Bangalore. Religionernas hjärtpunkt

Mer än två månader har gått sedan jag återvände från min resa till tiomiljonerstaden Bangalore i södra Indien och konferensen på Christ Church University. Det är märkligt hur fort minnen ...

Av: Elsa Maria Lindqvist | 24 mars, 2014
Resereportage

Pop-expressionist på besök

Liz Markus – What we are we’re going to wail with on this whole trip. Galleri Loyal, Stockholm,t o m den 29 september 2007. Pop-expressionist på besök. - Jag hoppas ...

Av: Carl Abrahamsson | 11 september, 2007
Övriga porträtt

Att närvara med stor frånvaro

Mina skuldror värkte, jag hade skrattat lite för mycket till vänster.Det var då jag skapade mig en besvärlig personlighet att matcha med. Det är inte lätt att låta sig bli ...

Av: Annika Sjöström | 05 april, 2010
Utopiska geografier

Vem får Nobelpriset i år?

Snart kommer den torsdag i oktober då Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund kliver ut genom den världsbekanta dörren, och meddelar på ett flertal språk vem som i år har ...

Av: Gregor Flakierski | 04 oktober, 2011
Kulturreportage

Jobs bok i kristider



ImageMänniskan är ett syndabocksbenäget djur. Man pekar ut eller också utpekas man. I tider av kris måste officiella huvuden rulla. Chefer avsätts, ministrar avgår, kungen halshuggs. Föremålen skiftar och mekanismen är evig. I den stormiga debatten på den katolska kontinenten har turen kommit till Gud. Den spanske filosofen Eugenio Trías drar sig i sammanhanget till minnes den udda Bibliska boken om Job: en prematur påminnelse om ett modernt ideal. Vad som här möter oss är en kritiskt sinnad människa som utpekas och som förnekar sin skuld, men utan att därför förneka sin geldenär. I det ljuset blir Jobs bok en tidig påminnelse om vad man sent ska glömma: det kritiska tänkandets koppling till ett yttersta förhållande omfattat med tilltro. Saknas detta förhållande har den kritiska ansatsen förlorat en del av sitt ramverk och kritikern själv ett serum till skydd för att strax förvandlas till mobb.

Skulden för all den orättvisa och omänsklighet som vi kallar livet och världen återfaller på Gud. Åtminstone om man får tro de nya ateistiska och agnostiska korsfarare som de senaste månaderna ansatt oss. Temat är lika gammalt som den fantastiska Jobs bok - vilken sagda korsfarare borde konsultera oftare. Det handlar om det gamla välkända teodicédilemmat: om Gud är allsmäktig så är han - givet den förfärande omänsklighet vi lever i - inte god; och om han är god är han inte allsmäktig (en tanke som närdes av den judiskt-kristna gnosticismen, liksom i allmänhet av de dualistiska religionerna).

Den bibliska textens Job är inte den resignerade och tålmodige personlighet som en absurd apologetisk tendens söker frambesvärja. Det förefaller som om man uteslutande läste den berömda inledningen av denna rebelliska och inortodoxa bok: "Naken kom jag ur min moders liv, och naken ska jag återvända dit; Herren gav och Herren tog".

I texten ber Job Gud att han ska framträda inför honom. Han vill diskutera och samtala med Gud. Framför allt vill han framföra sin oskuld. Han kan inte acceptera sin fruktansvärda sjukdom och olycka som ett straff.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vilken förseelse straffas Job för? Han vägrar att acceptera en skuld som han inte är medveten om. I sin oändliga ofullkomlighet vill han dock inte böja sig för den allsmäktige och ta på sig en skuld som han inte känner (vilket hans vänner förelår). Slutligen framträder Gud inför honom: det är detta som är Jobs triumf.

Till skillnad från våra moderna korsfarare av anti-teodicéiskt snitt, förlorar Job aldrig sin tilltro, sitt förtroende. Däremot tillåter han sig att vara skeptisk och kritisk. Han kräver förklaringar. Han vill behålla en levande kommunikation, en diskussion. Slutligen framträder Gud, omgärdad av en orkanvind: han manifesterar sin makt och visar Job sin skapelses ljuvligheter. Han avtäcker till och med kaosets varelser som han skönt har tillverkat, flodhästen, krokodilen, det som motsvarar vattenmonstret eller det halvt mytiska skaldjuret som kallas Leviatan. Denna teofani är den största gåva Job får av sin skapare. Den är mycket större än den vinst som antyds i slutet av texten.

Sjukdomen länkas till medvetenheten om skuld och synd. Bägge återfanns kopplade till varandra i botgörelsepsalmernas värld. Det är mot denna identifikation som Job gör uppror i boken med samma namn. Ekvationen utgör det religiösa kanon som omfattas av vännerna, Elifas från Teman, Bildad från Sua och Sofar från Naama. För dem är det dogm att all sjukdom är ett straff för en synd mot Gud. Ett felsteg, ett peccatum, drar med sig fysisk sjukdom som följd.

ImageDen attityd som avkrävs talaren i dessa psalmer, och som Jobs vänner förväntar sig av honom, är ett accepterande av skulden: förödmjukelsen inför Gud, den uppriktiga ångern och vädjandet om förlåtelse.

Om vännen Job är så illa däran så torde han ha gjort något - tänker sig de tre vännerna. Han är helt klar förtjänt av det gudomliga straffet. Samma argumentation framträder i en annan biblisk text, Klagovisorna: Om Yaveh straffar sitt folk med utvisning och exil betyder det att detta folk har syndat grovt.

Job är huvudpersonen i det som den store exegeten och teologen Luis Alonso Schökel har kallat en "antibotgöringstext". I stället för att erkänna det felsteg som den allvarliga sjukdommen skulle vara ett tecken på, förklarar Job med kraftfull röst sin oskuld. I stället för att ödmjukt böja sig inför Gud, kräver han upprättelse och en förklaring.

Jobs bok representerar en universell arketyp. Handlar det om den hebreiska versionen av den hellenska Filoktetes? Eller av den fjättrade pinade Prometeus som Aischylos beskriver, vilken utmanar Zeus och förutspår hans fall?

Prometeus är en titan, en gud som förnedras och kuvas för att ha hjälpt de dödliga. Men i Jobs bok finns ingen prometisk tyranni. I lidandets version ikläder sig Job det mänskliga, lika flyktiga som dödliga, villkoret i sin kvintessens. Redan från början är han medveten om den avgrund som skiljer honom från Gud. Trots sina överhettade uttryck, delvis framprovocerade av vännernas underdåniga attityd, hyser han tillit till Gud. Det är just därför som han kommer med sina anklagelser, kräver förklaringar, vädjar om samtal, bönfaller Gud att träda fram.

Först och främst vill Job se Gud: detta är hans högsta anhållan. Likt en tröst ber han om ett gudomligt tillkännagivande, en explicit teofani. Innan profetiorna hos Daniel och i Mackabéerboken fanns ingen teologisk uppenbarelse vad gäller den personliga återuppståndelsen, eller de dödas återuppståndelse såsom enskilda individer.

Sankt Hieronymus söker i detektivisk klav figurativa spår som kunde förebåda dessa apokalyptiska sanningar som når kanonisk status i Nya testamentet. Det tycks som om hebrén, i en viktig del av boken, ville säga: jag väntar på min vedergällare, på advokaten som kan försvara mig. Job tar mycket högtidligt på framträdandet av denne tredje i sin tvist med Gud. Han vill att det ska slås fast för evig tid, att det ska äga giltighet bortom honom själv. Han vill att rättvisa skipas, även om det sker till priset av hans eget usla liv.

Job äger den visionära övertygelsen om att det i slutändan ska komma en vedergällare, en advokat. San Hieronymus översätter: en frälsare. Med den vändningen förvandlas texten till en förutsägelse om Kristus. Och den motsägelsefulla hebreiska och grekiska texten i vilken Job uttrycker sin önskan att se Gud, till och med i hudlöst tillstånd, i rent och naket kött, i ett tillstånd mer fruktansvärt än den dödliga sjukdomens, översätts till latin på ett sätt som förvandlar avsnittet till en förutsägelse om återuppståndelsen.

Det står klart att Jobs synfält är helt och hållet jordisk. Bortom döden finns ingenting. Den apokalyptiska kris som nämns i Mackabéerboken, med sitt saliggörande martyrskap följt av idén om en himmelsk återuppståndelse, har ännu inte inträffat.

