41. Asad

”Så dom tog dig till slut min bror.” Nadifa stod i dörröppningen.”Du får inte tappa hoppet nu. Tänk på mig, på oss.” Jag reste mig upp ur sängen och såg på ...

Av: Asad | 05 oktober, 2012
Lund har allt utom vatten

Död mans hand

Stig Dagerman. Fotografen är okänd Stig Dagerman sitter nere i Frankrike och försöker skriva. Det går trögt. Året är 1948. Tillsammans med sin hustru, Annemarie, och sina två små barn ...

Av: Crister Enander | 23 februari, 2009
Litteraturens porträtt

Ivo Holmqvist

Ett stillsamt förslag: släng det gamla skräpet, in med det slätstruket nya.

Jag ser i Dagens Nyheter att Jan Lööf är den senaste i raden som råkar ut för politiskt korrekta förlagsredaktörers klåfingrighet. Hans roliga bilderbok ”Morfar är sjörövare” som kom ut ...

Av: Ivo Holmqvist | 18 maj, 2016
Gästkrönikör

Normbrytande unga kvinnliga författare i Europa

  Den svenska utgivningen av översatt, ny centraleuropeisk litteratur är på frammarsch. Någon menar att det beror på att nya, unga förlag skyndat att nischa sig inom genren, andra hävdar vikten ...

Av: Johanna Gredfors Ottesen | 05 april, 2010
Litteraturens porträtt

Den apofantiska utsagan i Heideggers Varat och tiden



 

Image
Martin Heidegger på promenad

Vad innebär det att förstå något? För den som förstår? Är vi desamma före och efter? I en spännande läsning av Martin Heideggers filosofiska reflektion om förståelsens villkor låter Peter Worland oss ana vad det är att vara människa.

När vi förstår något är detta inte nödvändigtvis artikulerat som en förståelse av något. Säg att jag till exempel står invid ett vattendrag och den ena stunden håller en sten i handen, för att i nästa släppa greppet om den och låta den falla genom luften och inom kort plumsa ner i vattnet och försvinna utom synhåll under vattenytan, vars bleke för en stund bryts och återinfinner sig först efter det att ett antal allt tunnare ringar letat sig ut från den plats där stenen nyss slog ner. Det hela tar några sekunder. Från det att jag släpper stenen och fram till dess att den når vattnet går det inte ens en sekund. Att tänka ut beskrivningen av skeendet och uttala orden som den utgörs av tar något längre tid i anspråk. Men det är inte i första hand tiden som är det väsentliga här, utan det att jag kan ha en klar och tydlig uppfattning av vad som sker, en förståelse av hela förloppet, utan att tänka eller uttala ett enda ord. Den tyske filosofen Martin Heidegger skiljer mellan förteoretisk, förspråklig förståelse å ena sidan, och den genom språket artikulerade förståelsen å den andra sidan. Man kunde tala om två ytterligheter av de sätt på vilka förståelsen (av något) ger sig till känna. Heidegger gör en distinktion mellan strukturen hos "det hermeneutiska såsom" - vilket rör den förspråkliga utläggningen - och "det apofantiska såsom" - vilket rör den språkliga utsagan. (Begreppet är hämtat från Aristoteles´ logos apofanticos som åsyftar den uppvisande, predikativa indikativsatsen.) Den hermeneutiska nivån utgör hos Heidegger den mest ursprungliga nivån av upplåtenhet och förståelse av världen.

 

Image
Tiden. Bild: Guido Zeccola

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Förhållandet mellan det praktiska handhavandet och det teoretiska betraktandet av världen betonas i Varat och tiden och genererar förutom den just omtalade en rad andra distinktioner. Men framför allt ligger detta förhållande till grund för en omsorgsfull och djuplodande beskrivning av människans ontologi. Den första delen är en sorts radikalisering av Kants kunskapsteoretiska projekt, en deskriptiv analys av de så kallade transcendentala betingelserna för mänsklig erfarenhet. Men istället för att blint tradera termer som "människa", "subjekt", "varseblivning", "erfarenhet" talar Heidegger om människan som Dasein, (därvaro), eller, på svenska, tillvaro.

