Litterära avgudar och charterturism

Litterära avgudar och charterturism Allt är inte guld som glimmar? Steven Ekholm skriver om den lönlösa jakten efter litterära reliker i bland annat Prousts Combray. Ett märkligt fenomen, även om det ...

Av: Steven Ekholm | 09 februari, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Ljusets skugga. Del 1. Kroppens avsked

Den grekiske mästaren Parmenides påstår att alla former av tillblivelse och mångfald är illusion, och säger att Varats verklighet är oföränderlig, ofödd, sluten, evig, orubblig. Samma sak finner vi i ...

Av: Gilda Melodia | 07 december, 2014
Utopiska geografier

Ernest Hemingway tillsammans med Hadley1922 Bild: Schawed

Försvunna manuskript

Ivo Holmqvist om tre mytospunna. försvunna manuskript

Av: Ivo Holmqvist | 05 december, 2016
Essäer om litteratur & böcker

Vem var Pontius Pilatus?

Det glada budskapets tid är nu. Det börjar med förväntan och glädje, men allt tar en ände med förskräckelse, anklagelser om terrorism och förräderi, förakt och hat, rädsla och plågsam ...

Av: Bo I Cavefors | 09 juli, 2014
Essäer

Humanismens kris



Det torde vara ett välkänt socialpsykologiskt faktum, att individers självuppfattning i hög grad formas av omgivningens bemötande av dem. En internalisering av de normer, som omgivningen uppvisar, sker, liksom av omgivningens skattningar av den enskilde och hans grad av uppfyllelse av dessa normer.




 

 

Melin påstår, att vi har en huvudsakligen emotiv (skönlitteraturen) och en huvudsakligen intellektuell form av läsning (sakprosan). Det minsta man kan säga är att Melin här begagnar synnerligen grova kategorier. Det synes mig osannolikt, att det är möjligt att överhuvudtaget få syn på någonting med så grova fångstnät. Visserligen har Melin en ”härtill är jag nödd och tvungen”-formulering, när han säger, att ingen vill mena att skönlitteraturen är oviktig eller passé, men allt han i övrigt säger annullerar detta påstående. Och det är det allvarliga: genom dessa grova kategorier synes Melin frånkänna skönlitteraturen kunskapsvärde. Den enda funktion han tycks vilja tillerkänna den är underhållningsvärde. Han säger också, att skönlitteraturen delvis ersatts av andra medier, t.ex. bildmedier som är effektivare och bättre i sin underhållningsfunktion. Så betydelsefullt är alltså språket för språkforskaren Melin! In med Illustrerade klassiker och Hollywoodfilmer!

Annons:

melinDen enskildes självförtroende blir då en komplex avspegling av de intryck som omvärlden format. Som alla förstår är detta en enkel och ingalunda uttömmande modell för hur individuella medvetanden formas. Allt detta torde vara tämligen okontroversiellt, men hur förhåller det sig med grupper av individer? Kan gruppens medvetande också sägas vara en reflex av omvärldens bemötande, och kan den enskildes självförtroende också påverkas av att han tillhör en viss grupp? Mycket tyder på att detta är fallet. Detta är iakttagbart, när det gäller t.ex. sociala grupper: det är ofrånkomligt att en gång undertryckta och marginaliserade grupper som arbetarklassen har vunnit ett avsevärt förbättrat självförtroende i takt med dess allt viktigare politiska roll, och detsamma gäller kvinnorna i den civiliserade världen, dvs. den del av världen, där dessas kamp för likställighet rönt viss framgång. Det är på detta sätt emancipation av grupper försiggår.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Men kan processen gå i motsatt riktning? En betydelsefull grupp av intellektuella var en gång renässansens humanister, en grupp, vars sätt att vara närmast kommit att bli definierande för begreppet humanism. Dessa humanister omgavs av nästan vördnadsfull beundran för sin stora lärdom och sin stora insats i den mänskliga kulturutvecklingens tjänst.

Detsamma gäller den tyska nyhumanismens portalgestalter, en Goethe, en Wilhelm von Humboldt. Det är i stort sett denna kulturrörelse, som en gång skapade den definition av bildning som sedan dess kommit att bli bestående. Begreppet finns huvudsakligen på tyska, Bildung, och dess avkomling i svenskan. Att begreppet bildning är nära relaterat till ordet bildär tydligt i tyskan och svenskan liksom i dess motsvarighet i ryskan obrazovanie som avleds från obraz med betydelsen bild eller ikon. Innebörden av bildning tycks vara relaterad till frågan vilken bild av människan som gäller som den önskvärda, dvs vilket människoideal som omfattas, vilket förklarar varför moderna diskussioner om bildning och dess sentida avledning utbildning tenderar att bli ovanligt hätska. Här befinner vi oss i centrum i värdenas rike. I modernitetens rike råder kronisk splittring i detta avseende.

Det ter sig nästan patetiskt att jämföra vår tids humanister med dessa stolta pionjärer för en kungslinje i västerländsk kulturutveckling. Det är en trivialitet att humanismen och humaniora i ett hypermaterialistiskt samhälle som det svenska undergått en drastisk marginalisering. Frågan är då: vad blir kvar av humaniora och humanism och vad blir kvar av humanisternas självförtroende? Kommer det att bli möjligt att hävda värdet av studiet av människans mentala aktivitet och dess innebörder i en tid då det enda värde som kan påräkna allmänt stöd är det ekonomiska? Vad händer med humanistens självmedvetande, då hens verksamhet skrumpnar till en betydelselös specialitet, berövad omvärldens anseende?

Ett svar som ligger nära till hands är vad den brittiske filosofen Roger Scruton kallat oikofobi, dvs. ett avståndstagande från det egna. Med andra ord: humanisterna pressas att be om ursäkt för sin egen existens för att på detta sätt förvärva ett halvt erkännande för insikt från de tongivande ekonomistiska kretsarna. Det är uppenbart att detta predisponerar för en neurotisk existensform. Det innebär också, att humanisterna retirerar och hamnar i ett betydelselöshetens reservat, där de förväntas hålla sig och skriva högtidstal och ge bidrag till jubileumsskrifter. Därmed har de avväpnats och gjorts irrelevanta i en värld, där kommersiella krafter ges obegränsat spelrum.

För vad är egentligen humaniora, dvs. vad är gemensamt för språkvetenskaper, historia, litteraturvetenskap, konstvetenskap, musikvetenskap, estetik, praktisk och teoretisk filosofi, idé- och lärdomshistoria m.m., som synes en vidsträckt och disparat samling discipliner? Det ligger nära till hands att bestämma ett grundläggande drag i dessa discipliner som studiet av innebörder i mänskliga aktiviteter. Människan är det symboliserande djuret.

Och här framträder det stora hotet: vår tillvaro håller på att tömmas på sin symboldimension: den innebördsbefriade världen står för dörren. Inte minst kan man skönja denna utveckling, när man betraktar hur människor i dag förhåller sig till skönlitteraturen. En gång sågs skönlitteraturen som en oundgänglig och viktig del av vår bildningsgång. Jag minns, att i min ungdom fanns många som inte läste böcker, men det ansågs sannerligen inte som något att skryta med. Tvärtom var det något som den enskilde helst ville dölja. I dag är detta ingalunda fallet. Läsning av skönlitteratur ses i stället som i bästa fall en stunds oförarglig underhållning, något man kan företa sig i brist på bättre men del av bildningsgång: nej! Man har börjat anse, att skönlitterär läsning tillhör adiafora. Detta visar, att skönlitteraturen befinner sig ytterst på grenen, när samtiden tar ställning till humaniora.

Mycket tyder på att samtidens skattning av mänskliga aktiviteter har sina rötter i något slags dold antropologi, dvs. uppfattning om vad en människa är, vad som är sant mänskligt etc. Om man betraktar humanioras närmaste granne i vetenskapssamhället, samhällsvetenskaperna, så kan man finna, att olika samhällsvetenskaper dominerat under olika epoker. Sålunda hade under 60- och 70-talen sociologin en stark ställning, vilket sammanfaller med en kollektivistisk epok, då människan som grupp- och samhällsvarelse stod i centrum för intresset. Senare kom i stället ekonomiska discipliner, särskilt företagsekonomin att inta den viktigaste platsen. Nu stod plötsligt individen i centrum men ingalunda hela individen utan individen som ekonomisk aktör, dvs. producent och konsument som förutsätts maximera sin individuella nytta. I båda fallen gäller dock en reduktionistisk antropologi, som lyfter fram bara en aspekt av människan och som i synnerhet i det senare fallet skapar endimensionella människor.

Författaren Lars Gustafsson skrev en gång att trots vetenskapens enorma framsteg vad gäller att kartlägga olika aspekter av människan, biologiska, medicinska, historiska, sociologiska m.fl. har hittills ingen lyckats med uppgiften att definiera vad en människa är. Denna antropologi är av avgörande betydelse vad gäller att förklara motståndet mot humaniora på det sättet, att när man trots detta försöker definiera människan resulterar det i endimensionalitet, och endimensionella människor känner inget behov av humaniora och allra minst av skönlitteratur.

Personligen stöter jag mycket sällan på uppfattningen, att skönlitteratur är oväsentlig hos tekniker, naturvetare, medicinare eller jurister i motsats till de populära föreställningar om fackidioti, som florerar. Däremot har jag inte så sällan påträffat sådana uppfattningar hos humanister, inte minst i mediala sammanhang. Det menar jag nog exemplifierar den framförda hypotesen om humanisternas avtagande självförtroende och därmed deras oikofobi. Senast man kunde se exempel på detta fenomen är i en serie artiklar, som publicerats i Dagens Nyheter sommaren och hösten 2016 av läsforskaren och docenten i svenska Lars Melin. Melin ansluter sig till det som kunde beskrivas som litteraturhatarens bravurnummer: dela skolans svenskämne i två: ett språkligt och ett litterärt.

Alla med någon erfarenhet och fantasi vet vad det skulle resultera i: litteraturämnet görs först frivilligt och avskaffas sedan helt som en följd av besparingsbehov och schematrängsel. Sådana propåer är desto mera oroande, som de kommer från en akademiker med makt över svenskämnets utformning. Kanske är Melins utläggningar något så banalt som ett vanligt revirskvättande. Den akademiska utbildningen av blivande svensklärare skedde förr via två universitetsämnen: litteraturvetenskap (litteraturhistoria med poetik) och nordiska språk. Med det sena 1900-talets teknokratiska universitetsreformer har denna ordning ersatts av olika varianter av blockämnen, i vilka litteraturstudierna fått en alltmer undanskymd roll. En ytterligare marginalisering eller ett avskaffande av skolans litteraturstudium skulle i vanlig ordning mest drabba de elever som kommer från hem utan böcker, för vilka det är avgörande att någorlunda tidigt få stimulans av litterära klassiker och modernister. Men se, det vill inte Melin!

Han har nämligen upptäckt, att den svenska skönlitterära traditionen är djupt skadlig för förvärvandet av realistisk ”textkompetens”. ”Det är uppenbart att mycket skönlitterär läsning inte hjälper att bygga denna textkompetens. Den prototypiska romanen intresserar sig för händelser, sakprosa för saker och strukturer”. I motsats till det Schöngeisterei det innebär att läsa Strindberg sätter Melin ”Körkortsboken” eller ”Charmen med tarmen”, alltså enkla instruktions- och självhjälpsböcker och framför allt den strida ström av dokumentationsskrifter, som företagen avsätter, något som vida överstiger den volym som en långtradare skulle kunna transportera.

