Den internationella läskunnighetensdagen

Lördagen den 8 september, firar varje rättrogen ”etnisk svensk”, för att använda mig av Fredrik Reinfeldts terminologi, Internationella läskunnighetsdagen. Yes meine Damen und Herren, i dag firar vi Internationella läskunnighetsdagen ...

Av: Vladimir Oravsky | 07 september, 2012
Gästkrönikör

Viva Verdi!

Han anses ha samma avgörande betydelse för Italiens nationella identitet som de nationalromantiska författarna hade för de europeiska folkens befrielsekamp under 1800-talet. Giuseppe Verdi föddes för 200 år sedan den 10 ...

Av: Gregor Flakierski | 19 oktober, 2013
Veckans titt i hyllan

Adolf Hitler. Foto: Wikipedia

Hitlers maktdrömmar

Bo I Cavefors om Adolf Hitler som försökte skapa ett kontinentalt maktcentrum mot bolsjevismen och Storbritannien.

Av: Bo I Cavefors | 25 februari, 2015
Essäer om politiken

Samurajkaraktärens givne arvinge, Keigo Kasuya, talar om sin senaste rollprestation i filmen Caterpillar.

  När det gäller regiansvarig för "Caterpillar" är det Kôji Wakamatsu (född 1936) började att regissera 1963 har idag gjort över 100 filmer (första titeln var "Hageshii onnatachi"). Förutom att ha ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 02 februari, 2011
Filmens porträtt

Roger Scruton som uppfostrare



Roger Scruton Denna text anländer året sent och består i en mer essäistisk anmälan av den svenska översättningen av den konservative filosofen Roger Scrutons Culture Counts från 2007 (sv. Atlantis & Axess 2009). Essän artikulerar ett spår som jag tror utgör bokens nav, nämligen prövandet av en viss förmågas duglighet och livskraft. Den förmåga som prövas är den västerländska kulturens och prövningens syfte antar jag här är att argumentera för kanon som uppfostrare.

Vid en första anblick framstår det som om den moderna verkligheten ger Roger Scruton astma. Så är emellertid inte fallet. Scruton är pessimistisk - men inte bitter. Trots den kyliga blick Scruton riktar mot dagens Västvärld förblir han ändå på något vis varm och kärleksfull gentemot Väst och det klassiska arv från Medelhavsområdet som traderats och utvecklats i Väst genom två millennier. Detta arv, skriver han, är inte "något lokalt och tidsbundet utsnitt ur mänsklighetens historia" utan "engagerar hela mänsklighetens strävanden och antipatier".

I Kultur räknas identifieras två strömningar som står i opposition till Västs värden och identitet. Utifrån: radikal islamism. Inifrån: den internkritik och det självförakt som antas känneteckna Västs nuvarande kulturliv. Kultur räknas lägger fokus på internkritiken. I anslutning till Oswald Spenglers distinktion mellan civilisation och kultur - skillnaden mellan en förstelnad och levande samhällskropp - menar Scruton att det som kännetecknar vår tid är civilisation: tomhet inom och ingenjörsperspektiv. "Men när ett träd rycks upp med rötterna dör det inte alltid. Saven kan hitta vägen till grenarna som grönskar varje vår med det ständiga hoppet hos levande ting."  

Roger Scruton menar att den Västerländska kulturen idag är den dugligaste strategin för att "bevara vårt moraliska arv och stå stadigt inför en mörknande framtid". Den västerländska kulturens grunddokument, skriver Scruton, "håller upp mänskligheten till moralisk genomlysning och granskar, med all den kärlek och medkänsla det kräver, människans bräckliga karaktär. Det är just precis strävan efter en universell sanning, efter ett Gudsperspektiv på människans tillstånd, som är den västerländska kulturens adelsmärke." Kultur räknas torde inte räknas som ett akademiskt inlägg i den konst- och kulturfilosofiska diskussionen. Genom ett slags common sense-argumentation når Scruton fram till frågan om de konstnärliga och kulturella värdenas värde, deras nytta och samhällsfunktion. Man måste fråga sig, menar Scruton, vari består egentligen kulturens värde? Man måste fråga sig, vari ligger dess nytta?

Scruton konstaterar att förmågan som prövas duger: alltså räknas kultur. Vad som är intressant är utläggningen av "prövningen". För att sakernas tillstånd ska kunna förändras måste man, enligt Scruton, motarbeta de destruktiva kulturrelativisterna och "förkastelsens kultur", som genom allt tal om döda, vita, europeiska män låter alla konst- och kulturuttryck gälla frågor om makt, genus, klass etc. Här vore det naturligtvis enkelt att med den politiska korrekthetens logik avfärda honom. Likaså vore det i samma anda rimligt att kritisera honom för att (medvetet?) missförstå det "dekonstruktiva virus" han talar om eller hans läsning av Michel Foucaults maktdiskurser osv #.  Denna kritik skulle emellertid (delvis) missa poängen och det som verkligen är intressant: konsten som ett försvar mot människan själv. "All kritik värd namnet ägnar sig också åt att blottlägga konstverkens moraliska innehåll - den aspekt som förklarar och försonar genom medkänsla och som lär oss 'vad vi ska känna'."

Det handlar alltså inte bara om estetiska värden i sig. För Scruton handlar det först och främst om en levnadskonst som kulturen förmodas lära oss, ett register av perspektiv på den mänskliga tillvaron. Ingen människa är i sig stor nog att innesluta hela historiens insikter som den sedimenterats i konsten och i de filosofiska uttrycken. Det är inte bara vi som traderar historien, utan, menar Scruton, i viss utsträckning är det historien som traderar oss. I grund och botten handlar det för Scruton om hur man ska fördela reaktiva respektive affirmativa värden inom den Västerländska civilisationen. Scruton ansluter sig till en klassisk devis och skriver att kulturen inte är "för det många, utan de få" och att "kultur [...] är en skapelse, och skapare av, eliter." Den elit som omtalas, men vars väsen och realitet aldrig förklaras, axlas ansvaret att vakta i en tid av skymningsljus.

En ideologi är ett sätt att systemiskt fördela och sprida värden utifrån ett antal principer. Skillnaden mellan Adorno/Frankfurtskolan samt många andra "destruktiva kulturrelativister" och Scruton är att de vill att människan ska befria sig genom kultur, medan Scruton vill att människan ska underkasta sig genom kultur. Vari ligger egentligen skillnaden mellan befrielse och underkastelse? Hos Scruton är onekligen underkastelsen ett slags befrielse, där individen lämnar liminalfasen och via olika övergångsriter inträder i de mognas sammanslutning. Roger Scruton beskriver kulturrelativisternas inställning som ett slags uppkäftig "ungdomsvägran - förkastandet av övergångsriterna till den vuxna världen, den rit som finns inneboende i vår kultur." Vad det kommer an på, för Scruton, är klargöra lärarens/mästarens förhållande till studenten, eliternas förhållande till massorna: "en av de skadligaste följderna av förkastandets kultur är att den får folk att tro att eliten står över folkmassan med en avståndstagande och förlöjligande attityd. 'Kultur' blir till ett vapen som riktas mot de okunniga och mot deras moraliska och religiösa skrupler. Den västerländska kulturen [...] är i själva verket raka motsatsen - ett svärd som reses till 'den vanliga människans' försvar av vår skyddsängel kunskapen."

Uppfostran - detta predikament är adelsmärket för den elit Scruton vill mobilisera i det "kulturernas krig" han menar pågår. Scruton benämner vid ett tillfälle sina fiender som en "mörkerkult". Ordets bildlighet och klang är slående och anger fara. "Kulturkrig" och "mörkerkult" är allvarligt menade figurer. När religionen inte längre förmår att tala till människornas hjärtan är det kulturen, menar Scruton, som bör lära oss att internalisera de värden Scruton tänker sig är på väg att bli utrotningshotade. Vemodigt skriver Scruton att "kanske kommer man en dag inte längre undervisa om vår kultur. Om det sker försvinner våra nedärvda ideal och anknytningar och vår värld kommer att stå oskyddad inför den stigande flodvågen av världens förakt." Boken igenom målas konflikten upp med en språkdräkt som är närmast biblisk i sitt associativa klangrum: i den "belägrade värld" Scruton talar om finns likväl "glimtar av hopp".

Hur Scruton tänker sig att den Västerländska människan ska befria sig från den "faustiska" mentalitetens destruktiva baksida - den civilisatoriska mission som ledde fram till det "underutvecklade hjärtats testamente" som Gunnar Ekelöf diktar om i anslutning till nittonhundratalets många katastrofer - är aningen dunkelt. Vari består det hopp han talar om? Menar han verkligen att kulturen skulle erbjuda ett försvar mot människan själv? På vad sätt kan det försvinnande kulturarvet skydda mot människans potentiella ondska? Scruton talar själv om den "filisteiske filantropen", en fullkomligt kulturlös människa som drivs av människokärlek och godhet, men som endast förblir ett vackert exemplar eftersom individen till slut ändå dör. Kulturarvet är nödvändigt, menar alltså Scruton, som ett moraliskt (överindividuellt) minne vilket inte förgås för att enstaka individer dör bort.

I just det ögonblick då Scruton borde tvingas precisera relationen mellan kultur och moral glider han undan. I just detta ögonblick tvingas man inse den konservativa utopins fattigdom. Samtidigt är Scruton inte alls utopist i någon naiv mening - det är i själva verket i ljuset av nittonhundratalets många misslyckade utopistiska projekt som han bekänner sig som konservativ. I en tid då de stora berättelserna inte längre kan kallas "legitima" (så brukar det åtminstone heta) söker Scruton likafullt envist att framhärda på något slags kontinuerlig Västerländsk berättelse med stora tänkare och konstnärer. Scruton ställer en dyster diagnos, samt ordinerar en kur. Han söker bergtaga de vilseledda, samt staka ut riktmärken att navigera efter i den irrfärd det Västerländska äventyret befinner sig på. Riktmärkena anger positioner som leder hem. Kanske förblir man ändå hellre (tills vidare) irrande.

Claes-Magnus Bernson
# Det är en vanlig fördom och missuppfattning att en så kallad dekonstruktion, som Scruton skriver, "gör mening omöjlig". Förhållandet är i själva verket det motsatta: den skapar ett överflöd av mening. Vad den däremot inte gör är att skapa något "positivt" i bemärkelsen en helt ny uppsättning grepp och principer, som skulle ersätta de genom verksamheten genomlysta. Dekonstruktion handlar om att ställa en texts "inre logik" till svars, och de termer som i somliga fall introduceras är provisoriska. Enkelt uttryckt: dekonstruktion är ingen metod - eftersom en metod implicerar ett systematiskt sammanhang av grundprinciper och avledningar från dessa. Scrutons invändning mot Foucault, som tillsammans med Edward Said är de enda tänkare som inte avfärdas så att säga i förbifarten, består i att Foucault med sitt diskursbegrepp skulle reducera Sanning till Makt. På en ganska simpel nivå är det kanske så - samtidigt är denna invändning missvisande, då "diskurs" snarare handlar om att ringa in gränser och bestämmelser för vad man kan säga och tänka på ett ganska kantskt manér. (En jämförelse jag lånar från Gilles Deleuzes klargörande bok om Foucault.)

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Hawaii - ett paradis eller en illusion?

Hawaiis tropiska och avlägsna öar är för de flesta människor förknippat med paradiset på jorden. Långa, milslånga sandstränder med vajande palmer, solsken och ständigt leende människor med blommor runt halsen ...

Av: Linda Johansson | Resereportage | 06 april, 2009

Monochrome bodies

Pål Henrik Ekern (b. 1981) is a photographer who previously studied at the ValandAcademy, the Swansea Metropolitan University and at the University of Oslo. Heparticipates in the Hasselblad Foundation's annual ...

Av: Krisztina Orbán | Essäer om konst | 15 juli, 2014

Om den sämre formen av kapitalism

Om den sämre formen av kapitalism Fungerar den amerikanska formen av kapitalism bättre än den europeiska? Tidningen Kulturens korrespondent från New York, Pierre Gilly, hävdar att det är tvärt om ...

Av: Pierre Gilly | Essäer om politiken | 12 oktober, 2006

Jenny Berggren Keljevic

Skillnaden mellan giraffer och krokodiler

Varje dag ser vi människor, lyssnar vi till människor, pratar vi med människor. Vi har våra relationer till olika människor, det kan vara arbetskamrater, familj, vänner eller partners.  I denna moderniserade ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 22 juli, 2016

Tankar runt viktiga filosofiska steg under det senaste århundradet Del II

Medvetandets intentionalitet: Husserl Intentionalitetsteorin gav Husserl ett instrument att kritisera psykologismen. Intentionalitetsteorin hävdar att det psykiska endast finns i kraft av objekt med visst innehåll som det är riktat mot. Psykologismen ...

Av: Carsten Schale | Agora - filosofiska essäer | 27 januari, 2012

I begynnelsen var processen. Om olika slags vetenskap

Robert E. Ulanowicz är professor i något så ovanligt som teoretisk ekologi vid University of Marylands biologiska laboratorium vid Chesapeakeviken. Han tog sin doktorsgrad som kemisk ingenjör vid John Hopkins-universitetet ...

Av: Erland Lagerroth | Litteraturens porträtt | 12 augusti, 2009

Malin Bergman Gardskär

Det är inte svenska folket det är synd om

Människor runt om i världen tvingas fly från sina hem, liv och familjer i hopp om att finna en trygghet bortanför sin egen landsgräns. Vi borde vara tacksamma över det ...

Av: Malin Bergman Gardskär | Gästkrönikör | 17 augusti, 2015

Samuel Beckett. Detalj från omslaget

Beckett och tiden

Samuel Beckett (1906–1989) är en av 1900-talets mest upphöjda författare. Sitt genombrott fick han först på 50-talet med romantrilogin Molloy/Malone dör/Den onämnbare och med pjäsen I väntan på Godot (1953) ...

Av: Marcus Myrbäck | Essäer om litteratur & böcker | 20 Maj, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts