Brudparet

Kunde Indiens tredje Premiärminister ha hetat Feroze Gandhi?

I Bertil Falks biografi om maken till Indira Gandhi, hon som faktiskt var Indiens tredje premiärminister, framträder en skarp relief som förgrund ur något många lärt sig betrakta som bakgrund ...

Av: Annakarin Svedberg | 17 september, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Panpsykism - en annan världsbild

David Skrbina, född och uppvuxen i Detroit och universitetslektor i filosofi vid University of Michigan i Dearborn gav 2005 ut en bok på över 300 välfyllda sidor, Panpsychism in the ...

Av: Erland Lagerroth | 25 februari, 2011
Essäer

1989, Kommunismens nedgång

Jag minns 1989 års politiska händelser som ganska omtumlande - särskilt som jag till viss del fick uppleva dem på ort och ställe. I början av 1989 styrdes många länder av ...

Av: Björn Gustavsson | 21 september, 2009
Reportage om politik & samhälle

Ett liv i vår tid

”Som liten i Ravlund prästgård” är titeln på Elof Stoltz idylliska minnen om hur det var att växa upp på Österlen inte långt från Kivik. Numera är kyrkogården i Ravlunda ...

Av: Ivo Holmqvist | 27 september, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Emmanuel Lévinas

Emmanuel Lévinas – ett kommenterande referat av framförallt Totalité et infini 



Carsten Palmer Schale skänker Tidningen Kulturens läsare en aperitif i form av en essä om Emmanuel Lévinas filosofi och författarskap. 

Det intressanta i Lévinas filosofi är att mötet med den Andre inte innebär ett självbespeglande.

Annons:

Den litauiskt-franske  filosofen Emmanuel Lévinas huvudverk är Totalité et infini (Totaliteten och oändligheten). Hans andra stora verk är Autrement qu´être ou au-delá de l´essence (ung. Annorlunda än varat eller bortom väsendet). Många introduktörer av Lévinas har naturligtvis uppehållit sig vid den presentation av ansiktets etik som skänkt honom hans stora berömmelse. Bokens tre andra delar (I,II och IV) har sålunda ofta förblivit underordnad.

Det är dock i bokens första del som den stora uppgörelsen med den europeiska filosofins tradition utspelar sig, genom att Lévinas där ställer en ny oändlighetsmetafysik i motsättning till den klassiska totalitetsmetafysiken. Det är vidare i del II som han skildrar den ursprungliga isoleringen av Självet, utan vilket det inte funnes ett Jag för vilket det är meningsfullt att tala om den Andre. Särskilt denna skildring av det Själv som existerar i "åtskillnaden" är viktig för att förstå vad etiken innebär för hans människosyn i sin helhet. Här skildras en förtrolighetssfär – ett hem, som föregår varje möte med den Andre.

Även del IV, som handlar om det erotiska förhållandet och faderskapet (i vid mening) "bortom ansiktet", är helt avgörande för en förståelse av originaliteten hos Lévinas tänkande. Dessa aspekter visar spännvidden hos ett verk vars författare i sitt förord förklarar att hans bok är "ett försvar för subjektiviteten" (TI, XIV). Den är nämligen inte bara ett försvar för den Andre, utan även för Självets rätt till lycka, till erotisk förening och föräldraskap.

Knappast någon filosof i vår tid har beskrivit hemmet, där människan upptäcker världen med sina sinnen, den älskade vilken smekningen söker sig till, och förhållandet till barnet som är en frukt av kärleken, så vackert som Lévinas. Han är – vid sidan om Merleau-Ponty – sinnlighetens filosof par excellence. I sin kritik av totalitetsmetafysiken, bland annat, hävdar Lévinas att den klassiska filosofin (med exempelvis Kant som förgrundsgestalt, men även många andra senare idealister såväl som materialister) bidragit till att försluta förtrolighetssfären, och gjort denna till en antites visavi dimensionen utanför, för ytterligheten, det Oändliga, det Andra eller den Andre. Därmed är bakgrunden etablerad för del III, och för de väsentliga dragen hos ansiktets etik som ställer människan inför en kraftfull moralisk utmaning.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

För Lévinas har denna hans etik blivit ett avgörande svar på Heideggers filosofi i Sein und Zeit. Mycket tidigt försökte han göra sig av med Heideggers analyser av tidsligheten och förhållandet till döden. Även Lévinas förhållande till Kierkegaard är värt att fästa sig vid – för medan Lévinas har tagit ett allt mer markerat avståndstagande från Heidegger (åtminstone ställvis), har han samtidigt mer och mer känt sig befryndad med Kierkegaard. Som för övrigt undertecknad, som länge tyckt att Kierkegaard hamnat i oförtjänt skugga vid diskussioner om och med just Heidegger; men också Nietzsche, Buber, Sartre och andra existentialister. Lévinas presenterar för övrigt också en omfattade kritik gentemot läromästaren Husserl och försöker utveckla arvet efter Rosenzweig. Frågan om sinnlighetens rätt och orätt utvecklas mest utförligt hos Lévinas i Autrement...

Nu låter sig ju allt detta sägas. Så enkelt är det emellertid naturligtvis inte, vilket vissa formuleringar måhända redan varslat om. För det första är Lévinas på många sätt lika svårtillgänglig som många andra kontinentala filosofer, inte minst franska sådana (såsom Merleau-Ponty, de Beauvoir, Sartre, Foucault, Derrida, Bachelard, Lyotard m.fl.). Dessutom kan jag inte se att han har rätt på alla punkter (naturligtvis inte).

Slutligen bör vi nog åtminstone kortfattat relatera til exempelvis Foucault, Derrida och Habermas/Benhabib för att rätt precisera Lévinas föreställningsvärld i mer lättsmält form (i den mån detta går).

Det är dock min förhoppning att denna aperitif berör några läsare i sådan utsträckning att de vill läsa mer. Lévinas är/var en betydande tänkare, inte tu tal om det. Men han diskuteras tyvärr alltför sällan utanför seminarierummen och de akademiska avhandlingarna. I väntan på detta hänvisar jag den särskilt intresserade till den föredömlige dansken Peter Kemps skrifter om Lévinas. Kemp, professor emeritus i filosofi och idé- och lärdomshistoria, är med stor säkerhet den bäste nordiske introduktören på området.

Bortom – fortsatta randanmärkningar till Emmanuel Lévinas

Först och främst innebär Lévinas' uppgörelse med totalitetsfilosofin (I Totalité et infini; TI), att Självet inte uppgår i en totalitet genom förhållandet till den Andre. Det upphävs inte, vilket exempelvis är fallet hos Hegel, i en större helhet (naturen, samhället, mänskligheten, historien, Gud), från vilket det hämtar hela meningen med tillvaron eller existensberättigandet som sådant.

Själv (!) har jag vissa holistiska och/eller ekosofiska invändningar mot detta, men jag låter dem bero (existentialismen, som jag är en beundrare av, liksom holismen, som jag alltså också är en beundrare av, tycks mig långtifrån alltid kompatibla eller kommensurabla).

Inför den Andre står Självet alltid inför den fattige, främmande och hjälplöse som det har ansvar för, eller så står det under den Andre personen som med tilltalet och budordet är den ende som kan göra utvecklingen av min frihet gentemot Andra berättigad. (Notera för övrigt här både skillnader och likheter mellan Jaget och Självet hos exempelvis Naess, Kvalöy och Rahula). Inget tredje led och ingen tredje person uppträder här för att förena oss. Endast för en opersonlig tanke, som utvecklats av Självet (det Samma) kan vi reduceras till två storheter vid varandras sida i en större helhet. Här uppstår, enligt min mening, en friktion mellan existentialistiska jag och holistiska vi-med-andra; en friktion som jag finner både spännande och problematisk. Existentialisten Martin Buber har för övrigt, anser jag, lyckats transcendera denna komplikation i Jag och Du.