En central och omtalad distinktion i boken är den mellan "egentlighet" och "oegentlighet", vilken både har tagits fasta på som ett närmast förföriskt löfte om möjligheten av ett autentiskt liv i en allt mer vilseledande omvärld och beskyllts för tom jargong. I och med att distinktionen egentlighet/oegentlighet ställs som två grundläggande möjligheter för tillvaron att existera, infinner sig åtminstone två frågeställningar. För det första: vilket sätt är det mest grundläggande respektive ursprungliga? (Och denna fråga implicerar i sin tur frågan efter dess egen meningsfullhet, det vill säga, kan man alls urskilja och bestämma vilket sätt som är det ursprungliga?) För det andra: är egentligheten ett slags ideal mot vilket den "mestadels och i första hand" till oegentlighet förfallna tillvaron bör sträva, alldeles bortsett från frågan om huruvida detta i så fall faktiskt går att uppnå?

Efter att inledningsvis ha slagit fast att tillvaron är det varande som ska avläsas och bestämmas med avseende på sitt vara, inte minst eftersom tillvaron redan är i besittning av en viss förteoretisk förståelse av sitt vara, börjar den omfattande analysen av tillvarons konstitutiva väsensdrag - den så kallade "tillvaroanalytiken". Ett avgörande och första steg i det förfarandet är att ta fasta på tillvaron sådan som den faktiskt är, analysen bör med andra ord, i enlighet med det fenomenologiska mottot "till sakerna själva", vara så skaffad att den låter tillvaron själv visa sig så som den är. Exempelvis är det filosofiska teoretiserandet, som bland annat är kapabelt att skapa ett från världen isolerat "subjekt" som "intenderar" sina "objekt", ett undantagstillstånd och lämpar sig således inte som utgångspunkt för den tolkande analysen, utan den bör snarare försöka tränga in i en förståelse av tillvaron som den ser ut innan den har snärjt in sig i några teoretiska komplikationer. Inte för att det praktiska livet nödvändigtvis är bättre eller mera gediget än det teoretiska, utan för att vi ska förstå oss själva på ett riktigt sätt. I sitt initiala skede i första delen av Varat och tiden tar analytiken således fasta på tillvaron i dess alldaglighet: "det är ju med avseende på den som tillvaron förblir ständigt tema för vår undersökning" (VT, 1, s. 151)

ImageTillvaron utgörs i sitt vara av omsorgen. Denna är en av dess mest utmärkande och mest-ursprungliga "existentialer" (en term som grovt kunde översättas med "grundläggande transcendentala betingelser"). Om man tänker sig omsorgens rationella ändamålskedja i full belysning, så tänker sig Heidegger alltså att vi vid dess slut finner den individuella tillvarons existens. Vår egen existens är det som vi i slutändan månar om när vi ombesörjer det ena eller andra, den är det yttersta svaret på "omsorg om vad?". Därför angår oss vår egen existens, och i och med det på ett indirekt sätt allt som vi påträffar i världen på ett särskilt sätt. "Tillvaron är det varande för vilket det i dess vara rör sig om detta vara självt", heter det på flera ställen i texten. Inget annat än människan har denna egenskap, bara hon existerar.

