Bildåtervinnaren

Joachim Schmid har gjort konst av bortkastade bilder, reklam och vykort från världens alla hörn. Just nu pågår utställningen Photoworks 1982–2007 på Bildmuseet i Umeå. En utställning som vill väcka ...

Av: Marcus Sponthon | 10 mars, 2008
Allmänna reportage

Helen Schjerfbeck – Självporträttens mästarinna

Självporträtt har förekommit sedan antiken, men det var i samband med renässansen som de kom att utgöra en självständig genre. Självporträttet är en dialog mellan konstnären och den egna spegelbilden ...

Av: Lena Månsson | 18 mars, 2012
Konstens porträtt

Porträtt av fyra kraftfulla samekvinnor

En gemensam nämnare för de fyra samekvinnor som jag avbildar är att de är speciellt aktiva i samiska frågor eller har på annat sätt förtjänat att bli omnämnda. De varseblir ...

Av: Nina Michael | 24 oktober, 2013
Essäer om samhället

Foto Hugo Kuhlin

Paris (Strupen) av Hugo Kuhlin

Denna reseskildring skrevs av mig efter att jag och en vän hade besökt Paris tillsammans. Den skrevs för att jag kände för det och för att roa mig och min ...

Av: Hugo Kuhlin | 22 april, 2017
Utopiska geografier

Gaston Bachelard 1965

Bachelard och den poetiska föreställningens fenomenologi



”Det finns ingen poesi som föregår det poetiska verbets gärning. Det finns ingen verklighet som föregår den litterära bilden.” – Rummets poetik (1957)




Foto Tarja Salmi-Jacobson

Foto Tarja Salmi-Jacobson

 

”Att det i en nattlig dröm dyker upp en konflikt med nyckel och lås är för psykoanalysen ett tecken framför andra, ett tecken så klart att det avkortar historien. Man har ingenting mer att erkänna om man drömmer om nyckel och lås. Men poesin väller överallt ut över psykoanalysen. Av en dröm gör den alltid ett drömmeri. Och det poetiska drömmeriet kan inte nöja sig med ett rudiment av historia; det kan inte knyta ihop sig runt en komplexknut. Diktaren upplever ett drömmeri som vakar, och framför allt stannar hans drömmeri i världen, inför världens ting.”
Bar sur Aube

Bar sur Aube

Annons:

Få tänkare verksamma under det fragmenterade förra seklet – och kanske i synnerhet få under dess senare hälft – har med sådan skärpa och elegans förmått närma sig poesins väsen som den franske naturvetaren, postämbetsmannen och filosofen Gaston Bachelard. Utan större överdrift är det till och med möjligt att påstå att han, i och med det verk från vilket ovanstående citat är hämtat, utgjorde en av de sista utposterna för den redan vid tiden för hans verksamhet utrotningshotade intellektuella tradition som tog poesin för vad den faktiskt var – poesi. (Efter honom blev – åtminstone för de mängder av akademiker och kritiker vilka av äregirighet eller jagsvaghet forslades in i de trendiga nya skolbildningarnas hegemoniska fåror – poesin någonting annat, inte minst föremål för ideologiskt misstänkliggörande. Men detta är möjligen en annan historia…)

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Till Bachelards främsta förtjänster som uttolkare av diktkonsten hör det faktum att han – till skillnad från häpnadsväckande många nutida litteraturvetare och -kritiker – förstod att det poesin framför allt kräver för att överhuvudtaget uppfattas på sina egna villkor är ett fenomenologiskt angreppssätt, det vill säga ett angreppssätt som snarare än att kräva förmenta förklaringar och betydelser söker diktens sanning i själva dess uttryck, i dess poetiska omedelbarhet. Dikten, ansåg Bachelard, måste behandlas som mål i sig och inte som medel.

Detta kan – och borde – tyckas vara en självklar utgångspunkt, men den som ger sig in i en närmare undersökning noterar snart att en fenomenologisk läsning får konsekvenser som inte alla ställer upp på. En kompromisslöst anammad fenomenologi, som uppehåller sig enbart vid den poetiska föreställningen, placerar inte minst begreppet tolkning inom en skakig parentes. Frågan om vad ett givet poetiskt uttryck betyder – en fråga som alltjämt ekar mellan skolbänkar inom alla utbildningsnivåer och som kan ha såväl ideologiska som psykologiska undertoner – blir nämligen, i fenomenologiskt avseende, redundant.

För vad betyder egentligen poesin? Bachelard ger i Rummets poetik en ledtråd i sin uppdelning mellan begreppet metafor och begreppet bild:

”Metaforen skapar en relation till en psykisk verklighet som den skiljer sig från. Bilden, som är ett verk av den absoluta Föreställningen, undfår däremot hela sin existens från föreställningen. Genom att i fortsättningen driva vår jämförelse mellan metafor och bild inser vi att metaforen knappast kan ägnas en fenomenologisk studie. Den är inte värd besväret. Den saknar fenomenologiskt värde.”

Metaforen ”saknar fenomenologiskt värde” eftersom den relaterar till något som den inte är, den bär på en förutbestämd betydelsedimension och saknar därför poetiskt egenvärde. Den är med andra ordingenting i sin egen rätt. Bilden – såsom Bachelard använder begreppet – är å andra sidan, eftersom den inte har någon motsvarighet i det verkliga. Metaforen är verklighetens ställföreträdare, bilden är ständigt ny, upplevd verklighet. Det senare är poesi i dess renaste form, det förra är det inte.

Denna jämförelse demonstrerar med tydlighet Bachelards position; en position som – i och med sin skepsis mot en av våra mest kända poetiska troper, metaforen – underkänner en mängd läsningar av poesin. Inte minst visar Bachelard vid återkommande tillfällen i Rummets poetik tvivel på värdet av psykologiska, för att inte tala om psykoanalytiska, tolkningar. Här ett utdrag ur kapitlet ”miniatyren”:

”Men om psykoanalysen, som vi ofta har anmärkt, förmedlar värdefulla upplysningar om författarens djupare natur, kan den ibland få oss att försumma studiet av en bilds direkta förtjänst. Det finns bilder av sådan väldighet, deras kommunicerande makt kallar oss så fjärran från livet, från vårt liv, att de psykoanalytiska kommentarerna bara kan utveckla sig i värdenas marginal. [---] Sådana bilder bör åtminstone tas i sin egenskap av uttrycksverklighet. Det är från det poetiska uttrycket som de hämtar hela sitt vara. Man skulle förminska deras väsen om man ville återföra dem till en verklighet, rentav en psykologisk verklighet. De behärskar psykologin. De motsvarar ingen psykologisk drift, utöver ett rent behov av att uttrycka, med en varats frihet där man i naturen lyssnar till allt som inte kan tala.”

Psykologin, och i synnerhet psykoanalysen, bekymrar sig endast om de poetiska uttryckens psykologiska betydelser, och underlåter enligt Bachelard därmed att uppmärksamma poesins fenomenologiska självständighet. Den rena föreställningen förlorar i och med psykoanalytikerns tolkning sitt oberoende och dikten betraktas som blott och bart ett medel – en representation – för ett givet själsligt korrelat. Detta medför att den viktigaste frågan – det vill säga frågan om vad en poetisk bild väcker i oss, i och med sin blotta uppenbarelse – aldrig ställs av en psykoanalytiskt skolad uttolkare, eftersom en sådan aldrig tillåter sig vila i själva föreställningen. Bachelard igen (ur kapitlet ”byrålådan, koffertarna och skåpen”):

”Att det i en nattlig dröm dyker upp en konflikt med nyckel och lås är för psykoanalysen ett tecken framför andra, ett tecken så klart att det avkortar historien. Man har ingenting mer att erkänna om man drömmer om nyckel och lås. Men poesin väller överallt ut över psykoanalysen. Av en dröm gör den alltid ett drömmeri. Och det poetiska drömmeriet kan inte nöja sig med ett rudiment av historia; det kan inte knyta ihop sig runt en komplexknut. Diktaren upplever ett drömmeri som vakar, och framför allt stannar hans drömmeri i världen, inför världens ting.”

Den försvagade tilltron till diktens frihet är visserligen inte enbart psykologens och psykoanalytikerns särskilda sjuka, utan kännetecknar i stort alla överdrivet teoribundna läsare. Marxisten, feministen, queerteoretikern, den postkoloniale teoretikern – alla karakteriseras de av en benägenhet att foga in poesin i tankesystem som, alldeles oavsett deras eventuella lämplighet som analysverktyg överlag (vilken åtminstone vad gäller vissa av de nämnda exemplen är tveksam), förminskar poesin och tvingar den att uppträda som något den inte är.

Sanningen är naturligtvis att poesin inte utan våld går att inlemma i något system eller förklara med hjälp av någon teoribildning. Systembyggaren sätter sina klor i levande dikt och lyckas inte fånga annat än död aska; teoretikern sammanfogar valda delar av poesins utanpåverk till en begriplig helhet och stänger därmed dörren till det talande varat. På en mängd olika sätt gör akademiker och kritiker sig skyldiga till brott mot poesins enda kategoriska imperativ, eftersom de inte vill eller vågar erkänna att diktens verklighet alltid är ny, oförutsebar och utan motsvarighet i såväl det vardagliga som det akademiska språket.

Bachelard erkände detta faktum och lämnade – åtminstone i Rummets poetik – systemen därhän. Boken utmärks av en befriande avsaknad av konventionella, reduktionistiska metodologier; en naturlig konsekvens av insikten om att varje sådan ansträngning vore meningslös. Snarare än ett teoretiskt anlagt fångstnät är boken en vinkning till läsarens oräddhet, och, i vidare mening, en ansats att rädda läsandets konst, en påminnelse om att även läsaren i viss mån bör vara poet.  

Mattias Lundmark

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Skylden

 Innledning Nåtiden kretser om å være i bevegelse, det vil si at å flyte omkring er hva det hele er om. Karl Marx, som slettes ikke var en dumskalle, traff målet ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 15 december, 2014

Gilsemans, 1642. Bildkälla: Wikimedia

Aotearoas kultur och litteratur

Maoriernas historia påbörjas på Aotearoa, någon gång för mer än 1000 år sedan. Dessförinnan fanns emellertid invånare av annat ursprung redan på plats sedan kanske ett par hundra år; en ...

Av: Carsten Palmer Schale | Kulturreportage | 07 juni, 2015

Vladimir Oravsky

Man skall glädjas åt det lilla

Vem hittade på talesättet "Man skall glädjas åt det lilla"? Troligen samma multimiljonär som själv badade i glädje, och hade hur mycket råd som helst att sprida även den numera ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 05 oktober, 2016

Carl Abrahamsson och verklighetens absurda teater

Såsom en vulkan är Carl Abrahamssons hjärna, full av brinnande ädelstenar. Alla dessa idéer och projekt gör honom till en mångsysslande artist. Men Carl är också en mycket kontroversiell person ...

Av: Guido Zeccola | Övriga porträtt | 16 september, 2010

Om Röda korsets arbetsförhållanden och språkförbistringen i Första världskrigets Ryssland

Kärt barn har många namn. Sankt Petersburg, Petrograd, Leningrad, och nu Sankt Petersburg igen… St. Petersburg är en vacker stad med breda gator, öppna platser. I skymningsljuset mot broarnas blånande ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer | 29 juli, 2014

Penna och knytnäven. Om Amelie Posse

Det är en tvättäkta idyll, inte olikt ett litet hörn av Paradiset som dalat ner här på jorden. Det går inte att beskriva hennes uppväxt med bättre ord. De bor ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 16 december, 2012

Vladimir Oravsky av Elena Piligrim 2015

Fnitter på fullt allvar

En för den breda publiken inte helt okänd kvinnlig svensk litteraturforskare och författare överlade tillsammans med mig frågan huruvida det finns ett kvinnligt och ett manligt språk. Jag dristade mig ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 17 februari, 2015

Skattebefria kulturen

Jag röstar för att den svenska kulturen skattebefrias. Författare, skådespelare och musiker borde inte betala någon skatt alls på inkomst. Tänk dig själv. Vi har oregelbundna arbetstider in absurdum, våra ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 02 januari, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.