Vem var Pontius Pilatus?

Det glada budskapets tid är nu. Det börjar med förväntan och glädje, men allt tar en ände med förskräckelse, anklagelser om terrorism och förräderi, förakt och hat, rädsla och plågsam ...

Av: Bo I Cavefors | 09 juli, 2014
Essäer

Först på engelska var Novellmästarna

I en artikel i Washington Post (8 augusti) berättas om en antologi med noveller av svenska deckarförfattare som ska publiceras i USA. Redaktör för antologin, som innehåller en novell av ...

Av: Bertil Falk | 14 augusti, 2013
Gästkrönikör

Stefan Lekbergs havsgård… Ett konstnärshem som berör

Skönheten är begärlig. För dem som tvingas leva bortom naturen, i bostadsområden skapade endast för förvaring kan skönheten bli som en hägring. Många människor lever till synes helt utan omgivande ...

Av: Boel Schenlær | 25 juli, 2013
Konstens porträtt

Högt på sångens vingar

Montserrat Cabballé – hur gärna hade jag inte stalkat henne. Det tycks dock inte fysiskt möjligt enligt mina bemödanden på nätet. Trots kommentarsfält vid you-tube-filmerna med hennes insjugningar, ingen hemsida ...

Av: Annakarin Svedberg | 03 september, 2017
Essäer om musik

Emmanuel Lévinas

Emmanuel Lévinas – ett kommenterande referat av framförallt Totalité et infini 



Carsten Palmer Schale skänker Tidningen Kulturens läsare en aperitif i form av en essä om Emmanuel Lévinas filosofi och författarskap. 

Det intressanta i Lévinas filosofi är att mötet med den Andre inte innebär ett självbespeglande.

Annons:

Den litauiskt-franske  filosofen Emmanuel Lévinas huvudverk är Totalité et infini (Totaliteten och oändligheten). Hans andra stora verk är Autrement qu´être ou au-delá de l´essence (ung. Annorlunda än varat eller bortom väsendet). Många introduktörer av Lévinas har naturligtvis uppehållit sig vid den presentation av ansiktets etik som skänkt honom hans stora berömmelse. Bokens tre andra delar (I,II och IV) har sålunda ofta förblivit underordnad.

Det är dock i bokens första del som den stora uppgörelsen med den europeiska filosofins tradition utspelar sig, genom att Lévinas där ställer en ny oändlighetsmetafysik i motsättning till den klassiska totalitetsmetafysiken. Det är vidare i del II som han skildrar den ursprungliga isoleringen av Självet, utan vilket det inte funnes ett Jag för vilket det är meningsfullt att tala om den Andre. Särskilt denna skildring av det Själv som existerar i "åtskillnaden" är viktig för att förstå vad etiken innebär för hans människosyn i sin helhet. Här skildras en förtrolighetssfär – ett hem, som föregår varje möte med den Andre.

Även del IV, som handlar om det erotiska förhållandet och faderskapet (i vid mening) "bortom ansiktet", är helt avgörande för en förståelse av originaliteten hos Lévinas tänkande. Dessa aspekter visar spännvidden hos ett verk vars författare i sitt förord förklarar att hans bok är "ett försvar för subjektiviteten" (TI, XIV). Den är nämligen inte bara ett försvar för den Andre, utan även för Självets rätt till lycka, till erotisk förening och föräldraskap.

Knappast någon filosof i vår tid har beskrivit hemmet, där människan upptäcker världen med sina sinnen, den älskade vilken smekningen söker sig till, och förhållandet till barnet som är en frukt av kärleken, så vackert som Lévinas. Han är – vid sidan om Merleau-Ponty – sinnlighetens filosof par excellence. I sin kritik av totalitetsmetafysiken, bland annat, hävdar Lévinas att den klassiska filosofin (med exempelvis Kant som förgrundsgestalt, men även många andra senare idealister såväl som materialister) bidragit till att försluta förtrolighetssfären, och gjort denna till en antites visavi dimensionen utanför, för ytterligheten, det Oändliga, det Andra eller den Andre. Därmed är bakgrunden etablerad för del III, och för de väsentliga dragen hos ansiktets etik som ställer människan inför en kraftfull moralisk utmaning.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

För Lévinas har denna hans etik blivit ett avgörande svar på Heideggers filosofi i Sein und Zeit. Mycket tidigt försökte han göra sig av med Heideggers analyser av tidsligheten och förhållandet till döden. Även Lévinas förhållande till Kierkegaard är värt att fästa sig vid – för medan Lévinas har tagit ett allt mer markerat avståndstagande från Heidegger (åtminstone ställvis), har han samtidigt mer och mer känt sig befryndad med Kierkegaard. Som för övrigt undertecknad, som länge tyckt att Kierkegaard hamnat i oförtjänt skugga vid diskussioner om och med just Heidegger; men också Nietzsche, Buber, Sartre och andra existentialister. Lévinas presenterar för övrigt också en omfattade kritik gentemot läromästaren Husserl och försöker utveckla arvet efter Rosenzweig. Frågan om sinnlighetens rätt och orätt utvecklas mest utförligt hos Lévinas i Autrement...

Nu låter sig ju allt detta sägas. Så enkelt är det emellertid naturligtvis inte, vilket vissa formuleringar måhända redan varslat om. För det första är Lévinas på många sätt lika svårtillgänglig som många andra kontinentala filosofer, inte minst franska sådana (såsom Merleau-Ponty, de Beauvoir, Sartre, Foucault, Derrida, Bachelard, Lyotard m.fl.). Dessutom kan jag inte se att han har rätt på alla punkter (naturligtvis inte).

Slutligen bör vi nog åtminstone kortfattat relatera til exempelvis Foucault, Derrida och Habermas/Benhabib för att rätt precisera Lévinas föreställningsvärld i mer lättsmält form (i den mån detta går).

Det är dock min förhoppning att denna aperitif berör några läsare i sådan utsträckning att de vill läsa mer. Lévinas är/var en betydande tänkare, inte tu tal om det. Men han diskuteras tyvärr alltför sällan utanför seminarierummen och de akademiska avhandlingarna. I väntan på detta hänvisar jag den särskilt intresserade till den föredömlige dansken Peter Kemps skrifter om Lévinas. Kemp, professor emeritus i filosofi och idé- och lärdomshistoria, är med stor säkerhet den bäste nordiske introduktören på området.

Bortom – fortsatta randanmärkningar till Emmanuel Lévinas

Först och främst innebär Lévinas' uppgörelse med totalitetsfilosofin (I Totalité et infini; TI), att Självet inte uppgår i en totalitet genom förhållandet till den Andre. Det upphävs inte, vilket exempelvis är fallet hos Hegel, i en större helhet (naturen, samhället, mänskligheten, historien, Gud), från vilket det hämtar hela meningen med tillvaron eller existensberättigandet som sådant.

Själv (!) har jag vissa holistiska och/eller ekosofiska invändningar mot detta, men jag låter dem bero (existentialismen, som jag är en beundrare av, liksom holismen, som jag alltså också är en beundrare av, tycks mig långtifrån alltid kompatibla eller kommensurabla).

Inför den Andre står Självet alltid inför den fattige, främmande och hjälplöse som det har ansvar för, eller så står det under den Andre personen som med tilltalet och budordet är den ende som kan göra utvecklingen av min frihet gentemot Andra berättigad. (Notera för övrigt här både skillnader och likheter mellan Jaget och Självet hos exempelvis Naess, Kvalöy och Rahula). Inget tredje led och ingen tredje person uppträder här för att förena oss. Endast för en opersonlig tanke, som utvecklats av Självet (det Samma) kan vi reduceras till två storheter vid varandras sida i en större helhet. Här uppstår, enligt min mening, en friktion mellan existentialistiska jag och holistiska vi-med-andra; en friktion som jag finner både spännande och problematisk. Existentialisten Martin Buber har för övrigt, anser jag, lyckats transcendera denna komplikation i Jag och Du.

Men hur kan då överhuvudtaget en gemensam värld finnas? Bra fråga, skulle jag vilja påstå.
Enligt Lévinas uppstår den gemensamma ordningen enbart genom att den Ena människan skänker världen åt den Andra, dvs. genom att hon gör avkall på att äga den, så att den blir öppen för båda, och genom att friheten gör avkall på villkorlighet därigenom att den underordnar sig den Andres dom. Den gemensamma tanken, omdömesförmågan och förnuftet, som ligger till grund för all vår vetenskap, och som den grekisk-västerländska filosofin har betraktat som förutsättningslös, förutsätter således att varje enskild förblir den enskilde, att båda/alla är oersättliga väsen, som "ansikten" (TI, s. 230), men utan att enskilda isolerar sig och låter villkorligheten råda.

Den existerande har en existerande dimension bortom den etiska dimension som han eller hon får genom mötet med ansiktet, genom mötet med den Andre. Det är den sinnliga existensen som inte vill underkasta sig våldet, dvs. tyranniet eller en universell lag, utan gör uppror mot övergreppet. Även här blir jag personligen brydd. Inte heller universalismen – i exempelvis Jürgen Habermas eller Seyla Benhabibs varianter – tycks mig alltid förenliga med existentialismen. Jag är dock inte ensam om dessa mina funderingar. För att göra en mycket lång historia extremt kort räcker det nog att nämna ett namn: Sartre.

Detta uppror är varken självmord eller resignation utan har, enligt Lévinas, två uttrycksformer: den erotiska kärleken och faderskapet (paternité) eller föräldraskap (fécondité). Även om transcendensen i etiken – tilltalet och lyssnandet i öppenheten för den Andre, gästfriheten – inte fullbordas genom sinnlig kärlek, är den likväl knuten till kärleken. Denna kärlek kan förhålla sig till ett ting (en bok t.ex. eller Bubers pelare), en abstraktion (t.ex. vetenskapliga resultat), men den Andre personen är det i särklass privilegierade föremålet för kärleken.

I sin lidelse, som begär, är denna kärlek inte bara ett behov av det ena eller det andra, dvs. inte bara en längtan efter att tillfredsställas av det ting eller den person som älskas. Kärleken strävar även utöver kärleksföremålet. Den älskande älskar "i all evighet", dvs. syftar till en framtid som är så långt bort som möjligt, som aldrig är framtid nog. Kärleken är en njutning som varken är rent sinnlig eller rent "andlig", utan båda på en gång. Däri består erotikens radikala tvetydighet.
I den utsträckning, menar Lévinas, kärleken verkligen har denna dubbelhet, och inte bara är "hård sex", är den en omsorg om det svaga. Den hör till ömhetens rike (le régime de tendre, TI, s. 233). Men därför är den också bräcklig och sårbar; den har en överjordisk nymfexistens, som upplöses i och med sin utstrålning. Den är inte intet, men den är ännu inte något – den står endast på tröskeln till varat.

Kärleken är, i Lévinas tolkning, med nödvändighet kysk. På samma gång lever den i ett spänningsförhållande till kyskheten, som drar sig undan. Däri består kärlekens verkliga drama, dess tvetydighet. Och denna tvetydighet är för Lévinas det egentligt kvinnliga (la feminité). Återigen slås jag av en omedelbar reaktion. Ett av Lévinas huvudbegrepp är tvetydigheten. Detta är intressant, naturligtvis existentiellt – men framförallt särskilt påfallande hos just Lévinas. Tvetydigheten.

Men hur förhåller kärleken sig till denna kärlek, eller den älskande sig till det älskade? Frågar sig Lévinas. Jo – genom smekningen. En smekning är en sinnlig kontakt, men den är mer än så. Även om den berör den andres kropp får den inte tag i något, som när man griper tag i ett föremål, utan den söker det som ständigt slipper undan, den sträcker sig efter det kommande som alltid förblir kommande, efter framtiden som aldrig är framtid nog, efter det som drar sig undan som om det ännu inte var till.

Vad oerhört insiktsfullt – och samtidigt poetiskt. Här befinner sig verkligen, hävdar jag, Lévinas på tå!

Smekningen är alltså inte ett sökande efter ägande av den andres frihet, inte ett försök att avtvinga den andre ett samtycke – utan erotiken söker det bräckliga, det som ännu inte blivit till och som varken är ett kroppsligt föremål, kroppslig vilja eller kroppsligt ansiktsuttryck. Den söker sig bortom kroppen och ansiktet till den nakenhet som i sin ömhet och köttslighet inte är ett ting eller ett uttryck, varken föremål eller ansikte: det kvinnligas nakenhet. Här bör det kanske skjutas in, att det är erotiken och smekningen som är kvinnlig, åtminstone uppfattar jag det så, inte föremålet. Föremålet saknar kön.

Det kvinnliga är ett ansikte bortom ansiktet. Det är nämligen ett ansikte som inte uttrycker den hemlighet som den erotiska kärleken profanerar, eller som bara uttrycker sin vägran att uttrycka sig. Lusten är en erfarenhet utan begrepp om det som erfars. Eros är sålunda en hänförelse bortom varje projekt och varje dynamik; en djup indiskretion, en profanation, och inte ett avslöjande av betydelsen hos det som redan existerar. I lusten försätter sig de älskande i radikal motsättning till varje socialt förhållande, till all allmänhet. Kärleken utesluter den tredje, den förblir intimitet, en tvåsamhet, ett slutet samhälle, ett "samhälle utan språk".

Positivt betyder detta att det varseblivna förenas med den varseblivande: den älskande varseblir den varseblivna Andre/andra som varseblivande, dvs. inte bara som ett "föremål för varseblivning" utan som en som själv varseblir. Den Andre, som är åtskild från mig, är ett med mig i lusten. Jag begär i lusten inte den andre som objektiverad utan som fri. Intet är Eros mer främmande än ägandet. Med ägandet släcks lusten. Men den andres frihet som jag söker villar bort sig i det fördolda, och det är då inte den Andre som jag söker utan dennes lust; kärleken är kärlek till den andres kärlek.

Kärleken är således något helt annat än vänskapen, där man söker den andre som sådan, handlar för den andres skull. Låt mig därför här citera Lévinas i fri översättning från franskan för att bättre kunna återge något av poesin i hans skildring av denna kärlek (ur TI, s. 244):

Kärlek är inte ett särskilt slag av vänskap.
Kärlek och vänskap känns inte bara olika.
De syftar på olika ting.
Vänskapen gäller den andre personen,
Kärleken söker det
Som inte har en känd gestalt,
Utan är oändligt framtida,
Det som ska frambringas.

Jag älskar heltigenom endast,
Om den andre älskar mig,
Inte för att jag behöver den Andres erkännande,
Utan för att min lust hänförs av den andres lust,
Och för att Jag Själv och den Andre i detta möte,
Där vi förblir olika,
I denna substansförvandling
Inte smälter samman,
Utan just
– bortom varje möjligt projekt –
bortom varje meningsfull och förnuftig makt,
frambringar barnet.

Inför den Andres ansikte kan jag inte fly mitt ansvar

Vårt behov av riter tycks bli allt starkare i vårt annars så högteknologiska samhälle. De oändliga köerna för att skriva kondoleanser efter mord på kända personer talar sitt tydliga språk. Genom den kollektiva sorgens liturgi fick vi ett språk för vår medmänsklighet, för delandet av varandras öde.

– Liturgisk är den akt som i ritens form aktualiserar det gemensamma ansvarstagandet inför den Andres blottade ansikte, skriver Mona Vincent i ett gammalt nummer av tidskriften Dialoger. Numrets tema är "Den Andre", och Vincent beskriver den judiske filosofen Lévinas etik.
Att läsa Lévinas texter är att vandra i ett landskap där alla speglar är krossade och där världen inte längre kan ses som teater, fortsätter Vincent. Det tillhandahålls ingen mötesplats för masker längre. Dramat är inte längre lek. Allt är allvar.

Liturgin är ingen tom rit utövad bakom masker utan ett delaktighetens drama. Man kan inte vända sig bort eller fly undan. Mötet med den Andres ansikte är ett möte där jagets hela existens prövas. Liturgin är etik, menade Lévinas.

Det intressanta i Lévinas filosofi är att mötet med den Andre inte innebär ett självbespeglande. Den Andre är den som är radikalt olik, radikalt annorlunda. I detta ligger respekten, ansvaret och kärleken till den Andre. Etiken bygger på relation och kan därför aldrig bli ett slutet, en gång för alla färdigt system. Lévinas kritiserade alla totalitära system som bygger på behärskandet, kontrollen och likriktningen.

I motsats till dessa konstruerar Lévinas en etik efter följande principer, eller akter som Mona Vincent väljer att kalla dem:

Lyssnandets akt – "att knäböja inför den Andre"
Ansvarets akt – "att inte tiga inför den Andres ansikte"
Åtskillnadens akt – "att bevara den Andres annorlundahet – att inte sträva efter likhet"
Lévinas filosofi är ett reflekterande över "Ansiktets etik". Den Andres ansikte representerar utsatthet, nakenhet, det ytterst sårbara. Inför den andres Ansikte ställs frågan om mitt ansvar. Ansiktets mening är etisk. I Gamla Testamentets "Ebed Jahve"- sånger (Jesaja 53) om den lidande tjänaren framkommer just detta: den Andres ansikte befaller mig att tjäna honom. Ansikte mot ansikte uttalar vi solidaritetens credo.
Vi viskar "jag älskar dig" och säger därmed "du ska inte dö".

Carsten Palmer Schale

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Ett litet axplock bland 100-åriga faktasier

”Du kanske tror att framtiden står skriven bland alla kreativa tankar på internet? Så är det inte. Framtiden finns bland de dammiga böckerna på bibliotekens hyllor. De verkligt kreativa hjärnorna ...

Av: Bertil Falk | Kulturreportage | 23 juni, 2012

Kockpitten

Nio timmars flygning utan mellanlandning. Men hon måste. Måste iväg. Få det där stödet att kasta loss från sista förtöjningen – kapa livlinan. Men vad i helvete hade vi i kosmos ...

Av: Else-britt Kjellqvist | Kulturreportage | 11 september, 2011

Veckans eutanasi (ευθανασία )

En mycket märklig rättegång pågår just nu i Solna tingsrätt. Ett för tidigt fött barn med svåra hjärnskador bedöms inte ha några chanser att överleva. Efter samråd med föräldrarna kopplas ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 18 september, 2011

Johanna Lindberg. Ur de osaliga breven

Johanna Lindberg är ett synonym för ord, det är så jag vill existera. Jag är 33 år, har skrivit sedan jag var liten och är på ständig jakt efter utveckling och ...

Av: Johanna Lindberg | Utopiska geografier | 16 juni, 2014

Sri Aurobindo

Indisk renässans jagar undan såväl skallmätare i Lappland som sociala ingenjörer

Allt som lever har sitt eget existensberättigande, sin egen rättmätiga livskamp.

Av: Anna-Karin Svedberg | Kulturreportage | 28 december, 2015

Strindbergs äktenskap och Titanic – om dålig hållbarhet och haverier

August Strindberg blev mycket skakad när han hörde om Titanics undergång den 15 april 1912. Han hade då en månad kvar att leva. Livsverket var fullbordat, några få av de ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om litteratur & böcker | 15 april, 2012

I världsmedborgarskapets döda vinkel

Alla instanser som på ett eller annat sätt förvaltar ett pedagogiskt uppdrag måste bidra till att fostra världsmedborgaren, menar Martha Nussbaum. Att vara världsmedborgare innebär kort sagt att ha en ...

Av: Andreas Åberg | Övriga porträtt | 12 december, 2013

Skriket

Skriket Skriket fanns i mänsklighetens begynnelse. Skrikande gick människan genom förtvivlan och fasa vare sig hon förde krig, älskade, föddes eller dog. Även djuren skriker. För den förhistoriska människan skrek också ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om musik | 19 september, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.