London of today Foto: Björn Gustavsson

Björn Gustavsson besöker London efter Brexit

London är tveklöst en av Europas främsta m u s i k m e t r o p o l e r (i konkurrens med städer som Berlin och Wien) ...

Av: Björn Gustavsson | 12 juli, 2016
Resereportage

Hon fångar djurens blickar

Hare – bearbetad litografi på frigolit av Riitta Tjörneryd Blicken mellan djur och människa, som kanske har spelat en avgörande roll i det mänskliga samhällets utveckling, och som alla människor i ...

Av: Niels Hebert | 24 mars, 2008
Konstens porträtt

Unga. Begåvade. Älskade. Döda

Både media och den skivköpande allmänheten tycks ha en speciell plats i sina hjärtan för de stjärnor på musikens himmel som släcks alldeles för tidigt. De är för evigt unga ...

Av: Belinda Graham | 22 februari, 2013
Kulturreportage

Ungern 1956 – resning mot stalinismen

Den ungerska resningen mot stalinismen och de sovjetiska trupperna var den mest omfattande proteströrelsen i östblocket. En delförklaring var den revolutionära traditionen i landet. 1919 bildades under kort tid en ...

Av: Martin Oskarsson | 17 december, 2017
Kulturreportage

Att vara med eller att inte vara med



En av de viktigaste skillnaderna mellan människa och djur är att människan har (ett mycket utvecklat) språk. Det som sociologerna kallar kommunikation mellan människor – uttrycket är mer att tas om en överskrift till ett intrasslat ämne än som ett begrepp – sker i hög grad med hjälp av språket och i språket. Det är i tal och skrift (men i vidare mening också via mimik, kroppsspråk och handling) som vi kommer i kontakt med varandra, möter andra i vardagliga och högtidliga situationer. Våra konstateranden av fakta befäster vi i språkliga formuleringar, liksom våra värderingar, normer och påbud. Det är språket som gör att vi har en gemensam värld.




 

 

Detta är ett radikalt avsteg från den platonska traditionen i europeiskt kulturliv. Sokrates, Platons språkrör, objektiverade inte sina medmänniskor. Han behandlade inte det de sa som fakta. Det han i huvudsak sysslade med var att diskutera med andra. Han engagerade sig i deras problem. I centrum för hans intresse låg ofta de etiska problemen. Dessa problem skulle lösas med hjälp av förnuftet. Han menade att det var möjligt att få kunskap om det goda, det var något som kunde uppdagas. Bristande dygd hade enligt honom sin orsak i brist på insikt. Hos Platon finner man sålunda inte den skarpa skillnad, som vi idag är så vana vid, mellan det som är (fakta) och det som bör (moral) vara.

Annons:

Förstår vi inte varandras språk, lever vi i var sin värld utan annat än en ytlig kontakt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Låt oss ta ett exempel. I ett samtal med en annan säger den andre: ”Levnadskostnaderna kommer att gå upp ännu mer”. Det finns då två fundamentalt olika attityder som det är möjligt för mig att inta till det han säger. För det första kan jag gemensamt med honom rikta uppmärksamheten på sakförhållandet, i vad mån levnadskostnaderna kommer att gå upp. Det vill säga att jag deltar, eller låter mig engageras i hans problem. På samma sätt förhåller det sig om den andre kommer med en värdering, jag kan bli engagerad, eventuellt komma med en annan värdering. Vi har här en treställig relation, mellan den andre, mig och sakförhållande som är sådan att vi delar sakförhållandet med varandra.

Jag kan emellertid också inta en helt annan attityd genom att jag inte låter mig engageras i hans problem, inte bryr mig om det sakförhållande han refererar till, men konstaterar som faktum att han refererar till detta sakförhållande. D.v.s. jag konstaterar det faktum att han säger att levnadskostnaderna kommer att gå upp. Vi har då två tvåställiga relationer, den ena inuti den andra som kinesiska askar, nämligen: Jag i relation till mitt sakförhållande, mitt faktum, och mitt sakförhållande som är den andre i relation till sitt sakförhållande.