Detta är vad Melin benämner ”sakprosa” och som enligt Melin är vida viktigare än skönlitteraturen. Fan tro’t! För vad är ”sakprosa”? En slasktrattskategori, som synes innefatta allt som skrivits och som gemensamt bara har det att det inte skrivits i litterärt eller konstnärligt syfte, sålunda en tvättmaskinsinstruktion, en offert från ett företag, en avhandling i fysikalisk kemi eller en broschyr till förmån för nynazismen. Allt detta skulle enligt Melin kräva en textkompetens, som är viktigare och mera komplicerad och svåruppnådd än tolkandet av litterära symboler. För vad är Bröderna Karamazov i jämförelse med Charmen med tarmen?

Melin påstår, att vi har en huvudsakligen emotiv (skönlitteraturen) och en huvudsakligen intellektuell form av läsning (sakprosan). Det minsta man kan säga är att Melin här begagnar synnerligen grova kategorier. Det synes mig osannolikt, att det är möjligt att överhuvudtaget få syn på någonting med så grova fångstnät. Visserligen har Melin en ”härtill är jag nödd och tvungen”-formulering, när han säger, att ingen vill mena att skönlitteraturen är oviktig eller passé, men allt han i övrigt säger annullerar detta påstående. Och det är det allvarliga: genom dessa grova kategorier synes Melin frånkänna skönlitteraturen kunskapsvärde. Den enda funktion han tycks vilja tillerkänna den är underhållningsvärde. Han säger också, att skönlitteraturen delvis ersatts av andra medier, t.ex. bildmedier som är effektivare och bättre i sin underhållningsfunktion. Så betydelsefullt är alltså språket för språkforskaren Melin! In med Illustrerade klassiker och Hollywoodfilmer!

Men låt oss för resonemangets skull ett ögonblick anta, att Melin har rätt: att det bara finns en emotiv förståelseform av skönlitteratur. Skulle man då kunna motivera, att man avstår från den form av kunskap om möjliga mänskliga tillstånd, som Idioten, Inferno eller Mannen utan egenskaper kan ge oss? Melins svar torde vara givet: bara det som ger framgång i livet är värt att söka. Och det där som kallas för ”framgång i livet”, vad är det? Anställningsbarhet? Hög årsinkomst? Hög social status? Många sexpartners? Många barn som får tillträde till elitutbildningar? Ett lyckligt äktenskap? Klart är, att detta är ett exempel på en humanistisk akademikers förvillelser i Trumps och Brexits tidevarv.

Att någon intellektuell läsart inte är i bruk, då man tillägnar sig Dostojevskijs livsåskådningsdiskussion i Bröderna Karamazov, Strindbergs uppgörelse med den offentliga lögnen i Röda rummet eller den cerebrale, djupt intellektuelle Robert Musils genomlysning av förra sekelskiftets värld, medan den är förhanden då någon studerar Körkortsboken, faller på sin egen orimlighet.

Att Melins bisarra texttaxonomi är ohållbar, innebär också att det inte är möjligt att bejaka dess konträra motsats, för det skulle bli lika fel. Melin säger också något som är alldeles riktigt: förmågan att läsa mera komplicerad sakprosa var vida bättre, innan ”förmedlingspedagogiken” förpassats till sophögen, när läraren lade ut texten om ett ämnesområde och därefter gav eleverna i uppgift att läsa i läroböcker, i biologi, historia, fysik etc. och sedan redovisa det i någon form. För vad är läroböckerna tillsammans med kompletterande texter som läraren rekommenderat annat än sakprosa? På detta sätt kunde skolans samtliga ämnen bidra till högre textkompetens, och vad skulle hindra dettas genomförande annat än knäfall för pedagogiska modedoktriner?

Det finns dock en symbolisk innebörd i motståndet mot skönlitteratur, för vi minns väl alla Svenskt Näringslivs herostratiskt ryktbara rekommendation att inhibera studiebidrag för humanistiska studier (”Konsten att strula till sitt liv”) i det att enbart studier som resulterar i anställningsbarhet skulle rendera någon studiebidrag. Det förefaller som om det ligger något slags symbolvärde i att endast erkänna det s.k. praktiska livets krav, d.v.s. sådant som ger förment framgång i livet. Detta förutsätter en sorts värdeteori som är lika orimlig som omedveten. Alla som sysslat med denna typ av frågor vet att man måste skilja mellan vad som är gott i sig självt (egenvärden) och vad som är gott som medel till att uppnå det som är gott i sig självt (instrumentella värden). Det intressanta är då: vilka är egenvärdena? Eftersom det är svårt att ta ställning till denna fråga i samhällsskala, blir följden ofta , att man utser nyttantill det enda egenvärdet. Det är fallet t.ex. i den liberala nationalekonomin såtillvida att den enskildes val sägs avse att maximera hans marginella nytta. Men kan verkligen nytta vara ett egenvärde? Man måste fråga sig: vad betyder nytta?

Den rimligaste innebörden torde då vara just: värdefull som medel! Resonemanget löper alltså i cirkel. Man skulle kunna kalla denna slags värdeteori ”instrumentalism”, eftersom det endast instrumentella värdet nytta erkänns som enda egenvärde. Överfört på kultur- och utbildningsområdet blir detta förödande: inte bara humaniora utan också centrala naturvetenskapliga vetenskapsområden som astronomi och teoretisk fysik riskerar med denna snäva syn att betraktas som mindre viktiga, då de inte uppfyller villkoret att garantera framgång i livet. Kan det då finnas en värld som motsvarar instrumentalismens värld, dvs. en värld som har instrumentella värden men inga egenvärden? Nej, en sådan värld skulle aldrig kunna existera, det är det som är poängen!

 

Claes-Magnus Hugoh

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Det där med matematik och kärlek

Det är väl det svåraste som finns, relationer, vilken typ av relation det än är. Vi är en massa av människor som ingår i diverse relationer med varandra, ibland förstår vi ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 24 augusti, 2014

Det är inte en riktig post!!!

  Nu är äldsta Postryttaren läst som jag har tillgänglig i sadeln [stapeln i förvaringsmöbeln], tidigare har jag även anmält flera andra hejdlösa årgångar. Den har tett sig ganska lik under ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 03 mars, 2011

Sånglösa. Spelar på mer än bara känslor

En gråtande flicka som inte kan sjunga, så lyder sammanfattningen av nyoperaföreställningen Sånglösa, som under måndagen hade nypremiär på Atalante i Göteborg. Med nyopera menas att en operaform tas upp ...

Av: Frida Sandström | Reportage om scenkonst | 03 december, 2013

Dante Gabriel Rossetti. Plötsligt ljus

Dante Gabriel Rossetti (1826-1882)  var en av de ledande bland de s k  prerafaelitiska konstnärerna, som sökte sig tillbaka till medeltida motiv. Han var också poet, och är nu kanske ...

Av: Dante Gabriel Rossetti | Utopiska geografier | 05 juli, 2014

Den målande arkitekten. Om Friedensreich Hundertwasser

Böljande fasader, organiska former och byggnadsverk som sticker ut i stadsrummet. Byggnader som uppfattas som annorlunda, roliga, konstiga, eller fantastiska. Arkitektur som bryter med funktionalismens strikta formspråk, och istället inbjuder ...

Av: Simone Frankel | Konstens porträtt | 15 juni, 2013

En musikkrönika om Gary Moore

Det kan handla om musik i snart sagt vilken genre som helst… Det kan vara filmmusik: exempelvis temat i ”Schindlers list”… Philipp Glass kompositioner för ”The hours”… Cavatina-temat i ”Dear ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 08 juni, 2014

Fladdrande vattenskuggor

Anne-Sofie Nielsen är född 1948 i en mindre stad i Småland. Hon har bedrivit humanistiska studier på universiteten i Lund och Stockholm, har en fil. kand. i franska, konst- och ...

Av: Anne-Sofie Nielsen | Utopiska geografier | 17 juni, 2017

Benjamin och dr Krabba

   

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 08 oktober, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.