Men hur kan då överhuvudtaget en gemensam värld finnas? Bra fråga, skulle jag vilja påstå.
Enligt Lévinas uppstår den gemensamma ordningen enbart genom att den Ena människan skänker världen åt den Andra, dvs. genom att hon gör avkall på att äga den, så att den blir öppen för båda, och genom att friheten gör avkall på villkorlighet därigenom att den underordnar sig den Andres dom. Den gemensamma tanken, omdömesförmågan och förnuftet, som ligger till grund för all vår vetenskap, och som den grekisk-västerländska filosofin har betraktat som förutsättningslös, förutsätter således att varje enskild förblir den enskilde, att båda/alla är oersättliga väsen, som "ansikten" (TI, s. 230), men utan att enskilda isolerar sig och låter villkorligheten råda.

Den existerande har en existerande dimension bortom den etiska dimension som han eller hon får genom mötet med ansiktet, genom mötet med den Andre. Det är den sinnliga existensen som inte vill underkasta sig våldet, dvs. tyranniet eller en universell lag, utan gör uppror mot övergreppet. Även här blir jag personligen brydd. Inte heller universalismen – i exempelvis Jürgen Habermas eller Seyla Benhabibs varianter – tycks mig alltid förenliga med existentialismen. Jag är dock inte ensam om dessa mina funderingar. För att göra en mycket lång historia extremt kort räcker det nog att nämna ett namn: Sartre.

Detta uppror är varken självmord eller resignation utan har, enligt Lévinas, två uttrycksformer: den erotiska kärleken och faderskapet (paternité) eller föräldraskap (fécondité). Även om transcendensen i etiken – tilltalet och lyssnandet i öppenheten för den Andre, gästfriheten – inte fullbordas genom sinnlig kärlek, är den likväl knuten till kärleken. Denna kärlek kan förhålla sig till ett ting (en bok t.ex. eller Bubers pelare), en abstraktion (t.ex. vetenskapliga resultat), men den Andre personen är det i särklass privilegierade föremålet för kärleken.

I sin lidelse, som begär, är denna kärlek inte bara ett behov av det ena eller det andra, dvs. inte bara en längtan efter att tillfredsställas av det ting eller den person som älskas. Kärleken strävar även utöver kärleksföremålet. Den älskande älskar "i all evighet", dvs. syftar till en framtid som är så långt bort som möjligt, som aldrig är framtid nog. Kärleken är en njutning som varken är rent sinnlig eller rent "andlig", utan båda på en gång. Däri består erotikens radikala tvetydighet.
I den utsträckning, menar Lévinas, kärleken verkligen har denna dubbelhet, och inte bara är "hård sex", är den en omsorg om det svaga. Den hör till ömhetens rike (le régime de tendre, TI, s. 233). Men därför är den också bräcklig och sårbar; den har en överjordisk nymfexistens, som upplöses i och med sin utstrålning. Den är inte intet, men den är ännu inte något – den står endast på tröskeln till varat.

Kärleken är, i Lévinas tolkning, med nödvändighet kysk. På samma gång lever den i ett spänningsförhållande till kyskheten, som drar sig undan. Däri består kärlekens verkliga drama, dess tvetydighet. Och denna tvetydighet är för Lévinas det egentligt kvinnliga (la feminité). Återigen slås jag av en omedelbar reaktion. Ett av Lévinas huvudbegrepp är tvetydigheten. Detta är intressant, naturligtvis existentiellt – men framförallt särskilt påfallande hos just Lévinas. Tvetydigheten.

Men hur förhåller kärleken sig till denna kärlek, eller den älskande sig till det älskade? Frågar sig Lévinas. Jo – genom smekningen. En smekning är en sinnlig kontakt, men den är mer än så. Även om den berör den andres kropp får den inte tag i något, som när man griper tag i ett föremål, utan den söker det som ständigt slipper undan, den sträcker sig efter det kommande som alltid förblir kommande, efter framtiden som aldrig är framtid nog, efter det som drar sig undan som om det ännu inte var till.

Vad oerhört insiktsfullt – och samtidigt poetiskt. Här befinner sig verkligen, hävdar jag, Lévinas på tå!

Smekningen är alltså inte ett sökande efter ägande av den andres frihet, inte ett försök att avtvinga den andre ett samtycke – utan erotiken söker det bräckliga, det som ännu inte blivit till och som varken är ett kroppsligt föremål, kroppslig vilja eller kroppsligt ansiktsuttryck. Den söker sig bortom kroppen och ansiktet till den nakenhet som i sin ömhet och köttslighet inte är ett ting eller ett uttryck, varken föremål eller ansikte: det kvinnligas nakenhet. Här bör det kanske skjutas in, att det är erotiken och smekningen som är kvinnlig, åtminstone uppfattar jag det så, inte föremålet. Föremålet saknar kön.

Det kvinnliga är ett ansikte bortom ansiktet. Det är nämligen ett ansikte som inte uttrycker den hemlighet som den erotiska kärleken profanerar, eller som bara uttrycker sin vägran att uttrycka sig. Lusten är en erfarenhet utan begrepp om det som erfars. Eros är sålunda en hänförelse bortom varje projekt och varje dynamik; en djup indiskretion, en profanation, och inte ett avslöjande av betydelsen hos det som redan existerar. I lusten försätter sig de älskande i radikal motsättning till varje socialt förhållande, till all allmänhet. Kärleken utesluter den tredje, den förblir intimitet, en tvåsamhet, ett slutet samhälle, ett "samhälle utan språk".

Positivt betyder detta att det varseblivna förenas med den varseblivande: den älskande varseblir den varseblivna Andre/andra som varseblivande, dvs. inte bara som ett "föremål för varseblivning" utan som en som själv varseblir. Den Andre, som är åtskild från mig, är ett med mig i lusten. Jag begär i lusten inte den andre som objektiverad utan som fri. Intet är Eros mer främmande än ägandet. Med ägandet släcks lusten. Men den andres frihet som jag söker villar bort sig i det fördolda, och det är då inte den Andre som jag söker utan dennes lust; kärleken är kärlek till den andres kärlek.

Kärleken är således något helt annat än vänskapen, där man söker den andre som sådan, handlar för den andres skull. Låt mig därför här citera Lévinas i fri översättning från franskan för att bättre kunna återge något av poesin i hans skildring av denna kärlek (ur TI, s. 244):

Kärlek är inte ett särskilt slag av vänskap.
Kärlek och vänskap känns inte bara olika.
De syftar på olika ting.
Vänskapen gäller den andre personen,
Kärleken söker det
Som inte har en känd gestalt,
Utan är oändligt framtida,
Det som ska frambringas.

Jag älskar heltigenom endast,
Om den andre älskar mig,
Inte för att jag behöver den Andres erkännande,
Utan för att min lust hänförs av den andres lust,
Och för att Jag Själv och den Andre i detta möte,
Där vi förblir olika,
I denna substansförvandling
Inte smälter samman,
Utan just
– bortom varje möjligt projekt –
bortom varje meningsfull och förnuftig makt,
frambringar barnet.

Inför den Andres ansikte kan jag inte fly mitt ansvar

Vårt behov av riter tycks bli allt starkare i vårt annars så högteknologiska samhälle. De oändliga köerna för att skriva kondoleanser efter mord på kända personer talar sitt tydliga språk. Genom den kollektiva sorgens liturgi fick vi ett språk för vår medmänsklighet, för delandet av varandras öde.

– Liturgisk är den akt som i ritens form aktualiserar det gemensamma ansvarstagandet inför den Andres blottade ansikte, skriver Mona Vincent i ett gammalt nummer av tidskriften Dialoger. Numrets tema är "Den Andre", och Vincent beskriver den judiske filosofen Lévinas etik.
Att läsa Lévinas texter är att vandra i ett landskap där alla speglar är krossade och där världen inte längre kan ses som teater, fortsätter Vincent. Det tillhandahålls ingen mötesplats för masker längre. Dramat är inte längre lek. Allt är allvar.

Liturgin är ingen tom rit utövad bakom masker utan ett delaktighetens drama. Man kan inte vända sig bort eller fly undan. Mötet med den Andres ansikte är ett möte där jagets hela existens prövas. Liturgin är etik, menade Lévinas.

Det intressanta i Lévinas filosofi är att mötet med den Andre inte innebär ett självbespeglande. Den Andre är den som är radikalt olik, radikalt annorlunda. I detta ligger respekten, ansvaret och kärleken till den Andre. Etiken bygger på relation och kan därför aldrig bli ett slutet, en gång för alla färdigt system. Lévinas kritiserade alla totalitära system som bygger på behärskandet, kontrollen och likriktningen.

I motsats till dessa konstruerar Lévinas en etik efter följande principer, eller akter som Mona Vincent väljer att kalla dem:

Lyssnandets akt – "att knäböja inför den Andre"
Ansvarets akt – "att inte tiga inför den Andres ansikte"
Åtskillnadens akt – "att bevara den Andres annorlundahet – att inte sträva efter likhet"
Lévinas filosofi är ett reflekterande över "Ansiktets etik". Den Andres ansikte representerar utsatthet, nakenhet, det ytterst sårbara. Inför den andres Ansikte ställs frågan om mitt ansvar. Ansiktets mening är etisk. I Gamla Testamentets "Ebed Jahve"- sånger (Jesaja 53) om den lidande tjänaren framkommer just detta: den Andres ansikte befaller mig att tjäna honom. Ansikte mot ansikte uttalar vi solidaritetens credo.
Vi viskar "jag älskar dig" och säger därmed "du ska inte dö".

Carsten Palmer Schale

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Komplexitet som inte låter sig styras

Melanie Mitchell är professor i datorvetenskap i Portland, Oregon, och ”external professor” vid Santa Fé-institutet i New Mexico. Vid det senare utsågs hon att ge en föresläsningsserie, som hon kallade ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 03 augusti, 2012

Forsoningen

Forord Når en krig er over, er det forsoningen som står for tur. I slike sammenhenger, der det er med henvisning til krig blir forsoningen forstått som ‘forlik’, ‘pakt’, ‘avtale’, det ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 10 november, 2014

Ivan Tokin, två berättelser

Ivan Tokin (42) bor och arbetar i Belgrad, Serbien och hoppas trots allt på bättre tider. Han skriver kolumner i City Magazine (http://www.citymagazine.rs/) och är, enligt vad han själv säger ...

Av: Ivan Tokin | Kulturreportage | 29 december, 2013

Ladogas ishästar

Myten om Ladogas ishästar lever

Under krigstiden i Finland användes över 70 000 hästar av armén. Hästarna var nödvändiga för transporter av utrustning som proviant, ammunition, vapen. Hästarna drog tunga kanoner. Man uppskattar att 15 ...

Av: Rolf Karlman | Kulturreportage | 29 oktober, 2016

Fri vilje. Del I

Innledning Livet har mange aspekt, der ett av disse er av overordentlig stor betydning, nemlig viljen vår. Det betyr at én av viljens sentrale funksjoner er å holde styr på affekt ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 24 februari, 2014

Klassängslighetens dialektik

Nu talar vi kulturellt kapital. Klass. Klyftor. Vi är medelklassen. Vi är osäkra, men vi vet hur man är fel eller rätt. Vi är den osäkra medelvägen. Vi skäms. Vi ...

Av: Nina Ahlzén | Kulturreportage | 13 december, 2012

Mannens råstyrka och visuella skönhet

Jag hade svårt att hitta till Bergsjön, helt ärligt, fastän jag är en infödd Göteborgare, så har jag aldrig någonsin satt min fot i denna stadsdel, söndermärkt av fördomar och ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 23 Maj, 2009

Ett kort meddelande till mina muslimska vänner

Hösten 1900 fick vår förste svenske socialistiske agitator, August Palm, ta emot en inbjudan att besöka Amerika för en föredragsturné. Resan beskrev han i boken Ögonblicksbilder från en tripp till ...

Av: Mohamed Omar | Gästkrönikör | 19 januari, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts