Emmakrönika XVI, disfavör

Varför kan du inte tycka att jag är en fantastisk människall, när jag tycker att du är? Skulle du tycka det om mig och dig själv, vore du inte kunna ...

Av: Stefan Hammarén | 02 maj, 2009
Stefan Hammarén

Det finns utvägar (bara man inte ställer sig i mitten)

Jag gjorde ett besök eller rättare sagt skulle man kunna säga en inläggning på en psykiatrisk klinik nu i julhelgen. Jag mådde inte vidare bra, då jag inte längre kände ...

Av: Jonas Lindman | 30 december, 2014
Gästkrönikör

Malin Vulcano – Ingens tussilago

Foto:  Carl Abrahamsson Malin Vulcano – Ingens tussilago Malin Vulcano gör musik, tavlor och är skådespelerska i grunden. Hon har också gjort en film, Tänk!, och skrivit och framfört tre performance-monologer. Hennes ...

Av: Carl Abrahamsson | 27 november, 2007
Porträtt om politik & samhälle

Vanitas och andra existentiella dataspel

Döden är alltid närvarande i dataspel. En energimätare som hastigt faller, en symbol som blinkar till i övre hörnet och försvinner. Du kan bli skjuten, knivhuggen, bränd, sprängd eller överkörd ...

Av: Mathias Jansson | 25 september, 2010
Essäer

Alasdair MacIntyre

Kunskap och moral: är och bör



MacIntyre: Bör och är kan inte kategoriskt skiljas åt  




I den premoderna traditionen är detta en konstlad uppdelning. Där fick man aldrig det här problemet av den enkla anledningen att ”människa” definierades i termer av funktion och syfte. Moraliska påståenden har sanningsvärden; de kan vara sanna eller falska eftersom en människa kan vara en bra människa på samma sätt som en sadel kan vara en bra sadel eller en bonde en bra bonde. Dessa skillnader mellan de två traditionerna bygger i grund och botten på att man har vitt skilda uppfattningar om människan.

Annons:

Filosofen Alasdair MacIntyres bok ”After Virtue” är en provokativ klassiker. Den skrevs 1981 och väckte mycket uppmärksamhet, något som även hans tidigare ”omvändelse” från Marxism till Thomism (katolsk filosofi) gjort. Bokens budskap är lika omtumlande som hans omvändelse och kan ses som ett filosofiskt försvar av densamma. Men den är mer än så. Den är en svidande kritik av hela det modernistiska projektets moralfilosofi och samtidigt en argumentation för aristotelisk dygdetik.

Den premoderna traditionen grundar moralen dels på någon uppfattning om människans sanna natur och dels på vad som är människans verkliga mål, hennes telos. Precis som en bra sadel är bra därför att den förverkligar det ändamål för vilket den tillverkades, så bestämmer idéen om människans ändamål (tex att befrämja gemenskap och självförverkligande) vad som är en god människa. Moral handlar således om hur människan-sådan-hon-är ska växa till att bli människan-sådan-hon-kan-vara-om-hon-förverkligar-sitt-ändamål.

Modernismen förnekar en sådan teleologi och därmed någon idé om människans verkliga mål. Allt sådant är att belasta sin filosofi med onödig metafysik. Modernismens stora moralfilosofiska projekt har därför blivit att ge den gamla moralen (som kom till i ett teleologiskt sammanhang) en ny grund, ett nytt sammanhang. MacIntyre menar att vi ska se både utilitarism och Kantiansk pliktetik (och alla dess efterföljare) som två skilda försök att göra detta. Men det är försök som har misslyckats och som enligt MacIntyre på förhand var dömda att göra det.

Den moderna människan har alltså frigjort sig från den traditionella moralens auktoritet, från gudomliga bud eller naturlig teleologi. Individen är en autonom moralisk agent. Individen blir moralens enda grund. Men hur kan någon moral byggas på en sådan grund? Vem ska lyssna till någon annan i ett samhälle med autonoma individer? Varför ska någon bry sig om något annat än sina egna önskningar och sin egen självauktoriserade moral? Det är frågor som den moderna moralfilosofin försökt men misslyckats med att besvara på ett övertygande sätt. Enligt modernismen är ”bör” och ”är” kategoriskt åtskilda. Den s.k. ”Humes lag” lyder som bekant: Man kan aldrig härleda ett ”bör” från ett ”är”. Moral handlar således inte längre om hur det ”är” och lämnar därmed det objektiva och flyttas steg för steg över till det subjektiva.

Denna starka åtskillnad leder till att moralen hänger i luften. Vad ska förankra den när den inte längre har att göra med hur saker och ting ”är”? I ljuset av detta blir moderna rörelser som positivism och emotivism mycket förståeliga. Enligt positivismen ska vetenskap bara syssla med hur saker och ting ”är” och vara kliniskt ren från värderingar. Moralen å andra sidan handlar, enligt emotivismen, inte alls om hur saker och ting ”är” utan blott om hur vi tycker eller känner att det ”bör” vara. Förnuft och känsla är oförenliga. Kunskap och moral likaså.

I den premoderna traditionen är detta en konstlad uppdelning. Där fick man aldrig det här problemet av den enkla anledningen att ”människa” definierades i termer av funktion och syfte. Moraliska påståenden har sanningsvärden; de kan vara sanna eller falska eftersom en människa kan vara en bra människa på samma sätt som en sadel kan vara en bra sadel eller en bonde en bra bonde. Dessa skillnader mellan de två traditionerna bygger i grund och botten på att man har vitt skilda uppfattningar om människan.

Enligt den premoderna traditionen bestäms individen utifrån hennes relationer. Individbegreppet ses inte isolerat. Den jag är bestäms av att jag är just den mannens och just den kvinnans son, att jag är make, pappa, bonde, svensk osv. Relationerna bestämmer min identitet och min identitet består av olika roller som jag kan lyckas eller misslyckas med att gestalta. ”Roller” ska här inte ses som något ytligt, något jag kan välja att ta på eller av (som en teatermask) utan något som konstituerar min identitet. Inbakat i rollerna finns moralen i form av förpliktelser och rättigheter.

Enligt den medeltida vetenskapssynen kompletterades mekaniska orsaker av aristoteliska ändamålsorsaker; där varje sak har sitt ändamål, sitt givna syfte och sin funktion (och därmed sina ”bör”). Dygderna ansågs hjälpa till att förverkliga ändamålen medan lasterna ansågs förfela dem. Man såg därför ingen skarp gräns mellan vetenskap och etik. När den starka åtskillnaden mellan fakta och värde börjar tillämpas i naturvetenskapen skapas det nya vetenskapsideal som förespråkar att vetenskapen ska rensas från alla värderingar. All aristotelism och alla ändamålsorsaker förkastas. Vetenskapsideal som ”ärlighet” eller ”kärlek till sanningen” byts ut mot ”frihet från värderingar” och ”värdeneutralitet”. Allt som återstår är mekaniska orsaker. Naturen inrymmer inte längre några ”bör”. Empirism och positivism växer fram med devisen att se sakerna som de ”är” utan bakomliggande teorier. ”Rena fakta” blir den positiva kunskap som positivismen vill lyfta fram.

I och med denna förändrade syn på naturvetenskapen förändras också synen på humanvetenskapen. Även mänskligt beteende ska förklaras enbart med mekaniska orsaker. Ingen referens till vilja, känsla eller trosföreställningar tillåts. Människan blir ett studieobjekt i mängden.

Ett ord på vägen vidare

På latin finns två huvudbetydelser av con-scientia, varav den första refererar till ett kollektivt vetande: mångas gemensamma vetskap, delaktighet i något. Den andra har två konnotationer:

1. Medvetande, kännedom, övertygelse och 2. Samvete, känsla av rätt och orätt. Kollektiv vetskap, med-vetande och sam-vete har sålunda länge varit begreppsligt länkade till varandra. Kan en individ själv skapa sig ett samvete? Det skulle vara en underlig tanke med hänsyn till ordets etymologi.

Mot bakgrund av både den första och den andra uppsättningen uppfattningar – som inte restlöst utesluter varandra – kan man dock med fördel ställa frågorna: Vilka typer av kunskap finns det? Vilka typer av moral finns det? Hur kan dessa tänkas hänga ihop?

 

Carsten Palmer Schale

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Rymdfartens ”farfar” 400 år före sin tid

Rymdfartens ”farfar” 400 år före sin tid Conrad Haas var en renässansman på 1500-talet, som utförde märkliga raketexperiment. Han uppfann både flerstegsraketer och "flygande hus" utanför staden Sibiu (Hermannnstadt) i Rumänien ...

Av: Bertil Falk | Essäer | 18 februari, 2010

Om du ska tro mig om en sak, tro på mig om detta

“Elegy, n. composition in verse, in which,without employing any of the methods ofhumor, the writer aims to produce in thereader´s mind the dampest kind of dejection.The Most famous English example ...

Av: Fredrik F. G. Granlund | Övriga porträtt | 23 juni, 2012

Regler og regelstyring

Innledning Eksempler på aktiviteter som er regelstyrt, er sjakk og fotball: I det tjuende århundre dukket det opp filosofer som hevdet at språk er regelstyrt (Austin; Searle).Ut fra en oppfatning om ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 12 juni, 2013

Christina Hansen, några verk

Christina Hansen, 27, bosatt i Malmö. Magister i freds- och konfliktvetenskap. Läser skrivarlinjen på Skurups folkhögskola. Jobbar deltid som forskningsassistent/antropolog för Det Nationale Forskningscenter for Velfærd i Köpenhamn. Forskningsprojektet undersöker ...

Av: Christina Hansen | Utopiska geografier | 29 augusti, 2011

På spaning efter den oskuld som flytt

I vissa frågor tenderar vi att gå från oklarhet till oklarhet. Och när det onda pågått tillräckligt länge har vi förlorat all förmåga till äkthet i vare sig känsla eller ...

Av: Oliver Parland | Essäer | 28 november, 2010

Den långa dödsdansen. En essä om Deadheads

Subkulturer inom musik brukar ofta vara förknippade med en specifik genre. Tänk punk, rockabilly eller black metal. Men det händer också att en subkultur odlas kring ett enda band. Ett ...

Av: Henrik Dahl | Essäer om musik | 05 november, 2011

Dina låneböcker - Inköp, nedköp och den privilegierade debatten

Svenskarna har en lång historia av att duktigt parafera vikten av bildning. Det är ingen tvekan om att utbildning ställs i direkt relation till demokrati och dess värde anses oftast ...

Av: Linda Bönström | Essäer om samhället | 24 november, 2010

Magnus Göransson

Hästbilder

Idioten vaknar mitt i en väpnad konflikt med sin väckarklocka. Klockan hade tydligen kastat första stenen men när idioten kom till sans var kriget redan över. Ingen vinner krig och ...

Av: Magnus Göransson | Gästkrönikör | 16 mars, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts