Tusen saker i prylflödena

Hur många prylar äger du? Minst tusen saker, svarar någon. Flera tusen tillbehör har somliga samlat på sig. Prylflödena hotar oss. Så började mina tankar kretsa på det relativt lugna ...

Av: Per-Inge Planefors | 04 februari, 2013
Gästkrönikör

Post-Emmakrönika 2, Rastplatsen II

En enkel orak rastplats i omedelbarhet av en annan i avståndet knappt emellan övervunnet. De bevittnade vetgiriga, ställda råkat med fler sig rygg mot varann det aldrig pinsammare om än ...

Av: Stefan Hammarén | 25 februari, 2010
Stefan Hammarén

Den döende dandyn (Dardel)

Den eviga dandyn

Dödssynden nummer ett var att vara tråkig. Nummer två att vara ful. Och den tredje, men inte minst allvarliga, var att vara osmakligt klädd. När Moderna Museet i Malmö med ...

Av: Susanna Kumlien | 16 februari, 2015
Essäer om samhället

Om wienerbrödets dag och andra orättvisor

Den 22 november är utnämnd till wienerbrödets dag. Därmed borde wienerbrödet nöja sig med sin placering i den svenska kalenderhistoriken, skulle man kunna tycka. Och det är också möjligt att det ...

Av: Vladimir Oravsky | 24 oktober, 2017
Gästkrönikör

Adonis 2015 Foto Harald Krichel CC BY-Sa 4.0

Adonis om arabvärldens kris



Den syriske poeten Adonis får årets Stig Dagermanpris. Han får det för "ett författarskap där lidelsen för den arabiska poesin bortom religion och politiska strömningar blottlägger diktkonstens frigörande väsen", som motiveringen lyder. Adonis är säkert en stor arabisk poet, jag vet inte eftersom jag inte läser arabiska tillräckligt bra. Det jag har läst i svensk översättning har inte tilltalat mig. Men jag beundrar Adonis som tänkare och debattör.

 


 

"Kan inte den ökade fanatismen som man ser vara en sista ryckning av konservatism inför ett oundvikligt öppnande? Utan förnyelse går ju de arabiska samhällena med nödvändighet under. Fanatismen kan vara deras sista förtvivlade dödsryckningar."
dikt av Adonis i Leyde Holland Foto CC BY SA 3.0

dikt av Adonis i Leyde Holland Foto CC BY SA 3.0

Annons:

När arabiska våren-ruset var som värst var Adonis en av få nyktra bedömare. Han var skeptisk till den så kallade "demokratirörelsen" i hemlandet Syrien. Han undrade vad det var för en demokratirörelse som kom tågandes från moskéerna och skanderade religiösa slagord. Vi i väst var naiva och ville inte lyssna till skeptiska röster, vi vill se det goda folket störta den onde härskaren. Det dröjde väldigt länge innan våra västerländska medier började inse att de väpnade grupperna i Syrien i inte var sekulära och liberala demokrater.

De största grupperna, som Nusra och Islamiska staten, var till och med brutalare än regimen, och betydligt farligare, eftersom de förenade sin brutalitet med religiös fanatism och eftersom de var en del av en global, jihadistisk rörelse.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I väst ville man tro att arabvärlden reste sig för att kasta av sig förtrycket. Därför glömde man bort alla undersökningar som visade att araberna inte delar västerlänningars värderingar. En betydande andel av den arabiska befolkningen tror på och respekterar sharia, islams lagar. Själva idén med en gudomlig lag går på tvären med demokrati, som de flesta av oss förstår som "folkstyre", det vill säga att människor styr med sina egna lagar, som vi skapat själva, och inte sitter och förvaltar och uttolkar Guds lagar. Ja, religionen har ett starkt grepp om människorna i arabvärlden och en yttrandefrihet likt den vi har i väst är därför knappast möjlig.

Förfallet beror alltså inte bara på regimerna utan på folket. Även om en regim skulle göra det lagligt att till exempel öppet kritisera islam så skulle inte folket, som det ser ut idag, acceptera det utan ta lagen i egna händer, uppviglade av karismatiska imamer. En majoritet av egyptierna anser till exempel att den som lämnar islam bör straffas med döden.

Sekulära, liberala och demokratiska araber är individer, inte rörelser. De kan inte samla tusentals människor på gatorna och inte heller bilda miliser för att utkämpa väpnade uppror. Adonis var klarsynt och sade redan på ett tidigare stadium att upproret i Syrien bärs upp av "religiös fascism" och att Frankrike, och väst generellt, sviker den franska revolutionens ideal genom att ställa sig bakom det. "Jag stödjer inte oppositionen", deklarerade Adonis i februari 2012.

En anledning till Adonis skräms av oppositionen är att den är sunniislamistisk och närs av ett starkt hat mot alawiter. Själv är Adonis alawit, även om han inte är troende. Alawismen utmålas av de sunnifundamentalistiska upprorsmännen i Syrien och deras religiösa ledare internationellt som det yttersta kätteriet. När man i väst talar om Assads kränkningar av mänskliga rättigheter, korruption och tortyr talar delar av oppositionen om hans alawism som det yttersta brottet, det som gör honom och hans regim förbannad av Gud.

Faller den syriska regimen, kommer alawiterna med stor sannolikhet att utrotas på samma sätt som när de ottomanska turkarna utrotade de kristna under första världskriget. Det är bara att titta på de delar av Syrien som styrs av rebeller: det såg ut som i Somalia under Al-Shabab och Afghanistan under talibanerna. Det finns inget som tyder på att det kommer att bli annorlunda i Damaskus om rebellerna skulle "befria" staden.

Adonis, som egentligen heter Ali Ahmad Said, föddes 1930 i byn Qassabin i det alawitiska kärnlandet Latakia. Hans far var bonde och som pojke vallade Adonis får när han inte gick i koranskola och lärde sig både Koranen och alawiternas skrifter. Alawiterna skiljer sig från vanliga muslimer genom att de tror att profeten Muhammeds kusin, svärson och lärjunge Ali är gudomlig. De har alltid varit en förföljd minoritet och hållit sin kult hemlig i tusen år av rädsla för sunniterna.
Författaren och islamkännaren Sigrid Kahle gjorde en intervju med Adonis som publicerades i antologin En tid mellan askan och rosorna, utgiven på Alhambra förlag 2001.

Kahle frågade där hur Adonis ser på arabvärlden idag, och han svarade att den arabiska kulturen har lämnat ett stort bidrag till den mänskliga civilisationen men att den inte längre är skapande. "Den befinner sig i full nedgång, den upplöser sig", sade han. Det är en mörk bild han målar upp av en arabisk kultur som inte skapar något, ja, som är helt beroende av väst men som är för stolt för att medge det. "Det finns inga arabiska filosofer som skriver på arabiska", fortsätter Adonis. "Inget radikalt nytänkande existerar. Ingen ställer de förutsättningslösa frågorna om religion, politik och sexualitet, om förhållandet mellan människa och Gud. Filosofin tvingas överensstämma med religionen."

I andra intervjuer har Adonis sagt samma sak, att han tror att araberna håller på att "dö ut" i kulturell mening eftersom de mist sin skaparkraft, att de arabiska samhällena inte producerar utan lever på andras produktion, och att det är fundamentalismen som kräver kreativiteten. I vår lokala källarmoské i Uppsala hade vi en koranlärare från Libyen. Han brukade säga: nahnu ummatun mutabia, leysa ummatun mubtadia. Det betyder: vi är ett folk av efterföljare, inte ett folk av nyskapare. Han sade detta med stolthet. Ordet för nyskapelse eller påfund, bid'a, är ett fult ord i den islamiska religionen med klang av kätteri och fräckhet. Koranläraren sade detta som en varning till personer som han tyckte uttryckte avvikande eller icke-ortodoxa tankar. Förnuftet kunde fela, menade han, därför skulle vi hålla oss till det som var säkert och aldrig kunde leda vilse: Guds ord.
Denna attityd till påfund var en av anledningarna till att koranläraren, och även de andra libyerna i källarmoskén, ville ha bort Gaddafi. Han ansågs ha infört påfund, som att avskaffa månggifte och införa socialistiska idéer. Muammar Gaddafi lade fram sitt tänkande i ett manifest som han kallade Den gröna boken, som publicerades första gången 1975. "Vi behöver inte den gröna boken", sade koranläraren med en föraktfull min. "Vi har Koranen och allt vi behöver veta finns i den." Han och de andra libyerna i moskén var varma anhängare av den arabiska våren.

Sigrid Kahle Foto Bengt Oberger CC BY SA 3.0

Sigrid Kahle  Foto Bengt Oberger CC BY-SA 3.0

Koranläraren är långtifrån unik i arabvärlden. Hur är demokrati möjlig med en sådan inställning? Det är inte möjligt eftersom demokrati förutsätter fri debatt om allt, även religiösa sanningar. Eftersom det är tabubelagt att ifrågasätta religionen, och den islamiska religionen innehåller instruktioner om arv och äktenskap, brott och straff, krig och fred, skatter och lån, det vill säga politik, så blir utrymmet för debatt begränsat. Profeten Muhammed uttalade sig om både himmel och jord, och allt däremellan, och hans yttranden fyller ett mindre bibliotek. Och för de troende som tar hans ord på allvar går det inte bara att strunta i vad han sagt om det ena och det andra. Politiken förvandlas till teologi. Den rätta teologiska åsikten, den rätta tolkningen av skrifterna, är också den rätta politiska ståndpunkten. Den som har fel politisk uppfattning är inte bara en meningsmotståndare utan en kättare eller avfälling.

Islamiska fundamentalisterna tolererar visserligen tekniska påfund, även om de förbjuder all nyheter inom religionen. Ändå ser vi ingen teknisk utveckling heller i arabvärlden. Det står lika stilla där som inom teologin och filosofin och det politiska tänkandet. Tekniken som araberna använder är producerad av andra. Jag tror att det beror på att västvärldens tekniska utveckling inte går att skilja från vår övriga utveckling inom de så kallade "mjuka" områdena. Man kan inte säga till människor att de inte får tänka moraliskt, livsåskådningsmässigt, andligt och socialt, men att de gärna får tänka tekniskt eftersom vi behöver ingenjörer.

Det fundamentalistiska tankeförbudet smittar förstås av sig på hela samhället och hämmar kreativitet och initiativförmågan på alla områden, inte bara på religionens. Samhällen som domineras av islamisk fundamentalism präglas helt enkelt av ängslan: Får jag tänka så?

Jag hävdar att de "hårda" framstegen delvis är en följd av de "mjuka". Vetenskapen har uppstått och utvecklats parallellt med en förändring av den västerländska människans mentalitet, från en ängslig, försiktig och fromt undergivna mentalitet under den katolska medeltiden till en mer självsäker, individualistisk och ifrågasättande under renässansen, därefter upplysningen och framåt. Framsteg i de "hårda" delarna har lett till framsteg i de "mjuka" och framsteg i de "mjuka" delarna har lett till framsteg i de "hårda". Man skulle också kunna uttrycka det så här: ingen science utan science fiction. Science fiction står här för den kreativa och otvungna mentalitet som möjliggör för människan att drömma och fantisera utan den mängd tabun som ännu präglar många samhällen i den muslimska världen där bokstavstron är utbredd. En medeltida mentalitet kan helt enkelt inte samexistera med en modern vetenskap.

I sin intervju med Adonis frågar Sigrid Kahle vad som kan rädda arabvärlden från förfall. "Demokrati och kreativitet", svarar Adonis. Och detta kan inte påtvingas utifrån utan måste växa fram inifrån. "Men det är araberna själva som har ansvaret för att skapa demokrati, inte USA", konstaterar han. Som jag ser det finns det bara en väg framåt, och det är en orädd och grundlig religionskritik som så småningom kan leda fram till ett öppet debattklimat. Utan ett sådant debattklimat, i en arabvärld fortsatt präglad av ängslig mentalitet och religiösa tabun, har jag svårt att se att demokratin kan slå rot. Det största hindret för en demokratisk utveckling är religiös fundamentalism. Al-Qaida, Islamiska staten och andra mindre terrorgruppen är bara de mest akuta symptomen på en mycket större sjuka. Det kommer att krävas offer, blod kommer att flyta, men väst kan inte göra det här åt araberna.

Det är när arabiska intellektuella, inte en utan många, och inte i exil i väst utan i Damaskus, Kairo och Tripoli, gör som Strindberg och tar kål på myterna om "den ärofulla historien" som sprickorna kan börja uppstå i muren. När man börjar ta ner profeterna, kaliferna och de skriftlärde på jorden i dramer, filmer, romaner och dikter. Varför? För att den samtida religiösa makten stödjer sig på det förflutnas auktoriteter. När man avslöjar dessa auktoriteter, när man förlöjligar dem, försvinner vördnaden och man kan göra deras tillkortakommanden och förtjänster till föremål för en öppen diskussion. Den arabiska våren vände sig mot presidenterna i sina palats, men inte imamerna i sina moskéer. Att störta en president samtidigt som man lämnar den religiösa makten intakt kommer bara att leda till ett nytt förtryck i religiös dräkt, som när Muslimska brödraskapet vann valet i Egypten. Det var många på Tahrir-torget i Kairo som häcklade Mubarak och hans regim, men ingen som vågade klä av religionen dess helighet och göra den till föremål för kritik och debatt.

Adonis brukar påpeka, och jag är benägen att instämma, att den religiösa diktaturen är den värsta sortens diktatur, som den är total, och som den vilar på en auktoritet som påstås stå över människan.

Vad kan vi lära oss av den arabiska våren och av Adonis reflexioner? Jo, att våra västerländska demokratier består av mer än periodiska val. Vi har en demokratisk kultur och mentalitet som har växt fram under århundraden. Det är inget man kan överföra till islamvärlden hur som helst. Vi har som sagt också lärt oss att det största hindret för en demokratisk utveckling i islamvärlden inte är en eller annan diktator utan den religiösa fundamentalismens grepp om folken. Väst kan och bör hjälpa till att främja en kulturell omvälvning i dialog med arabiska tänkare och reformatorer. Det är ett betydligt större och mer krävande arbete än att bomba sönder en regim.

I boken Samtal med min far (2007) får vi följe tankeutbytet mellan Adonis och hans dotter Nimar om världsproblemen och framför allt arabvärldens problem. Deras slutsats är att araberna, om de ska kunna skapa verklig demokrati, måste, som vi redan konstaterat, göra upp med fundamentalismen och sluta försöka gå omvägar. Arabvärlden, säger en oroad Nimar, lider av "en idiotisk och destruktiv fanatism" och Adonis håller med men menar samtidigt att det inte behöver förbli så för all framtid utan att det faktiskt finns "krafter som arbetar för en friskare samhällssyn" även om de är svaga. Det gör att Nimar vågar vara hoppfull och lägger fram en tanke: fundamentalismens framryckning kanske i själva verket är en dödsryckning?

"Kan inte den ökade fanatismen som man ser vara en sista ryckning av konservatism inför ett oundvikligt öppnande? Utan förnyelse går ju de arabiska samhällena med nödvändighet under. Fanatismen kan vara deras sista förtvivlade dödsryckningar."

Förändring är oundviklig, menar Adonis. Han påpekar, och jag uppfattar en viss ironi i rösten, att Gud själv, om man får tro islams skriftlärda, ändrade sina verser när han fann att de blivit förlegade. Men inte bara det. Han till och med upphävde vissa verser och ersatte dem med andra. Människan bör helt enkelt göra som Gud, föreslår Adonis. "Gud ändrade alltså lagarna i sina ayat i de fall då de visade sig inte längre vara relevanta med tanke på realiteterna", säger han. "Det bör man se som ett exempel att följa. Människorna bör på motsvarande sätt ändra sin tolkning av den religiösa texten så att den blir tillämplig på och anpassad till deras behov."

Enligt islams skriftlärda ändrade och upphävde Gud alltså sina heliga verser, och det bara kort tid efter att de uppenbarats. Hur stort är inte behovet av förändring efter hundra, två hundra eller tusen år? Vi lever i ett helt annat samhälle. Vi är inte samma människor. I detta avseende tycker jag att vi ska lyssna till de religiösa när de säger att Gud har något att lära oss, ja, han kan lära oss att när något inte fungerar så tänker vi om och gör på ett nytt sätt, även när det kommer till det eviga och heliga.

Mohamed Omar

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Kunnskap

Innledning Ett av de begrep vi mennesker har og anvender, er begrepet om kunnskap. I alminnelighet skjelner en mellom ulike slags typer av kunnskap, så som teoretisk kunnskap, praktisk kunnskap og ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 18 augusti, 2014

Spegeln - bild av vår tid

  I tunnelbanefönstrets dunkel händer det att du möter någon annans blick i din egen medan din blick i de upplysta skyltfönstren återkastas av tomma dockögon. Den moderna storstadsmänniskan är i ...

Av: Else-Britt Kjellqvist | Essäer om litteratur & böcker | 24 januari, 2011

Karen Blixen eller livet som konstverk

Huset låg öde. Skymningen höll på att sänka sig sakta över Rungstedlund och taknockarna avtecknade sig som vassa siluetter mot den mörknande himlen. Det var tomt och ödsligt som om ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 05 februari, 2012

Shakuntala  är dotter till Vishvamitra och Menaka  och förekommer  i Mahabharata

Fyra hinduiska böner på svenska

Grekiska tragedier och komedier iscensätts då och då på svenska teatrar, men jag kan inte påminna mig att jag någonsin hört talas om att indiska sanskritskådespel satts upp hos oss ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 18 Maj, 2017

”Sag mir wo die blumen sind” Marlene Dietrich -en blå ängel i byxor

Den gravt alkoholiserade divan sängliggande sedan åratal, tungt drogad, nu åldrande i sitt förfall, en mager kvinnan som levde i självvald ensamhet fjättrad vid sängen, plågad av njursvikt med cirkulationsproblem ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om film | 28 Maj, 2012

Brott och straff 6 Brottets skada - straffets läkedom

Enligt kung Hammurabis lagar i den gammelbabylonska lagstiftningen från omkring 2250 f.Kr. gällde följande straffprinciper: Om någon förstör en annans öga, då skall man förstöra hans öga; om någon sönderslår ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 10 december, 2009

Litteraturen som politiskt redskap - Intervju med Susanna Alakoski

Det är många som blivit otroligt berörda av de två romaner – Svinalängorna och Håpas du trifs bra i fengelset – som Susanna Alakoski hittills hunnit skriva. Det är böcker ...

Av: Jessica Johansson | Litteraturens porträtt | 02 november, 2011

Kunskapens oro - Cartesius, Kristina och lärandet

TEMA BILDNING En illustration av Descartes från La description du corps humain Såvitt jag är rätt underrättad, kom Cartesius till Stockholm i slutet på 1640-talet. I förstone låtsades Cartesius att ...

Av: Boel Schenlær | Essäer om samhället | 07 april, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.