Sagan om det lilla hotellet

Det var en gång ett hotell. Det låg inte centralt men inte heller så långt bort från allting. Det var inte stort, men man kunde inte säga att det var ...

Av: Gregor Flakierski | 23 september, 2008
Utopiska geografier

Bokoholistiska bekännelser

  Hej, jag heter Jessica och jag är bokoholist (här svarar ni i kör: Hej Jessica). Det faktum att jag är bokoholist påverkar många delar av min tillvaro. Det kan mycket väl ...

Av: Jessica Johansson | 07 juli, 2011
Jessica Johansson

Percival. Två dikter

The Last Café, Krabi     I am sitting at The Last Café On the beach under the jungle trees In the dream of the world In the stream of the world While the angel eyes are watching ...

Av: Percival | 29 september, 2014
Utopiska geografier

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 4

De omöjliga intervjuerna: Ernst Jünger Den tyske författaren Ernst Jünger (1895-1998) kritiserade i sitt författarskap maskinsamhället och 1900-talets ohejdade teknologiska framfart. Hans position var anarkens, ej att förväxlas med den emotionelle ...

Av: Carl Abrahamsson | 28 januari, 2011
Carl Abrahamsson

Adonis 2015 Foto Harald Krichel CC BY-Sa 4.0

Adonis om arabvärldens kris



Den syriske poeten Adonis får årets Stig Dagermanpris. Han får det för "ett författarskap där lidelsen för den arabiska poesin bortom religion och politiska strömningar blottlägger diktkonstens frigörande väsen", som motiveringen lyder. Adonis är säkert en stor arabisk poet, jag vet inte eftersom jag inte läser arabiska tillräckligt bra. Det jag har läst i svensk översättning har inte tilltalat mig. Men jag beundrar Adonis som tänkare och debattör.

 


 

"Kan inte den ökade fanatismen som man ser vara en sista ryckning av konservatism inför ett oundvikligt öppnande? Utan förnyelse går ju de arabiska samhällena med nödvändighet under. Fanatismen kan vara deras sista förtvivlade dödsryckningar."
dikt av Adonis i Leyde Holland Foto CC BY SA 3.0

dikt av Adonis i Leyde Holland Foto CC BY SA 3.0

Annons:

När arabiska våren-ruset var som värst var Adonis en av få nyktra bedömare. Han var skeptisk till den så kallade "demokratirörelsen" i hemlandet Syrien. Han undrade vad det var för en demokratirörelse som kom tågandes från moskéerna och skanderade religiösa slagord. Vi i väst var naiva och ville inte lyssna till skeptiska röster, vi vill se det goda folket störta den onde härskaren. Det dröjde väldigt länge innan våra västerländska medier började inse att de väpnade grupperna i Syrien i inte var sekulära och liberala demokrater.

De största grupperna, som Nusra och Islamiska staten, var till och med brutalare än regimen, och betydligt farligare, eftersom de förenade sin brutalitet med religiös fanatism och eftersom de var en del av en global, jihadistisk rörelse.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I väst ville man tro att arabvärlden reste sig för att kasta av sig förtrycket. Därför glömde man bort alla undersökningar som visade att araberna inte delar västerlänningars värderingar. En betydande andel av den arabiska befolkningen tror på och respekterar sharia, islams lagar. Själva idén med en gudomlig lag går på tvären med demokrati, som de flesta av oss förstår som "folkstyre", det vill säga att människor styr med sina egna lagar, som vi skapat själva, och inte sitter och förvaltar och uttolkar Guds lagar. Ja, religionen har ett starkt grepp om människorna i arabvärlden och en yttrandefrihet likt den vi har i väst är därför knappast möjlig.

Förfallet beror alltså inte bara på regimerna utan på folket. Även om en regim skulle göra det lagligt att till exempel öppet kritisera islam så skulle inte folket, som det ser ut idag, acceptera det utan ta lagen i egna händer, uppviglade av karismatiska imamer. En majoritet av egyptierna anser till exempel att den som lämnar islam bör straffas med döden.

Sekulära, liberala och demokratiska araber är individer, inte rörelser. De kan inte samla tusentals människor på gatorna och inte heller bilda miliser för att utkämpa väpnade uppror. Adonis var klarsynt och sade redan på ett tidigare stadium att upproret i Syrien bärs upp av "religiös fascism" och att Frankrike, och väst generellt, sviker den franska revolutionens ideal genom att ställa sig bakom det. "Jag stödjer inte oppositionen", deklarerade Adonis i februari 2012.

En anledning till Adonis skräms av oppositionen är att den är sunniislamistisk och närs av ett starkt hat mot alawiter. Själv är Adonis alawit, även om han inte är troende. Alawismen utmålas av de sunnifundamentalistiska upprorsmännen i Syrien och deras religiösa ledare internationellt som det yttersta kätteriet. När man i väst talar om Assads kränkningar av mänskliga rättigheter, korruption och tortyr talar delar av oppositionen om hans alawism som det yttersta brottet, det som gör honom och hans regim förbannad av Gud.

Faller den syriska regimen, kommer alawiterna med stor sannolikhet att utrotas på samma sätt som när de ottomanska turkarna utrotade de kristna under första världskriget. Det är bara att titta på de delar av Syrien som styrs av rebeller: det såg ut som i Somalia under Al-Shabab och Afghanistan under talibanerna. Det finns inget som tyder på att det kommer att bli annorlunda i Damaskus om rebellerna skulle "befria" staden.

Adonis, som egentligen heter Ali Ahmad Said, föddes 1930 i byn Qassabin i det alawitiska kärnlandet Latakia. Hans far var bonde och som pojke vallade Adonis får när han inte gick i koranskola och lärde sig både Koranen och alawiternas skrifter. Alawiterna skiljer sig från vanliga muslimer genom att de tror att profeten Muhammeds kusin, svärson och lärjunge Ali är gudomlig. De har alltid varit en förföljd minoritet och hållit sin kult hemlig i tusen år av rädsla för sunniterna.
Författaren och islamkännaren Sigrid Kahle gjorde en intervju med Adonis som publicerades i antologin En tid mellan askan och rosorna, utgiven på Alhambra förlag 2001.

Kahle frågade där hur Adonis ser på arabvärlden idag, och han svarade att den arabiska kulturen har lämnat ett stort bidrag till den mänskliga civilisationen men att den inte längre är skapande. "Den befinner sig i full nedgång, den upplöser sig", sade han. Det är en mörk bild han målar upp av en arabisk kultur som inte skapar något, ja, som är helt beroende av väst men som är för stolt för att medge det. "Det finns inga arabiska filosofer som skriver på arabiska", fortsätter Adonis. "Inget radikalt nytänkande existerar. Ingen ställer de förutsättningslösa frågorna om religion, politik och sexualitet, om förhållandet mellan människa och Gud. Filosofin tvingas överensstämma med religionen."

I andra intervjuer har Adonis sagt samma sak, att han tror att araberna håller på att "dö ut" i kulturell mening eftersom de mist sin skaparkraft, att de arabiska samhällena inte producerar utan lever på andras produktion, och att det är fundamentalismen som kräver kreativiteten. I vår lokala källarmoské i Uppsala hade vi en koranlärare från Libyen. Han brukade säga: nahnu ummatun mutabia, leysa ummatun mubtadia. Det betyder: vi är ett folk av efterföljare, inte ett folk av nyskapare. Han sade detta med stolthet. Ordet för nyskapelse eller påfund, bid'a, är ett fult ord i den islamiska religionen med klang av kätteri och fräckhet. Koranläraren sade detta som en varning till personer som han tyckte uttryckte avvikande eller icke-ortodoxa tankar. Förnuftet kunde fela, menade han, därför skulle vi hålla oss till det som var säkert och aldrig kunde leda vilse: Guds ord.
Denna attityd till påfund var en av anledningarna till att koranläraren, och även de andra libyerna i källarmoskén, ville ha bort Gaddafi. Han ansågs ha infört påfund, som att avskaffa månggifte och införa socialistiska idéer. Muammar Gaddafi lade fram sitt tänkande i ett manifest som han kallade Den gröna boken, som publicerades första gången 1975. "Vi behöver inte den gröna boken", sade koranläraren med en föraktfull min. "Vi har Koranen och allt vi behöver veta finns i den." Han och de andra libyerna i moskén var varma anhängare av den arabiska våren.

Sigrid Kahle Foto Bengt Oberger CC BY SA 3.0

Sigrid Kahle  Foto Bengt Oberger CC BY-SA 3.0

Koranläraren är långtifrån unik i arabvärlden. Hur är demokrati möjlig med en sådan inställning? Det är inte möjligt eftersom demokrati förutsätter fri debatt om allt, även religiösa sanningar. Eftersom det är tabubelagt att ifrågasätta religionen, och den islamiska religionen innehåller instruktioner om arv och äktenskap, brott och straff, krig och fred, skatter och lån, det vill säga politik, så blir utrymmet för debatt begränsat. Profeten Muhammed uttalade sig om både himmel och jord, och allt däremellan, och hans yttranden fyller ett mindre bibliotek. Och för de troende som tar hans ord på allvar går det inte bara att strunta i vad han sagt om det ena och det andra. Politiken förvandlas till teologi. Den rätta teologiska åsikten, den rätta tolkningen av skrifterna, är också den rätta politiska ståndpunkten. Den som har fel politisk uppfattning är inte bara en meningsmotståndare utan en kättare eller avfälling.

Islamiska fundamentalisterna tolererar visserligen tekniska påfund, även om de förbjuder all nyheter inom religionen. Ändå ser vi ingen teknisk utveckling heller i arabvärlden. Det står lika stilla där som inom teologin och filosofin och det politiska tänkandet. Tekniken som araberna använder är producerad av andra. Jag tror att det beror på att västvärldens tekniska utveckling inte går att skilja från vår övriga utveckling inom de så kallade "mjuka" områdena. Man kan inte säga till människor att de inte får tänka moraliskt, livsåskådningsmässigt, andligt och socialt, men att de gärna får tänka tekniskt eftersom vi behöver ingenjörer.

Det fundamentalistiska tankeförbudet smittar förstås av sig på hela samhället och hämmar kreativitet och initiativförmågan på alla områden, inte bara på religionens. Samhällen som domineras av islamisk fundamentalism präglas helt enkelt av ängslan: Får jag tänka så?

Jag hävdar att de "hårda" framstegen delvis är en följd av de "mjuka". Vetenskapen har uppstått och utvecklats parallellt med en förändring av den västerländska människans mentalitet, från en ängslig, försiktig och fromt undergivna mentalitet under den katolska medeltiden till en mer självsäker, individualistisk och ifrågasättande under renässansen, därefter upplysningen och framåt. Framsteg i de "hårda" delarna har lett till framsteg i de "mjuka" och framsteg i de "mjuka" delarna har lett till framsteg i de "hårda". Man skulle också kunna uttrycka det så här: ingen science utan science fiction. Science fiction står här för den kreativa och otvungna mentalitet som möjliggör för människan att drömma och fantisera utan den mängd tabun som ännu präglar många samhällen i den muslimska världen där bokstavstron är utbredd. En medeltida mentalitet kan helt enkelt inte samexistera med en modern vetenskap.