ImageI Jobs bok förekommer en spektakulär återkomst till skapelseberättelsens ursprungliga scen. Vi finner den mot slutet när Yaveh i egen person uppenbarar sig förklädd till stormens Gud. Det som denna uppenbarelse erbjuder Job är - vid sidan av att den låter honom uppnå sitt mål: att få se Gud -just minnet av dennes stora skapelsekraft.

Det enda som Gud skaparen förebrår Job är att han inte nöjt sig med sin bristfälliga visdoms inneboende begränsning. Han har varit oförmögen att förstå de transcendenta, för människorna outgrundliga avsikterna i skapelsens motsägelsefulla natur, liksom i den gudomliga historiens fortsättning. I skapelsen sammanlever varelser som är tillgivna människan med vilddjuren, tamdjur med rovdjur och de som är avkommor till kaos, som Beemoth och Leviatan.

Gud vet att Job alltid varit honom trogen, hur mycket Job än förebrått honom, kvalificerat honom som motståndare, som orättvis, som orsaken till sina olyckor bortom rim och reson, eller hur mycket han än anklagat honom för att välsigna de onda och förfördela de oskyldiga och plågade. Yaveh vann vadet med Satan, människornas antagonist och Högste Åklagare som spektakulärt presenteras i början av boken. Satan - så kallas han här - lyckas inte få Job att förneka Gud. Jobs religiositet var inte intresserad; den bottnade inte i det överflöd av materiell välfärd som blivit hans.

Till skillnad från dagens anti-teistiska korsfarare gjordes Jobs invändningar mot teodicén utifrån en tillitsfull och vädjande hållning. Något som inte utesluter en vredgad, till och med kolerisk anklagelseakt.

Eugenio Trías
Översättning: Anders Forsberg och Anna-Lena R

Ur arkivet

view_module reorder

Alfred, Lord Tennyson Lätta Brigadens attack

En av poesins huvuduppgifter var länge att propagera för krigiska dygder som hjältemod, lydnad och självuppoffring. Poesin stod i militarismens tjänst. Ett svenskt paradexempel är Viktor Rydbergs Athenarnes sång, som börjar  Härlig ...

Av: Alfred, Lord Tennyson | Kulturreportage | 18 mars, 2014

Freke Räihä

En dikt till den döde gubbpoeten

Det är något symptomatiskt med att en av Sveriges främsta uttolkare av svenskhet är invandrare. Jag kommer inte undan det. Och likaså hur diktaren gick i exil från nationen för ...

Av: Freke Räihä | Utopiska geografier | 13 februari, 2015

Kalevipoeg, den estniska självkänsla

  Estland utgör ett litet språkområde, men har trots det ett alldeles eget, synnerligen märkligt epos. Det har sin grund i mycket gamla sånger och prosaberättelser. Diktverket heter Kalevipoeg, dvs Kalevsonen ...

Av: Birgitta Milits | Essäer om religionen | 19 januari, 2011

Låt framtiden repa sig! MADE-festivalen 2011, Umeå

Det finns något habilt i en tungsint ståndpunkt på en scen. Inte för att det känns överglänsande mer drömska produktioner - det är inte mätbart på det sättet - men ...

Av: Nils Jernelius | Reportage om scenkonst | 20 maj, 2011

Filosofi som metafysikk

Denne artikkelen er en omarbeidet utgave av foredraget mitt, Filosofi som Metafysikk(1984). Foredraget åpner med følgende ord: «Under arbeidet med presentasjonen av avhandlingen min, Mennesket i verden. En filosofisk undersøkelse ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 25 september, 2013

Den internationella läskunnighetensdagen

Lördagen den 8 september, firar varje rättrogen ”etnisk svensk”, för att använda mig av Fredrik Reinfeldts terminologi, Internationella läskunnighetsdagen. Yes meine Damen und Herren, i dag firar vi Internationella läskunnighetsdagen ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 07 september, 2012

Födelsedagens dag

Härmed utnämner jag 22 januari till Födelsedagens dag. Yes meine Damen und Herren, i dag, tisdagen den 22 januari firar vi ”Födelsedagsdagen”. Här kommer mitt bidrag till dess hugfästelse. I dag är det ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 22 januari, 2013

Foto Bengt Berg

Marsmelankoli. En ny dikt av Bengt Berg

Poeten Bengt Berg har skickat en ny dikt till oss. Dikt som vi gärna publicerar.

Av: Bengt Berg | Utopiska geografier | 09 mars, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.