Litterära avgudar och charterturism

Litterära avgudar och charterturism Allt är inte guld som glimmar? Steven Ekholm skriver om den lönlösa jakten efter litterära reliker i bland annat Prousts Combray. Ett märkligt fenomen, även om det ...

Av: Steven Ekholm | 09 februari, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Ljusets skugga. Del 1. Kroppens avsked

Den grekiske mästaren Parmenides påstår att alla former av tillblivelse och mångfald är illusion, och säger att Varats verklighet är oföränderlig, ofödd, sluten, evig, orubblig. Samma sak finner vi i ...

Av: Gilda Melodia | 07 december, 2014
Utopiska geografier

Ernest Hemingway tillsammans med Hadley1922 Bild: Schawed

Försvunna manuskript

Ivo Holmqvist om tre mytospunna. försvunna manuskript

Av: Ivo Holmqvist | 05 december, 2016
Essäer om litteratur & böcker

Vem var Pontius Pilatus?

Det glada budskapets tid är nu. Det börjar med förväntan och glädje, men allt tar en ände med förskräckelse, anklagelser om terrorism och förräderi, förakt och hat, rädsla och plågsam ...

Av: Bo I Cavefors | 09 juli, 2014
Essäer

Jessica Johansson. ”Fruktansvärda fuck you-fingrar”




Jessica Johansson. Foto Stephanie VukmanicJessica Johansson, född 1985, bor och arbetar i Stockholm. Hon är skribent i ett antal tidningar, litteraturvetare, copywriter och medlem i poesirörelsen ”La poème kalashnikov”. Hon driver bokbloggen ”Ord och inga visor” och romandebuterade hösten 2013 med "Thrillerliv" (X Publishing).


 

 

 

 

”Fruktansvärda fuck you-fingrar”

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vi inleder hårt med Karolinas blåa vener och
min älskades psykotiska ögon
vi går vidare i en mer välformulerad mardrömsstackato
som sammanfattar alla svåra år
vi stannar upp vid de svåra åren
vi vidrör inga öppna sår
men vi plåstrar om våra meningsskiljaktigheter
som vore de skadade barbiedockor, överkörda rovdjur
jo, jag värnar min plastik som sagoslott
och jag står med ryggen mot spegeln
när jag fönar mitt hår
jag har hittat ett sätt att döva
alla blåa fåglar
en universell metod som vi får prata om
en annan dag
färdas långsamt igenom den här dikten
eller du ska kontamineras med psykisk ohälsa
och många tusen katastrofer som ännu inte har ägt rum
hur patetisk blir lögnen innan den briserar,
hur enorm ensamheten –

intervjua mig om mina ryggvalkar och mina dammråttor
korridoren på avdelningen utvidgas och blir kilometerlång
när jag besöker honom på punktlig besökstid
punken som bor i mitt smutsiga hår innehåller varken
romantik eller vodka
jag går sönder mellan raderna och för det
vill jag be om en tyst minut
Catullus, ditt lättingliv går visst i arv –

jag zoomar ut från min egen existens
om jag är helt fokuserad på tandblekning och inredning
hörs bara kanonernas muller på avstånd
pusta ut nu, gumman, för det kommer mer
vargarna som tog och tog tills inget fanns kvar av mig,
hur ska jag zooma ut den historiken,
den är inzoomad och ocharmig
jag ser liksom besmittad konfetti över Nashvilles landsvägar
jag ser förortsmannens tandlösa leende när han
sträcker över ziplockpåsen med tjack till kvinnan
som står lutar över en
sedan länge stulen cykel,
jag ser kvinnan som blir nerslagen av
vuxna nazister för att
hennes hår är mörkbrunt och jag tänker
att allt är en dålig repris
av en dålig repris
så länge jag akut fokuserar på omvärlden
kan mitt pytte tonas ner i all sin erbarmlighet
jag skriker primalskrik mellan raderna
som fruktansvärda fuck you-fingrar
som instagrams oändliga ensamhet
alla timmar på Hökisperrongen
den dova tystnaden där
den långa promenaden till slutet av vägen
är inristad i mig precis som att du, min älskade,
är tatuerad i mig
som jag har sprungit
som om något jagat mig
att finna poeticiteten i total tragik
att flämta distanslöst under långa tvångspromenader
i jakt på den perfektion som förleder
och distanserar mig
tänk ändå
att jag tog mig igenom
alla de här dagarna,
munnen full av aska och eld,
att jag liksom hamnade i det här soffhörnet igen
med min poesi och mina cigaretter
som att allt börjar och slutar här
från soffhörn har jag kommit
och i soffhörn ska jag en dag dö
mitt flyktbeteende är av det intellektuella slaget
men därmed inte mindre än hans
som att vi har lärt oss att fly även från flykten
jag vill gå direkt på väsentligheterna
jag har liksom ingen tid att spilla på
sushi och väder och beyond retro,
en känsla av nödläge och omedelbarhet
tynger mina rossliga lungor
döden kan komma svischande och då är den obarmhärtig,
förstår ni vad jag menar?
jag söker det allvar som finns endast
i svartvita Ingmar Bergman-filmer
liksom:
hej då allihopa
jag måste lämna,
fast utan det suicidala som antyds i en sådan replik
klarheten är
utförsäkrade morsor och cancersjuka på arbetsförmedlingen
klarheten är döda Karolina och hennes heroin
klarheten – järnrör på Kungsgatan i evig tid,
det finns inga andra gudar jämte Patti Smith
i den ryska helikoptern öppnar man dörren
någonstans över Sibirien och skjuter med gevär
på vargarna där nere för nöjes skull
han frågade om det var krig nu i Sverige och
varför han annars hade uniform på sig
han är i en annan värld
mina kramar kan inte föra honom tillbaka
den förmågan har bara Xanor och högprocentig alkohol
mamma,
jag kunde ha dött när jag var ett spädbarn
men jag överlevde
och hur förvaltade jag min vinstlott –

utan samhällelig närvaro blir min poesi
en irrelevant företeelse
och så kan vi bara inte ha det,
som Brecht sa ska konsten vara en hammare
som formar världen
jag sitter på huk och skrapar bort smuts från badrumskaklet,
det är också mitt liv,
att torka upp piss
att torka upp kaffe
att söka ordning i något
som förblir kaotiskt
men egentligen är det bara fetman
som räknas,
hur den kommer förblinda dig när du läser,
göra att du ser endast valkar
där du borde skymta poesi
jag skriker mig hes,
är det jag som har drivit honom in i psykosen
de där avgrundsdjupa vrålen som ett exempel på det djuriska i mig
slingriga autobahns av meningslöshet
de öststatsgråa hyreslängorna som gjorde att jag alltid gick vilse
eller villapastell och BD bredvid runstenen
jag har befunnit mig i det höga och det låga
och nästan alltid längtat någon annanstans
ett wishaway för flackande blickar
den här åskan
den här stormen
jag har svårt att finna det romantiska i det numera
när larmet går
kurar jag ihop mig och drömmer om sol
det är liksom ett wishaway alltihop
alla blödande köttsår
använd vilken metafor du vill,
jag har tröttnat
har ingen tid att spilla bortom orden och
teckningarnas eskapism
det är som en reumatisk kramp
att leva skruvstädsliv och skura retromöbler
jag läser en bok om köksmänniskor
jag läser en bok om eldar och sorg
jag läser en bok om forna tiders
fallna kvinnor och tänker att min vikt
och mina grumliga blickar
gör mig till en av dem,
jag läser en bok om väverskor och tänker att
jag måste klä dem i samtidsord men att larmet
inte längre går att stänga av
och vem orkar lyssna i det här oljudet –

de rytmiska felsägningarna är cykliska numera
liksom hans psykoser och återfall
vi skulle se världen
jag är en fågelflicka
lillasyster, himlen ramlar ner
jag minns inte vem jag var förut
men jag ogillar henne ganska mycket
jag väntar på svisch och etablering
men jag vet inte varför
mitt land är ogästvänligt numera
Per Schlingmanns kalkyler
och hemskickade flyktingbarn
väller över mig redan vid frukosten
köp den här mascaran eller du blir aldrig mera vacker
boka tid på Akademikliniken vid Stureplan
eller bli för alltid gammal
apokalypsen har trängt allra längst in i mig
där njuter den av att åstadkomma frätskador
och rynkor
jag vände bort blicken från Karolinas blonderade hår
nu spökar hon för evigt på Sergels torg som ett senkommet
luciahelgon
jag säljer mina tankar
jag kan inte annat
det är fan det enda jag kan
jag häller mental bensin över tangentbordet
och väntar på bättre tider
i en tid av sämre tider
jag tänker att Stina Aronson och Klara Johanson
och Moa Martinson kunde trösta sig i naturen
jag nöjer mig med twitter och schweizernöt 200 gram
så länge skutan kan gå glömmer jag bort att andas
över Atlanten och vidare ut i universum –

de ger sig inte förrän han är bara ben och brosk
ett lätthanterligt gods att forma och anpassa
de vill radera all punk ur hans vener, all romantik, allt hopp
det sparar
både tid och pengar
ge mig ett löfte
jag bryter det
ge mig en sanning
jag ljuger den
jag har lärt känna mig själv
sedan talade jag inte mer den kvällen
mörkret sjunker snabbt och målmedvetet
över Östermalmshallen
bara tiggaren minner om något annat
en miljon ledsna flickor
spatserar Drottninggatan fram
och ler som hade de aldrig gjort annat
den som vill ha ljus får leta på Akademibokhandeln
min tid är utmätt och därmed dyrbar
censurerade middagsplaner är allt som finns kvar
blunda om du vågar
eller om du inte orkar annat
vi lämnar de svåra åren
vargarna filar sina hörntänder i väntan på nya rov
jag är för gammal nu och slutade besvara deras inviter
för längesen
utan honom i världen finns ingenting kvar
bara den anorektiska morgontidningen och de tomma dialogerna
han är brinnande berg av eufori,
fattar du,
han är fucking brinnande berg av eufori
i bakgrunden överröstar bullret mina tankar
och NSA sparar mig i sin databas
bullret är det som slutligen förgör
alkoholismen också
psykosen också
skulderna och
andnöden
jag greppar tag i närmaste vägg för att
inte alldeles falla omkull
champagnetankarna, bomullslätta,
var är de när jag suktar dem som mest,
betongnöden och vardagsdöden
Louellas veranda och cowboyens knytnävar
landskapet bubblar svullet och vinrött
men det spelar ingen roll
jag är alltid tjockast i ett rum
som om mitt inre väller ut över både stad och land
och byxlinningar
inte ens de stickade koftorna
kan längre erbjuda mig skydd
och när jag skriker påminner min öppna mun
om de där köttsåren som ingen vill plåstra om
det fanns en tid då tankar på barndomsfräknar
kunde göra mig viss om ljusa morgondagar
det var innan de tvära kastens golgatavandring
rätt in på mark full av minor
och när min hjärna imploderar
håller jag vanemässigt för öronen och nynnar
välkomponerad musik
över hela Kungsholmen stormar min explosion,
som vore jag den enda här i ett oregisserat och tafatt
drama utan ände
och kommer det en ände
är den med förskräckelse
hela maggropen full av cyanid och brustna löften
det börjar visst likna en kliché, det här
fast det blir alltid söndag igen
och securitas-larmen i min mage
viner längsmed twitterdebatter och
meningslösa jasägare
jag läser en bok om Bukowskis kvinnor
jag är ett svin, jag med
tomögd och nervigt påkostad
välregisserad som vilsna kameleonter –

mitt i solar plexus träffar allt det här
och marken gungar till
märker vi längre när det gungar, märker vi
något alls?
jag är demokratiskt vald att förvalta all denna
förvirring
mina leder värker
och jag som var så ung en gång
alla de oskrivna romaner jag
härbärgerar inom mig
de pockar och pockar
men jag håller dem på armslängds avstånd
som hade jag all tid i världen
min poesi är lika ytlig som nyhetsmorgon i TV4
lika långgrund som ett kuttersmycke
kanske är jag inte mer än detta bländverk
knacka på ytan och därunder ska du finna
ännu mera yta
mina tankar är fågelskrämmor för
flyktiga generationer
de tycker alla att jag vore better off alone
men alone är jag bara ensam och inte stark
jag drömmer inte om anorexi men jag suktar
efter en lätthet
att gona mig i
en paus, ett avstängt alarm
en köksfläkt som nyss har tystnat
arma kalla samtid
vackra döda innerstad
jag vill tapetsera allt det här
med mina glittrande framtidsvisioner
(nej, de är mörka, det är de)
som en poetisk graffiti över det karga
mitt vinteride ska vara hundratalsböcker
ett täcke av litterär flykt
jag lever och jag tvivlar på min förmåga
allt kanske bara är en pose
men då har jag posat sedan scratch
mina protester är dock riskfria
jag riskerar aldrig liv och lem
jag är inte Anna Achmatovas arvinge
jag är inte Isaac Babels arvinge
jag fladdrar vant omkring i min etta och letar
efter iprenkartor
som inte kräver mod
min uppgift är av annan karaktär
men vet ni,
det är inte hur högt man skriker
det är hur stor käft man har –

och här glider substansen ur mina händer
sirapsaktiga dimmiga nyvakna ögon
att vakna nysminkad,
att alltid vakna nysminkad
som om jag sakta men säkert är på väg mot
komplett och skimrande yta
ett vaakumlikt tomrum av ljus och kyla
att ensam sitta där i evigheter och tänka endast
tomma tankar
jag kämpar emot med P1-dokumentärer
och satiriska seriealbum
men att sväva tomt och behagligt är snart
det enda som återstår –

silikon förmultnar aldrig
när du dör ska det alltså
för alltid existera vidare
saliga silikon att alltid bestå,

är du lycklig nu?


 

Ur arkivet

view_module reorder

Det där med matematik och kärlek

Det är väl det svåraste som finns, relationer, vilken typ av relation det än är. Vi är en massa av människor som ingår i diverse relationer med varandra, ibland förstår vi ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 24 augusti, 2014

Det är inte en riktig post!!!

  Nu är äldsta Postryttaren läst som jag har tillgänglig i sadeln [stapeln i förvaringsmöbeln], tidigare har jag även anmält flera andra hejdlösa årgångar. Den har tett sig ganska lik under ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 03 mars, 2011

Sånglösa. Spelar på mer än bara känslor

En gråtande flicka som inte kan sjunga, så lyder sammanfattningen av nyoperaföreställningen Sånglösa, som under måndagen hade nypremiär på Atalante i Göteborg. Med nyopera menas att en operaform tas upp ...

Av: Frida Sandström | Reportage om scenkonst | 03 december, 2013

Dante Gabriel Rossetti. Plötsligt ljus

Dante Gabriel Rossetti (1826-1882)  var en av de ledande bland de s k  prerafaelitiska konstnärerna, som sökte sig tillbaka till medeltida motiv. Han var också poet, och är nu kanske ...

Av: Dante Gabriel Rossetti | Utopiska geografier | 05 juli, 2014

Den målande arkitekten. Om Friedensreich Hundertwasser

Böljande fasader, organiska former och byggnadsverk som sticker ut i stadsrummet. Byggnader som uppfattas som annorlunda, roliga, konstiga, eller fantastiska. Arkitektur som bryter med funktionalismens strikta formspråk, och istället inbjuder ...

Av: Simone Frankel | Konstens porträtt | 15 juni, 2013

En musikkrönika om Gary Moore

Det kan handla om musik i snart sagt vilken genre som helst… Det kan vara filmmusik: exempelvis temat i ”Schindlers list”… Philipp Glass kompositioner för ”The hours”… Cavatina-temat i ”Dear ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 08 juni, 2014

Fladdrande vattenskuggor

Anne-Sofie Nielsen är född 1948 i en mindre stad i Småland. Hon har bedrivit humanistiska studier på universiteten i Lund och Stockholm, har en fil. kand. i franska, konst- och ...

Av: Anne-Sofie Nielsen | Utopiska geografier | 17 juni, 2017

Benjamin och dr Krabba

   

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 08 oktober, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.