I sin intervju med Adonis frågar Sigrid Kahle vad som kan rädda arabvärlden från förfall. "Demokrati och kreativitet", svarar Adonis. Och detta kan inte påtvingas utifrån utan måste växa fram inifrån. "Men det är araberna själva som har ansvaret för att skapa demokrati, inte USA", konstaterar han. Som jag ser det finns det bara en väg framåt, och det är en orädd och grundlig religionskritik som så småningom kan leda fram till ett öppet debattklimat. Utan ett sådant debattklimat, i en arabvärld fortsatt präglad av ängslig mentalitet och religiösa tabun, har jag svårt att se att demokratin kan slå rot. Det största hindret för en demokratisk utveckling är religiös fundamentalism. Al-Qaida, Islamiska staten och andra mindre terrorgruppen är bara de mest akuta symptomen på en mycket större sjuka. Det kommer att krävas offer, blod kommer att flyta, men väst kan inte göra det här åt araberna.

Det är när arabiska intellektuella, inte en utan många, och inte i exil i väst utan i Damaskus, Kairo och Tripoli, gör som Strindberg och tar kål på myterna om "den ärofulla historien" som sprickorna kan börja uppstå i muren. När man börjar ta ner profeterna, kaliferna och de skriftlärde på jorden i dramer, filmer, romaner och dikter. Varför? För att den samtida religiösa makten stödjer sig på det förflutnas auktoriteter. När man avslöjar dessa auktoriteter, när man förlöjligar dem, försvinner vördnaden och man kan göra deras tillkortakommanden och förtjänster till föremål för en öppen diskussion. Den arabiska våren vände sig mot presidenterna i sina palats, men inte imamerna i sina moskéer. Att störta en president samtidigt som man lämnar den religiösa makten intakt kommer bara att leda till ett nytt förtryck i religiös dräkt, som när Muslimska brödraskapet vann valet i Egypten. Det var många på Tahrir-torget i Kairo som häcklade Mubarak och hans regim, men ingen som vågade klä av religionen dess helighet och göra den till föremål för kritik och debatt.

Adonis brukar påpeka, och jag är benägen att instämma, att den religiösa diktaturen är den värsta sortens diktatur, som den är total, och som den vilar på en auktoritet som påstås stå över människan.

Vad kan vi lära oss av den arabiska våren och av Adonis reflexioner? Jo, att våra västerländska demokratier består av mer än periodiska val. Vi har en demokratisk kultur och mentalitet som har växt fram under århundraden. Det är inget man kan överföra till islamvärlden hur som helst. Vi har som sagt också lärt oss att det största hindret för en demokratisk utveckling i islamvärlden inte är en eller annan diktator utan den religiösa fundamentalismens grepp om folken. Väst kan och bör hjälpa till att främja en kulturell omvälvning i dialog med arabiska tänkare och reformatorer. Det är ett betydligt större och mer krävande arbete än att bomba sönder en regim.

I boken Samtal med min far (2007) får vi följe tankeutbytet mellan Adonis och hans dotter Nimar om världsproblemen och framför allt arabvärldens problem. Deras slutsats är att araberna, om de ska kunna skapa verklig demokrati, måste, som vi redan konstaterat, göra upp med fundamentalismen och sluta försöka gå omvägar. Arabvärlden, säger en oroad Nimar, lider av "en idiotisk och destruktiv fanatism" och Adonis håller med men menar samtidigt att det inte behöver förbli så för all framtid utan att det faktiskt finns "krafter som arbetar för en friskare samhällssyn" även om de är svaga. Det gör att Nimar vågar vara hoppfull och lägger fram en tanke: fundamentalismens framryckning kanske i själva verket är en dödsryckning?

"Kan inte den ökade fanatismen som man ser vara en sista ryckning av konservatism inför ett oundvikligt öppnande? Utan förnyelse går ju de arabiska samhällena med nödvändighet under. Fanatismen kan vara deras sista förtvivlade dödsryckningar."

Förändring är oundviklig, menar Adonis. Han påpekar, och jag uppfattar en viss ironi i rösten, att Gud själv, om man får tro islams skriftlärda, ändrade sina verser när han fann att de blivit förlegade. Men inte bara det. Han till och med upphävde vissa verser och ersatte dem med andra. Människan bör helt enkelt göra som Gud, föreslår Adonis. "Gud ändrade alltså lagarna i sina ayat i de fall då de visade sig inte längre vara relevanta med tanke på realiteterna", säger han. "Det bör man se som ett exempel att följa. Människorna bör på motsvarande sätt ändra sin tolkning av den religiösa texten så att den blir tillämplig på och anpassad till deras behov."

Enligt islams skriftlärda ändrade och upphävde Gud alltså sina heliga verser, och det bara kort tid efter att de uppenbarats. Hur stort är inte behovet av förändring efter hundra, två hundra eller tusen år? Vi lever i ett helt annat samhälle. Vi är inte samma människor. I detta avseende tycker jag att vi ska lyssna till de religiösa när de säger att Gud har något att lära oss, ja, han kan lära oss att när något inte fungerar så tänker vi om och gör på ett nytt sätt, även när det kommer till det eviga och heliga.

Mohamed Omar

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Erik Johan Stagnelius

Bortom skuggorna av eländet

Ett kärleksfullt och ökat intresse för Stagnelius dikter har kunnat uppfattas under de senaste decennierna. Så mycket har hänt, så mycket publicerats att fler människor fått möjligheter att bättre tillgodogöra ...

Av: Michael Economou | Essäer om litteratur & böcker | 25 februari, 2015

Älskade HANS-ÅKE

De hade varit och sett en film på Filmstaden ; Solstorm. Den var inte så bra som de förväntat sig efter boken. Klockan 20.55 satte de sig på en buss mot ...

Av: Ingalill Enbom | Utopiska geografier | 25 januari, 2010

Nationalteaterns gyllene krona.  Foto: Belinda Graham.

Národní divadlo – Nationalteatern är folkets teater i Prag

Det vimlar av små skolbarn på besök på Nationalteatern i Prag, som på tjeckiska heter Národní divadlo. Entusiasmen och stoltheten över teatern går inte att ta miste på. Den duktiga ...

Av: Belinda Graham | Resereportage | 10 Maj, 2015

Beredning av kaffe i en enkel restaurang i Gondar, Etiopien. Foto Tarja Salmi-Jacobson

Kaffe, gudarnas dryck från Etiopien

Det berättas att en etiopisk vallpojke på 900-talet skulle ha upptäckt att när hans getter åt kaffebuskens bär och blad blev de alltid pigga samma kväll. Kaldi, som pojken hette ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Kulturreportage | 12 april, 2016

”Det verkliga är det enda som kräver någonting av oss.”

Under sitt arbete med en bok om den svenska litteraturen ställde den ryska litteraturvetaren Diana Koblenkova några frågor till författaren Einar Askestad. Hans svar utvecklades till en kommentar till den ...

Av: Diana Koblenkova | Litteraturens porträtt | 06 november, 2014

Litterära gåtor, fiktionens verkligheter. Om Kristian Petris Träsket

Filmaren och författaren Kristian Petri skriver i en essä om sin fars död i Dagens nyheter hösten 2011 om bokprojektet som senare mynnade ut i den 83-sidiga bokpärlan Träsket. I ...

Av: Klas Lundström | Essäer om litteratur & böcker | 08 Maj, 2013

Färdigbokad och sommarfin Where the action is, Göteborg, 28 juni 2011

Sitter och lyssnar på den avancerade funktionen Where the action is-lista på Spotify. Tankarna flyger iväg till en tid när jag stod vid en liten bänk i skivaffären i min ...

Av: Lena Lidén | Kulturreportage | 08 juli, 2011

Ingen äger Emily Dickinson! (Om klassiker och kanon del III)

Min Emily Dickinson Emily Dickinson och det autonoma poetiska rummet: kampen för integritet och självständighet, och den sublimerade längtan till den andreJag ska börja med att tolka Emily Dickinsons ...

Av: Lidija Praizovic | Essäer om litteratur & böcker | 28 juni, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.