Vi har således löst upp ego-alter-relationen i två komponenter – alternativt dubblerat ego-alter-relationen genom att inta två olika typer av hållningar (en responsivt deltagande hållning respektive en diagnostiskt konstaterande hållning). Först en där ego och alter (d.v.s. jag och den andre) har något tredje gemensamt. Vi har ett gemensamt problem, ego och alter är medsubjekt i förhållande till det gemensamma sakförhållandet. I det andra fallet är alter och det alter gör ett faktum (d.v.s. något avslutat) i egos värld. Man delar inte längre samma sakförhållande. Man lever i var sin sociala värld där alter dock är ett faktum för ego i egos värld. 

Det finns emellertid ännu ett alternativ. Ego kan, istället för att höra efter vad alter säger, lyssna till de ljud som alter producerar och därigenom göra alter till ett rent fysikaliskt objekt i sin värld. Detta är en behavioristisk, amoralisk, asocial och registrerande hållning, en hållning – eller ett program - som dock inte ens behavioristerna kunnat tillämpa fullt ut inom ramen för mänskliga relationer (men som i princip utgör positivismens vetenskapsideal och som också tillämpades av nazistiska läkare i koncentrationslägren i Tyskland under 30- och 40-talen; jfr Ofstad).

I vardagslivet – eller i praktiska rehabiliteringsmiljöer – är det inte fråga om den ena, den andra eller den tredje, men om alla tre hållningarna på en gång – även om endera, förslagsvis den förstnämnda, hållningen kan och bör dominera och betonas. Sålunda är hursomhelst den mellanmänskliga situationen principiellt inte entydig, utan tvärtom tve- eller mångtydig. I denna tve- eller mångtydiga situation är vetenskaperna om människan upphängda, och där finns roten till de komplicerade grundvalsproblemen när det gäller vetenskaperna. Valet av vetenskaplig hållning och vetenskapligt perspektiv får avgörande konsekvenser för det synsätt och de modeller varigenom människan ses – och därmed för de påståenden om människan som formuleras. Än viktigare: det gjorda valet tenderar att färga av sig på hur praktiker knutna till detta val – t.ex. läkare och socionomer – inte bara ser på och tolkar sina patienter och klienter, utan också på hur de bemöter dessa patienter och klienter.  

Låt oss gå ett steg tillbaka och undersöka vid vilka tillfällen i vardagslivet vi uppfattar den andre och det denna säger som fakta. Det är särskilt i en typ av situation som vi mer än ofta kommer att uppfatta den andre som faktum, nämligen när det den andre säger är alldeles orimligt. Antag att den andre håller en längre utläggning som i huvudsak går ut på att hans handlingar är styrda utifrån med hjälp av några mystiska strålar. Det skulle för de flesta människor vara svårt att ta detta på allvar, snarare kommer man att lägga märke till det faktum att han säger det han säger, och kan vidare inordna detta i ett faktiskt sammanhang, i detta fall ett psykiatriskt sammanhang. Människor tenderar därvid att göra den andre till ett fall i den mening som allmänheten föreställer sig att man faktiskt gör inom psykiatrin. Inom psykiatrins (eller socialtjänstens) praktiska verksamhet som sådan är detta sätt att se och bete sig dock vanligtvis förödande. Icke desto mindre är det tillräckligt vanligt för att man skall förskräckas.

Det finns vissa gränser för vad man kan uppfatta som faktum, eller med ett annat uttryck som jag skall använda i det följande, för vad man kan objektivera. Man kan i princip inte fullständigt objektivera sig själv. Jag kan emellertid se på mig själv som ett faktum, men det ingår inte i detta faktum som jag ser eller konstaterar att jag ser och konstaterar. Jag kan dock i andra omgången konstatera mitt konstaterande, men detta konstaterande som jag griper i reflektionen är ett annat än det jag lever i för ögonblicket. Detta jag som företar objektiveringen, men som själv alltid glider undan för alla försök att bli objektiverat, detta jag som alltid är subjekt (Meads ”I”) men aldrig kan göras till objekt, som om man försöker att objektivera det inte längre är här och nu, men just var här och nu, blir gärna kallat det transcendentala ego eller, som hos Jaspers, ”Existenz”. Det transcendentala ego är alltså inte något mystiskt, vi är det alla, vi vet kanske bara inte om det. Det är i det transcendentala ego, i det aktuella här och nu, man måste söka efter människans frihet; man påträffar inte friheten som faktum. Det är snarare så att det är friheten som finner fakta, själv blir den inte funnen som faktum.

Däremot kan vi alltså objektivera den andre. Detta är emellertid inte utan problem – särskilt inte inom ett praktiskt rehabiliteringssammanhang. Om vi objektiverar den andre är det nämligen inte så lätt att samtidigt ta honom och det han säger på allvar– dvs, kort sagt, att se honom som vår jämbördiga medmänniska. 

Denna brist på engagemang har även, och inte minst, en moralisk sida. Moral har med val att göra, fastspikade ”normer” med ”fakta”. Sedan lång tid tillbaka, oavsett vad som numera ofta pliktskyldigast deklareras, lurpassar allehanda reduktionismer bakom varje försök att förstå en människa i analyser: psykologismer, sociologismer, biologismer. I vetenskapen visar detta sig på det sättet att det inte längre – officiellt - är respektabelt att värdera. Det vill säga, att delta i människors värderingar, men däremot att behandla värderingar som fakta. Inom många kretsar hävdas också att det inte finns någon kunskap i moral. Men däremot om moralen som faktum, inte i rätt men om rätten som faktum i samhället, inte i estetik men om estetiska värderingar som fakta och heller inte i metafysik – men dock om metafysiken som ett historiskt faktum.

Detta är ett radikalt avsteg från den platonska traditionen i europeiskt kulturliv. Sokrates, Platons språkrör, objektiverade inte sina medmänniskor. Han behandlade inte det de sa som fakta. Det han i huvudsak sysslade med var att diskutera med andra. Han engagerade sig i deras problem. I centrum för hans intresse låg ofta de etiska problemen. Dessa problem skulle lösas med hjälp av förnuftet. Han menade att det var möjligt att få kunskap om det goda, det var något som kunde uppdagas. Bristande dygd hade enligt honom sin orsak i brist på insikt. Hos Platon finner man sålunda inte den skarpa skillnad, som vi idag är så vana vid, mellan det som är (fakta) och det som bör (moral) vara.

Särskilt den tidigaste positivismen – eller rentav proto-positivismen under upplysningen – har i hög grad varit kulturskapande därför att den lade grunden för en stark tilltro till förnuftet. Man kunde ha tilltro till förnuftet just därför att det var i stånd att ge svar på de existentiella frågorna. Dessa är, som Kierkegaard har sett det, de etiska och de religiösa problemen. I förhållande till det platonska – och aristoteliska – förnuftsbegreppet är det positivistiska vetenskapsbegreppet ett restbegrepp (se feministfilosofin och Habermas). Det positivisterna har kvar, är den rest som man har, när allt det som är existentiellt viktigast, är bortskalat.

Jag kan emellertid också inta en helt annan attityd genom att jag inte låter mig engageras i hans problem, inte bryr mig om det sakförhållande han refererar till, men konstaterar som faktum att han refererar till detta sakförhållande. D.v.s. jag konstaterar det faktum att han säger att levnadskostnaderna kommer att gå upp. Vi har då två tvåställiga relationer, den ena inuti den andra som kinesiska askar, nämligen: Jag i relation till mitt sakförhållande, mitt faktum, och mitt sakförhållande som är den andre i relation till sitt sakförhållande.

Vi har således löst upp ego-alter-relationen i två komponenter – alternativt dubblerat ego-alter-relationen genom att inta två olika typer av hållningar (en responsivt deltagande hållning respektive en diagnostiskt konstaterande hållning). Först en där ego och alter (d.v.s. jag och den andre) har något tredje gemensamt. Vi har ett gemensamt problem, ego och alter är medsubjekt i förhållande till det gemensamma sakförhållandet. I det andra fallet är alter och det alter gör ett faktum (d.v.s. något avslutat) i egos värld. Man delar inte längre samma sakförhållande. Man lever i var sin sociala värld där alter dock är ett faktum för ego i egos värld. 

Detta är ett radikalt avsteg från den platonska traditionen i europeiskt kulturliv. Sokrates, Platons språkrör, objektiverade inte sina medmänniskor. Han behandlade inte det de sa som fakta. Det han i huvudsak sysslade med var att diskutera med andra. Han engagerade sig i deras problem. I centrum för hans intresse låg ofta de etiska problemen. Dessa problem skulle lösas med hjälp av förnuftet. Han menade att det var möjligt att få kunskap om det goda, det var något som kunde uppdagas. Bristande dygd hade enligt honom sin orsak i brist på insikt. Hos Platon finner man sålunda inte den skarpa skillnad, som vi idag är så vana vid, mellan det som är (fakta) och det som bör (moral) vara.

Särskilt den tidigaste positivismen – eller rentav proto-positivismen under upplysningen – har i hög grad varit kulturskapande därför att den lade grunden för en stark tilltro till förnuftet. Man kunde ha tilltro till förnuftet just därför att det var i stånd att ge svar på de existentiella frågorna. Dessa är, som Kierkegaard har sett det, de etiska och de religiösa problemen. I förhållande till det platonska – och aristoteliska – förnuftsbegreppet är det positivistiska vetenskapsbegreppet ett restbegrepp (se feministfilosofin och Habermas). Det positivisterna har kvar, är den rest som man har, när allt det som är existentiellt viktigast, är bortskalat.

 

 

Carsten Palmer Schale

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Teresa av Avila - Ett helgon för vår tid

Nutidens människor är svältfödda på vördnad och helighet och längtar efter spiritualitet, mystik och gränsöverskridanden. Därför färdas många till heliga platser och tar del i heliga ritualer från olika ursprungstraditioner ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 23 november, 2009

Hur angår oss Indien?

Plötsligt och lite oväntat har turismen dit ökat, hälsoresorna inte minst. Det gamla ayurvediska systemet väcker intresse i västvärlden vid sidan av yoga och meditation. Själva intresset är emellertid inte helt ...

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 08 oktober, 2014

Mollie Faustman – Den Nya kvinnan

”Bryt upp! Bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.” – Karin Boye, 1927 Modernismen är sprungen ur det moderna livet och den moderna människans villkor. Modernismen är ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 26 januari, 2014

Veckan från hyllan. Vecka 18. 2012

Guernica är en liten stad i Baskien, grundad på 1300-talet, och ett viktigt centrum för baskisk kultur. För 75 år sedan, den 26 april 1937, när spanska inbördeskriget hade pågått ...

Av: Gregorz Flakierski | Veckans titt i hyllan | 28 april, 2012

 Acaciataggar

Kvinnlig könsstympning (KKS) Del 2.

Reportage i tre delar. Del 2 Ett omvänt ingrepp ”introcision” praktiseras i Australien bland aboriginers pitta-patta stammen. När en flicka nått puberteten samlas hela stammen runt henne och en äldre man ...

Av: Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson | Kulturreportage | 29 december, 2016

foto Hebriana Alainentalo

Ruiner. Av Guido Zeccola

  Vi försöker tydliggöra den namnlösa styrkan som tvingar oss till skriket genom att kalla det med vår älskades namn. Bara i dödens stund ges samma möjlighet, men då förblir vårt ...

Av: Guido Zeccola | Utopiska geografier | 27 september, 2017

Freke Räihä. Lögnakt

“Freke var den glupske ulv som vid Odens fötter åt det som makten inte ville svälja – som Räihä har Freke utgivit nio bokverk, samt inväntar tio (Logos) och elva ...

Av: Freke Räihä | Utopiska geografier | 20 oktober, 2014

Epistemologi för ”herrar” och ”slavar”: Nietzsche som politisk filosof

 Den samtida filosofiska situationen kan tyckas en smula paradoxal. Friedrich Nietzsche – som av den danske kritikern Georg Brandes utnämndes till aristokratisk radikal och som enligt egen utsago inte var ...

Av: David Brolin | Agora - filosofiska essäer | 26 september, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.