Abstrakt expressionism och Agnes Martin

Modernismen var en konströrelse som ville göra upp med traditionella sätt att skapa konst. Man ville förnya konsten och under 1800-talets sista årtionde började allt fler konstnärer revoltera mot realismens ...

Av: Lena Månsson | 16 juni, 2013
Konstens porträtt

Musiken som ett flätverk av olika språk. En intervju med Ivo Nilsson

Ivo Nilsson är kompositör och aktuell med verket Klätterbaronens sångbok (recenserad 11/9) som spelas på Medelhavsmuseet av och med ALICE scenkonstkollektiv och ljud, i vilket Ivo är medlem. Dagen efter ...

Av: Hedvig Ljungar | 12 september, 2014
Musikens porträtt

Det finns en sjö...

Yddingesjön ligger såsom orörd av människohand. Vattnet vattrar sig och skimrar lekfullt i solen. Inte en människa så långt ögat kan nå. Inte ett enda hus syns runt sjöns stränder ...

Av: Crister Enander | 16 februari, 2010
Essäer om litteratur & böcker

2. Smula icke mitt hjärta

Katten som kom aldrig till mig. Bild: Guido ZeccolaHär excerpt käx: Vi är ej likadana, hurpass vi ens förstår varann, aldrig förstör varandra, jag betvivlar dock att någon annan kan ...

Av: Stefan Hammarén | 25 augusti, 2008
Stefan Hammarén

Nietzsche av Munch beskuren

Nietzsche, postmodernismen och högern



Jag skall börja med påståendet, att jag egentligen inte tycker att det är vettigt att läsa Nietzsche filosofiskt. En sådan läsning tar bort vad som finns av värde där – de briljanta formuleringarna, de psykologiska insikterna, de vilda hugskotten. I stället bör man se honom som en aforistiker i den franska traditionen.

 


Så fortsätter Nietzsches senare verk. På sitt sätt briljant, men inte i någon rimlig mening filosofi. Om man börjar betrakta det på det viset, löser det upp sig i ett intet – blir till en meningslös form av nihilism, där egentligen ingenting hävdas.

Denna koppling är inte långsökt. Efter att han givit ut några smalare filologiska studier och några av wagnerianism präglade ungdomsverk, där Die Geburt der Tragödie (1872, sv. "tragedins födelse") intar den främsta rangplatsen, skulle alla hans verk präglas av denna tradition. Den förmedlades i första hand av en student och till honom, Paul Rée, vars Psychologische Betrachtungen (1875) han läste med stor iver.

Denna personliga, han skulle bli en betydelsefull vän till honom, och intellektuella kontakt förde honom till den franska aforismtraditionen, framförallt Francois de la Rochefoucauld (1613-1680), vars cyniska salongsaforistik gjorde in på den alltmer "illusionslöse" Nietzsche. I "Menschliches – allzu Menschliches" är han en fullfjädrad representant för denna tradition, och en lika briljant representant som mästaren själv, ibland kanske ännu mer. Här finns sådana briljanta aforismer som "Der hat keinen Geist, welcher den Geist sucht." Skriften är självklart ett litterärt mästerverk och den är så full av bländande formuleringar att man blir häpen. Men vad är egentligen budskapet? Allt ifrågasättes, inklusive talsystemet, då det bygger på antagandet att det finns något sådant som identitet (men eftersom det inte finns något som är helt lika något annat, är det egentligen inte möjligt att räkna).

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Så fortsätter Nietzsches senare verk. På sitt sätt briljant, men inte i någon rimlig mening filosofi. Om man börjar betrakta det på det viset, löser det upp sig i ett intet – blir till en meningslös form av nihilism, där egentligen ingenting hävdas. Om han någon gång trodde att han var en stor filosof berodde detta i sådant fall bara på tilltagande psykisk sjukdom och bristande självinsikt. Han var en stor författare, men också där han är som mest systematisk, i Also sprach Zarathustra, där den brutna aforismformen ersätts av en berättande form, rör det sig knappast om filosofi. Det bör kanske bäst karaktäriseras som "aforistik med ramberättelse".

Nietzsches självförintade sätt att resonera illustreras fint i det berömda 22:a stycket i Jenseits von Gut und Böse. Efter att ha resonerat litet kring omöjligheten att filologiskt bestämma meningen i en text (allt är subjektiv tolkning baserat på maktanspråk), säger han följande: "Gesetzt, daß auch dies nur Interpretation ist – und ihr werdet eifrig genug sein, dies einzuwenden? – nun, um so besser. –" ("Förutsatt, att detta också bara är en tolkning – och ni kommer väl vara ivriga nog, att invända detta? – då så, desto bättre –") Kan man tänka sig ett i högre grad självförintade resonemang. Han ställer upp en sats, som han sedan rycker undan mattan för. Det är förträffligt – som litteratur, men inte som filosofi.

Det kan kallas nihilism, men också, med en senare term, postmodernism. Det är också denna tradition, begreppet uppfattat i sin bredaste mening, som bäst har förstått vad den filosofiska läsningen av Friedrich Nietzsche leder till. Michel Foucault gör i en berömd essä över Nietzsches Zur Genalogie der Moral, ursprungligen publicerad i en festskrift år 1971 och som på svenska fått namnet "Nietzsche, genealogin och historien" en helt rimlig tolkning av Nietzsches text. Han menar där att det inte finns något objektivt i historien, utan bara olika diskurser som slåss om tolkningsherraväldet. Detta är en helt rimlig tolkning, bara att Foucault bejakade den och jag finner den absurd.

Denna totalrelativism, att skilja från ett i djupare mening historiskt tänkande, borde inte vara attraktivt för högern; utan några värden, må vara historiskt uppenbarade, finns ingen höger kvar. Men man har sett potentialen i Nietzsche. Man tror sig kunna bryta ned ord som "jämlikhet" och "värdegrund" på detta sätt, men inser inte att man rycker undan mattan för sina egna strävanden. Det är självklart att det inte är någon idé att vara mer postmodern än postmodernisterna själva (annat än möjligen för att visa deras självmotsägelser).

Ett spektakulärt exempel är Alain de Benoist Comment peut-on être païen? (1981). Även om titeln betyder "hur kan man vara hedning?" är det knappast någon hedendom som här skisseras, i alla fall inte någon som har funnits historisk. Åskådningen som det här propageras för måste snarast kallas nietzscheanism. Fundamentet för västerlandet rycks undan, när Nietzsches förfelade kritik mot kristendomen övertas, och en fullkomligt felaktig bild av kristendomen presenteras, nödtorftigt underbyggd av selektiva citat ur Gamla Testamentet. Rent komiskt blir det när kristendomen kritiseras ur en så tydligt modern synpunkt som att den skulle vara despotisk. Vilka hedningar skulle hålla med – vad skulle Alexander den store säga?

Min slutsats måste bli att för den som söker en sammanhängande åskådning i linje med traditionen har Nietzsche inget filosofiskt att erbjuda. Det är fel att läsa honom filosofiskt från första början. Författaren Friedrich Nietzsche, en av sin tids största, måste räddas från det falska filosofryktet.

Simon O. Pettersson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Pennan

Jag skriver, ibland skriver jag ord, och ibland, om min ägare tillåter det, blir dessa ord meningar. Det händer ofta att jag kommer till en punkt och mer ofta än ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 15 april, 2014

Distributionssvårigheter har gjort att den officiella premiären av Green Inferno är uppskjuten.

Kannibalmyten som kolonial skrämselsaga

Hollywood återanvänder succérecept som aldrig förr. Med anledning av Eli Roths nya, ännu inte släppta kannibalfilm "Green Inferno", är det på sin plats att bena ut hur kannibaler brukar representeras ...

Av: Anders Nilsson | Essäer om film | 02 mars, 2015

Malin Vulcano – Ingens tussilago

Foto:  Carl Abrahamsson Malin Vulcano – Ingens tussilago Malin Vulcano gör musik, tavlor och är skådespelerska i grunden. Hon har också gjort en film, Tänk!, och skrivit och framfört tre performance-monologer. Hennes ...

Av: Carl Abrahamsson | Porträtt om politik & samhälle | 27 november, 2007

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar.

Del 9   Övertro och optimism? Skeptisk pessimism? Ibland går diametrala positioner faktiskt att kombinera. Extra bra går det naturligtvis om man har teoretisk-magiska överbyggnader i bakfickan då man agerar i livet ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 22 april, 2011

Om Bodil Malmsten och hennes senaste bok

Vardagen rör sig framåt på ett smått obegripligt sätt som gör den svårfångad om uppmärksamheten brister bara för ett ögonblick. Nyss var det måndag och snart är det redan helg ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 19 april, 2012

I Pousettes värld: en poet

Det är en konst att vara enkel. Erik Pousette skalar av det överlagrade och står kvar med de stringenta orden i dess ursprungliga skepnader. Han litar på dem. Behöver inte ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 23 Maj, 2012

Samhället som inte räcker till för alla

  En uteliggare underhåller sig med musiken. Foto: Hebriana Alainentalo Samhället som inte räcker till för alla "Hemlösheten har inte ökat sedan 1993, att den syns mer är kanske för att det ...

Av: Martina Kopra | Reportage om politik & samhälle | 05 oktober, 2006

Tandgnissel och släktskap: Grupp 8:s 70-tal och feminismen år 2010

Om Ebba Witt-Brattström vore min mormor hade jag gärna krupit upp i ett mjukt soffhörn och andäktigt myst över hennes livsberättelse så som hon framställer den i sin nyss publicerade ...

Av: Lovisa Lindgren | Essäer om samhället | 31 Maj, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.