Men är det inte så att vi alltid är medvetna om att det som vi främst och ytterst sett månar om är vår egen existens, så att omsorgens för-vad-skull alltid ligger i öppen dag? Nej, riktigt så är det inte. När Heidegger undersöker tillvaron i dess alldaglighet kommer han fram till att tillvaron mestadels och i första hand existerar på förfallandets vis, det vill säga oegentligt. Trots orden som väljs för att illustrera det här förhållandet - förfall, oegentlighet, alldaglighet, nyfikenhet, prat etcterera - så ligger häri inte någon värdering. Möjligtvis är det så att oegentligheten är en ur egentligheten avledd modus (vilket i sig är en egen frågeställning), men detta är i så fall ingenting att beklaga; det är helt enkelt något vi måste inse för att fånga tillvaron i dess vara. Och eftersom omsorgen innefattar inte bara relationen till den egna existensen, utan också till det inomvärldsligt varande och till andras tillvaro, så föreligger möjligheten att fly undan den egna existensen och gå upp i det i respektive fall ombesörjda. I det att tillvaron existerar på förfallande vis ligger emellertid inte bara att den går upp i det ombesörjda på bekostnad av den egna existensen, utan också att den därmed förstår sig själv utifrån det ombesörjda. Men för att uppnå en fenomenlogisk förståelse måste det till ett brott mot denna tendens och den övergripande frågan blir då hur detta brott ska ta sig ut. På grund av att vi i första hand existerar oegentligt måste vi, med andra ord, som ett första steg, begreppsliggöra hur det ser ut när vi gör en felaktig utläggning av oss själva och vilka betingelserna är för ett sådant förfarande. Om de enskilda vetenskaperna någorlunda har kunnat hantera sina föremål - till exempel fysikaliska lagar, sociologiska observationer eller psykologiska hypoteser - med hjälp av apofantiskt språk, så måste nu den fenomenologiska utsagan rikta sig mot djupare, mera grundläggande skikt av mänsklig erfarenhet.

Kan då möjligheten av en egentlig jag-förståelse, och därmed ett egentligt jag-sägande, bli till en verklighet? I den hittillsvarande -eller dittillsvarande - filosofiska traditionen tycks Heidegger mena att ett egentligt jag-sägande ännu inte har kommit till uttryck. Det traditionella filosofiska jag-sägandet förstår - inte minst i kölvattnet av tongivande gestalter som Descartes, Kant och Husserl - jaget som ett subjekt som förstår och intenderar världen på grundval av sina a priori förutsättningar. Men detta är en uppfattning av "subjektet" som något från världen isolerat, medan tillvaron är i-världen-varo. På grund av det kan vi inte heller i analysen isolera en entitet som "subjektet" från världen - och bokens alla nybildningar är inte minst motiverade av att de är tänkta att undvika dylika associationer och upptrampade tankefåror.

Heidegger inskärper att i-världen-varon alltid är präglad av en stämning hos den erfarande tillvaron. Den övergripande ontologiska termen för de olika stämningarna är "befintlighet". Att bortse från befintlighetens betydelse för den såväl den alldagligt existerande tillvaron som för den existentiala analytiken avfärdas som oseriöst:

 

Image
Varat. Den parmenidiska dörren i Elea. Foto: Guido Zeccola

"Existential-ontologiskt sett, har man inte minsta rätt att förringa befintlighetens "evidens" genom att mäta den efter den apodiktiska visshet som utmärker det teoretiska utrönandet av det pura förhandenvarande. Av icke ringare mått är den förfalskning av fenomenen, som föser undan denna evidens in i det irrationellas refugium. Irrationalismen - såsom motspel mot rationalismen - talar blott skelögt om det som rationalismen är blind för." (VT, 1. S 178)

Tidigare i samma paragraf (29):

"Att stämningarna kan fördärvas och slå om, säger bara att varje tillvaro alltid redan är stämd på ett eller annat sätt. Den slätstrukna, blacka ostämdheten - som ofta är ihållande och som inte får förväxlas med förstämningen - är i så ringa grad ingenting, att tillvaron tvärtom just inom den blir led vid sig själv. Varat uppenbaras som belastning. Varför? - det vet man inte. Och tillvaron kan inte veta något dylikt, alldenstund det teoretiska utrönandets upplåtelsemöjligheter inte når tillnärmelsevis långt nog i jämförelse med det ursprungliga upplåtandet genom stämningarna, inom vilka tillvaron ställs inför sitt vara som ett ´där´.

 

Image
Bild av Guido Zeccola

Ångesten är enligt Heidegger den grundläggande befintligheten och som sådan den befintlighet inom vilken vi är som mest öppna för villkoren för vår existens. Den är inte som de ur den avledda stämningarna riktad mot något särskilt - inget upplevs som hotfullt, hoppfullt, tråkigt, tröstande etcetera - utan i den är vi som mest öppna för ett seende och en förståelse av hela vårt vara och dess innersta kärna, existensen. Heidegger illustrerar det här förhållandet genom att jämföra ångesten med den ur den avledda och med den besläktade stämningen "fruktan". När vi fruktar, fruktar vi alltid något, till exempel att vi ska förlora en summa pengar eller att vi ska drabbas av sjukdom, social utfrysning, terorristattacker, naturkatastrofer eller något annat av alla de hot som omger oss. I ångesten däremot fruktar vi inte för något särskilt, utan vi änglsas och det som vi ängslas inför är oss sjäva; eller mera korrekt: det som vi änglsas för och det för vars räkning vi ängslas sammanfaller. Vår intentionalitet går om intet. I ångesten är vi ställda inför oss själva och vi får i den en säregen tillgång till villkoren och möjligheterna för vår existens, vår egen kunna-varo, och är som mest upplåtna för den intiga bakgrund mot vilken vi existerar. Den bör därför vara det ideala tillståndet för självreflektion och för ontologisk förståelse i allmänhet.

Men om man alltför mycket söker utläsa en positiv innebörd i detta på det sättet att man önskade sig konkreta förslag på hur man borde gå tillväga för att leva på ett innerligt och egentligt sätt, så finns här föga hjälp att få. Vad Heidegger vill återge är den formella strukturen för tillvarons existentialer. Det som han själv kallar för "varminheten" - det vill säga att min existens alltid i första hand är min egen och jag har att överta den och realisera den på mitt eget sätt - ställer sig i vägen för varje giltig normativ idé om hur vi bör leva. Och allra minst kan man vänta sig en hjälp i den meningen av den ontologiska analysen, så att man till exemepel genom att läsa Varat och tiden skulle kunna finna vägen till en egentlig existens. Men däremot kan man ställa sig frågan om den egentliga förståelsen av tillvarons existens kan hämtas från en existentiell upplevelse på vilken den i så fall grundar sig och vilken kan "betyga" den. Ja, Heidegger menar att den kan det och rentav att den bör det. Talet om ångesten skulle vara rent förvirrande annars. Om satsen "ontologin måste ha en ontisk grund att stå på" (det "ontiska" betyder grovt talat samma sak som "för-ontologisk", det förteoretiska tillstånd som präglar oss innan vi filosoferar) gäller här, så måste ångesten vara den befintlighet som bäst lämpar sig för tillvaroanalytiken, eftersom tillvaron i den inte viker undan för en förståelse av sig själv, utan tvärtom just i den är befintligheten är som mest öppen för en förståelse av sig själv och för förståelse överhuvudtaget. Den är då den "upplevelse" som "betygar" den egentliga förståelsen, och den är såtillvida idealtillståndet för filosofisk förståelse.

Bild: Guido Zeccola Men är det inte ändå lite konstigt att just befintligheten ångest sägs vara det tillstånd då tillvaron existerar egentligt och förstår egentligt, inte bara för att det skulle vara kusligt och skrämmande, utan också och främst med tanke på att de påträffade företeelserna i världen i ångesten upplevs med ett slags likgiltig intresselöshet, som "förhandenvarande ting" medan Heidegger samtidigt påpekar att vårat äkta förhållande till dem innebär att se på dem som "tillhandsvarande don" i vårt "kringsynta ombesörjande", alltså som på ett självklart sätt meningsfulla? Är förhållandet måhända det omvända? Och också utifrån en rent vardaglig förståelse av ordet ångest kan det verka lite krystat att sätta upp den som ett idealt tillstånd: avtar vi inte i aktivitet när vi känner ångest och skulle ett verkligt filosoferande kunna äga rum om den höll i sig? Kanske inte, men om man tänker sig ångesten som den erfarenhet ur vilken ontologin lämpligast hämtar sitt material och vilken den i efterhand "återger", så kunde den sägas vara den erfarenhet som bäst betygar den egentliga förståelsen: den utgör ett slags respons på ångesten, då ångesten själv utmärks av att förinta vår förståelse.

Egentligheten är i linje härmed det modus som ligger till grund för oegentligheten, trots att vi mestadels existerar oegentligt. Egentligheten är i praktiken ett undantagstillstånd som tillvaron har att erövra - eller alltså: återerövra - i det teoretiska utrönandets tjänst. Talet om denna distinktion handlar alltså snarare om att förstå egentligt än att leva egentligt. Men det teoretiska tänkandet är kanske, till skillnad från det vardagliga görandet och låtandet, för att alls kunna sättas i rörelse, beroende av denna ytterst allvarliga kritik både när det gäller sitt ursprung och sina avlägsna mål. Det ställer särskilda krav på villkoren för formuleringen av filosofiska utsagor. Den som vill veta något måste då vara förbehållslöst uppriktig och ibland sönderslitande öppen mot det som är allas vår botten. Just detta gäller kanske i ännu högre grad inom konsten än inom filosofin, men kan alltså vara av betydelse även för att nå en kunskap av typen 'a är b'.

Peter Worland

Ur arkivet

view_module reorder
Den på Stockholms filmfestival 2014 Bronshästnominerade filmen Keeping Room av David Barber

Intervju med Daniel Barber

Roberto Fogelberg Rota intervjuar regissören till filmen "Keeping Room", en film om det amerikanska inbördeskriget, vars historia och foto i hög grad imponerat intervjuaren.

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 15 april, 2015

Mitt enda brott mot mänskligheten

Mitt enda brott mot mänskligheten är att jag tror på människan. Någonstans inom mig har jag inte slutat flyga drake på ängen bakom den rangliga sommarstugan nere på Österlen. När ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 18 november, 2010

Vad hände Wolf Solent?

  Vad hände Wolf Solent? Ny fattning av ett Ibsentema Av den engelsk-walesiske författaren John Cowper Powys (1872-1963) har på svenska under senare år utgivits Wolf Solent och essäerna i Kulturens mening ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer om litteratur & böcker | 18 september, 2007

Om Lars Norén, Kristian Gidlund och Lena Andersson via Heidegger

”Jag har skrivit på dagboken. Jag är nu på sidan 373. Jag fruktar att den blir mycket omfattande, kanske 1 500 sidor. Vem orkar med det.” Så skriver faktiskt – ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 08 december, 2013

"Minsta möjliga lidande är det bästa"

Ett samtal med Michael Bowen Michael Bowen har levt och arbetat under alla de stora formativa perioderna i det sena amerikanska 1900-talets historia: Beatkulturens öppensinnade inre och yttre reslust, Hippie-erans fredspatos ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 11 april, 2010

Själens diskreta relativiseringsprocess

Jag sitter vid fönstret och ser ut på ett träd i höstrusket. Det har blommat hela sommaren som en praktfull rese i synfältet. De goda tiderna. Värmen och föresatserna. Trädet böjer ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om religionen | 16 september, 2009

Samtalets tid och plats

Den västerländska vetenskapen föds ur ett samtal. Platon skrev dialoger. Han uppfann inte formen; inom den filosofiska tradition som han själv tillhörde finns hänvisningar till försvunna dialoger av Protagoras, Zenon ...

Av: Anna-Lena Renqvist | Agora - filosofiska essäer | 21 augusti, 2013

Vem var Ana Mendieta?

Mattias Viktor Desac om den kubansk-amerikanska konstnären Ana Mendieta

Av: Mattias Viktor Desac | Konstens porträtt | 11 januari, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts