanns en tid då tankar på barndomsfräknar
kunde göra mig viss om ljusa morgondagar
det var innan de tvära kastens golgatavandring
rätt in på mark full av minor
och när min hjärna imploderar
håller jag vanemässigt för öronen och nynnar
välkomponerad musik
över hela Kungsholmen stormar min explosion,
som vore jag den enda här i ett oregisserat och tafatt
drama utan ände
och kommer det en ände
är den med förskräckelse
hela maggropen full av cyanid och brustna löften
det börjar visst likna en kliché, det här
fast det blir alltid söndag igen
och securitas-larmen i min mage
viner längsmed twitterdebatter och
meningslösa jasägare
jag läser en bok om Bukowskis kvinnor
jag är ett svin, jag med
tomögd och nervigt påkostad
välregisserad som vilsna kameleonter –

mitt i solar plexus träffar allt det här
och marken gungar till
märker vi längre när det gungar, märker vi
något alls?
jag är demokratiskt vald att förvalta all denna
förvirring
mina leder värker
och jag som var så ung en gång
alla de oskrivna romaner jag
härbärgerar inom mig
de pockar och pockar
men jag håller dem på armslängds avstånd
som hade jag all tid i världen
min poesi är lika ytlig som nyhetsmorgon i TV4
lika långgrund som ett kuttersmycke
kanske är jag inte mer än detta bländverk
knacka på ytan och därunder ska du finna
ännu mera yta
mina tankar är fågelskrämmor för
flyktiga generationer
de tycker alla att jag vore better off alone
men alone är jag bara ensam och inte stark
jag drömmer inte om anorexi men jag suktar
efter en lätthet
att gona mig i
en paus, ett avstängt alarm
en köksfläkt som nyss har tystnat
arma kalla samtid
vackra döda innerstad
jag vill tapetsera allt det här
med mina glittrande framtidsvisioner
(nej, de är mörka, det är de)
som en poetisk graffiti över det karga
mitt vinteride ska vara hundratalsböcker
ett täcke av litterär flykt
jag lever och jag tvivlar på min förmåga
allt kanske bara är en pose
men då har jag posat sedan scratch
mina protester är dock riskfria
jag riskerar aldrig liv och lem
jag är inte Anna Achmatovas arvinge
jag är inte Isaac Babels arvinge
jag fladdrar vant omkring i min etta och letar
efter iprenkartor
som inte kräver mod
min uppgift är av annan karaktär
men vet ni,
det är inte hur högt man skriker
det är hur stor käft man har –

och här glider substansen ur mina händer
sirapsaktiga dimmiga nyvakna ögon
att vakna nysminkad,
att alltid vakna nysminkad
som om jag sakta men säkert är på väg mot
komplett och skimrande yta
ett vaakumlikt tomrum av ljus och kyla
att ensam sitta där i evigheter och tänka endast
tomma tankar
jag kämpar emot med P1-dokumentärer
och satiriska seriealbum
men att sväva tomt och behagligt är snart
det enda som återstår –

silikon förmultnar aldrig
när du dör ska det alltså
för alltid existera vidare
saliga silikon att alltid bestå,

är du lycklig nu?


 

Ur arkivet

view_module reorder

Hebriana Alainentalo

Illustration: Hebriana Alainentalo Den ena nattens stund vidrör tystnaden mellan framfötternas tjusning där en värld sänker sig till en verklighet av ljud Bomber faller oberörda i mättnaden där hungertjuvarna lirkat ...

Av: Hebriana Alainentalo | Utopiska geografier | 27 augusti, 2008

Skenet bedrar ― tradition och förnyelse i Chaucers Canterbury tales

 “Whether saistou this in ernest or in play?”“Nay”, quod Arcite,“in ernest, by my fay”Ur ”The Knight’s Tale”  And eek men shall not make ernest of game.Ur “The Miller’s Prologue”1   Historiska traditioner är ...

Av: Katarina Båth | Essäer | 14 november, 2012

Nemesis, Allāt och den som tillägnar. Museum of Fine Arts of Lyon. Foto: Rama, Wikimedia Commons, Cc

De kloka och vackra, sataniska verserna

Det står ett vitt hus längs Fyrisån på Västra Ågatan i Uppsala som kallas Olympen. Det är mest känt genom Ture Nermans studentroman med samma namn från 1913. Huset är ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om religionen | 25 februari, 2016

bild  AV Anikó Bodoni Lind

För livets skull

Tänk att ha hand om vitsipporna och fågelsången. Undervisa. Visa under. Under visa. Har någon egentligen förstått innebörden? Isa ställer frågan till sig själv. Det är Pelle hon tänker på. Han ...

Av: Ragnwei Axellie | Gästkrönikör | 03 april, 2016

Brandkatastrofen i Göteborg- Att förlora allt men att kunna ta sig upp

Jag kommer aldrig att glömma det. Jag var så ung då, runt 17 år och gick på gymnasiet. Men jag kommer aldrig glömma det. När jag hörde det på nyheterna ...

Av: Linda Johansson | Allmänna reportage | 13 december, 2011

Erik Carlquist översätter dikter av Paul Klee

I en anteckning talade Paul Klee (1879-1940) om sina olika intressen. Först kom konsten att leva, och sedan poesi och filosofi, medan han som sin egentliga uppgift såg de plastiska ...

Av: Paul Klee | Utopiska geografier | 10 november, 2017

Varför blir inte människans skapelser levande?

Frågan kan tyckas konstig, men den dök upp, när jag såg en annons som förkunnade, att det finns 357 nya delar inuti årets bil. Det satte tankarna i rörelse. I ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 31 juli, 2011

Samisk shamanism får betydelse i dagens konsumtionssamhälle

Under sommaren har det i Tidningen Kulturen skrivits tre artiklar under temat samisk kultur. Med tanke på att Samiska kyrkodagarna i Mo i Rana var en aktuell händelse som lyfte ...

Av: Jenny Gustafsson | Essäer | 14 september, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.